Efter en måttlig frukost bestående av två ägg och två skivor rostat bröd, bestämde sig Gurney för att försöka betrakta fallet ur en ny vinkel, hur mödosamt det än verkade vara, helt baserat på fallets ursprungliga fakta.
Han bredde ut rapporterna framför sig på matbordet och i ett utslag av oppositionslusta sträckte han sig efter det dokument som han haft svårast att koncentrera sig på när han gick igenom materialet första gången. Det var en utskrift som listade alla de hundratals webbsidor som Jillian hade besökt på internet och de hundratals ord som hon hade knappat in i sökmotorn i mobiltelefonen och laptopen under sina sista sex månader i livet – det mesta handlade om exklusiva resmål, superdyra hotell, bilar och smycken.
Men efter att BCI hade begärt in alla användardata hade man aldrig analyserat dem ordentligt. Gurney misstänkte att det bara var ännu en del av utredningen som hade ramlat ner i den avgrund som skilde Hardwicks ledarskap från Blatts. Den enda indikationen på att någon annan än han själv ens hade tittat på materialet var en handskriven kommentar på en post-it lapp på första sidan: ”Fullständigt slöseri med tid och resurser.”
Perverst nog hade Gurneys misstanke att det var polischefens kommentar gjort honom än mer intresserad och han lusläste varenda rad på de femtiosju sidorna. Och utan den extra vitamininjektionen kunde han mycket väl ha missat det lilla ord på fem bokstäver som stod halvvägs ner på sidan trettiosju.
Skard.
Det dök upp igen på nästa sida och ytterligare två gånger ett par sidor längre fram.
Upptäckten fick Gurney att snabbt läsa igenom resten av dokumentet och sedan samtliga femtiosju sidor ännu en gång. Det var under den andra genomläsningen som han gjorde upptäckt nummer två.
De bilmärken som dök upp bland sökorden – bilmärken som första gången hade blandats med namnen på semesterorter, boutiquer och juvelerare till en allmän bild av materiellt överflöd – bildade nu ett alldeles eget mönster.
Han insåg att det var samma märken som de försvunna flickorna hade begärt att få av sina föräldrar.
Kunde det vara en tillfällighet?
Vad tusan hade Jillian hållit på med?
Vad var det hon behövde veta om de här bilarna? Och varför?
Men än viktigare, vad var det som hon hade försökt ta reda på om familjen Skard?
Hur hade hon fått veta att de ens existerade?
Och vad hade hon haft för relation till den man hon känt som Hector Flores?
Handlade det om affärer? Eller om sex? Eller om något som var betydligt sjukare?
En närmare titt på de webbsidor som bilnamnen ledde till avslöjade att det var tillverkarnas webbsidor med information om modeller, utrustningsalternativ och priser.
Sökordet Skard ledde till en sida med information om en liten stad i Norge, men också till ett antal andra sidor utan anknytning till maffian på Sardinien. Vilket innebar att Jillian redan hade fått kännedom om familjen på något annat sätt, eller åtminstone att hon kände till namnet och att hon hade sökt på internet i förhoppning om att kunna lära sig mer.
Gurney återvände till dokumentet och antecknade datumet när hon hade sökt på bilmärkena och på namnet Skard. Han upptäckte att hon hade besökt biltillverkarnas webbsidor flera månader före sökningen på Skard. Faktum var att bilsökningarna låg i början av den sexmånadersperiod som han hade utdrag från och han undrade hur länge hon hade letat efter den typen av information. Han gjorde en anteckning om att han skulle komma ihåg att be BCI att skaffa tillstånd att hämta teledata från åtminstone de senaste två åren.
Gurney stirrade ut över det våta landskapet. Ett spännande, om än mycket spekulativt scenario började ta form – ett scenario där Jillian kunde ha spelat en betydligt aktivare …
Ett dovt mullrande ljud från vägen bakom ladan avbröt tankarna. Han gick fram till köksfönstret som erbjöd den bästa utsikten åt just det hållet och upptäckte att polisbilen inte längre stod kvar utanför. Han tittade på klockan och insåg att de utlovade fyrtioåtta timmarnas beskydd hade gått ut. Men nu var det ett annat fordon, källan till det dova muller som nu lät betydligt högre, som rullade in i synfältet precis när den började köra uppför deras privata väg mot huset.
