Förmågan att hålla balansen, förbli fokuserad och att analysera fakta på ett nyktert sätt hade varit grunden för Gurneys framgångar som kriminalpolis.
Just nu hade han svårt att klara ens något av detta. Tankarna snurrade i huvudet av allt det okända och av alla fruktansvärda möjligheter.
Vem var den där Jykynstyl egentligen? Eller var den rätta frågan, vem var det som utgett sig för att vara Jykynstyl? Vad var det egentligen för hot och vad var syftet med det? Det handlade säkert om något kriminellt. Den vaga förhoppning han haft om att han bara skulle ha blivit berusad eller att sms:et skulle ha en harmlös förklaring kändes som ett försök till självbedrägeri. Han måste acceptera det faktum att han hade blivit drogad och att det värsta scenariot – att han fått en massiv dos Rohypnol i det första vinglaset – var det troligaste.
Rohypnol plus alkohol. Den ultimata minnesblockerande cocktailen. Våldtäktsdrogen som tar bort omdöme, rädsla och sunt förnuft. Som blockerar all moral och alla hämningar, som blockerar samvetet, som har förmågan att reducera individen till summan av alla primitiva lustar. Den kombinationsdrog som kan omvandla våra vansinnigaste impulser till handling, hur skadeverkningarna än blir. Det fördärvliga elixir som prioriterar behoven hos den primitiva reptilhjärnan, oavsett konsekvenserna, och sedan döljer och raderar erfarenheten – som kan ha pågått i vad som helst mellan sex och tolv timmar – i en oåterkallelig minnesförlust. Det var som om den hade skapats för att framkalla katastrofer. Den typ av katastrofer som Gurney såg framför sig där han satt i bilen, hjälplös och förkrossad i ett försök att samla tankarna kring de fakta som vägrade att avslöja sig.
Madeleine hade fått honom att tro på små enkla ting som att ta en sak i taget och sätta den ena foten framför den andra, men när inget verkade vettigt och varje riktning såg ut att dölja ett mörkt hot, var det inte lätt att veta var man skulle sätta den första foten.
Men han kom åtminstone fram till att han inte kunde åstadkomma något genom att sitta kvar här i det mörka kvarteret. Om han körde härifrån, även om han inte hade bestämt sig för vart han skulle ta vägen, kunde han åtminstone upptäcka om han var bevakad eller förföljd. Innan han skulle hinna trassla in sig i funderingar på att avstå startade han bilen, väntade på att trafiksignalen längst bort på gatan skulle slå om till grönt, väntade på att tre taxibilar som körde efter varandra skulle passera, tände halvljuset, svängde ut snabbt och tog sig över korsningen vid Madison Avenue strax innan ljuset slog om till rött bakom honom. Han körde vidare och svängde slumpmässigt i flera korsningar tills han var säker på att ingen följde efter innan han fortsatte ner mot östra delen av Manhattan, från åttionde gatan mot den sextionde.
Utan att Gurney hade fattat ett medvetet beslut var han plötsligt framme vid kvarteret där Jykynstyls hus låg. Han körde runt kvarteret ett helt varv. Inga lampor lyste i den stora stenbyggnaden. Han stannade på samma olagliga parkeringsplats där han hade lämnat bilen för nio timmar sedan.
Han var nervös och osäker på vad han skulle göra härnäst, men redan genom att fatta det beslut han just gjort kände han sig lite lugnare. Han mindes att han hade Jykynstyls telefonnummer i plånboken, ett nummer som han fått av Sonya – om han skulle ha blivit försenad i trafiken. Han knappade in numret utan att fundera på vad han egentligen skulle säga. Kanske något i stil med, Häftigt party, Jay! Har du några bilder? Eller ett alternativ som var mer i Hardwicks stil: Hallå där, din skitstövel, om du jävlas med mig så får du en kula mellan ögonen. Det slutade med att han inte sa något av det. För när han ringde det nummer som han hade fått av Sonya hörde han en inspelad röst som förklarade att det inte hade någon abonnent.
Han fick lust att banka på dörren tills någon öppnade. Sedan mindes han det som Jykynstyl sagt om att alltid hålla sig i rörelse, att aldrig stanna särskilt länge på samma plats och plötsligt var han övertygad om att huset skulle vara tomt, mannen borta och att det skulle vara fullständigt meningslöst att banka på dörren.
