Huset kändes märkligt tomt när Madeleine inte var hemma. På fredagarna brukade hon äta middag tillsammans med tre väninnor och prata stickning och sömnad, om saker de gjorde, om hur alla mådde och om böcker de läste.
Han hade fått idén, framsprungen ur det känslomässiga bottenläge som han upplevt under körningen från Brownville till Walnut Crossing, att han skulle följa Madeleines uppmaning att ringa till Kyle – och faktiskt ha ett riktigt samtal med sin son istället för ännu ett utbyte av försiktigt formulerade, antiseptiska mejl som gav dem båda två en illusion av att de kommunicerade med varandra. Att läsa redigerade beskrivningar av livshändelser på en datorskärm gick inte att jämföra med att höra dem återgivna av en verklig röst, fri från utjämnande omskrivningar och korrigeringar.
Han gick till arbetsrummet med den goda intentionen men bestämde sig för att undersöka röstbrevlådan och e-posten innan han ringde. Han hade fått ett meddelande av vardera slaget. Båda var från Peggy Meeker, socialarbetare och hustru till spindelmannen.
I röstmeddelandet lät hon upphetsad, nästan glad.
”Dave, det här är Peggy Meeker. Du nämnde Edward Vallory häromkvällen och namnet har legat och gnagt i bakhuvudet sen dess. Jag visste att jag hade hört det nånstans. Och nu vet jag var! Jag mindes honom från en collegekurs i engelska. Elisabetansk teater. Vallory var dramatiker, men inget av hans verk överlevde och det är därför som nästan ingen har hört talas om honom. Allt som finns kvar är inledningen till en av hans pjäser. Men nu kommer det viktiga – allt han skrev genomsyrades tydligen av kvinnohat. Han avskydde verkligen kvinnor! Faktum är att pjäsen, vars prolog är bevarad, ska ha handlat om en man som dödade sin egen mor! Jag har mejlat texten till dig. Kan det här ha nåt med Perryfallet att göra? Tanken slog mig, eftersom du pratade om det tidigare på kvällen. Och när jag läste Vallorys inledning så kom jag att tänka på det och jag rös i hela kroppen. Läs mejlet. Hör av dig och berätta om det var till nån hjälp, Och tveka inte om du tror att det är nåt annat som jag kan hjälpa dig med. Det här är sååå spännande. Vi hörs igen snart. Hej då. Jo, hälsa till Madeleine också.”
Gurney öppnade mejlet och rullade snabbt ner till Vallorys text:
Kvinnlig kyskhet ej på jorden finns. I henne finns inget rent. Hennes sätt, tal och hjärta sjunger aldrig för bara en enda. Hon tycks vara än det ena, än det andra och skenbart allt. Med hala oljor och fina puder döljer hon sin mörka skepnad och målar på sig själv ett porträtt som vi kan älska. Men var finns det uppriktiga hjärta som med en enda ton ringer ut sitt sanna innehåll? Ve henne! Fråga aldrig efter det rena, uppriktiga och ärliga. Renheten finns ej hos henne. Hon tog från Edens orm all den styggelse hon nu bär i sitt hjärta så att hon kan utspy över varje man ett slem av lögn och bedrägeri.
Gurney läste texten flera gånger och försökte ta till sig den avsedda betydelsen och syftet.
Det var prologen till en pjäs som handlade om en man som dödade sin egen mor. En prolog som skrevs för flera hundra år sedan av en dramatiker som var känd för sitt kvinnohat. Den författare vars namn fanns i det sms som sändes från Hectors mobiltelefon till Jillians på morgonen samma dag hon dog – och skickades igen för bara två dagar sedan till Ashton. Ett meddelande som bara innehöll en enda mening: AV ALLA SKÄL JAG ANGETT.
Och de skäl som fanns i hans enda bevarade text verkade kunna sammanfattas så här: Kvinnor är orena, förföriska, bedrägliga, sataniska varelser – som likt monster spyr ut ett slem av lögner och bedrägeri. Ju mer han studerade Vallorys ord, desto tydligare anade han en förvriden sexuell mardröm.
Gurney berömde sig för sin försiktighet, sin balans, men det var svårt att inte dra slutsatsen att citatet var ett slags sjukt rättfärdigande av mordet på Jillian Perry. Och kanske dessutom av andra mord.
