Vädret förblev perfekt under Gurneys sena förmiddagsfärd från Catskills till New York City. Medan han gasade på utmed motorvägen gav den kyliga luften och molnfria himlen tankarna ny energi och gjorde att han kände sig belåten med hur han hade lyckats påverka Kline och, i mindre grad, även Rodriguez.
Han ville följa upp resonemanget med Kline, hitta ett sätt som garanterade att han själv skulle få ta del av all information i fortsättningen. Och han ville ringa till Val och berätta för henne om den senaste utvecklingen. Men han måste också, här och nu, fundera lite på det möte som han var på väg till. Mötet med mannen från ”konstvärlden”. En man som ville ge honom hundratusen dollar för ett databehandlat porträtt av en galning. En man som mycket väl själv kunde vara galen.
Huset som låg på den adress som han hade fått av Sonya visade sig vara en byggnad med sandstensfasad mitt i ett lugnt kvarter skuggat av träd i östra delen av Manhattan. Grannskapet doftade pengar, en förnäm dunst som avskilde platsen från larmet från de kringliggande gatorna.
Han ställde bilen framför huset i en zon med parkeringsförbud, precis enligt de anvisningar som han hade fått av Sonya när hon vidarebefordrade Jykynstyls försäkran om att det inte skulle innebära några problem och att man skulle ta hand om bilen.
En överdrivet stor svartemaljerad ytterdörr ledde in till en hall med ornamenterade arkitraver och speglar och vidare till en andra dörr. Gurney var på väg att trycka på ringklockan på väggen bredvid när dörren öppnades av en anslående vacker ung kvinna. Efter ännu en blick insåg han att hon i själva verket såg ganska vanlig ut, men att hennes utseende förstärktes, eller åtminstone dominerades, av de fantastiska ögonen – ögon som nu granskade honom som om hon bedömde snittet på en sportjacka eller kvaliteten på en paj i ett bageri.
”Är det ni som är konstnären?” Han anade flyktighet i rösten, något som han inte riktigt kunde identifiera.
”Mitt namn är Dave Gurney.”
”Följ mig.”
De steg in i en stor foajé. Där fanns en klädhängare, ett paraplyställ, flera stängda dörrar och en bred trappa i mahogny upp till nästan våningsplan. Den mörka lystern i kvinnans hår matchade det mörka träet. Hon gick före förbi trappan och fram till en dörr. Hon öppnade och innanför fanns en hiss med en separat skjutdörr.
”Kom”, sa hon med ett litet leende som av någon anledning gjorde honom en smula förlägen.
De steg in, dörren gled igen utan ett ljud och hissen satte igång på ett sätt som var nästan omärkligt.
Gurney bröt tystnaden. ”Vem är du?”
Hon vände sig mot honom och det fanns något roat i de fantastiska ögonen som om hon tänkte på ett privat skämt. ”Jag är hans dotter.” Hissen hade stannat så mjukt att Gurney inte märkt det. Dörren gled upp. Hon steg ur. ”Kom.”
Rummet var inrett som en överdådig viktoriansk salong. Tropiska växter med stora blad stod i krukor på ömse sidor om en stor eldstad. Fler stod vid ett antal fåtöljer. På andra sidan en bred valvbåge i rummets ena del låg en elegant matsal med bord, stolar, sidobord och snidade träpaneler, allt i mycket välpolerad mahogny. Mörkgröna damastgardiner täckte de höga fönstren i båda rummen och dolde både tiden på dagen och årstiden och skapade en illusion av en elegant, fristående värld där man alltid stod i begrepp att servera cocktails.
”Välkommen, David Gurney. Så vänligt av er att resa så långt så snabbt.”
Gurney följde rösten med den märkliga accenten till dess källa: en färglös liten man som såg ännu mindre ut där han satt i en enorm klubbfåtölj i skinn bredvid en hög regnskogsväxt. I handen höll han ett litet glas fyllt med en ljusgrön dryck.
”Ursäkta att jag inte reser mig. Jag har problem med ryggen. Märkligt nog så har jag störst svårigheter när vädret är fint. Visst är det väl besynnerligt? Men var så god och sitt.” Han gjorde en gest mot en matchande fåtölj som stod mitt emot hans på en liten orientalisk matta. Han bar urblekta jeans och en mörkröd sweatshirt. Håret var kortklippt, tunt, grått och summariskt kammat. De hängande ögonbrynen gav intryck av ett slags trött likgiltighet.
