Datorskärmen visade hur Scott Ashton kom in i kapellet genom en dörr bakom grupperna av bänkar. Han stängde den efter sig med ett dovt ljud medan han fortfarande höll den lilla fjärrkontrollen i handen. Bänkarna var nästan helt fyllda av flickor – några satt normalt medan andra halvlåg, satt med korslagda ben i yogaställning eller på knä. Några såg ut att vara förlorade i egna tankar, men de flesta samtalade ivrigt med de som satt närmast, några var mer högljudda än andra.
Det som överraskade Gurney var att flickorna verkade så vanliga. Vid en första anblick såg de ut som de flesta andra självcentrerade tonårsflickor och knappast som boende på ett område som spärrats av med taggtråd. På det här avståndet från kameran syntes inga tecken på det skadliga beteende som hade fört dem hit. Gurney antog att det bara var ansikte mot ansikte, när anletsdragen kunde urskiljas ännu tydligare, som det skulle vara uppenbart att de här varelserna var mer än vanligt självupptagna, skoningslösa, grymma och sexfixerade. Det var nog på samma sätt som med hans egna porträtt av mördare, tecknen på fara och iskyla syntes i ögonen.
Sedan upptäckte han att eleverna inte var ensamma. I var och en av triangelgrupperna fanns en eller två äldre personer – antagligen lärare, rådgivare eller vad man på Mapleshade kallade personalen som gav stöd och ansvarade för terapin. I rummets bortre hörn, nästan osynlig i skuggorna, stod doktor Lazarus med korslagda armar och ett ansiktsuttryck som var omöjligt att tolka.
Strax efter att Ashton hade kommit in i rummet upptäcktes han av flickorna och sorlet dämpades. En av de lite äldre och snyggare kvinnorna gick fram till honom där han stod längst bak i mittgången. Hon var lång, blond och hade mandelformade ögon.
Gurney kastade en blick på Hardwick som satt framåtlutad i stolen och stirrade på skärmen.
”Hörde du om han ropade på henne?” frågade Gurney.
”Han kan ha gjort en gest”, sa Hardwick. ”Vinkat liksom. Varför frågar du det?”
”Jag blev bara nyfiken.”
På den superskarpa bilden syntes Ashtons och flickans profiler så tydligt att man kunde urskilja läpprörelserna, men rösterna hördes knappt alls – orden och fraserna blandades med ljuden från gruppen som satt närmast.
Gurney lutade sig också fram mot skärmen. ”Får du nån uppfattning om vad de pratar om?”
Hardwick koncentrerade sig intensivt på deras ansikten och lade huvudet på sned som om han trodde att han skulle höra bättre så.
Flickan sa något och log. Ashton sa något och gestikulerade. Sedan gick han med bestämda steg fram genom mittgången och till en upphöjd del av golvet som antagligen var den plats där altaret hade stått när byggnaden användes som kyrka. Han vände ryggen mot kameran och såg ut över de församlade eleverna. Sorlet dämpades ytterligare och snart var det alldeles tyst.
Gurney kastade en frågande blick på Hardwick. ”Hörde du nåt?”
Han skakade på huvudet. ”Han kan ha sagt precis vad som helst till henne. Jag kunde inte urskilja nåt i alla bakgrundsljud. Nån som kan läsa på läpparna, kanske? Men inte jag i alla fall.”
Ashton började tala med en auktoritet som lät mycket naturlig, hans mjuka barytonstämma var samlad och len – och mörkare än vanligt, antagligen på grund av resonansen i de gotiska valven.
”Mina damer”, började han och uttalade orden med nästan vördsam vänlighet, ”det som har hänt är hemskt, skrämmande och vi är upprörda allihop. Arga, rädda, förvirrade och upprörda. Några av er har haft svårt att sova. Oro. Mardrömmar. Just det att man inte vet vad som faktiskt har hänt kan vara det allra jobbigaste. Vi vill veta vad som hotar oss och ingen säger nåt.” Ashtons kropp utstrålade just de känslor som han syftade på. Han visade upp en repertoar av spelade uttryck för förståelse och samtidigt, kanske genom den stadiga röstens varma klang – och närmast celloliknande vibrato – lyckades han på ett slags undermedvetet plan överföra en stark känsla av förtröstan.
”Det där gör han jäkligt bra”, sa Hardwick med ett tonfall som om han beundrade yrkesskickligheten hos en ficktjuv.
”Absolut ett proffs”, sa Gurney.
”Men inte så bra som du, Sherlock.”
Gurneys ansikte förvreds i en frågande grimas eftersom han inte förstod kopplingen.
”Jag slår vad om att han skulle kunna lära sig ett och annat av dina föreläsningar.”
”Vad vet du om mina före…”
Hardwick pekade på skärmen. ”Shh. Tyst nu så att vi inte missar nåt.”
Ashtons ord gled som vatten över släta stenar. ”Några av er har frågat hur det går med brottsutredningen. Vad vet polisen egentligen, vad håller de på med och hur nära är de ett eventuellt gripande? Logiska frågor, frågor som många av oss funderar på. Jag tror att det skulle vara bra om vi fick veta mer, om vi allihop fick chansen att tala om vår oro, att få ställa frågor och få svar. Det är därför jag har bjudit hit de ledande kriminalpoliser som arbetar med fallet, hit till Mapleshade i morgon bitti – så att de kan prata med oss, förklara för oss vad som händer och vad som antagligen kommer att hända härnäst. De kommer att vilja ställa frågor och vi vill ställa frågor. Jag tror att det kommer att bli ett mycket bra samtal för oss allihop.”
Hardwick flinade. ”Vad säger du om det?”
”Jag tycker att han är …”
”Hal som en ål?”