Det var en röd Pontiac GTO, en klassiker från sjuttiotalet, och Gurney kände bara en enda människa som hade en sådan och det var Jack Hardwick. Det faktum att han körde sin GTO istället för en svart Crown Victoria betydde att han inte var i tjänst.
Gurney gick fram till sidodörren och väntade. Hardwick klev ur bilen klädd i gamla blåjeans och en vit T-tröja under en välanvänd motorcykeljacka – en retroman som klev ut ur en tidsmaskin.
”Vilken överraskning”, sa Gurney.
”Jag tänkte bara titta förbi och försäkra mig om att ni inte har fått fler dockor i present.”
”Mycket omtänksamt. Kom in.”
När Hardwick hade stigit in i huset sa han ingenting utan nöjde sig med att bara se sig omkring.
”Du har kört långt i regnet”, sa Gurney.
”Det var en timme sen det slutade regna.”
”Jaså? Det märkte jag inte ens.”
”Du ser ut som om du hade tankarna i det blå.”
”Då är det väl så”, sa Gurney, lite vassare än vad han hade avsett.
Hardwick visade ingen reaktion. ”Sparar ni nåt på att elda i den där kaminen?”
”Vad?”
”Vedkaminen, sparar ni pengar på att elda i den?”
”Hur fan ska jag kunna veta det. Varför har du kommit hit, Jack?”
”Är det förbjudet att bara titta in hos en gammal kompis? Bara för att snacka lite skit?”
”Ingen av oss är sån att vi ’bara tittar in’ hos nån. Och ingen av oss gillar att snacka skit. Så … varför är du här?”
”Det var värst vad du var snabb med att komma till saken. Okej, det kan jag väl respektera. Inget slöseri med tid. Men vad sägs om att du sätter på lite kaffe och ber mig att sitta ner så länge?”
”Okej”, sa Gurney. ”Jag sätter på kaffe och du sätter dig var du vill.”
Hardwick släntrade iväg till bortre delen av det stora rummet och betraktade stentsättningen i den gamla öppna spisen. Gurney gjorde i ordning kaffebryggaren.
Några minuter senare satt de mitt emot varandra i varsin fåtölj framför eldstaden.
”Inte illa”, sa Hardwick efter att ha smuttat på kaffet.
”Nej, det är faktiskt rätt gott. Men vad vill du, Jack?”
Han drack lite till innan han svarade. ”Jag tänkte att vi kunde byta lite information.”
”Jag tror inte att jag har nåt som är värt att byta.”
”Jodå, det har du. Ingen tvekan om den saken. Så, vad säger du? Jag berättar vad jag vet och du berättar ditt.”
Förvånansvärt nog kände Gurney att han blev en smula arg. ”Okej, Jack. Varför inte? Du börjar.”
”Jag pratade med min kompis på Interpol igen. Jag tryckte på lite om det där med ’Sandy’s Den’. Och gissa vad? Sidan kallades också ’Alessandro’s Den’. Ibland det ena, ibland det andra. Kommer det som en chock för dig?”
”Varför skulle jag bli chockad av det?”
”När vi pratade om det senast verkade du vara ganska säker på att det var en tillfällighet. Men det tror du väl inte fortfarande?”
”Nej, jag gör väl inte det. Det kan inte finnas alltför många Alessandro i porrfotobranschen.”
”Just det. Du får alltså det lilla absintglaset från Saul Steck, som råkar ha arbetsnamnet Alessandro och jobbar åt Karnala Fashion med att ta bilder av flickor från Mapleshade som försvinner strax efteråt. Så säg mig, smartarsel, vad det är du håller på med? Och förresten, när du förklarar det så kan du lika gärna förklara varför du såg så konstig ut när du stirrade över Holdenfields axel på Karnalareklamen.”
