Lunchen var ingen social tillställning och det passade Gurney alldeles utmärkt eftersom han var så långt ifrån att vara en social figur man gärna kunde tänka sig och fortfarande förbli gift. Istället för att gå till cafeterian allihop, spred de sig åt olika håll för att kommunicera med sina BlackBerrys och laptopar under den tilldelade halvtimmen.
Men han hade kanske blivit gladare av en halvtimmes kamaraderi i god machostil än att sitta ensam på en kall bänk utanför statspolisens bunker och fundera på det senaste sms:et som han hittade i mobiltelefonen och som uppenbarligen var ett slags svar på hans begäran att ”Berätta mer”.
Det stod: DU ÄR EN SÅ INTRESSANT MAN ATT JAG BORDE HA FÖRSTÅTT ATT MINA DÖTTRAR SKULLE AVGUDA DIG. DET VAR SNÄLLT AV DIG ATT KOMMA TILL STAN. NÄSTA GÅNG KOMMER VI TILL DIG. NÄR? VEM VET? DE VILL ATT DET SKA BLI EN ÖVERRASKNING.
Gurney fortsatte att stirra på orden också när minnet med full kraft framkallade bilderna av de unga kvinnornas oroande leenden och när det ljusa Montrachetvinet lyftes till en skål och sedan hur han for rakt ner i minnesförlustens svarta avgrund.
Han lekte med tanken att skicka ett meddelande som började: ”Bäste Saul …”, men bestämde sig för att inte avslöja att han redan visste vem den man som låtsades vara Jykynstyl i själva verket var, åtminstone inte för stunden.
Han visste inte hur mycket det dolda kortet kunde vara värt och han ville inte visa det förrän han förstod vad spelet gick ut på.
Dessutom gav det faktum att han behöll det för sig själv en känsla av styrka, om än blygsam. Ungefär som att gå omkring med en liten fällkniv i ett farligt område.
När han återvände in till konferensrummet ansträngde han sig hårt för att tvinga tillbaka tankarna till Perryfallet. Kline, Rodriguez och Wigg hade redan intagit sina platser. Anderson närmade sig bordet, intensivt koncentrerad på en kaffekopp som var så full att det var en utmaning för honom bara att röra sig. Blatt stod vid termosen och hällde upp de sista svarta dropparna åt sig själv. Hardwick syntes inte till.
Rodriguez tittade på klockan. ”Det är dags, gott folk. Några av oss är här, andra inte, men det är deras problem. Dags för en statusrapport efter förhören med familjerna. Bill, det är din tur.”
Anderson ställde ner koppen lika försiktigt som om han var sysselsatt med att desarmera en bomb. ”Okej”, sa han. Han satte sig, öppnade en mapp och började granska och flytta runt innehållet. ”Så här ser det ut. Vi började med en komplett förteckning över alla som tagit examen där under de tjugo år som Mapleshade har funnits och sen minskade vi ner materialet till de som tagit examen de senaste fem åren. Det var för fem år sen som man bytte inriktning från att ha varit en skola för tonåringar med allmänna problem till en institution för kvinnliga tonåriga sexmissbrukare.”
”Dömda förövare?” frågade Kline.
”Nej. Allihop har skickats dit på initiativ av familjemedlemmar, terapeuter eller läkare. De flesta som går på Mapleshade är vridna, sjuka ungar vars familjer försöker hålla dem utom räckhåll för rättvisan eller helt enkelt för att få bort dem från stan, ut ur hemmet, innan de åker fast för det som de håller på med. Föräldrarna skickar dem till Mapleshade, betalar avgiften och hoppas på att Ashton ska lösa problemen.”
”Och gör han det?”
”Det är svårt att säga. Familjerna vill inte prata om det, så det enda vi har att gå på är att söka efter elevernas namn i den nationella databasen för sexförövare och se om nån av dem har råkat i klammeri med rättvisan som vuxna, efter att de lämnade Mapleshade. Hittills har det inte gett mycket. Några som slutade för fyra och för fem år sen, inga från de senaste tre åren. Det är svårt att avgöra om det betyder nåt.”
Kline ryckte på axlarna. ”Det kan innebära att Ashton vet vad han sysslar med. Eller så kan det vara ett resultat av det faktum att övergrepp som begås av kvinnor är starkt underrepresenterade i den polisiära statistiken, helt enkelt för att de flesta ärendena aldrig går till åtal.”
”Hur starkt?” frågade Blatt.
”Förlåt?”
”Hur starkt underrepresenterade tror ni att de är? Hur många är det som egentligen borde ha åtalats?”
Kline lutade sig tillbaka i stolen och såg irriterad ut eftersom han uppenbarligen tyckte att frågan bara var en distraktion. Tonfallet var stelt, akademiskt, otåligt. ”Det finns data som tyder på att ungefär tjugo procent av alla kvinnor och tio procent av alla män har utsatts för sexuella övergrepp som barn och att förövaren var kvinna i ungefär tio procent av det totala antalet fall. Slutsatsen blir alltså att vi pratar om miljoner fall av sexuella övergrepp och hundratusentals fall där förövaren var kvinna. Men ni vet lika väl som jag att vi alltid har haft ett slags dubbelmoral här – att anhöriga har tvekat att anmäla mödrar, systrar och barnvakter för polisen och att myndigheterna inte alltid har tagit fall där unga kvinnor har anklagats för övergrepp på allvar och att domstolarna har tvekat att döma dem. Det verkar som om samhället har svårt att acceptera tanken på att det faktiskt finns kvinnliga förövare, samtidigt som vi inte har några problem med att se de män som gör sig skyldiga till samma typ av brott som odjur. Men det finns studier som tycks visa att många av de män som döms för våldtäkt på barn, själva har utsatts för övergrepp av kvinnor.” Kline skakade på huvudet och såg ut att tveka. ”Jag skulle kunna berätta för er om sånt som har hänt här i countyt, fall som socialen har anmält och som har gått till rättegång. Ni vet säkert att det förekommer – mödrar som fungerar som hallickar för sina egna barn, som säljer porrfilmer av dem när de har sex med varandra. Och det som faktiskt dyker upp i rättssystemet är bara en bråkdel av allt som händer. Men ni fattar vad jag menar. Nu har vi väl ordat nog om det? Nu fortsätter vi med agendan.”
