Gurneys flyg lyfte tidtabellsenligt från Albany 5.05. Han bytte flygplan i Washington D.C. med minsta möjliga tidsmarginal och landade på Palm Beach International Airport 9.55.
Framför limousinparkeringen, bland ett tiotal uniformerade chaufförer som väntade på sina kunder, fanns en man som höll upp en skylt med Gurneys namn.
Det var en ung latinamerikan med höga indianska kindben, hår svart som bläckfiskbläck och med en diamantknapp i ena örat. Först verkade han förvånad, irriterad rentav, eftersom kunden tydligen inte hade något bagage – tills Gurney gav honom adressen till den första anhalten: Giacomo Emporium på Worth Avenue. Då såg han lite nöjdare ut, kanske för att han trodde att en man som av bekvämlighetsskäl reste utan bagage för att sedan köpa det han behövde på Giacomo skulle vara generös med dricks.
”Bilen står precis utanför, sir”, sa han med en dialekt som Gurney antog var mellanamerikansk. ”En mycket fin bil.”
De roterande dörrarna föste ut dem från det konstgjorda årstidsneutrala inomhusklimat som är typiskt för alla flygplatser överallt, till ett tropiskt ångbad – och upplevelsen påminde Gurney om att september månad inte är det minsta höstlik i södra Florida.
”Här borta, sir”, sa chauffören och leendet avslöjade förvånansvärt dåliga tänder med tanke på att han var så ung. ”Den längst fram.”
Bilen, som Gurney hade beställt med sitt nattliga samtal, var en Mercedes S600 sedan, en bil som kostade betydligt över hundratusen dollar och som man kanske såg en om året i Walnut Crossing. I Palm Beach var den lika vanlig som solglasögon för femhundra dollar. Gurney klev in i baksätet – en tyst, avfuktad kokong av mjukt skinn, mjuka mattor och svagt färgade rutor.
Chauffören stängde dörren åt honom, satte sig bakom ratten och de gled ljudlöst ut i strömmen av taxibilar och bussar.
”Lagom temperatur?”
”Helt okej.”
”Vill ni lyssna på musik?”
”Nej, tack.”
Chauffören snörvlade lite, hostade och saktade ner till krypfart när bilen rullade igenom en jättestor vattenpöl. ”Det har regnat som tusan.”
Gurney svarade inte. Han hade aldrig varit mycket för att prata bara för pratandets skull och i sällskap med främlingar föredrog han tystnad. Ingen av dem sa något mer förrän bilen stannade framför ingången till en mycket lyxig, öppen galleria där Giacomo Emporium låg.
Chauffören betraktade honom i backspegeln. ”Vet ni hur länge ni kommer att vara här?”
”Inte länge”, sa Gurney. ”En kvart, max.”
”Då stannar jag här. Om polisen lägger sig i så kör jag runt.” Han ritade en cirkel i luften med pekfingret för att illustrera sin avsikt. ”Jag kör runt, kommer tillbaka, och passerar förbi här, tills ni kommer. Okej?”
”Okej.”
Chocken som Gurney upplevde när han klev tillbaka ut i den varma, fuktiga luften förstärktes av synintrycket när han lämnade det svagt färgade ljuset i bilen och hamnade i det starka skenet från Floridas förmiddagssol. Torget var dekorerat med rabatter fyllda av palmer och ormbunkar och asiatiska liljor i krukor. Det luktade kokta blommor.
Gurney skyndade in i butiken där det luktade mer av pengar än av blommor. Kunderna, blonda kvinnor i åldrar mellan trettio och sextio, strosade sakta fram mellan de mycket prydligt arrangerade kläderna och accessoarerna. Butikspersonalen, anorektiska pojkar och flickor i tjugoårsåldern, såg ut som om de försökte efterlikna de anorektiska pojkarna och flickorna i Giacomos reklam.
Gurney var så angelägen om att komma bort från den chica miljön att han var tillbaka ute på gatan efter bara tio minuter. Aldrig förr hade han spenderat så mycket för så lite: häpnadsväckande 1 879,42 dollar för ett par jeans, ett par mockasiner, en polotröja och ett par solglasögon – allt utvalt med bistånd från en smärt ung man, moderiktigt blasé, med ett manér som förde tankarna till ett färskt vampyroffer.
I provrummet hade Gurney tagit av sina slitna jeans, T-tröja, gymnastikskor och strumpor och klätt sig i sina nya dyra plagg. Han tog bort prislapparna och gav dem till biträdet tillsammans med de gamla kläderna som han bad att få i en Giacomokartong.
Det var då som biträdet presenterade den första antydan till leende som Gurney hade sett sedan han kom in i butiken. ”Ni är som en Transformer”, sa han och syftade antagligen på den populära leksak som med ett enkelt handgrepp kan förvandlas från en sak till en annan.
Mercedesen väntade utanför. Gurney steg in, tittade i turistguiden som han hade skrivit ut hemma och gav chauffören nästa adress som låg ungefär en och en halv kilometer därifrån.
Nails Delicato var ett litet ställe med fyra manikyrister i dramatiska frisyrer som utseendemässigt lyckades balansera precis på gränsen mellan exklusiva fotomodeller och dyra fnask. Ingen verkade bry sig om eller ens lägga märke till att Gurney var den enda manliga kunden. Den manikyrist som tog hand om honom såg sömnig ut. Frånsett att hon bad om ursäkt flera gånger för att hon gäspade medan hon arbetade med hans naglar, sa hon ingenting förrän hon var nästan färdig och lade på ett sista lager genomskinlig lack.
”Ni har fina händer”, konstaterade hon. ”Ni borde sköta dem bättre.” Rösten var både ung och släpig och verkade stämma med den opersonliga sorg som han tyckte sig ana i hennes ögon.
Vid kassan på vägen ut köpte han en liten tub hårgel som stod i ett ställ med krämer och kosmetika på disken. Han öppnade tuben, klämde ut lite gel i handflatorna och gned in det i håret i ett försök att åstadkomma den rufsiga look som var så populär numera.
”Vad tycker du?” frågade han den utslätat vackra unga kvinnan som stod i kassan. Frågan engagerade henne så pass att han blev förvånad. Hon blinkade flera gånger som om hon väcktes ur en dröm, rundade disken och granskade hans huvud från flera håll.
”Får jag …?” frågade hon.
”Absolut.”
Hon drog fingrarna genom hans hår med snabba sicksackliknande rörelser, drog det än hit och än dit medan hon lyfte delar av det för att det skulle bli lite taggigt. Efter några minuter tog hon ett steg tillbaka och ögonen lyste av belåtenhet.
”Så ska det vara!” förklarade hon. ”Det där är ert äkta jag!”
Han brast i skratt och det verkade förvåna henne. Han skrattade fortfarande när han tog hennes hand och plötsligt kysste den, utan någon egentlig anledning som han kunde komma på, och det verkade också förvåna henne men på ett lite trevligare sätt. Sedan steg han ut i Floridas ångbad och tillbaka in i Mercedesen och gav chauffören adressen till Darryl Beckers gym.
”Vi ska hämta ett par killar i West Palm”, förklarade han. ”Sen ska vi besöka en man på South Ocean Boulevard.”