”Ni vill säkert ha en drink. En av flickorna hämtar nåt åt er.” Hans obestämda accent lät som om den hade påverkats av flera europeiska språk. ”Själv har jag återigen begått misstaget att välja absint.” Han lyfte glaset med den grönaktiga drycken och tittade på den med samma min som man kan betrakta en illojal vän. ”Det är faktiskt inget jag kan rekommendera. Sen absinten blev laglig och garanterat ofarlig har den, enligt min uppfattning, förlorat sin själ.” Han lyfte glaset till munnen och hällde i sig ungefär hälften av innehållet. ”Varför väljer jag den då om och om igen? Det är en intressant fråga. Kanske för att jag är en sentimental natur. Men det är uppenbarligen inte ni. Ni är en framstående kriminalare, en man med skärpa, obesvärad av löjlig hänsyn. Alltså, ingen absint för er. Men nåt annat. Vad ni än behagar.”
”Ett litet glas vatten?”
”L’acqua minerale? Ein Mineralwasser? L’eau minérale? ”
”Kranvatten.”
”Naturligtvis.” Hans plötsliga flin var torrt och blekt. ”Det borde jag ha förstått.”
Han höjde rösten bara en aning, som den som är van vid att ha tjänstefolk i närheten. ”Ett glas kallt kranvatten till vår gäst.” Flickan med det märkliga leendet, som påstått sig vara hans dotter, lämnade rummet.
Gurney satt lugnt i den fåtölj som den småväxte mannen hade anvisat honom. ”Varför borde ni ha förstått att jag föredrog kranvatten?”
”På grund av det som miss Reynolds har berättat för mig om er karaktär. Ni rynkar pannan när jag säger det? Det borde jag också ha förutsett. Ni betraktar mig med er detektivblick och ni frågar er: ’Vad vet den där Jykynstyl egentligen om mig? Hur mycket har den där kvinnan berättat för honom?’ Har jag rätt?”
”Ni ligger långt före mig. Jag funderade bara på sambandet mellan kranvatten och min karaktär.”
”Hon berättade att ni är så komplicerad på insidan att ni vill ha det enkelt på utsidan. Håller ni med om det?”
”Visst. Varför inte?”
”Det är mycket bra”, sa han, som en expert som just smakat på ett intressant vin. ”Hon varnade mig också och sa att ni alltid tänker och att ni vet mer än vad ni låtsas om.”
Gurney ryckte på axlarna. ”Skulle det vara ett problem?”
Musik började spela i bakgrunden, så lågt att de tystare partierna knappt gick att urskilja. Det var en sorgsen, långsam, pastoral melodi som framfördes på cello. Dess knappt hörbara viskning påminde Gurney om de brittiska trädgårdsdofter som på ett subtilt sätt trängt in i Scott Ashtons hus.
Mannen med det tunna och ostyriga håret log och smuttade på sin absint. En ung kvinna med dramatisk figur som hon visade upp i lågt skurna jeans och en ännu lägre skuren T-tröja kom in i rummet genom valvet i den bortre delen och gick fram till Gurney med ett kristallglas fyllt med vatten på en bricka av silver. Ögonen och munnen var cyniska som hos någon som var dubbelt så gammal. När Gurney tog glaset besvarade Jykynstyl hans fråga.
”För mig är det definitivt inget problem. Jag älskar folk som har nåt innanför pannbenet, män vars hjärna är större än munnen. Det är väl en sån man ni är?” När Gurney inte svarade, skrattade Jykynstyl. Det var ett torrt, humorbefriat ljud. ”Jag ser också att ni är en man som gärna vill komma till saken. Ni vill veta exakt varför ni är här. Då så, David Gurney. Det här är själva saken: Jag är kanske er största beundrare. Varför är jag det? Av två skäl. För det första så anser jag att ni är en framstående porträttkonstnär. För det andra så tänker jag tjäna mycket pengar på ert arbete. Var vänlig att observera vilket av skälen jag sätter främst. Jag kan se, på de verk ni redan gjort, att ni har en ovanlig talang och förmåga att lyfta fram en människas tankar och gestalta dem i linjerna i ansiktet, för att låta själen lysa fram genom ögonen. Det är en talang som frodas i renhet. Det är inte talangen hos en man som är galen efter pengar eller uppmärksamhet, en man som strävar efter att vara till lags, en man som pratar för mycket. Det är talangen hos en man som värdesätter sanningen i allt han gör – affärer, yrkesmässigt, konstnärligt. Jag misstänkte att ni var en sån man, men jag ville vara säker.” Han såg Gurney i ögonen under några sekunder som föreföll mycket långa innan han fortsatte. ”Vad vill ni ha till lunch? Vi har kall havsabborre med remouladsås, limeceviche med skaldjur, quenelles de veau, en underbar tartarstek – vad ni behagar, eller kanske lite av allt?”