Gurney lutade sig bakåt i fåtöljen, blundade och lyfte kaffekoppen sakta till munnen. Han tog ett par klunkar innan han öppnade ögonen igen. Han höll kvar koppen framför munnen och tittade på Hardwick. Polismannen satt kvar i exakt samma position med kaffekoppen lyft medan han betraktade Gurney. De log lite ironiskt båda två och sänkte kopparna samtidigt mot armstöden.
”Ja”, började Gurney, ”när allt annat misslyckas, måste till och med syndarna hemfalla åt den sista utvägen och berätta sanningen.” Han förträngde de eventuella konsekvenserna och berättade hela historien om Sonya, konstprojektet, Jykynstyl och sin egen minnesförlust och dessutom om de sms han fått och hur han hade känt igen sovrummet i Karnalas annons. När han kom till slutet av berättelsen upptäckte han att kaffet hade kallnat, men han drack upp det sista ändå.
”Det var som fan”, sa Hardwick. ”Du inser väl vad du har gjort med mig?”
”Gjort med dig?”
”Genom att berätta all den där skiten har du försatt mig i samma jävla sits som du själv sitter i.”
Gurney kände sig faktiskt lättad, men trodde inte att det var en bra idé att säga det högt. ”Vad tycker du att vi ska göra?” frågade han istället.
”Vad jag tycker? Det är du som är snillet som har undanhållit viktig ny information i en brottsutredning, som bara det är ett brott. Och nu när du har berättat det här för mig så har du försatt mig i en situation där jag – gissa vad? – måste undanhålla viktig ny information i en brottsutredning, som bara det är ett brott. Om jag nu inte skulle gå raka vägen till Rodriguez och hänga dig. Och nu frågar du vad jag tycker att vi ska göra? Och tro inte att jag inte märkte att du sa ’vi’ när du frågade. Det är du som är snillet som har ställt till alltihop. Var tycker du att vi ska göra?”
Ju mer upphetsad Hardwick blev, desto mer lättad kände sig Gurney – eftersom det på ett bakvänt sätt innebar att Hardwick måste hålla tyst med hans bekännelse.
”Jag tror”, sa Gurney lugnt, ”att det löser sig av sig självt om vi bara löser fallet.”
”Ja, jäklar! Att jag inte tänkte på det? Det gäller bara att lösa fallet! Vilken bra idé!”
”Vi kan väl åtminstone snacka igenom situationen, Jack, och se vad vi kan vara överens om, vad vi inte kan komma överens om och lägga alla alternativ på bordet. Vi kan vara närmare lösningen än vi tror.” Så snart han hade sagt det så insåg han att han inte trodde på vad han själv hade sagt, men att backa nu vore att erkänna att han höll på att tappa greppet. Kanske var det så.
Hardwick betraktade honom tvivlande. ”Sätt igång, Sherlock. Jag lyssnar, kläm fram med det. Jag hoppas bara att din hjärna inte klappade ihop helt efter den där drogen de gav dig, vad det nu var.”
Han önskade att Hardwick inte hade sagt det senaste. Han hämtade påtår och slog sig ner i fåtöljen igen.
”Okej, så här ser jag det. Det ser ut som ett H.”
”Vad är det som ser ut som ett H?”
”Strukturen i det som händer. Jag har en tendens att se saker geometriskt. En av de vertikala staplarna i H:et är familjen Skards affärsverksamhet – framförallt en världsomspännande försäljning av illegala, dyra sexuella tjänster. Enligt dina kontakter på Interpol är Skards en unikt våldsam och hänsynslös gangsterfamilj. Genom Karnala, enligt Jordan Ballston, erbjuder de sexbranschens allra gräsligaste och dödligaste former av S&M – när de säljer noga utvalda unga kvinnor till förmögna sexpsykopater.”
Hardwick nickade instämmande.
Gurney fortsatte. ”Den andra vertikala linjen i H:et är Mapleshade. Du känner redan till det mesta av det här, men låt mig gå igenom alltihop. På Mapleshade behandlar man flickor med allvarliga maniska sexuella störningar, ett slags mani som leder till ett starkt utåtagerande beteende. På senare år har man fokuserat exklusivt på det klientelet och blivit välkända inom området – på grund av Scott Ashtons akademiska rykte. Han är en verklig stjärna inom den delen av psykopatologin. Anta att Skards hörde talas om Mapleshade och insåg dess potential.”
