”Vad fan är det frågan om?” sa Hardwick en smula irriterat.
Gurney skakade bara på huvudet. Han hade inget färdigt svar, men han följde de logiska tankebanorna med en fart och en upphetsning som fick honom att resa sig.
Han började gå fram och tillbaka, långsamt först, över det mattklädda golvet framför Ashtons skrivbord. Den stora porslinslampan i det närmaste hörnet kastade en mjuk cirkel av ljus som belyste det invecklade trädgårdsmotivet i mattväven.
Om han hade rätt – och det var faktiskt fullt möjligt att han hade det – vad kunde man dra för slutsats av det?
På skärmen såg de hur Ashton stod bredvid ett av de mörkröda draperier som täckte delar av kapellets väggar medan han lät blicken välvilligt glida över de församlade.
”Vad är det?” frågade Hardwick igen. ”Vad tänker du på?”
Gurney stannade till och sänkte volymen lite på datorn för att kunna koncentrera sig bättre på sina egna tankar. ”Det där du sa för en minut sen? Att Ashton kunde ha sagt vad som helst?”
”Ja? Vad är det med det?”
”Du kan ha sopat undan ett av de viktigaste antaganden vi har om mordet på Jillian.”
”Vilket antagande?”
”Det viktigaste av allihop. Antagandet att vi visste varför hon gick till stugan.”
”Jaha, men vi vet vad hon sa att hon skulle göra. På filmen ser vi när hon säger till Ashton att hon vill försöka övertala Flores att komma ut och skåla med dem. Och Ashton argumenterade emot. Han sa att hon skulle strunta i Flores. Men hon gick raka vägen dit i alla fall.”
Gurneys ögon blänkte. ”Anta att det samtal du just redogjorde för aldrig ägde rum.”
”Vi såg det på filmen.” Hardwick verkade vara lika irriterad på Gurneys upphetsning som han blev förvirrad av det som Gurney faktiskt sa.
Gurney talade långsamt, som om varje ord var dyrbart. ”Det samtalet finns faktiskt inte med på filmen.”
”Det är klart att det gör.”
”Nej. Det vi ser på filmen är att Scott Ashton och Jillian Perry möts på gräsmattan, under mottagningen, i bakgrunden – alltför långt bak för att kameran ska kunna fånga upp vad de faktiskt säger till varandra. Det ’samtal’ du syftar på – och som alla andra som har sett filmen minns – är det som Scott Ashton berättar för Burt Luntz och hans fru, efteråt. Faktum är att vi inte har en aning om vad Jillian egentligen sa till honom eller vad han sa till henne. Och inte förrän nu har vi haft nån anledning att ifrågasätta det. Allt vi egentligen vet är det som Ashton själv har påstått. Och som du själv sa för en minut sen när han pratade med den blonda flickan här nere, så kunde han ha sagt vad som helst.”
”Okej”, sa Hardwick osäkert. ”Ashton kan ha sagt vad som helst. Så långt är jag med. Men vad tror du då att han faktiskt sa till henne? Vad är det för mening med det här? Varför skulle han ljuga om anledningen till varför Jillian gick till stugan?”
”Jag kan tänka mig åtminstone en fruktansvärd anledning. Det jag vill lyfta fram – återigen – är att vi faktiskt inte vet det vi tror oss veta. Det enda vi kan vara säkra på är att de pratade med varandra och att hon gick till stugan.”
Hardwick började trumma otåligt med fingrarna mot armstöden. ”Det är inte allt vi vet. Jag minns tydligt att nån gick dit för att hämta henne och som knackade på dörren. Nån ur serveringspersonalen? Och då var hon väl redan död – eller åtminstone ur stånd att öppna? Jag fattar inte vart du vill komma med allt det här.”
”Men om vi tar det från början? Om vi tittar på de visuella bevisen och glömmer förklaringarna som vi har fått och frågar oss om det inte kan finnas en annan förklaring till det vi ser på skärmen?”
”Som vad då?”
”På filmen ser det ut som om Jillian vinkar till Ashton och pekar på klockan. Okej. Anta att han hade bett henne att påminna honom om när det är dags för bröllopsskålen. Och anta att han, när han gick fram till henne, sa att han hade en jätteöverraskning åt henne och att han ville att hon skulle gå in i stugan eftersom det var där hon skulle få överraskningen – precis före skålen. Hon skulle gå in i stugan, låsa dörren och sitta där alldeles tyst. Oavsett vem som kom till dörren så skulle hon inte öppna eller säga så mycket som ett ord. Alltihop är en del av den stora överraskningen och hon skulle förstå alltsammans efteråt.”