Han borde ringa till Madeleine och berätta att han skulle bli sen. Men hur sen skulle han egentligen bli? Borde han berätta för henne om minnesförlusten? Att han kvicknat till utanför sin gamla skola? Hotet med fotografierna? Eller skulle han i så fall bara oroa henne i onödan?
Han kanske borde börja med att ringa till Sonya och höra om hon kunde kasta ett ljus över det som hänt. Vad visste hon egentligen om Jay Jykynstyl? Fanns det över huvud taget någon substans bakom erbjudandet om hundratusen dollar? Var det bara ett påhitt för att locka honom till stan för den här lunchen? Så att han kunde drogas och … och sedan vad då?
Han kanske borde åka till en akutmottagning och ta prover för att se vad det var för slags kemikalier som han hade fått i sig, innan kroppen neutraliserade dem helt, och ersätta misstankarna med bevis. Å andra sidan kunde det faktum att han hade låtit testa sig efter misstankar om förgiftning leda till frågor och andra komplikationer. Han befann sig i ett slags Moment 22 där han ville ta reda på vad som hade hänt innan han tog steget att officiellt ta reda på vad som hade hänt.
Medan han satt där och kände hur han förlamades av obeslutsamhet, stannade en stor vit skåpbil mindre än tio meter framför honom, alldeles utanför ingången. I ljusen från en passerande bil såg han den gröna texten på skåpbilens sida: WHITE STAR – PROFESSIONELL STÄDNING.
Gurney hörde hur någon öppnade skjutdörren på bilens andra sida, några ord på spanska och sedan hur dörren stängdes igen. Skåpbilen rullade därifrån och en man och en kvinna i ett slags mörk uniform stod i halvmörkret framför byggnadens entré. Mannen öppnade med en nyckel som han hade hängande i en ring i bältet. De gick in i byggnaden och ögonblicket därefter tändes ljuset i hallen innanför. En liten stund senare tändes ljuset i ännu ett utrymme på bottenvåningen. Sedan, med ungefär två minuters mellanrum, tändes ljus i fönstren i vart och ett av byggnadens fyra våningsplan.
Gurney bestämde sig för att bluffa sig in. Han såg ut som en polis, lät som en polis och medlemskortet i föreningen för pensionerade kriminalare liknade en vanlig polislegitimation.
När han nådde fram till ytterdörren upptäckte han att den var olåst. Han gick in i hallen och lyssnade. Han hörde inte vare sig röster eller fotsteg. Han kände på dörren som ledde från hallen in till resten av huset. Den var också olåst. Han öppnade och lyssnade igen. Han hörde ingenting förutom ett dämpat ljud från en dammsugare på de övre våningsplanen. Han steg in och stängde dörren försiktigt bakom sig.
Städarna hade tänt alla lampor så att det stora foajéliknande rummet såg kallare och naknare ut än vad han mindes det. Ljuset hade dämpat glansen i mahognytrappan som var rummets huvudsakliga prydnad. Träpanelerna längs väggarna såg också enklare ut, som om det föga smickrande ljuset hade avlägsnat den antika patinan.
Det fanns två dörrar i den bortre väggen. Han mindes att den ena gick till den lilla hiss som han hade åkt upp i tillsammans med Jykynstyls dotter – om hon nu verkligen var hans dotter, vilket han tvivlade på nu. Dörren bredvid stod på glänt och rummet innanför var lika starkt upplyst som foajén där han nu befann sig.
Det såg ut att vara ett slags teverum. Där fanns en stor plattskärm med ett halvdussin fåtöljer uppställda i olika vinklar framför. I det högra hörnet såg han en bar och mot den angränsande väggen stod ett sidobord med rader av glas för olika drycker och en trave glastallrikar som kunde passa till eleganta desserter eller för den som ville dra i sig lite kokain. Han steg in i rummet, öppnade lådorna i sidobordet och upptäckte att de var tomma. Barskåpen och det lilla kylskåpet var låsta. Han lämnade rummet lika tyst som han hade kommit och gick mot trappan.
