”Klockan är nu tre minuter över två på eftermiddan den tjugonde september. Mitt namn är Darryl Becker och jag är kriminalkommissarie vid polisen i Palm Beach. Med mig här i förhörsrum nummer ett är Jordan Ballston och hans försvarsadvokat Stanford Mull. Förhöret spelas in.” Becker flyttade blicken från kameran till Ballston. ”Är ni Jordan Ballston med adress South Ocean Boulevard i Palm Beach?”
Ballston svarade utan att lyfta blicken från bordet. ”Ja, det är jag.”
”Har ni gått med på, efter konsultationer med er försvarsadvokat, att lämna ett fullständigt och sanningsenligt vittnesmål angående mordet på Melanie Strum?”
Stanford Mull lade handen på Ballstons underarm. ”Jordan, jag måste …”
”Ja, det har jag”, sa Ballston.
”Lovar ni att svara helt, fullt och sanningsenligt på alla frågor som kommer att ställas till er och som berör det här fallet?”
”Ja, det gör jag.”
”Vill ni då vara vänlig och beskriva i detalj hur ni kom i kontakt med Melanie Strum och allt som hände därefter och även hur och varför ni dödade henne.”
Mull såg plågad ut. ”För guds skull, Jordan …”
Ballston tittade upp för första gången. ”Nu räcker det, Stan. Nu räcker det! Jag har fattat mitt beslut. Du är inte här för att hindra mig. Jag vill bara att du ska lyssna noga på allt jag säger.”
Mull skakade på huvudet.
Ballston verkade lättad över advokatens tystnad. Han tittade upp mot kameran. ”Hur stor publik har jag?”
Becker visade en min av avsky. ”Spelar det nån roll?”
”De mest konstiga saker hamnar på YouTube.”
”Synd.” Ballston log ett gräsligt leende. ”Var ska jag börja?”
”Från början.”
”Ni menar när jag såg min farbror knulla mamma när jag var sex år gammal?”
Becker tvekade. ”Ni kan väl börja med att berätta hur ni kom i kontakt med Melanie Strum?”
Ballston lutade sig tillbaka i stolen och riktade närmast drömmande blicken mot en punkt högt upp någonstans på väggen bakom Becker. ”Jag fick tag i Melanie genom den speciella Karnalaprocessen. Det är en process som går genom ett antal förgrenade portaler. Var och en av de här portalerna …”
”Vänta lite. Ni måste förklara det här med vanliga ord. Vad tusan är en portal?”
Gurney ville be Becker att slappna av, att låta karln prata och ställa frågorna sedan. Men att säga till Becker vad han skulle göra just nu kunde få honom att spåra ur helt.
”Jag pratar om webblänkar och passager. Internetsajter som erbjuder möjlighet att gå till andra sajter, chattrum som leder till andra chattrum, alltid i riktning mot smalare och mer intensiva intressen och som till slut leder till en mejlkontakt eller annan textkontakt mellan kunden och säljaren.” Med tanke på vad de egentligen pratade om lät Ballstons neutrala tonfall närmast surrealistiskt i Gurneys öron.
”Ni menar att ni beskriver vilken typ av flicka ni vill ha och att de levererar henne?”
”Nej, nej, inget så abrupt eller grovt. Som jag sa så är Karnalas process speciell. Priset är högt, men metoden är elegant. När väl den direkta kontakten har utfallit tillfredsställande för båda parter …”
”Tillfredsställande? På vilket sätt?”
”I fråga om trovärdighet. När människorna bakom Karnala blir övertygade om att kundens intentioner är seriösa och kunden är övertygad om Karnalas legitimitet.”
”Legitimitet?”
”Vad? Jaha, jag förstår ert problem. När jag säger legitimitet menar jag det i betydelsen av att man är den man är och inte, till exempel, sysslar med nåt patetiskt bedrägeriförsök.”