Medan han pratade började han sakta resa sig upp ur fåtöljen. Han gjorde en paus, såg sig om efter någonstans att ställa sitt lilla glas, ryckte på axlarna och placerade det försiktigt i den övervuxna blomkrukan bredvid sig. Sedan grep han tag i armstöden med båda händerna och reste sig med avsevärd ansträngning för att sedan gå före genom valvet till matsalen.
Den mest anslående detaljen i rummet var ett porträtt i naturlig storlek som hängde i en förgylld ram på långväggen, mitt emot valvet. Gurney, med sina begränsade kunskaper i konsthistoria, gissade på holländsk renässans.
”Visst är den fantastisk?” sa Jykynstyl.
Gurney höll med honom.
”Det gläder mig att ni uppskattar den. Jag ska berätta mer om den medan vi äter.”
Två tallrikar var framdukade mitt emot varandra vid bordet. De rätter som Jykynstyl talat om stod framställda mellan dem på fyra fat av kinesiskt porslin tillsammans med ett par flaskor, Puligny-Montrachet och Château Latour, viner som också den som inte var kännare – som Gurney – förstod var oerhört dyra.
Gurney valde Montrachet och havsabborre, Jykynstol satsade på Latour och tartarstek.
”Är båda flickorna era döttrar?”
”Ja, det stämmer.”
”Och ni bor här tillsammans?”
”Då och då. Vi är inte en familj som är rotad på nån särskild plats. Jag kommer och går. Det är min natur. Mina döttrar bor här när de inte bor tillsammans med nån annan.” Han talade om arrangemangen i ett tonfall som Gurney uppfattade som lika förledande allmänt som hans halvtrötta blick.
”Var brukar ni hålla till mest?”
Jykynstyl lade ner gaffeln på tallriken som om han befriade sig från något som hindrade honom från att uttrycka sig klart. ”Jag tänker inte i termer om att vara här en tid eller där nån annan tid. Jag håller mig … i rörelse. Förstår ni?”
”Ert svar är mer filosofiskt än min fråga. Jag ska uttrycka mig på ett annat sätt. Har ni bostäder som den här på andra ställen?”
”Familjemedlemmar i andra länder tar in mig ibland eller så tar de in hos mig. Det är två fraser som betyder ungefär samma sak, men inte riktigt. Men i mitt fall är de kanske sanna båda två.” Han visade upp sitt kalla elfenbensleende. ”Jag är alltså en hemlös man med många hem.” Den blandade accenten, från ingenstans och från överallt, verkade förstärkas så att den framhävde den nomadiska aspekt som han ville betona. ”Som den underbare mr Wordsworth vandrar jag ensam likt ett moln på jakt efter gyllene narcisser. Jag har god blick för såna narcisser. Men det räcker inte med att ha ett gott öga. Dessutom måste man se. Det är min dubbla hemlighet, David Gurney: ett gott öga och jag ser mig alltid omkring. För mig är det betydligt viktigare än att bo på en bestämd plats. Jag bor inte här eller där. Jag lever för det jag gör. Jag är inte en medborgare. Jag är en sökare. Det är kanske lite som ert eget liv, ert eget yrke. Har jag rätt?”
”Jag förstår vad ni menar.”
”Ni förstår vad jag menar, men håller inte riktigt med?” Han verkade road snarare än förolämpad. ”Och som alla poliser, när det handlar om frågor så vill ni hellre ställa dem än besvara dem. Det är väl karaktäristiskt för folk i ert yrke?”
”Ja, det är det.”
Han gav ifrån sig ett ljud som kan ha varit ett skratt eller en hostning. Ögonen gav ingen ledtråd till vilket det var. ”Låt mig då ge er svar snarare än frågor. Jag antar att ni vill veta varför den här galne lille mannen med det lustiga namnet vill betala er så mycket pengar för de här porträtten som ni kanske tar fram ganska snabbt och enkelt.”
Gurney kände en viss irritation. ”Inte så snabbt och inte så enkelt.” Och sedan kände han en vis förargelse för att han gett uttryck för sin protest.
Jykynstyl blinkade. ”Nej, naturligtvis inte. Ursäkta min engelska. Jag inbillar mig att jag talar bättre än vad jag gör och klarar inte av nyanserna riktigt. Ska jag göra ett nytt försök, eller förstår ni vad jag försöker säga?”
”Då har vi alltså den grundläggande frågan: Varför erbjuder jag så mycket pengar för er konst?” Han gjorde en paus och log kort och kallt. ”Eftersom den är värd det. Och för att jag vill ha den, exklusivt och utan konkurrens. Och därför får ni ett förköpsbud, ett bud som ni utan tvekan kan acceptera utan gnäll, utan ytterligare diskussioner. Förstår ni?”