Den persiska smala matta som täckte trappstegen dämpade ljudet när han skyndade upp till första våningen och sedan till den andra. Ljudet från dammsugaren lät högre här och han föreställde sig att städarna kunde komma ner från våningen ovanför i vilket ögonblick som helst och att den tid han hade på sig att se sig omkring var begränsad. Ett valv ledde till en korridor med fem dörrar. Han gissade att den längst bort var för hissen och att de andra gick till sovrummen.
Han gick fram till den närmaste dörren och tryckte ner handtaget så tyst han kunde. Samtidigt hörde han en mjuk duns från hissen när den stannade längre ner i korridoren och sedan det svischande ljudet när skjutdörren gled upp.
Han steg snabbt in i mörkret i det som han antog var ett sovrum och hoppades att den som kom med hissen – antagligen en av städarna – hade tittat åt ett annat håll.
Det slog honom att han befann sig i en ganska knepig situation. Han kunde inte gömma sig eftersom det var för mörkt för att hitta en lämplig plats och han kunde inte tända ljuset av rädsla för att han skulle avslöja sig. Och om han ertappades med ett halvhjärtat försök att gömma sig bakom sovrumsdörren skulle han knappast kunna bluffa sig därifrån med hjälp av pensionärslegitimationen. Vad tusan höll han på med egentligen? Vad var det han hoppades på att uppnå? Trodde han att han skulle hitta Jykynstyls plånbok och en ledtråd till en annan identitet? Konspiratorisk e-post? De fotografier som man syftat på i sms:et han fått? Något som var så besvärande för Jykynstyl att det kunde uppväga alla hot? Möjligheter av det slaget var sådant man kunde se i dåliga polisfilmer. Så varför hade han försatt sig i den här löjliga situationen, lurande i mörkret som en korkad inbrottstjuv?
Dammsugaren startade i korridoren utanför dörren och skuggan från den passerade fram och tillbaka över den centimeterbreda ljusstrimman mellan dörrbladet och mattan. Han lutade sig försiktigt mot väggen och trevade sig fram. Han hörde en dörr som öppnades på andra sidan korridoren. Sekunderna senare dämpades ljudet från dammsugaren när den och städaren försvann in i rummet mitt emot.
Gurneys ögon började anpassa sig till mörkret som den lysande springan under dörren lättade upp precis tillräckligt för att han skulle ana ett par större konturer därinne: fotgaveln på en stor säng, de svängda öronlapparna på en fåtölj i Queen Anne-stil och ett högt mörkt skåp som avtecknade sig mot den ljusare väggen.
Han bestämde sig för att chansa. Han trevade med handen över väggen bakom sig efter en strömbrytare och hittade vredet till en dimmer. Han skruvade ner den till ungefär halv ljusstyrka och tände för att omedelbart släcka igen. Han satsade på att städarna var tillräckligt upptagna för att inte lägga märke till en halv sekunds dämpat ljus under dörren.
Det han såg under den halva sekunden var ett rymligt sovrum med de möbler som han anat sig till i mörkret, plus två mindre stolar, en låg byrå med en spegel i utsirad ram över och ett par nattygsbord med ornamenterade lampor. Inget av det var oväntat eller märkligt – förutom hans egen reaktion. I samma ögonblick som han såg allt klart och tydligt överfölls han av en känsla av déjà vu. Han var säker på att han hade sett alltihop förut, precis som det hade sett ut under den där halva sekunden.
Den instinktiva känslan av att alltsammans var välbekant för honom följdes några sekunder senare av en obehaglig fråga: Hade han befunnit sig i det här rummet tidigare på dagen? Obehaget övergick i ett slags yrsel. Han måste ha varit här, i det här rummet. Varför skulle han annars ha fått en så påtaglig känsla när han såg det, sängen, stolarnas placering, snäckskalsmönstret på skåpets överdel?
Och än viktigare, hur långtgående effekter kan alkohol och Rohypnol i förening egentligen få och hur skulle den kunna påverka våra naturliga hämningar? Hur mycket av det man trodde på, hur mycket av ens egna värderingar, hur mycket av det som var viktigt för en själv – hur mycket av allt det kunde sopas undan av en kemisk cocktail? Han hade aldrig känt sig så sårbar i hela sitt liv, lika främmande inför sig själv – så osäker på vem han var eller vad han var kapabel till – som han gjorde i det ögonblicket.