Gurney fascinerades av förhörets dynamik. Ballston, som snärjde in sig i ett brott för vilket dödsstraff kunde utdömas samtidigt som han försökte undvika just den påföljden, såg ut att få en känsla av kontroll genom sin egna lugna framtoning. Becker, som hade övertaget officiellt, verkade vara den som var mest omskakad.
”Okej”, sa Becker, ”under förutsättning att alla blir nöjda med alla andras legitimitet, vad händer sen?”
”Sen”, sa Ballston och gjorde en dramatisk paus och såg Becker i ögonen för första gången, ”den eleganta touchen: Karnalas reklam i Sunday Times.”
”Kan ni upprepa det där?”
”Karnala Fashion. Med de dyraste kläderna på jorden: unika kollektioner, specialsydda just för dig, från hundratusen dollar och uppåt. Underbara reklambilder. Underbara flickor. Flickor som inte har nåt på sig förutom ett par genomskinliga scarfar. Mycket stimulerande.”
”Och vilken betydelse har annonserna?”
”Tänk efter.”
Ballstons obehagliga vänlighet började gå Becker på nerverna. ”Fan, Ballston, jag har inte tid med lekar.”
Ballston suckade. ”Jag trodde att det var uppenbart, kommissarien. Det är inte kläder man gör reklam för. Man gör reklam för flickorna.”
”Påstår ni att flickorna i reklamen är till salu?”
”Det är korrekt uppfattat.”
Becker blinkade och såg inte ut att tro sina öron. ”För hundratusen dollar?”
”Från den summan och uppåt.”
”Och vad händer sen? Ni skickar en check på hundratusen och de skickar världens dyraste fnask till er med FedEx?”
”Knappast, kommissarien. Man beställer inte en Rolls-Royce från en tidningsannons.”
”Då gör ni … vad? Besöker Karnalas utställning?”
”Ja, på sätt och vis. Men det är mer som ett visningsrum. Alla flickor som är tillgängliga för stunden, däribland den flicka som avbildats i annonsen, presenterar sig själv på sin intima video.”
”Ni pratar om individuella porrfilmer?”
”Det är mycket bättre än så. Karnala återfinns i branschens mest sofistikerade segment. De här flickorna och deras videopresentationer är påfallande intelligenta, underbart subtila och noga utvalda så att de ska möta kundens känslomässiga behov.” Ballstons tunga gled sakta över läppen. Becker såg ut som om han var på väg att explodera. ”Det jag tror att ni missar, kommissarien, är att det här är flickor med mycket intressanta sexuella bakgrundshistorier, flickor med en intensiv egen sexuell aptit. De är inga fnask, kommissarien, de är mycket speciella flickor.”
”Och det är därför som de är värda hundratusen dollar?”
Ballston suckade tålmodigt. ”Och uppåt.”
Becker nickade kort. Gurney tyckte att polismannen verkade helt förvirrad.
”Hundratusen dollar … för nymfomani … sofistikerad nymfomani?”
Ballston log lite igen. ”För att de ska vara exakt som man vill ha dem. För att passa som handen i handsken.”
”Förklara er lite närmare.”
”Det finns en del mycket goda viner som kostar ungefär femtio dollar flaskan, vin som är perfekta till nittio procent. Ett betydligt mindre antal, som kostar femhundra dollar flaskan, är perfekta till nittionio procent. Men för den där sista procenten absolut perfektion – för den betalar man femtusen dollar per flaska. Vissa märker inte ens skillnaden, men det finns de som gör det.”
”Fan också! Här sitter lilla jag och inbillar mig att en dyr hora bara är en dyr hora.”
”För er, kommissarien, är det säkert så.”
Becker stelnade till där han satt i stolen, men ansiktet avslöjade inga känslor. Gurney hade sett det ansiktsuttrycket alltför många gånger under karriären. Det som brukade hända härnäst var oftast oturligt och ibland förödande för karriären. Han hoppades att kameran och Stanford Mulls närvaro skulle vara tillräckligt avskräckande.
Så var det tydligen. Becker slappnade av, lite i taget, medan han såg sig om i rummet under en lång minut och tittade på allt utom på Ballston.
