”Tänk om det är som med den där zen-grejen du brukar dra till med, att problemen inte leder till fel svar, utan till fel frågor?”
Gurney och Hardwick körde mellan de låga bergen i norra Catskills i riktning mot Tambury och Hardwick hade suttit tyst en stund. Men nu fanns det något i tonfallet som avslöjade att han hade mer att säga.
”Vi kanske skulle sluta fråga oss hur Hector bar sig åt för att få mordvapnet från stugan och ut i skogen. Eftersom han inte gjorde det, enligt filmen. Så det är kanske faktum nummer ett, som vi helt enkelt måste acceptera.”
Gurney kände ett slags egendomlig förväntan som kittlade honom i nacken. ”Hur tror du att vi borde formulera den rätta frågan?”
”Om vi nöjer oss med att fråga hur macheten kan ha hamnat där den hittades?”
”Okej, det är onekligen en öppnare version, men jag förstår inte …”
”Och hur hamnade hennes blod på den?”
”Vad?”
Hardwick gjorde en paus för att snyta sig och det gjorde han med sin vanliga entusiasm. Han sa inget mer förrän han hade stoppat tillbaka näsduken i fickan. ”Vi antar att macheten är mordvapnet eftersom Jillians blod finns på den. Är det ett garanterat säkert antagande? Om det fanns nåt annat sätt …”
”Vi har redan diskuterat den möjligheten och det ledde ingenstans.”
Hardwick ryckte på axlarna och såg inte övertygad ut.
Gurney tittade på honom. ”På vilket sätt skulle blodet annars ha hamnat på den? Och om macheten inte kom från stugan, var kom den då ifrån?”
”Och när?”
”När?”
Hardwick snörvlade, drog fram näsduken igen och torkade sig. ”Litar du på att filmen stämmer?”
”Jag har pratat med filmbolaget och jag har pratat med teknikerna som har analyserat den. De säger att filmen inte är manipulerad.”
”Om den uppgiften stämmer kan macheten inte ha kommit från stugan under perioden mellan mordet och tidpunkten när den hittades. Punkt och slut. Den är alltså inte mordvapnet. Punkt och slut. Och blodet måste ha hamnat på den på nåt annat sätt.”
Gurney kunde nästan känna den rent fysiska processen när tankebanorna lades om. Han insåg att Hardwick hade rätt. ”Om mördaren gjorde sig besvär med att placera blod på den”, sa han, delvis för sig själv, ”skulle det ge upphov till en rad andra frågor – inte bara hur och när utan än viktigare, varför?”
Ja, varför skulle mördaren bry sig om att iscensätta en så komplicerad avledningsmanöver? Teoretiskt sett kan syftet med alla genomförda handlingar, om de genomförs planenligt, tolkas och bestämmas med utgångspunkt från resultatet. Vad blev alltså resultatet, frågade Gurney sig själv, av att macheten placerades där den låg och med Jillians blod på den?
Han besvarade sin egen fråga, högt och tydligt. ”Till att börja med så hittades den snabbt och enkelt. Och alla drog genast slutsatsen att det var mordvapnet. Den slutsatsen eliminerade omedelbart behovet av att leta efter nåt annat möjligt mordvapen. Doftspåren som kopplade samman macheten med stugan verkade övertygande och såg också ut att bevisa att Flores hade flytt den vägen. Kiki Mullers försvinnande förstärkte bilden av att Flores hade lämnat området, antagligen i sällskap med henne.”
”Och nu …?” frågade Hardwick.
”Och nu har vi ingen anledning att hålla fast vid nåt av det där. Faktum är att hela den brottsbild som BCI har accepterat ser ut att ha fabricerats av Flores.” Han gjorde en paus och tänkte igenom en sista omständighet. ”Herregud!”
”Vad är det nu?”
”Anledningen till att Flores mördade Kiki och begravde henne på bakgården …”
”Så att det skulle se ut som om hon hade flytt tillsammans med honom?”
”Ja. Och i det ljuset är nog mordet på Kiki det mest kallhamrade, mest pragmatiska mord man kan tänka sig.”
Hardwick verkade inte riktigt nöjd. ”Om det nu var så pragmatiskt, varför valde han en så snaskig metod?”
”Det kanske är ännu ett exempel på mördarens dubbla motivation, praktiska fördelar i kombination med rena vansinnet?”
”Plus en stor talang för att skapa rykten som folk sen sprider vidare.”
”Vad då för rykten?”
Hardwick såg rejält uppiggad ut. ”Tänk lite på det. Hela det här fallet har varit fyllt av smaskiga historier, redan från början. Du minns den gamla damen, grannen – Miriam, Marian eller vad hon nu hette, med airedaleterriern?”
”Marian Eliot.”
”Ja, Marian Eliot, med alla hennes berättelser om Hector – Hector, hjälten i askungesagan; Hector, stjärnan i berättelsen om Frankensteins monster. Och om du läser utskrifterna från förhören med grannarna så hittar du: Hector, den latinske älskaren och Hector, den svartsjuke bögen. Och under resans gång kompletterade du med en egen version: Hector, hämnaren av förflutna oförrätter.”
”Vart vill du komma?”
”Jag försöker inte komma nånstans, jag försöker ställa en fråga.”
”Vad då för fråga?”
”Var kommer alla historier ifrån? Visst är de fascinerande, men …”
”Men vad?”
”Men det finns inga som helst bevis för nån av dem.”
Hardwick tystnade, men Gurney fick en känsla av att han hade mer att säga.
”Och …?” sa han.
Hardwick skakade på huvudet som om han egentligen helst ville hålla tyst, men han fortsatte ändå. ”En gång i tiden trodde jag att min första fru var rena helgonet.” Han tystnade igen och såg ut att förlora sig i tankar under någon minut medan han stirrade ut över det förbiglidande landskapet med regnvåta fält och gamla lantbruksbyggnader. ”Vi berättar historier för oss själva. Vi missar de verkliga bevis som trots allt finns. Där har vi problemet. Det är så våra hjärnor fungerar. Vi älskar våra historier alldeles för mycket. Vi behöver tro på dem. Och vet du vad? Behovet av att tro kan leda raka vägen ner i helvetet.”