Nu hade Gurney fått Hardwicks odelade uppmärksamhet. ”Du menar alltså att hon kan ha varit hel och fin när man knackade på dörren?”
”Och sen när Ashton själv öppnade med sin nyckel, anta då att han sa nåt i stil med ’Blunda hårt. Blunda hårt, för nu ska du få ditt livs överraskning’?”
”Och sen?”
Gurney gjorde en kort paus. ”Minns du Jason Strunk?”
Hardwick rynkade pannan. ”Seriemördaren? Vad har han med det här att göra?”
”Minns du hur han tog livet av sina offer?”
”Var det inte han som massakrerade dem och skickade bitarna till lokala poliser?”
”Just det. Men det är vapnet han använde som jag tänker på.”
”Det var väl en köttyxa? En rakbladsvass japansk köttyxa?”
”Och den bar han med sig i ett enkelt plastfodral innanför jackan.”
”Vad menar du? Nej, vänta nu! Du menar väl ändå inte att … att Scott Ashton gick in i stugan, bad sin nyblivna hustru att blunda och sen högg huvudet av henne?”
”Baserat på de visuella bevisen är det precis lika möjligt som den version vi har fått hittills.”
”Det är ju massor av saker som är möjliga, men …” Hardwick skakade på huvudet. ”Och sen då? När han har huggit huvudet av henne så ställer han det snyggt och prydligt på bordet, börjar skrika, stoppar tillbaka den blodiga köttyxan i den plastfodrade fickan, snubblar ut ur stugan och faller ihop?”
Gurney fortsatte. ”Just det. Det där sista framgår av filmen – att han skriker, snubblar ut och faller omkull i rabatten. Alla springer dit, alla tittar in i stugan och alla drar den slutsats som just då verkar uppenbar. Exakt den slutsats som Ashton vill att de ska dra. Det fanns alltså aldrig nån anledning att visitera honom. Om han hade haft en köttyxa eller nåt liknande vapen innanför kavajen så var det ingen som märkte det. Och så snart hundpatrullen hittade den blodiga macheten i skogen verkade allt klart och tydligt. Spåret Hector Flores var ristat i sten och det enda som behövdes sen var att Rodriguez godkände och satte sin stämpel på det.”
”Men macheten med Jillians blod … hur …?”
”Det kan mycket väl ha kommit från det blodprov man tog två dagar tidigare för att kolla litiumvärdena. Ashton kan ha avbokat den vanliga sjuksköterskan och tagit provet själv. Eller så kan han ha kommit över det på nåt annat sätt, som vi alldeles nyss misstänkte att Flores kunde ha gjort. Och han kan ha placerat macheten i skogen samma morgon, före mottagningen. Han kan ha smetat på blodet, tagit med sig macheten ut genom fönstret på baksidan, lämnat ett par droppar på fönsterbläcket och lämnat feromonspåret som hundarna skulle följa och sen återvänt till stugan. Vid den tidpunkten var kamerorna inte uppställda än och det förklarar alltså hur macheten kom från stugan till platsen där den hittades utan att nån behöver passera framför det där trädet som vi ser på filmen.”
”Vänta, nu glömmer du en liten detalj. Hur fan kan han ha huggit huvudet av henne med en köttyxa – rakt igenom halspulsådrorna – utan att bli nedstänkt? Jag minns ju vad rättsläkaren skrev, att allt blod hade forsat ner på andra sidan kroppen och att jag själv föreslog att mördaren kan ha hållit fram huvudet för att skydda sig och styra över blodflödet. Men det måste väl ändå ha stänkt en del?”
”Det kanske det gjorde.”
”Och det skulle ingen ha sett?”
”Tänk efter, Jack – tänk på hur det ser ut på filmen. Ashton bar mörk kostym. Han ramlar framlänges ner i en rabatt som är full av rosenbuskar. Med taggar. Han var helt nedsölad. Och vad jag minns så tog ett par hjälpsamma gäster med sig honom tillbaka till huset. Jag kan slå vad om pensionen att han gick till ett badrum. Och där kan han enkelt ha gjort sig av med köttyxan, kanske till och med bytt till en likadan kostym som han redan hade fläckat med jord. Så när han kom ut igen var han fortfarande lika smutsig, men det var smuts utan spår av blod.”