Gurney undrade vad Ballston höll på med. Försökte han med avsikt framkalla en våldsam reaktion i förhoppning om att det skulle medföra en juridisk fördel? Eller var hans avslappnade funderingar ett försök att visa hur överlägsen han var, också när hans liv var på väg att krossas?
När Becker fortsatte med frågorna var rösten påtagligt lugn. ”Berätta för mig om visningsrummet, Jordan.” Han uttalade namnet så att det lät som en förolämpning.
Det var svårt att avgöra om Ballston uppfattade det så, men han reagerade i alla fall inte. ”Litet, bekvämt, underbar matta.”
”Var ligger det?”
”Det vet jag inte. Man satte ögonbindel på mig när jag hämtades på Newark Airport – en sån där sovmask som man kan se ibland i gamla svartvita filmer. Chauffören bad mig att sätta på den och behålla den på tills man talade om att vi befann oss i visningsrummet.”
”Och ni fuskade inte?”
”Karnala är inte en organisation som uppmuntrar fusk.”
Becker nickade och log. ”Tror ni att de skulle betrakta det som ni berättar för oss idag som ett slags fusk?”
”Ja, jag är rädd för det”, sa Ballston.
”Ni tittar alltså på de där … filmerna och … ni ser nåt ni gillar. Vad händer sen?”
”Man bekräftar villkoren för köpet, muntligt, sätter på bindeln igen och körs sen tillbaka till flygplatsen. Man överför pengarna till ett bankkonto på Caymanöarna och några dagar senare ringer drömflickan på dörren.”
”Och sen?”
”Och sen … vad man än önskar ska hända … det händer.”
”Och det slutar med att drömflickan dör.”
Ballston log. ”Naturligtvis.”
”Naturligtvis?”
”Det är ju vad alltihop handlar om. Visste ni inte det?”
”Alltihop handlar om … att döda dem?”
”De flickor som Karnala ordnar fram är mycket stygga flickor. De har gjort hemska saker. I videon beskriver de i detalj vad de har gjort. Ofattbara, gräsliga saker.”
Becker makade sig en smula bakåt i stolen. Han hade uppenbarligen tagit sig vatten över huvudet. Till och med Stanford Mulls pokeransikte såg lite stelt ut. Männens reaktioner verkade ge Ballston ny energi. Han såg ut att fyllas av nytt liv. Ögonen lyste.
”Fruktansvärda saker som kräver fruktansvärda straff.”
Det uppstod ett slags universell paus, kanske två eller tre sekunder lång, när det verkade som om ingen i förhörsrummet i Palm Beach eller i BCI:s telekonferenscentral ens vågade andas.
Darryl Becker bröt förtrollningen med en praktisk fråga ställd med rutinmässigt tonfall. ”Låt oss säga det klart och tydligt. Ni dödade Melanie Strum?”
”Det är korrekt.”
”Och Karnala hade skickat andra flickor till er innan dess?”
”Korrekt.”
”Hur många?”
”Två, före Melanie.”
”Hur mycket visste ni om dem?”
”Ingenting alls om deras banala vardagstillvaro. Allt om deras passioner och synder.”
”Visste ni var de kom ifrån?”
”Nej.”
”Hur Karnala rekryterade dem?”
”Nej.”
”Försökte ni aldrig ta reda på det?”
”Det är definitivt inget som de uppmuntrar.”
Becker lutade sig tillbaka och betraktade Ballstons ansikte.
När Gurney tittade på Becker på skärmen tyckte han att det verkade som om polismannen drog ut på förhöret, överväldigad när han ställdes inför en sjukdomsnivå som han inte hade räknat med, medan han försökte lista ut på vilket sätt han skulle fortsätta.
Gurney vände sig mot Rodriguez. Polischefen såg precis lika häpen ut som Darryl Becker över Ballstons bekännelser och nonchalans.
”Sir?” Först verkade det inte som om Rodriguez hörde honom. ”Sir, jag vill att ni skickar ner en fråga till Palm Beach.”