”Det tror jag.”
”Bra. Jag tror att ni lade märke till målningen på väggen bakom mig. Av Holbein.”
”Är det en äkta Hans Holbein?”
”Äkta? Ja, naturligtvis. Jag äger inga reproduktioner. Vad tycker ni om den?”
”Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig.”
”Säg de första ord som ni kommer att tänka på.”
”Enastående. Häpnadsväckande. Levande. Oroande.”
Jykynstyl betraktade honom under mer än en minut innan han fortsatte att prata. ”Låt mig förklara två saker. För det första att de ord som ni påstod inte var de rätta kommer sanningen närmare än skitsnacket från de professionella konstkritikerna. För det andra att det var samma ord som jag själv kom att tänka på när jag såg ert porträtt av Piggert, mördaren. Exakt samma ord. Jag såg in i er version av Peter Piggerts ögon och kände det som om han befann sig i samma rum som jag. Enastående. Häpnadsväckande. Levande. Oroande. Allt det ni sa om Holbeins porträtt. Jag betalade lite drygt åtta miljoner dollar för det här verket av Holbein. Summan är egentligen hemlig, men jag avslöjar den för er i alla fall. Åtta miljoner etthundrafemtiotusen dollar – för en gyllene narciss. En vacker dag säljer jag den för kanske tre gånger så mycket. Och nu betalar jag hundratusen dollar vardera för ett par narcisser av David Gurney och en vacker dag kanske jag säljer dem för tio gånger den summan. Vem vet? Ni vill väl skåla med mig för den framtiden? En skål – för att vi båda ska få den tillfredsställelse vi eftersträvar av den här transaktionen?”
Jykynstyl verkade ana sig till Gurneys skeptiska inställning. ”Det låter som mycket pengar bara för att ni inte är van vid såna belopp. Inte för att ert arbete inte skulle vara värt det. Glöm inte det. Ni belönas för era extraordinära insikter och förmågan att lyfta fram och visa den insikten, inte helt olikt Hans Holbein. Ni är en detektiv inte bara när det handlar om de kriminellas sinnen utan också när det gäller människans natur. Varför skulle ni inte få betalt i enlighet med det?”
Jykynstyl lyfte glaset med Latour. Gurney lyfte själv, en smula osäkert, sin Montrachet.
”För era insikter och ert arbete, till vår affärsöverenskommelse och till er själv, kommissarie David Gurney.”
”Och till er, mr Jykynstyl.”
De drack. Upplevelsen överraskade Gurney på ett mycket positivt sätt. Han var långt ifrån att vara en finsmakare, men tyckte nog att det här vinet, Montrachet, var det bästa han någonsin smakat – och ett av de få som han kunde minnas skapade en omedelbar önskan efter ännu ett glas. Medan han tömde det första dök den unga kvinna upp som gjort honom sällskap i hissen och hon fyllde, med en märklig gnista i ögonen, glaset på nytt.
De båda männen åt under tystnad i några minuter. Den kalla havsabborren smakade underbart och vinet verkade förstärka smakupplevelsen ytterligare. När Sonya för två dagar sedan hade berättat om Jykynstyls intresse hade Gurney en kort stund fantiserat om vad han skulle kunna köpa för pengarna, geografiska fantasier som tog honom till nordvästkusten – till Seattle och Puget Sound och San Juan Islands i sommarsol, blå himmel, blått vatten med Olympic Mountains vid horisonten. Nu återvände den bilden, antagligen förstärkt av löftet om pengar för konstprojektet – och förstärkt också av det andra, än mer förtjusande, glaset med Montrachet.
Jykynstyl började prata igen och han prisade Gurneys iakttagelseförmåga, hans finstämda psykologi och öga för detaljer. Men nu var det ordens rytm som fångade Gurneys uppmärksamhet mer än innebörden, rytmen som lyfte och vaggade honom försiktigt. De unga kvinnorna log fridfullt medan de dukade av och Jykynstyl berättade om exotiska desserter. Något krämigt med rosmarin och kardemumma. Något silkigt med saffran, timjan och kanel. Det fick Gurney att le åt mannens komplexa accent som om den också var en rätt med smaker som man normalt inte brukar kombinera.
Han kände en spännande och helt okaraktäristisk rusch av frihet, optimism och stolthet för det han hade åstadkommit. Det var så han alltid ville känna sig – uppfylld av klarhet och styrka. Känslan blandades med den underbara blå färgen från vatten och himmel, en båt som forsar fram med bukiga vita segel på vingar av vind som aldrig dör.
Och sedan kände han ingenting alls.