Han hade fortfarande inte bestämt vad han skulle sätta för namn på sin erfarenhet. Om han kallade det en dröm missade man den inneboende kraften. Det stämde visserligen att han hade varit på väg att somna när det hände första gången, när känslorna frigjordes från alla sjaskiga krav från en avskyvärd värld och hans inre blick öppnades så att han såg det han kunde se, men där slutade också den ytliga likheten med vanliga drömmar.
Vision var ett större och bättre ord, men det räckte heller inte riktigt till för att beskriva ens en bråkdel av dess styrka.
Ledstjärna fångade en aspekt av det, en viktig del, men ordets banala vardagsklang förtog betydelsen helt.
En riktad meditation, kanske? Nej. Det låter banalt och tråkigt – upplevelsens raka motsats.
En levande fabel?
Ja. Det var bättre. Det var trots allt historien om hans frälsning, hans livsmåls nya mönster. Huvudallegorin för hans korståg.
Hans inspiration.
Det enda han behövde göra nu var att släcka ljuset, blunda och uppgå i mörkrets oändliga potential.
Och kalla på danserskan.
När han tog till sig upplevelsen, den levande fabeln, visste han vem han var – så mycket tydligare än vad han gjorde när ögon och hjärta distraherades av världens glittrande skräp och ruttna svin, av oväsen, av förförelser och snusk.
När han tog till sig upplevelsen med själ och hjärta, dess absoluta klarhet och renhet, visste han exakt vem han var. Trots att han nu var en rymling, tekniskt sett. Men detta faktum – precis som hans namn i världen, det namn som vanliga människor kände honom under – var sekundärt i relation till hans verkliga identitet.
Hans verkliga identitet var Johannes Döparen.
Blotta tanken räckte för att han skulle få gåshud.
Han var Johannes Döparen.
Och danserskan var Salome.
Ända sedan han upplevde det för första gången hade historien varit helt och hållet hans, hans att leva och hans att förändra. Det måste inte sluta på det dumma sätt som det slutade i Bibeln. Långt därifrån. Det var det fina med alltihop. Och det som gjorde det så spännande.