”Dess potential för dem?”
”Ja. Mapleshade tillhandahöll en koncentrerad population av synnerligen sexualiserade offer och förövare. För Skards skulle det – ursäkta ordvalet – se ut som bästa tänkbara köttmarknad.”
Hardwicks blekblå ögon såg ut att leta efter möjliga sprickor i Gurneys logik. ”Det kan jag hålla med om”, sa han efter några sekunder. ”Men vad skulle den horisontella linjen i H:et betyda?”
”Den linje som kopplar ihop Skards med Mapleshade är den man som kallar sig Hector Flores. Det verkar som om han tog sig in på Mapleshade genom att visa sig nyttig för Ashton, genom att vinna hans förtroende och erbjuda sig att sköta ett och annat på skolan.”
”Men ingen av flickorna försvann medan de fortfarande var elever.”
”Nej. Det skulle ha väckt alltför mycket uppmärksamhet. Det är stor skillnad mellan ett ”barn” som försvinner från en internatskola och en ”vuxen” som bestämmer sig för att flytta hemifrån. Jag kan tänka mig att han tog kontakt med de flickor som snart skulle ta examen, undersökte deras lämplighet på nåt allmänt sätt, tog det försiktigt, kom med specifika erbjudanden bara till dem som han visste skulle acceptera och sen gav dem instruktioner för hur de skulle kunna ge sig iväg utan att väcka misstankar. Han kan rentav själv ha ordnat med transporten. Eller så kan den ha hanterats av nån annan i organisationen, kanske av samma person som spelade in videofilmerna där de unga kvinnorna berättade om sin sexuella besatthet.”
”Det är kanske din kompis, Saul Stack – alias Alessandro, alias Jay Jykynstyl?”
”Det är fullt möjligt”, sa Gurney.
”Hur skulle Flores ha förklarat att de måste börja gräla om en ny bil?”
”Han kan ha sagt att det var ett nödvändigt försiktighetsmått, så att ingen skulle anmäla dem försvunna så att de riskerade att hittas hos sin nya välgörare, göra alla generade och förstöra affären.”
Hardwick nickade. ”Flores drar alltså igång en rejäl blåsning och lurar tjejerna, som om han tillhandahöll en dejtingservice med utpräglad sexuell inriktning – en riktig helvetesmatchning. Men så snart den unga damen kommer hem till den utvalde gentlemannen – utan att lämna några spår efter sig om vart hon har tagit vägen – upptäcker hon att arrangemanget inte är riktigt vad hon har tänkt sig. Men då är det för sent att backa ur. Eftersom den sjuka jävel som köpt henne inte har några som helst planer på att låta henne se dagsljuset igen. Och det har Skards alls inget problem med. De tycker säkert att det är alldeles utmärkt, om vi ska tro på Ballstons historia om grädde på moset, ’gentlemannaöverenskommelsen’ att avsluta föreställningen med en smakfull halshuggning.”
”Det är väl det hela”, sa Gurney. ”Teorin bygger på att Hector Flores, eller Leonardo Skard om det är hans rätta identitet, var den främste aktören i ett slags dödligt lyxhoreri för livsfarliga sexgalningar – den ene sjukare än den andre. Men det är naturligtvis fortfarande bara en teori.”
”Men den är inte dålig”, sa Hardwick, ”som det ser ut hittills. Men den förklarar inte varför Jillian Perry tappade huvudet på sin bröllopsdag.”
”Jag tror att Jillian kan ha fått ihop det med Hector Flores och att hon kanske, vid nåt tillfälle, fick veta vem han egentligen var – kanske att hans riktiga namn var Skard.”
”Fått ihop det? Hurdå? Varför?”