Det gick naturligtvis inte att avgöra med säkerhet. Inget sätt att bevisa att Edward Vallory, den påstådda kvinnohataren från sextonhundratalet, var den Edward Vallory vars namn förekom i meddelandena. Inga bevis för att Edward Vallory var en pseudonym för Hector Flores – även om det faktum att texten skickats från Flores mobiltelefon gjorde antagandet rimligt.
Det såg faktiskt ut att hänga ihop, det verkade vettigt på ett sjukt och gräsligt sätt. Vallorys prolog erbjöd den första hypotes om motivet som inte grundades helt på spekulation.
För Gurneys del var det ett särskilt lockande motiv eftersom det stämde överens med hans egen allt starkare känsla av att Jillians mördare drevs av hämnd för tidigare sexuella övergrepp – antingen från henne eller från eleverna vid Mapleshade i allmänhet. Dessutom gav det faktum att Scott Ashton också hade fått Vallorys text ökat stöd åt teorin att mordet ingick som en del i ett komplext projekt – ett projekt som fortfarande verkade pågå.
Kanske läste Gurney in alltför mycket i det, men plötsligt slog det honom att det faktum att den enda överlevande textsnutten från Vallorys pjäs var just inledningen och att det kunde ha en innebörd i sig och inte bara var en tillfällighet. Kunde det vara så att det inte bara var inledningen på en förlorad pjäs, utan också var avsett som början på framtida händelser – en antydan om mord som skulle komma längre fram? Exakt vad var det egentligen som Hector Flores berättade för dem?
Han klickade på ”svara” i Peggy Meekers mejl och skrev: ”Vad vet vi mer om pjäsen? Innehållet? Skådespelare? Finns det några kommentarer bevarade från Vallorys samtida?”
För första gången under utredningen kände Gurney ett slags upphetsning som inte gick att bortförklara – en oemotståndlig lust att ringa till Sheridan Kline i förhoppning om att han fortfarande skulle vara kvar på kontoret.
Han ringde.
”Han sitter i möte.” Ellen Rackoff talade med det självsäkra tonfallet hos en betrodd dörrvakt.
”Det har dykt upp ny information i Perryfallet som han garanterat vill veta.”
”Förklara närmare.”
”Det kan handla om en seriemördare.”
Trettio sekunder senare svarade Kline i telefon – irriterad, under press, men samtidigt fascinerad. ”Seriemord? Vad snackar du om?”
Gurney berättade om Vallory, betonade den sexuella vreden i pjäsens prolog och förklarade hur den kunde förknippas inte bara med Jillian utan också med de saknade flickorna.
”Det är väl ganska osäkert? Jag kan inte se att nåt har förändrats, inte egentligen. I eftermiddags sa du att Hector Flores kan vara det nav som allt kretsar kring, eller så kanske han inte är det, vi hade inga påtagliga fakta, vi behövde hålla alla dörrar öppna. Vad har hänt med de öppna dörrarna nu? Hur har det här förvandlats till seriemord helt plötsligt? Och varför ringer du till mig och berättar det här och inte till polisen?”
”Det kanske beror på att det blev lättare att fokusera när jag hade läst det där som Vallory skrev och kände hatet i det. Eller så beror det bara på det första ordet, prolog. Ett löfte om nåt som ska komma. Det faktum att Flores skickade ett sms till Jillian med den texten innan hon mördades och sen igen till Ashton nu i veckan. Det ger intryck av att mordet för fyra månader sen är en del av nåt större.”
”Tror du verkligen att Flores övertalade flickorna att lämna sina hem efter ett spelat gräl så att han skulle kunna döda dem utan att nån skulle upptäcka att de var borta för gott?” På Klines röst lät det som om han slets mellan en blandning av oro och tvivel.
”Så länge vi inte har hittat dem levande tror jag att det är en möjlighet som vi måste ta på allvar.”
Klines automatiska försvarsmekanism aktiverades och han sa snabbt: ”Självklart tar jag det på största allvar.”
Sedan tillade han lugnt och med ett bekymrat tonfall, som om någon spelade in hans röst inför en radiosändning: ”Jag kan inte föreställa mig nåt allvarligare än möjligheten av en kidnappnings- och mordkonspiration – om, Gud förbjude, det är vad vi har att göra med här.”
Han gjorde en paus och sedan lät han en smula misstänksam. ”Men åter till den där ordningsfrågan, varför ringer du till mig om det här och inte till BCI?”