Blatt ryckte på axlarna.
Rodriguez nickade instämmande. ”Då så, Bill, då fortsätter vi med rapporten om telefonsamtalen.”
Anderson skyfflade runt lite till bland papperen som spred ut sig över en stor del av bordet. ”Adresser, telefonnummer och annan kontaktinformation baseras på de senast kända uppgifterna. Antalet elever som har tagit examen vid skolan under den femårsperiod som vi bestämde oss för att undersöka uppgår till etthundrafemtiotvå och vi tror att vi för närvarande har korrekta uppgifter för etthundratjugosex. En första kontakt har tagits med alla dessa hundratjugosex. I fyrtio fall fick vi tag i antingen den före detta eleven själv eller en familjemedlem. Av de återstående åttiosex som vi lämnade meddelanden till hade tolv hört av sig fram till och med nio och fyrtiofem nu i morse.”
”Det är alltså femtiotvå kontakter”, sa Kline snabbt. ”Och vad blir slutsatsen av det?”
”Svårt att säga.” Anderson lät som om allt i hela hans liv var svårt.
”Men herregud, människa …”
”Jag menar bara att resultaten är blandade.” Han fiskade upp ett annat papper ur högen. ”Av de femtiotvå pratade vi med den unga kvinnan själv i elva fall. Där hade vi alltså inga problem, eller hur? Om vi har pratat med dem så kan de ju inte gärna vara försvunna.”
”Och de andra fyrtioen?”
”I tjugonio fall påstod de vi pratade med – föräldrar, partner, syskon, rumskamrat, annan pålitlig person – att de visste var flickan fanns och att de hade kontakt med henne.”
Kline antecknade efterhand i ett block. ”Och de resterande tolv?”
”En påstod att dottern hade dött i en trafikolycka. En var synnerligen vag, antagligen hög på nåt och verkade inte veta särskilt mycket om nånting. En annan hävdade att hon visste exakt var flickan fanns men vägrade att ge oss nån ytterligare information.”
Kline antecknade igen. ”Och de övriga nio?”
”De övriga nio – som var föräldrar eller styvföräldrar allihop – sa att de inte hade en aning om var deras dotter befann sig.”
En fundersam tystnad lägrade sig över rummet. Den bröts till slut av Gurney. ”Hur många av de här försvinnandena började med gräl om en bil?”
Anderson tittade i papperen och rynkade pannan som om det var de som var orsaken till hans trötthet. ”Sex.”
”Oj”, sa Kline och visslade till. ”Och det är utöver de som Ashton och den där flickan Liston redan har berättat om för Gurney?”
”Det var som tusan! Nästan ett dussin, alltså. Och det är väldigt många familjer kvar som vi inte har pratat med än. Nån som vill kommentera det här?”
”Jag tror nog att vi är skyldiga Dave Gurney ett stort tack”, sa Hardwick, som hade smitit in i rummet utan att någon lagt märke till honom. Han tittade på Rodriguez. ”Om han inte hade gett oss en knuff i den här riktningen …”
”Fint att du tog dig tid med att komma hit igen”, sa polischefen.
”Vi ska kanske inte bli alltför upphetsade av en och annan galen teori”, sa Anderson buttert. ”Vi har fortfarande inga bevis för att nån ska ha blivit bortförd och inga bevis för några andra brott heller. Vi är på väg att överreagera här. Det kanske inte är nåt annat än ett par upproriska ungar som har hittat på en grej som de själva tycker är riktigt smart.”
”Dave?” sa Kline och ignorerade Anderson. ”Vill du säga nåt vid den här avgörande tidpunkten?”
”En fråga till Bill. Hur fördelar sig de försvunna flickorna över de fem avgångsklasser som du har tittat på?”
Anderson skakade lite på huvudet som om han inte hade uppfattat frågan. ”Förlåt?”
”De flickor som försvann – vilka avgångsklasser gick de i?”
Anderson suckade och började bläddra bland papperen igen. ”Det man vill ha”, muttrade han utan att vända sig till någon särskild, ”ligger alltid längst ner.” Han tittade på åtminstone tio sidor innan han fastnade för en av dem. ”Okej … det ser ut som … 2009 … 2008 … 2007 … 2006. Och det är alltihop. Ingen från 2005. Det tidigaste försvinnandet, om vi nu ska använda den beteckningen, var i maj 2006.”
”Det handlar alltså om de senaste fyra åren”, sammanfattade Kline. ”Eller snarare, de senaste tre och ett halvt åren.”
”Än sen?” sa Blatt och ryckte på axlarna. ”Skulle det betyda nåt särskilt?”
”För det första”, sa Gurney, ”så betyder det att försvinnandena började strax efter att Hector Flores dök upp på scenen.”