Det finns ingen utbildning på polisskolan som på ett korrekt sätt förbereder en för hur det känns att bli skjuten. Att lyssna till beskrivningar från dem som har varit med om det ger en viss uppfattning och att se det hända lägger till en viss obehaglig dimension, men som med de flesta starka upplevelser så är skillnaden mellan den teoretiska förståelsen och verkligheten som två helt skilda världar.
Hans plan, sådan den nu var, kläckt under en sekund eller två, var ungefär som att hoppa ut genom ett fönster och egentligen hur enkel som helst. Planen var att kasta sig rakt mot den lille mannen med pistolen som stod drygt tre meter framför honom bredvid Ashtons tomma stol, strax innanför den öppna dörren. Hoppet var att kunna vräka sig på honom med tillräcklig kraft så att de båda skulle tumla ut genom dörröppningen, över den lilla avsatsen och nedför stentrappan. Priset som han måste betala var att bli skjuten, antagligen mer än en gång.
När Giotto Skard tittade på den blonda flickan som skrek ”As!” kastade sig Gurney fram med ett hest skrik medan han höll den ena armen över bröstet framför hjärtat och den andra framför pannan. Skards pistol i kaliber .25 skulle inte ha någon större stoppkraft, inte kunna orsaka några större skador utom i just de delarna av kroppen och Gurney hade accepterat tanken på att ta de andra skador som kunde bli följden eftersom de helt enkelt inte gick att undvika.
Det var vansinnigt, antagligen rena självmordet, men han såg inget annat alternativ.
Den öronbedövande smällen från det första skottet som ekade i det lilla rummet kom nästan omedelbart. Med chockerande kraft krossade kulan benet i Gurneys arm som han höll pressad mot bröstet och hjärtat.
Den andra kulan kändes som en glödgad spik som trängde in i magen. Den tredje var den som träffade allra värst.
Varken här eller där.
En eruption av elektricitet. En förblindande grön blixt, en blixt som från en exploderande stjärna. Skrik. Ett skrik av fasa och chock, ett vrål av vrede. Ljuset blir skriket och skriket blir till ljus.
Det finns ingenting. Och ändå något. Först är det svårt att avgöra vad som är vad.
En vit yta. Kanske är det ingenting. Kanske är det ett tak.
Någonstans under den vita ytan, någonstans ovanför honom, en svart krok. En liten svart krok framsträckt som ett pekande finger. En gest med stor innebörd. Alltför stor för att beskrivas med ord. Nu är allting för stort för ord. Han kan inte ens få fram några ord att tänka på. Inte ett enda. Glömda är de. Ord. Små knöliga föremål. Svarta insekter av plast. Märken. Delar av ett slags alfabetssoppa.
Från kroken hänger en färglös genomskinlig påse. Påsen buktar av en färglös genomskinlig vätska. Från påsen går en genomskinlig slang ner till honom. Som bensinslangen från ett modellflygplan i parken. Han känner lukten av flygplansbränslet. Han tittar på när fingret rutinerat snärtar till propellern och den lilla motorn väcks till liv med ett puttrande. Ljudvolymen och tonhöjden ökar, motorn ylar och ylandet ökar till ett konstant tjut. På väg hem från parken, där han går efter sin far, hans tystlåtne far, snubblar han på några stenar. Knäet är skrubbat och blöder. Blodet sipprar ner över huden till strumpan. Han gråter inte. Hans far ser glad ut, ser ut att vara stolt över honom, senare berättar han för mor om hans framsteg, att han har blivit så gammal att han inte längre måste gråta. Det är sällan som hans far betraktar honom med stolthet. Hans mor säger: ”Men han är ju bara fyra, det är klart att han får gråta!” Hans far säger ingenting.
Han ser sig själv köra bil. En välbekant väg i Catskills. En hjort springer över vägen framför honom, en hind som passerar över i det andra körfältet. Och sedan följer kalven efter, helt oväntat. De stöter ihop. Bilden av den förvridna kroppen, mamman som vänder sig om och ser tillbaka, som väntar ute på fältet.
Danny i rännstenen, den röda BMW:n som snabbt kör därifrån. Duvan som han sprungit efter ut i gatan flyger iväg. Han var bara fyra.