”Hector kanske behövde en medhjälpare? Jillian kanske var den första han lurade när han kom till Mapleshade för tre år sen, när hon fortfarande var elev? Han kanske lovade henne ett och annat? Hon kanske var hans lilla mullvad bland de andra eleverna och hjälpte honom att välja ut lämpliga kandidater? Och till slut hade han kanske ingen användning för henne längre, eller så kanske hon var tillräckligt galen för att försöka utpressa honom när hon listade ut vem han var. Hennes mor berättade för mig att hon älskade att leva på en knivsudd – och närmare den vassa eggen än att hota en medlem i Skardfamiljen kommer man nog inte.”
Hardwick såg knappt ut att tro sina öron. ”Och därför skulle han ha huggit huvudet av henne på bröllopsdan?”
”Eller på Mors dag, som Becca påpekade.”
”Becca?” Hardwick höjde ögonbrynen och log hånfullt.
”Lägg av”, sa Gurney.
”Och vad ska vi säga om Savannah Liston? Ännu en av Flores mullvadar som inte behövdes längre?”
”Det är en fungerande hypotes.”
”Jag trodde att det var hon som i förra veckan berättade för dig att hon hade misslyckats med att få kontakt med flera av flickorna. Om hon hade varit i maskopi med Flores, varför skulle hon då ha gjort det?”
”Han kanske bad henne göra det? Kanske för att jag skulle få uppfattningen att jag kunde lita på henne och själv berätta nåt för henne. Han kanske insåg att utredningen hade börjat få upp farten och att det naturligtvis skulle betyda att vi försökte prata med de tidigare eleverna också. Och då skulle det ändå bara vara en tidsfråga – och inte ens särskilt mycket tid – innan vi upptäckte att ett påtagligt stort antal flickor inte gick att få tag i. Han kan ha låtit Savannah berätta det för mig några dar innan vi ändå skulle ha upptäckt det – för att ge intryck av att hon stod på vår sida.”
”Tror du att hon visste … att både hon och Jillian visste …?”
”Visste vad som hände med flickorna som de hjälpte Flores att rekrytera? Det tvivlar jag på. De köpte antagligen den story som Hector serverade dem – att han presenterade flickor med speciella intressen för män med speciella intressen och att de skulle tjäna en hel del på kuppen. Det där vet jag naturligtvis ingenting om. Det är ju möjligt att allt det här är en jättelik fallucka rakt ner i helvetet och att jag inte har den blekaste aning om vad som egentligen pågår.”
”Det är verkligen uppmuntrande när du tvivlar så där på dina egna teorier. Vad föreslår du att vi ska göra härnäst?”
Signalerna från mobiltelefonen räddade Gurney från det pinsamma faktum att han inte kunde besvara frågan.
Det var Robin Wigg. Hon började, som vanligt, utan inledning. ”Jag har det preliminära resultatet av labbtestet på galoscherna som hittades hemma hos Liston. Polischef Rodriguez har bemyndigat mig att diskutera fynden med dig eftersom det var du som föreslog att vi skulle testa dem. Har du tid att prata nu?”
”Absolut. Vad har de hittat?”
”Mycket av vad man kan förvänta sig, plus en sak som ingen kunde ha räknat med. Ska jag börja med det?” Det var något med Wiggs lugna, affärsmässiga altstämma som Gurney alltid hade gillat. Oavsett ordens innebörd avslöjade rösten att ordning och reda till sist kunde besegra kaos.
”Ja, gärna. Lösningen på det mesta kommer i regel som en överraskning.”
”Ja, det kan nog stämma. Överraskningen var att de hittade spår på skodonen av ett visst feromon: metyl p-hydroxibensoat. Vad kan du om sånt?”
”Jag hoppade över kemin i high school. Det är nog bäst att du tar det från början.”
”Det är faktiskt ganska enkelt. Feromoner är körtelsekret vars syfte är att överföra information från ett djur till ett annat. Speciella feromoner som utsöndras av en djurindivid kan attrahera, varna, lugna eller hetsa upp en annan individ. Metyl p-hydroxibensoat är ett feromon som har stark attraktionskraft på hundar och det hittades i höga koncentrationer på båda galoscherna.”
”Och effekten av det skulle bli …?”