Sedan, gradvis, ersattes den plågade känslan av hjälplöshet och av att ingenting begripa med en blandning av rädsla och ilska. Ovanligt nog tog han till sig vreden. Vredens hårda kärna. Styrkan och viljan att agera.
Han öppnade dörren och steg ut i ljuset.
Dammsugarbruset kom från ett rum längre ner i korridoren. Gurney gick snabbt åt det andra hållet, tillbaka till den stora trappan. Minnet av den korta hissturen vid lunchtid sa honom att salongen och matsalen nästan säkert låg på första våningen. I förhoppning om att hitta något där som kunde väcka ett minne, ge honom något som han kunde följa upp, fortsatte han nedför trappan.
Från avsatsen fortsatte han genom ett valv till resten av våningsplanet. När han passerat genom valvet befann han sig i det viktorianska rum där han hade mött Jykynstyl. Precis som i resten av huset hade all belysning tänts av städarna och effekten var inte mer smickrande här. Till och med de stora växterna i sina krukor hade förlorat all exklusivitet. Han fortsatte fram till matsalen. Tallrikar, glas, bestick, allt hade plockats bort. Porträttet av Holbein också. Eller om det nu trots allt var en reproduktion.
Gurney insåg att han inte visste något med säkerhet om det där lunchbesöket. Den sannolikaste slutsatsen var att alltsammans var fejk. Särskilt det extravaganta erbjudandet om att köpa hans mördarporträtt. Tanken på att alltsammans var bluff, att det aldrig fanns några pengar, aldrig någon beundran för hans insikt eller talang, skapade en förvånansvärt stark chock för hans ego – följt av förargelse när han insåg hur mycket erbjudandet och det tillhörande smickret faktiskt hade betytt för honom.
Han mindes att en terapeut en gång hade sagt till honom att det enda sättet att bedöma styrkan i vår förtjusning inför något är genom smärtan man upplever om det försvinner. Nu stod det klart för honom att de potentiella utfallen av Jykynstylfantasin hade varit lika viktiga som … tron på att de inte var ett dugg viktiga. Och det fick honom att känna sig som en dubbel idiot.
Han såg sig om i matsalen. Den extatiska vision han fått när han var där senast, av en segelbåt i Puget Sound, återvände med samma sura smak som halsbränna. Han granskade den välputsade bordsskivan. Inte ens en antydan till fläckar eller fingeravtryck någonstans. Han återvände till salongen. Där fanns en svag, komplex lukt som han hade varit vagt medveten om när han passerade genom rummet för någon minut sedan. Nu försökte han särskilja doftintrycken. Sprit, inpyrd rök, aska i eldstaden, skinn, fuktig plantjord, möbelpolish, gammalt trä. Inget förvånande. Inget som inte borde finnas där.
Han suckade med en känsla av frustration och misslyckande och över den meningslösa risk som han hade tagit genom att ta sig in i huset. Hela byggnaden utstrålade ett slags fientlig tomhet – han fick ingen känsla av att den faktiskt var bebodd. Jykynstyl hade rentav antytt det med sin vaga beskrivning av ett liv på resande fot och var hans ”döttrar” egentligen befann sig var omöjligt att veta.
Ljudet från dammsugaren på övervåningen blev starkare. Gurney kastade en sista snabb blick runt rummet och gick sedan mot trappan. Han var halvvägs ner till bottenvåningen när han plötsligt kom att tänka på något som fick honom att stanna.
Spritlukten.
Det lilla glaset.
Herregud!
Han störtade upp igen, två steg i taget, tillbaka in i salongen och fram till den stora skinnfåtölj där Jykynstyl hade hälsat honom när han kom, stolen som den skenbart handikappade mannen haft så svårt att resa sig från att han behövde ta stöd med båda händerna. Och eftersom han inte haft någonstans att ställa det lilla glaset med absint …
Gurney trevade med handen i blomkrukan och där var det – dolt av krukans höga kant och de mörka, stora hängande bladen. Han lindade försiktigt in glaset i näsduken och stoppade det i kavajfickan.
Den fråga som han ställde till sig själv i bilen minuten senare var vad han skulle göra med det.