Musik av Nino Rota. Påträngande, ironisk, fladdrig. Som en sorglig cirkus. Sonya Reynolds dansar sakta. Höstlöven faller.
Röster.
”Kan han höra oss nu?”
”Kanske. Hjärnröntgen i går visade påtaglig aktivitet i alla sensoriska centra.”
”Påtaglig? Men …?”
”Mönstret är oregelbundet.”
”Och det betyder?”
”Att hans hjärna visar tecken på normal funktion, men det kommer och går och det finns tecken som tyder på vissa sensoriska rubbningar som kan vara övergående. Det kan vara som upplevelser under drogpåverkan, av hallucinogener, när man ser ljud och hör färger.”
”Och prognosen för det är …?”
”Mrs Gurney, när det gäller hjärntrauma …”
”Jag förstår att ni inte kan veta. Men vad tror ni?”
”Det skulle inte förvåna mig om det visar sig att han återhämtar sig helt och hållet. Jag har varit med om fall där en plötslig spontan återhämtning …”
”Och det skulle heller inte förvåna er om han inte återhämtade sig helt?”
”Er make blev skjuten i huvudet. Bara det att han överlevde är anmärkningsvärt.”
”Ja. Tack så mycket. Jag förstår. Han kanske blir bättre. Eller så kan han bli sämre. Och egentligen så har ni ingen aning om hur det går?”
”Vi gör allt vi kan. När svullnaden i hjärnan går ner får vi hoppas att situationen klarnar.”
”Men ni är säker på att han inte har ont?”
”Han har inga smärtor.”
Himmelriket.
Värme och svalka badar honom som rullande vågor eller som en växlande sommarvind.
Nu doftar svalkan av daggvått gräs och värmen för med sig en svag doft av tulpaner i solljus.
Svalkan var lakanens svalka och värmen var värmen i kvinnors röster.
Värme och svalka blandas i den mjuka beröringen av läppar mot hans panna. En underbar kärlek och ömhet.
Domen.
Brottmålsdomstolen i New York. En riktigt usel rättssal, kal, färglös. Domaren ser ut som en parodi på trötthet, cynism och svag hörsel.
”Kommissarie Gurney, det är många anklagelser som riktas mot er. Vad har ni att säga om dem?”
Han kan inte tala, inte säga något, inte ens röra sig.
”Är den svarande här?”
”Nej!” ropar en kör av röster samtidigt.
En duva lyfter från golvet och försvinner i den rökiga luften.
Han vill, han försöker prata, försöker visa att han är där, men han kan inte säga något, kan inte vare sig få fram ett ord eller lyfta ett finger. Han kämpar och försöker pressa fram en stavelse, eller bara ett dämpat skrik.
Rummet står i lågor. Domarens kappa glöder. Med väsande röst avkunnar han domen. ”Svaranden ska överföras till en plats som hela tiden minskar i storlek och där ska han stanna för evigt tills han antingen dör eller blir vansinnig.”
Han står i ett fönsterlöst rum, ett trångt rum med instängd luft och en obäddad säng. Han ser sig om efter dörren, men den enda dörr som finns går till en garderob, en garderob som bara är någon decimeter djup, en garderob som blockeras av en betongvägg. Han har svårt att andas. Han slår på väggarna, men slagen är inga slag, de är blixtar av eld och rök. Sedan, vid sidan av sängen, ser han en springa i väggen och i springan ett par ögon som bevakar honom.
Sedan befinner han sig i utrymmet bakom väggen varifrån ögonen spanat, men springan är borta och allt är fullständigt mörkt. Han försöker lugna sig. Försöker andas sakta och jämnt. Han försöker röra sig, men utrymmet är alltför litet. Han kan inte lyfta armarna, kan inte böja knäna. Och så faller han åt sidan och slår mot golvet, men slaget är inte ett slag; det är ett skrik. Han kan inte röra armen under kroppen, kan inte resa sig. Utrymmet är ännu trängre där, han kan inte röra nånting. En allt starkare skräck gör det nästan omöjligt att andas. Om han bara kunde ge ifrån sig ett ljud, tala, ropa.