”Eftersom du, enligt min uppfattning, är den enda vettiga beslutsfattare vi har i den här soppan.”
”Varför säger du det?” Klines förtjusning över smickret hördes i tonfallet.
”De känslor som lyste igenom i konferensrummet idag var helt vansinniga. Jag vet att Rodriguez och Hardwick aldrig har varit särskilt förtjusta i varandra och det framgick ju tydligt under Melleryutredningen, men oavsett vad det är som pågår nu så saboterar det arbetet. Det finns ingen som helst objektivitet. Det är som ett krig och jag får en känsla av att de kommer att granska varje ny utveckling med utgångspunkt från vilken sida av skyttegraven den kommer. Det verkar inte som om du var inblandad i den soppan och därför pratar jag hellre med dig.”
Kline sa inget på en stund. ”Du vet inte vad din kompis råkade ut för?”
”Kompis?”
”Rodriguez satte dit honom för onykterhet i tjänsten.”
”Vad!?”
”Han suspenderade honom för att ha druckit på jobbet, hotade honom med anmälan om rattfylleri, hotade att dra in hans pension och tvingade honom att gå på rehabilitering för att han skulle få återgå i tjänst. Det förvånar mig att du inte har hört talas om det.”
”När hände det?”
”För en och en halv månad sen. En månads rehab. Jack är tillbaka om kanske tio dar.”
”Herregud!” Gurney hade trott att ett av Hardwicks skäl för att tussa ihop honom med Val Perry var förhoppningen om att nya upptäckter i fallet skulle kasta dåligt ljus över Rodriguez, men den här informationen räckte långt för att förklara den dåliga stämningen i konferensrummet.
”Det förvånar mig att du inte kände till det”, sa Kline igen, med tillräcklig misstänksamhet i rösten för att få det att låta som en anklagelse.
”Om jag hade vetat det hade jag aldrig engagerat mig”, sa Gurney. ”Men nu blir det desto angelägnare att begränsa mina kontakter till Val Perry och till dig – under förutsättning att det arbetssättet inte fördärvar din relation med BCI.”
Kline funderade så länge att Gurney i sin fantasi såg hur åklagarens kalkylator för risker och belöningar började ryka av överbelastning.
”Okej – men vi måste slå fast en viktig sak. Det måste vara fullkomligt klart att du arbetar åt familjen Perry, oberoende av åklagarmyndigheten. Och det betyder att du inte under några omständigheter får ge sken av att du har befogenheter eller nåt slags immunitet härifrån. Du arbetar som den enskilde medborgaren Dave Gurney, punkt och slut. Om vi kan vara överens om det ska jag gärna lyssna på allt som du vill delge mig. Och tro mig när jag säger att jag har den största respekt för dig. Hur skulle jag kunna ha annat med tanke på din karriär vid New York-polisen och din roll i Melleryfallet? Vi måste bara vara helt klara över din inofficiella ställning. Har du några frågor?”
Gurney log för att Kline var så förutsägbar. Han gjorde aldrig avsteg från den grundprincip som styrde hela hans tillvaro: Ta så mycket du kan från andra, samtidigt som du försäkrar dig om att du har ryggen garanterat fri.
”En fråga, Sheridan: Hur kommer jag i kontakt med Rebecca Holdenfield?”
Klines röst hårdnade och nu lät han faktiskt som en åklagare. ”Vad vill du henne?”
”Jag börjar få en känsla för vår mördare. Mycket hypotetiskt, inte särskilt tydligt än, men det kan vara till hjälp om jag kan få nån med hennes bakgrund som bollplank.”
”Undviker du att använda mördarens namn av nån särskild anledning?”
”Hector Flores?”
”Har du problem med det?”
”Flera. För det första så vet vi inte om han var ensam i stugan när Jillian gick in där och därför vet vi inte att det är han som är mördaren. Om vi ska vara riktigt noga så vet vi inte ens om han faktiskt var i stugan över huvud taget. Anta att det var nån annan som väntade på henne där? Jag inser att det är osannolikt – jag betonar bara att vi faktiskt inte vet. Alltihop baseras på indicier, antaganden och sannolikheter. Det andra problemet gäller själva namnet. Om askungen/trädgårdsmästaren verkligen är en kall, framsynt mördare, så är ’Hector Flores’ nästan säkert ett alias.”
