Mobiltelefonen ringde samtidigt som Gurney svängde in på parkeringen till den offentliga byggnad där distriktsåklagaren hade sitt kontor. Han blev förvånad när han hörde Scott Ashtons röst och än mer förvånad när han hörde hur osäker och informell mannen lät.
”Gurney, efter vårt senaste samtal i går kväll … det ni sa om folk som inte gick att få tag i … jag vet vad jag sa om sekretessfrågan, men … jag tänkte att jag själv kanske kunde ringa ett och annat diskret samtal. Då slipper man eventuella frågor om att jag kan ha lämnat ut namn eller telefonnummer till utomstående.”
”Ja?”
”Jag ringde några samtal och … faktum är att … jag vill inte dra några förhastade slutsatser, men det ser faktiskt ut som om det kan vara nåt konstigt på gång.”
Gurney stannade på första bästa parkeringsplats. ”Hur då konstigt?”
”Jag ringde sammanlagt fjorton samtal. I fyra fall hade jag numret direkt till den före detta eleven och när det gäller de övriga så kontaktade jag en förälder eller annan vårdnadshavare. Jag fick tag i och kunde prata med en av eleverna. Till en av dem kunde jag lämna ett röstmeddelande, men de andras abonnemang hade upphört. Av de tio samtal jag ringde till anhöriga fick jag svar i två fall och kunde lämna meddelanden till de övriga åtta, varav två ringde tillbaka. Till slut fick jag alltså prata med totalt fyra anhöriga.”
Gurney undrade vart Ashton ville komma med allt uppräknande.
”I ett fall var det inga problem. Men i de andra tre …”
”Ursäkta att jag avbryter, men vad menar ni med ’inga problem’?”
”Jag menar att de visste var deras dotter befann sig, att hon var på college eller att de hade pratat med henne samma dag. Problemet gäller de andra tre. Deras föräldrar har ingen aning om var flickorna är – vilket i och för sig inte betyder så mycket. Faktum är att jag verkligen rekommenderar vissa av våra elever att bryta med familjen när föräldrarelationen är sjuk i grunden. Återintegrering med ursprungsfamiljen är inte alltid det bästa. Det förstår ni säkert.”
Gurney var nära att prata bredvid mun och säga att Savannah hade sagt samma sak, men hejdade sig i tid. Ashton fortsatte. ”Problemet gäller det som föräldrarna berättade, hur det gick till när flickorna gav sig iväg hemifrån.”
”Och hur gick det till?”
”Den första mamman jag pratade med sa att dottern hade varit ovanligt lugn och uppfört sig väl i kanske fyra veckor efter att hon hade kommit hem från Mapleshade. Sen, en kväll vid middagsbordet, ville hon ha pengar för att köpa en ny bil. En Miata cabriolet för tjugosjutusen dollar. Föräldrarna vägrade naturligtvis. Då anklagade hon dem för att inte bry sig om henne, tog aggressivt upp alla trauman hon upplevt under sin tidiga barndom och kom med ett absurt ultimatum, antingen gav de henne pengar till bilen eller så skulle hon aldrig nånsin prata med dem igen. När de vägrade packade hon bokstavligt talat sina väskor, ringde efter en hyrbil och gav sig iväg. Efter en tid kontaktade hon dem för att säga att hon delade lägenhet med en kamrat, att hon behövde tid för att reda ut sina ’problem’ och att varje försök från deras sida att hitta henne eller kontakta henne på något sätt skulle vara ett oacceptabelt angrepp på hennes integritet. Och det var det sista de hörde från henne.”
”Ni vet naturligtvis mycket mer om era före detta elever än vad jag gör, men det som ni just berättade är kanske inte så märkligt? Det låter som nåt en känslomässigt labil bortskämd unge mycket väl kan hitta på.” I samma stund som orden lämnade Gurneys mun undrade han om Ashton skulle protestera mot hans beskrivning av Mapleshades kvinnliga elever.
”Det är exakt så det låter”, sa han istället. ”En ’bortskämd unge’ som stampar med foten, rusar iväg och straffar föräldrarna genom att ta avstånd från dem. Det är inte särskilt chockerande eller ens ovanligt.”
”Då förstår jag inte varför ni ringer. Varför blev ni upprörd av det här?”
”Eftersom alla tre familjerna berättade exakt samma historia.”
”Samma historia. Det enda som skiljer är bilmärket och priset. Istället för en Miata för tjugosjutusen dollar krävde flicka nummer två en BMW för trettioniotusen och den tredje en Corvette för sjuttiotusen.”
”Herregud!”
”Förstår ni nu varför jag är bekymrad?”
”Det mystiska här gäller sambandet mellan tre separata händelser. Reagerade ni på nåt särskilt när ni pratade med föräldrarna?”
”Det kan ju inte vara en tillfällighet. Och det betyder att det måste vara ett slags konspiration.”
Gurney såg två huvudsakliga möjligheter. ”Antingen så kom flickorna överens om det här tillsammans, som ett sätt att lämna hemmet – även om frågan om varför de kände sig tvungna till det är oklar – eller så följde alla tre anvisningar från en utomstående, kanske utan att de visste att de andra också gjorde det. Men, återigen, så är varför den egentliga frågan.”