Långt i fjärran börjar prärievargarna yla.
Livet.
”Är ni säker på att han kan höra mig?” Hennes röst utstrålar oförställt hopp.
”Det jag kan säga med säkerhet är att det aktivitetsmönster jag ser på skärmen stämmer med den neurala hörselaktiviteten.” Mannens röst är kall som ett pappersark.
”Kan han vara förlamad?” Hennes röst hörs alldeles vid kanten till mörkret.
”Såvitt vi kan se så har motoriska centra inte påverkats direkt. Men när det gäller skador av det här slaget …”
”Ja, jag vet.”
”Okej, mrs Gurney. Då lämnar jag er här hos honom.”
”David”, sa hon mjukt.
Han kunde fortfarande inte röra sig men paniken höll på att dunsta bort, utspädd och på något sätt utblandad av ljudet från kvinnans röst. Den omslutning som höll honom fast, vad det nu var, höll inte längre på att krossa honom.
Han kände igen den kvinnans röst.
Med rösten kom bilden av hennes ansikte.
Han öppnade ögonen. Först såg han bara ljus.
Sedan såg han henne.
Hon tittade på honom och log.
Han försökte röra sig, men ingenting rörde sig.
”Du är gipsad”, sa hon. ”Försök att slappna av.”
Plötsligt mindes han den vansinniga rusningen genom rummet mot Giotto Skard och det första dånande skottet.
”Är Jack okej?” frågade han med en hes viskning.
”Ja.”
”Och du?”
”Ja.”
Ögonen fylldes av tårar som gjorde hennes ansikte suddigt.
Efter en stund mindes han mer av det som skett. ”Branden …?”
”Alla kom ut.”
”Åh. Bra. Bra. Jack hittade …?” Han mindes inte ordet.
”Fjärrkontrollen, ja. Du påminde honom om att han skulle titta i Ashtons ficka.” Hon gav ifrån sig ett litet skratt, eller kanske mest ett halvkvävt snyftande ljud.
”Vad ska det föreställa?”
”Jag kom just att tänka på att ’Titta i Ashtons ficka’ kunde ha blivit dina sista ord.”
Han började skratta men smärtan i bröstet fick honom att skrika till, sedan började han skratta på nytt bara för att skrika högt ännu en gång. ”Lägg av. Få mig inte att skratta.” Tårar strömmade nedför kinderna. Det värkte fruktansvärt i bröstet. Han började känna sig utmattad.
Hon lutade sig fram över honom och torkade hans ögon med en skrynklig pappersnäsduk.
”Hur gick det med Skard?” frågade han, nu med knappt hörbar röst.
”Giotto? Han blev ungefär lika illa tilltygad av dig som du av honom.”
”Trapporna?”
”Jajamensan. Det var väl antagligen första gången som han blev knuffad utför en trappa av en man som han redan skjutit tre gånger.”
Hennes röst innehöll så mycket, så många motstridiga känslor, men i den mångfacetterade blandningen urskilde han en uppriktig stolthet. Det fick honom att skratta. Tårarna kom igen.
”Vila nu”, sa hon. ”Folk kommer att stå på kö för att få prata med dig. Hardwick berättade för alla på BCI om det som hände och allt du upptäckte om vem som var vem och vad som var vad, och han berättade vilken otrolig hjälte du var och hur många liv du hade räddat, men de vill väldigt gärna höra det från dig personligen allihop.”
Han sa inget på en stund medan han försökte komma på hur långt bakåt minnet egentligen fungerade. ”När pratade du med dem?”
”För exakt två veckor sen idag.”
”Nej, jag menar om … det här med Skard och branden.”
”För två veckor sen, idag. Samma dag det hände, dan jag kom tillbaka hem från New Jersey.”
”Du menar alltså …?”
”Du har varit borta en stund, kan man säga.” Hon gjorde en paus och hennes ögon fylldes plötsligt av tårar och andetagen kom i korta flämtningar. ”Det var så nära att jag förlorade dig”, sa hon och när hon sa det så svepte något vilt och desperat över hennes ansikte, något som han aldrig hade sett där förut.