”Fan också”, muttrade Hardwick tankfullt. ”Tror du verkligen på allt det där?”
”Om jag ska vara uppriktig, Jack, så har jag ingen anledning att tro på nåt av det. Men jag tror definitivt att det är möjligt.”
”Det är väl en del problem med den där teorin, eller vad säger du?”
”Som det trovärdiga i det faktum att en berömd psykiater skulle vara en iskall mördare?”
”Det är den del jag gillar allra bäst”, sa Hardwick.
Gurney log för första gången den dagen. ”Några andra problem?” frågade han.
”Ja. Om Flores inte var i stugan när Jillian mördades, var befann han sig då?”
”Han kanske redan var död”, sa Gurney. ”Ashton kan ha dödat honom för att det skulle se ut som om han var skyldig och hade flytt. Eller så är kanske det scenario som jag just drog fram lika fullt av luckor som alla andra teorier i det här fallet.”
”Den här killen är alltså antingen en brottsling i världsklass eller ett oskyldigt offer för ett sånt brott.” Hardwick tittade mot skärmen bakom Ashtons skrivbord. ”För att vara en man vars värld i så fall skulle vara på väg att kollapsa helt så ser han förbaskat lugn ut. Vart har all förtvivlan och känslan av hopplöshet tagit vägen?”
”Den ser ut att ha gått upp i rök.”
”Jag begriper det inte.”
”Känslomässig motståndskraft? Bra på att hålla masken?”
Hardwick blev alltmer förvånad. ”Varför ville han att vi skulle se det här?”
Ashton rörde sig sakta runt i kapellet, nästan lite högdraget, som en guru bland sina anhängare. Som en godsägare. Självsäkert. Orubbligt lugn. Han verkade bli allt nöjdare för var minut. En man med makt, som ingav respekt. En renässansfurste. En amerikansk president. En rockstjärna.
”Scott Ashton verkar vara en man med många ansikten”, sa Gurney fascinerad.
”Eller ett mordiskt svin”, kontrade Hardwick.
”Vi måste bestämma oss.”
”Hur då?”
”Genom att reducera värdena i ekvationen till den minsta gemensamma nämnaren.”
”Och den skulle vara?”
”Anta att det faktiskt var Ashton som dödade Jillian.”
”Och att Hector inte hade nåt med det att göra?”
”Just det”, sa Gurney. ”Vad skulle vi kunna dra för slutsats om vi utgick från det?”
”Att Ashton är en mycket skicklig lögnare.”
”Han kanske har ljugit massor för oss utan att vi har misstänkt nåt?”
”Lögner om Hector Flores?”
”Just det”, sa Gurney igen och såg fundersam ut. ”Om … Hector … Flores …”
”Vad är det?”
”Jag tänkte på en sak …”
”Vad?”
”Är det tänkbart att …?”
”Vad menar du?” sa Hardwick.
”Vänta lite, jag vill bara …” Gurney tystnade när han uppslukades av sina egna elektrifierande tankar.
”Vad?”
”Jag förenklar bara ekvationen … Rensar bort allt som inte tvunget måste …”
”Lägg av med att sluta prata mitt i meningarna. Fram med det nu!”
Så enkelt kan det väl ändå inte vara?
Men tänk om det var så? Det kanske var så perfekt, löjligt enkelt!
Varför hade han inte redan insett det?
Han skrattade.
”Gurney …”
Han hade inte insett det förut eftersom han hade sökt efter den saknade pusselbiten. Och den hade han inte hittat. Det var ju självklart att han inte hade hittat den. Eftersom det inte fanns någon försvunnen pusselbit. Det hade aldrig funnits någon FÖRSVUNNEN pusselbit. Men däremot fanns det en EXTRA bit. Den bit som hela tiden hamnade i vägen för allt annat. Den bit som hade blockerat vägen till sanningen redan från början. Den bit som var konstruerad för att göra just det.
Hardwick blängde frustrerad på honom.
Gurney vände sig mot honom och log, nästan som om han hade blivit galen. ”Vet du varför ingen kunde hitta Hector Flores efter mordet?”
”Eftersom han var död?”
”Jag tror inte det. Det finns tre möjliga förklaringar. För det första, att han flydde från platsen precis som alla trodde. För det andra, att han var död, undanröjd av Jillian Perrys verklige mördare. Eller, för det tredje … han fanns inte bland oss ens till att börja med.”