”Ni tror inte att det bara var en galen idé för att se om de kunde tvinga sina föräldrar att köpa drömbilen till dem?”
”Det tvivlar jag på.”
”Om det var nåt som de hittade på tillsammans, eller efter anvisningar från nån mystisk tredje part – av orsaker som vi ännu inte vet nåt om – varför skulle de då välja olika bilar allihop?”
Ett möjligt svar på den frågan dök genast upp i Gurneys huvud, men han behövde mer tid för att fundera. ”Hur valde ni ut flickorna som ni försökte komma i kontakt med?”
”Det var inget systematiskt. Det var helt enkelt flickor från Jillians avgångsklass.”
”De är alltså ungefär lika gamla allihop? Alla är nitton eller tjugo?”
”Ja, det skulle jag tro.”
”Förstår ni nu att ni måste lämna all elevinformation från Mapleshade till polisen?”
”Jag ser det nog inte riktigt så – åtminstone inte än. Allt jag vet just nu är att tre flickor som faktiskt är myndiga lämnade hemmet efter att ha haft liknande gräl med föräldrarna. Jag håller med om att det är nåt här som verkar konstigt – och det är därför jag berättar det för er – men hittills finns det inga tecken som tyder på nåt kriminellt, inga bevis för nåt oegentligt över huvud taget.”
”De är fler än tre.”
”Hur vet ni det?”
”Som jag förklarade förut så sa …”
Ashton avbröt honom. ”Ja, jag vet, nån anonym person berättade att han eller hon inte fick tag i ett par före detta elever. Men det betyder egentligen ingenting. Låt oss inte blanda ihop äpplen och päron, dra gräsligt förhastade slutsatser och ta dem som ursäkt för att förstöra skolans goda rykte.”
”Det var ni som ringde till mig, doktorn. Ni lät orolig. Nu påstår ni att det inte finns nåt att oroa sig för. Det ni säger hänger inte ihop.”
Han hörde att Ashton andades ojämnt. Efter fem långa sekunder fortsatte han, med mer dämpad röst.
”Jag vill inte riva ner allt som skolan står för. Det här är vad jag föreslår: Jag fortsätter att ringa. Jag ska försöka ringa alla kontaktnummer jag har till elever som slutat de senaste åren. Då kanske vi ser om det finns ett verkligt mönster, innan vi gör nåt som skadar Mapleshade i grunden. Tro mig när jag säger att jag inte försöker lägga hinder i vägen utan anledning. Om vi hittar fler fall …”
”Okej, doktorn, ring ni era samtal. Men ni ska vara medveten om att jag kommer att vidarebefordra det jag redan vet till BCI.”
”Ni gör vad ni måste göra. Men jag ber er att minnas hur lite ni egentligen vet. Förstör inte det arv av tillit som vi förvaltar här för en ren spekulation.”
”Jag förstår vad ni menar. Elegant formulerat, som vanligt.” Det sätt som Ashton ibland uttryckte sig på började gå Gurney på nerverna. ”Men apropå skolans arv eller uppdrag, rykte eller vad ni nu vill kalla det, så har jag förstått att ni själv genomförde ganska drastiska förändringar för några år sen, just när det gäller såna saker – riskabla förändringar rentav.”
Ashton svarade rakt på sak. ”Ja, det gjorde jag. Berätta för mig hur man beskrev förändringarna för er så ska jag ge er mina skäl.”
”Om jag säger så här: Scott Ashton förvandlade skolan från att ha varit ett ställe där man behandlade behandlingsbara till en förvaringsplats för obotliga monster, det omfattande och framgångsrika arbetet för störda barn till en dyster förvaringsplats för sexmissbrukare och sociopater. Det var väl andemeningen, ungefär.”
Ashton suckade lätt. ”Jag antar att nån kan se det så, särskilt om det inte gynnade hans egen karriär.”
Gurney ignorerade den tydliga pik som var riktad mot Simon Kale. ”Hur ser ni på det?”
”Det finns massor av terapeutiskt inriktade internatskolor för neurotiker i det här landet. Det vi saknar är trygga ställen där problem med sexuella övergrepp och destruktiv sexuell besatthet kan hanteras kreativt och effektivt. Jag försöker korrigera den obalansen.”
”Är ni nöjd med hur saker och ting fungerar?”
Den här gången var sucken längre och djupare. ”Behandlingen av vissa mentala störningar är rent medeltida. När ribban ligger så lågt är det inte så svårt som man kanske tror att åstadkomma förbättringar. När ni har ett par timmar över kan vi diskutera den saken lite mer ingående. Just nu fortsätter jag hellre med de där telefonsamtalen.”
Gurney tittade på klockan på instrumentbrädan. ”Och jag har ett möte som jag redan är fem minuter försenad till. Ring så snart ni vet mer. Jo, det var en sak till, doktorn. Jag antar att ni har telefonnummer och adress till Alessandro och Karnala Fashion?”
”Ursäkta?”
Gurney sa ingenting.
”Ni syftar på reklambilden? Varför skulle jag ha deras telefonnummer?”
”Jag antog att ni hade fått bilden antingen av fotografen eller från företaget som beställde den.”
”Nej, det var faktiskt Jillian som fick den. Och hon gav den till mig i bröllopspresent. Jag fick den samma morgon. På vår bröllopsdag.”