”Vilken hund som helst, men särskilt en spårhund, skulle enkelt och ivrigt följa spåren av vem som helst som bär såna skor.”
”Hur skaffar man feromoner?”
”Vissa hundspecifika feromoner finns tillgängliga kommersiellt för användning i kennlar och i samband med träning och utbildning av hundar. De går alltså att få tag i den vägen eller från direktkontakt med en löphynda.”
”Intressant. Kan man tänka sig att ett sånt medel kan ha hamnat på nåns skor av misstag?”
”I de koncentrationer som man hittade här? Om vi bortser från explosioner i en feromontillverkningsfabrik så är svaret nej.”
”Mycket intressant. Tack så mycket. Jag lämnar över luren till Jack Hardwick och jag skulle uppskatta om du ville upprepa för honom det du just sa till mig – om han skulle ha frågor som jag inte kan besvara.”
Hardwick hade en fråga. ”När du kallar det för ett feromon som utsöndras av en löpande honhund, menar du då att det är en feminin sexdoft som ingen hanhund kan motstå?”
Han lyssnade på hennes svar, avslutade samtalet och lämnade med upphetsad min tillbaka telefonen till Gurney. ”Det var som fan! Den oemotståndliga doften av en löpsk hynda. Vad drar du för slutsats av det, Sherlock?”
”Det är ju uppenbart att Flores ville vara absolut säker på att spårhunden skulle flyga iväg som en pil efter det där spåret. Han kan till och med ha forskat lite på nätet och upptäckt att alla spårhundar som polisen har här i staten är hanhundar.”
”Vilket naturligvis betyder att han ville att vi skulle hitta macheten.”
”Ingen tvekan om den saken”, sa Gurney. ”Och han ville att vi skulle hitta den snabbt, vid båda tillfällena.”
”Vad är det då för scenario vi pratar om? Han hugger huvudet av dem, sätter på sig de preparerade galoscherna, skyndar ut i skogen, lämnar macheten, återvänder till brottsplatsen, tar av sig galoscherna och … vad då?”
”När det gäller mordet på Savannah så går han eller kör helt enkelt därifrån”, sa Gurney. ”Det är det som hände efter mordet på Jillian som verkar omöjligt.”
”Eftersom vi har allt på film?”
”Det, plus frågan om vart han tog vägen när han återvände till stugan.”
”Plus den ännu mer grundläggande frågan: Varför skulle han över huvud taget vilja gå tillbaka?”
Gurney log. ”Det är den lilla bit av alltsammans som jag tror att jag förstår. Han gick tillbaka för att ställa galoscherna fullt synliga så att spårhunden skulle bli intresserad av doften redan i stugan och genast springa iväg fram till mordvapnet. Han ville ju att vi skulle hitta det snabbt.”
”Och då är vi tillbaka vid den stora frågan: varför?”
”Dessutom är vi tillbaka vid själva macheten. Och då säger jag så här, Jack: om du listar ut hur den hamnade på platsen där du hittade den utan att nån syns på filmen så kommer resten att lösa sig av sig själv.”
”Tror du verkligen det?”
”Gör inte du?”
Hardwick ryckte på axlarna. ”Det finns de som säger att man ska följa pengarna. Men du är mer förtjust i det du kallar avvikelser. Du tycker alltså att vi ska följa det spår som inte verkar riktigt vettigt?”
”Och vad tycker du?”
”Jag tycker att vi bör följa det som dyker upp om och om igen. Det som kommer upp här gång på gång är sex. Såvitt jag förstår så handlar allting i det här märkliga fallet om just sex. Edward Vallory, Tirana Zog, Jordan Ballston, Saul Steck. Skards hela brottsliga verksamhet. Scott Ashtons psykiatriska specialitet. De eventuella fotografier som skrämmer skiten ur dig. Till och med spåret fram till macheten visar sig handla om sex – den överväldigande sexuella attraktionskraften hos en löpande hynda. Vet du vad jag tror, Sherlock? Jag tror att det är dags för dig och mig att besöka det sexuella epicentret – Mapleshades internatskola.”