”Varför får jag en känsla av att jag står framför en karusell – att varenda grej som jag tror är avklarad flyger runt och kommer tillbaka mot mig igen?”
”Karusell låter väl inte så illa. Själv tycker jag att det känns mest som om jag är på väg att sugas ner i ett avlopp.”
”Och nu vill du suga ner Becca?”
Gurney valde att inte reagera på vad det nu var för snusk som Kline antydde. ”Jag vill att hon ska hjälpa mig att vara realistisk – sätta gränser för den bild som jag håller på att skapa av den jag jagar.”
Kanske var det kraften i de där sista fyra orden som skakade Kline, kanske påminde de honom om Gurneys unika framgångar i jakten på mördare.
”Jag ska be henne ringa dig.”
En timme senare satt Gurney framför datorskärmen i arbetsrummet och stirrade in i de känslokalla svarta ögon som tillhörde Peter Piggert – en man som skulle kunna ha ett och annat gemensamt med Jillian Perrys mördare och ganska mycket gemensamt med galningen i Edward Vallorys försvunna pjäs. Gurney visste inte riktigt om han lockades tillbaka till datorporträttet som han skapat av mördaren för ett år sedan för att det kunde finnas en psykologisk koppling till den pågående utredningen eller om det berodde på porträttens nya ekonomiska potential.
Hundratusen dollar? För det här? Den upptrissade konstmarknaden måste verkligen vara en egendomlig värld. Hundratusen dollar för Peter Piggerts porträtt. Priset var lika absurt som allitterationen. Han måste prata med Sonya. Han skulle kontakta henne det första han gjorde i morgon. Just nu ville han koncentrera sig på den man som bilden föreställde och inte så mycket på vad den kunde vara värd.
När Piggert var femton år gammal mördade han sin far för att ostört kunna inleda en riktigt sjuk relation med sin mor. Han gjorde henne gravid två gånger och fick två döttrar tillsammans med henne. Femton år senare, när han var trettio, mördade han modern för att ostörd kunna inleda en lika sjuk relation med deras gemensamma döttrar, som då var tretton respektive fjorton.
För en vanlig iakttagare verkade Piggert helt normal. Men Gurney hade anat något märkligt i mannens ögon redan från början. De svarta känslolösa cirklarna gav ett spöklikt bottenlöst intryck. Peter Piggert verkade betrakta världen på ett sätt som försvarade och uppmuntrade allt som kunde skänka honom njutning, oavsett konsekvenserna för andra. Gurney undrade om det var män som Piggert som Scott Ashton tänkte på när han gav luft åt sin provokativa idé om att sociopaten är en varelse med perfekt gränssättning.
Medan Gurney stirrade in i ögonens obehagliga stillhet blev han säkrare än någonsin på att galningens främsta drivkraft var ett överväldigande behov av att behärska och kontrollera sin omgivning. Hans syn på hur saker och ting skulle vara gick inte att rubba, hans infall var absoluta sanningar. Det var just det som Gurney hade försökt lyfta fram när han hade manipulerat originalbilden. Den rigida tyrannen med de slätstrukna anletsdragen. Djävulen själv förklädd till vanlig man.
Var det den aspekten som fascinerade Jay Jykynstyl? Den beslöjade ondskan? Var det den effekten som han trängtade efter och som han var beredd att betala en mindre förmögenhet för?
Det fanns naturligtvis en avgörande skillnad mellan den verkliga mördaren och mördarens porträtt. Objektet på skärmen kunde uppfattas som lockande för att det frammanade monstret, men ironiskt nog också för att det var harmlöst. Ormen utan huggtänder. Satan själv, paralyserad och inplastad.
Gurney lutade sig tillbaka från skrivbordet, bort från datorskärmen, lade armarna i kors över bröstet och tittade ut genom fönstret åt väster. Men egentligen hade han uppmärksamheten riktad inåt. När han återvände till verkligheten efter en stund tyckte han att den röda solnedgången liknade utsmetat blod över den ljusblå himlen. Sedan mindes han en sovrumsvägg i South Bronx, en turkosfärgad vägg som en skjuten man hade fallit mot och sedan sakta glidit ner mot golvet. Det var för tjugofyra år sedan och under hans första mordutredning.
Flugor. Det var i augusti och liket hade legat där i en vecka.