Gurney ryckte på axlarna. ”Jag skulle säga att han är bra på att styra folks uppfattning om saker och ting.”
Hardwick pekade på skärmen.
Ashton lossade en mobiltelefon som han hade fäst vid bältet. Han tittade på den, rynkade pannan, tryckte på en knapp och lyfte den till örat. Han sa något, men flickorna i bänkarna hade börjat prata med varandra igen och på nytt gick hans röst förlorad bland bakgrundsljuden.
”Hör du nåt av det där?”
Hardwick stirrade på Ashtons läppar och skakade sedan på huvudet. ”Samma som nyss, när han pratade med den blonda. Han kunde ha sagt vad som helst.”
Ashton avslutade samtalet och fäste telefonen vid bältet igen. En flicka långt bak sträckte upp armen. Ashton verkade inte se gesten eller så ignorerade han henne. Men så ställde hon sig upp och viftade med armen och då fångade hon tydligen hans uppmärksamhet.
”Ja? Mina damer … jag tror att nån har en fråga eller nåt hon vill säga?”
Flickan – som råkade vara blondinen med de mandelformade ögonen som Hardwick just hade syftat på – ställde sin fråga. ”Jag hörde ett rykte om att Hector Flores ska ha setts här idag, här i kapellet faktiskt. Är det sant?”
Ashton såg för ovanlighetens skull ut att bli helt ställd. ”Vad … vem har sagt det?”
”Det vet jag inte. Det var några som pratade i trapphallen i huvudbyggnaden. Jag vet inte riktigt vem det var som sa det eftersom jag inte såg det där jag stod. Men det var nån som sa att hon hade sett honom – att hon hade sett Hector. Om det är sant så är det ju jätteläskigt.”
”Om det var sant skulle det verkligen vara jätteläskigt”, sa Ashton. ”Den som sa att hon hade sett honom kanske kan berätta mer om det? Vi är här allihop. Den som sa det måste också vara här.” Han såg ut över församlingen i förväntansfull tystnad och lät fem långa sekunder gå innan han tillade med farbroderlig tolerans: ”Det finns kanske de som helt enkelt gillar att sprida obehagliga rykten.” Men han såg inte ut att vara helt lugnad. ”Fler frågor?”
En av de flickor som såg yngst ut sträckte upp en hand. ”Hur länge måste vi stanna här inne?”
Ashton log som en älskvärd far. ”Så länge den här processen hjälper oss och inte en minut längre. Jag hoppas att ni allihop, i respektive grupper, delar era tankar, er oro och era känslor – särskilt den rädsla som vi känner allihop efter Savannahs död. Jag vill att ni ska prata om allt ni kommer att tänka på, utnyttja den hjälp som grupprådgivarna kan ge er, den hjälp ni kan få av varandra. Processen fungerar. Vi vet allihop att det är så. Lita på den.”
Ashton steg ner från plattformen och började gå runt i rummet. Han såg ut att ge ett uppmuntrande ord här och där, medan han följde diskussionerna i grupperna. Ibland såg han ut att lyssna noga, andra gånger som om han försjönk i egna tankar.
Medan Gurney tittade slogs han på nytt av hur anmärkningsvärt märklig scenen var. Hur avhelgad byggnaden än var så såg den ut, luktade och kändes fortfarande som en kyrka. Och kombinationen med Mapleshades nuvarande klientel och flickornas vilda och förvridna energier blev mycket förvirrande.
På skärmen såg de hur Ashton fortsatte sin långsamma rundvandring bland eleverna och deras ”rådgivare”, men Gurney hade slutat att koncentrera sig på dem.
Han slöt ögonen och vilade huvudet mot stolens sammetsklädda nackstöd. Han koncentrerade sig så gott han kunde på den enkla känsla när in- och utandningsluften passerade genom näsborrarna. Han försökte rensa hjärnan från det som mest kändes som en osammanhängande kaotisk röra. Han var nära att lyckas, men en liten sak vägrade att låta sig sopas undan.
En liten sak.
Det var en sak som Hardwick hade sagt och som gnagde i bakhuvudet – en kommentar han fällt när Gurney hade frågat om han hört vad Ashton sa till flickan som gick fram till honom när han kom in i kapellet.
Hardwick hade svarat att Ashtons röst inte gick att urskilja bland de andras i kapellet och att han inte hade hört vad mannen sa.
Han kan ha sagt precis vad som helst till henne.
De orden hade oroat Gurney.
Och nu visste han varför.
De hade framkallat ett minne, på en omedveten nivå.
Men nu bröt det fram med kraft.
Vid ett annat tillfälle. En annan plats. Scott Ashton engagerad i ett viktigt samtal med en ung blondin på den vidsträckta välklippta gräsmattan. Ett samtal som ingen utomstående hörde. Ett samtal där orden gick förlorade i sorlet från tvåhundra andra röster. Ett samtal där Scott Ashton kunde ha sagt vad som helst till Jillian Perry.
Han kunde ha sagt vad som helst. Och det var ett enkelt faktum som kunde förändra allt.
Hardwick stirrade på honom. ”Mår du inte bra?”
Gurney nickade lätt, som om varje större rörelse kunde skaka sönder den spröda kedja av tankar som han höll på att sätta ihop.
Han kunde ha sagt vad som helst. Det fanns faktiskt inget sätt att ta reda på vad han hade sagt, eftersom man inte kunde höra rösterna. Vad kan han då ha sagt?
Anta att han sa: ”Oavsett vad som händer, säg inte ett ord.”
Anta att han sa: ”Vad som än händer, öppna inte dörren.”
Anta att han sa: ”Jag har en överraskning åt dig. Blunda hårt.”
Tänk om det var just det han sa! ”Blunda hårt så ska du få ditt livs överraskning!”