”Vad snackar du om?”
”Det är fullt möjligt att Hector Flores aldrig har funnits, att det aldrig fanns nån som hette Hector Flores, att Hector Flores var en myt, påhittad av Scott Ashton.”
”Men alla historier …”
”De kan ha kommit från Ashton själv.”
”Vad!”
”Varför inte? Historier börjar nånstans, sprids, får ett eget liv – som du själv har sagt många gånger. Varför skulle den här inte kunna komma från samma upphovsman?”
”Men folk såg ju Flores i Ashtons bil.”
”De såg en mexikansk daglönare i halmhatt och solglasögon. Det kan ha varit vem som helst som Ashton hade anlitat just den dan.”
”Men jag fattar inte hur …”
”Förstår du inte? Ashton kan ha hittat på alla historierna själv, alla rykten. Perfekta ingredienser för skvaller. Den specielle, nye trädgårdsmästaren. Den underbart påhittige mexikanen. Mannen som lärde sig allting häpnadsväckande snabbt. Mannen som hade en enorm potential. Askungemannen. Protegén. Den pålitliga personliga assistenten. Geniet som började uppfinna ett och annat. Mannen som stod naken på ett ben i trädgårdspaviljongen. Så många historier, så intressant, så färgstarkt, så chockerande, så utsökt, så lätt att sprida vidare. Det perfekta materialet att skvallra om. Fattar du fortfarande inte? Han har försett grannarna med en oemotståndlig saga och de köpte den, berättade den för varandra, broderade ut och berättade den för främlingar. Han skapade Hector Flores av ingenting och förvandlade honom till en legend, det ena kapitlet efter det andra. En legend som Tamburys invånare inte kunde sluta prata om. Mannen blev större än livet, verkligare än verkligheten.”
”Men den sönderskjutna tekoppen då?”
”Hur enkelt som helst. Ashton kan ha skjutit själv, gömt geväret och anmält det stulet. Det var ju inte precis otroligt att den galna, otacksamma mexikanen kunde ha stulit doktorns dyra gevär.”
”Vänta lite nu. På den där filmen, alldeles i början innan mottagningen börjar, gick Ashton till stugan för att prata med Flores. När han knackade på dörren registrerade mikrofonen ett mycket lågt ’Esta abierto’. Om det inte fanns nån Hector där, vem var det då som sa det?”
”Det kan Ashton naturligtvis ha sagt själv, med låg röst. Han stod med ryggen vänd mot kameran.”
”Men flickorna som Hector pratade med på Mapleshade …”
”De flickor som det sägs att han pratade med är behändigt nog döda allihop eller försvunna. Hur ska vi då kunna veta att han pratade med nån alls? Vi har inte pratat med nån som faktiskt har träffat honom, ansikte mot ansikte. Det är väl väldigt konstigt bara det?”
De tittade på varandra och sedan på datorskärmen där de såg Ashton växla några ord med två av flickorna och peka förevisande mot olika delar av det gamla kapellet. Han såg lika avslappnad och myndig ut som en segrande general dagen när fienden kapitulerar.
Hardwick skakade på huvudet. ”Tror du verkligen att Ashton hittade på den här otroligt invecklade planen – att han hittade på den här mystiska personen och lyckades hålla fiktionen vid liv i tre år – bara för att han skulle ha nån att skylla på om han en vacker dag skulle få för sig att gifta sig och mörda sin fru? Låter inte det löjligt långsökt?”
”Som du lägger fram det nu låter det löjligt långsökt. Men tänk om han hade en helt annan anledning för att uppfinna Hector?”
”Vad då för anledning?”
”Det vet jag inte. En viktigare anledning. En mer praktisk anledning.”
”Det låter väldigt osäkert. Och hur passar det här in i snacket om familjen Skard? Utgick vi inte från teorin att det var en av bröderna Skard, troligtvis Leonardo, som dök upp som Hector och övertalade obotfärdiga Mapleshadeflickor att lämna sina hem mot pengar och spännande äventyr efter examen? Om det inte finns nån Hector, vad händer då med hela sexslavsscenariot?”
”Det vet jag inte.” Det var en avgörande fråga, tänkte Gurney. Ingen av deras teorier verkade ju särskilt vettiga om de baserades på tanken att Leonardo Skard hade kommit hit förklädd till Hector Flores – om det var så att Hector Flores aldrig hade existerat?