”Jag vill att Becker ska fråga Ballston varför han högg av Melanies huvud.”
Polischefen fick ryckningar i ansiktet av vämjelse. ”För att han är en sjuk, sadistisk mordisk jävel naturligtvis.”
”Jag tror att det kan vara bra att få frågan besvarad.”
Rodriguez såg plågad ut. ”Vad skulle det annars vara, annat än en del av hans avskyvärda ritual?”
”Som att Jillians avhuggna huvud var en del av Hectors ritual?”
”Vart vill du komma?”
Gurneys tonfall hårdnade. ”Det är en enkel fråga och den måste ställas. Vi börjar få ont om tid.” Han visste att Rodriguez hemska svårigheter med den crackmissbrukande dottern påverkade hans förmåga att hantera ett fall med så plågsamma beröringspunkter, men det var inte det som oroade Gurney allra mest.
Rodriguez blev röd i ansiktet, en effekt som förstärktes av kontrasten mot den vita skjortkragen och det tonade svarta håret. Efter en stund vände han sig mot Wigg och såg ut att kapitulera. ”Han har en fråga. ’Varför högg han av henne huvudet?’ Skicka den.”
Wiggs fingrar flög över tangentbordet.
På skärmen i telekonferenscentralen såg de Becker pressa Ballston med frågor om var Karnala fick tag i flickorna och Ballston hänvisade till sin absoluta okunskap om saken.
Becker såg ut att fundera på ytterligare frågor i samma spår, när hans uppmärksamhet vändes mot något på datorskärmen, tydligen den fråga som Wigg precis hade skickat. Han tittade upp mot kameran och nickade innan han bytte samtalsämne.
”Jaha, Jordan … berätta … varför gjorde du det?”
”Gjorde vad?”
”Dödade Melanie Strum på just det där sättet.”
”Det är nog faktiskt en privatsak.”
”Privatsak? I helvete heller! Överenskommelsen var att vi skulle ställa frågor och att ni skulle besvara dem.”
”Tja …” Ballstons sturskhet hade fått sig en törn. ”Jag kan väl säga att det dels berodde på personliga preferenser, men …” För första gången under förhöret såg han ut att bli en smula orolig. ”Jag måste få fråga, kommissarien. Syftar ni på … hela processen … eller bara på själva halshuggningen?”
Becker tvekade. Samtalets banala ton såg ut att påverka hans grepp om verkligheten. ”För stunden kan vi koncentrera oss på … själva halshuggningen.”
”Jag förstår. Ja, halshuggningen var väl närmast en artighet, kan man säga.”
”En vad då?”
”En artighet. En gentlemannaöverenskommelse.”
”En överenskommelse … att göra vad?”
Ballston skakade på huvudet som om han upplevde en lätt känsla av förtvivlan, som en duktig lärare kan känna inför en hopplös elev. ”Jag tror väl att jag har förklarat det grundläggande arrangemanget och Karnalas expertkunskaper när det gäller den psykologiska dimensionen, deras förmåga att tillhandahålla en unik produkt. Ni förstod väl allt det, kommissarien?”
”Jodå, jag har förstått.”
”De är den yppersta källan till den yppersta produkten.”
”Ja, jag fattar.”
”En förutsättning för det fortsatta samarbetet var att kunden skulle tillmötesgå ett litet krav.”
”Och det kravet var att ni måste hugga huvudet av offren?”
”Efter processen. Ett tillägg, om ni så vill.”
”Och syftet med det här ’tillägget’ var … vad?”
”Vem vet? Vi har våra personliga preferenser allihop.”
”Preferenser?”
”Man antydde att det var viktigt för nån på Karnala.”
”Bad ni dem aldrig att förklara det närmare?”
”Min käre kommissarie, ni har tydligen inte fattat ett dugg av det jag har berättat för er om Karnala.” Ballstons kusligt lugna sinnesstämning förstärktes i direkt proportion till Beckers förvirring.