”En tänkande människa tar paus”

Ursprungligen publicerad på
eurosport.se, 2012-04-27

Josep Guardiola lämnar Barcelona och det är viktigt att ge klubben och honom det erkännande de skall ha. Det typiska Barca-spelet som är så tydligt och lätt att känna igen. De egna produkterna som tar sig ända fram till och in i A-laget. Den lokala identiteten.

Jag trodde att Guardiola skulle lämna redan för ett år sedan. Jag trodde att han inte alls skulle ”trivas” i det klimat som följde på Real Madrids titelökenvandring och det uppskruvade klimat som följde efter att de helvita valt José Mourinho som den som skulle ta dem tillbaka. Men, Guardiola överraskade, stannade och såg ut att kunna hantera situationen.

Den här säsongen har det inte sett och låtit likadant. Mina Barca-vänner, som jag följt klubben, Johann Cruyff och Guardiola tillsammans med sedan mitten av 80-talet, har berättat för mig att Guardiola inte varit som Guardiola. Han har inte varit lugn, oberörd och nedtonad. Istället har han fäktat med armar, begravt huvud i händer och blivit irriterad på presskonferenser på ett sätt som inte är Guardiola.

Guardiolas sorti får mig att tänka på två saker. På den sanning som för inte så länge sedan sa att detta Barcelona inte gick att besegra och på klimatet i kölvattnet på kriget mellan Barcelona och Real Madrid.

För mig har striden mellan Real Madrid och Barcelona i mångt och mycket blivit lika med hårda ord av människor utan någon som helst koll på vad striden mellan Real Madrid och Barcelona handlar om. Det finns ingen eller en väldigt kort back log som i princip bara handlar om två stora klubbar här och nu och som i mångt och mycket kommentarfältslåter ”Superheja”, ”Du är så jävla dum i huvudet” och ”Jag hoppas att han och hans barn dör”. Guardiola, som den kloka och tänkande människa han är, har pratat om just detta och varit bekymrad. Han har pratat om ansvaret för en situation som förr eller senare spiller över och gör så att människor far illa. Det känns som om situationen Guardiola beskrivit är här just nu.

Så sent som för bara några veckor sedan var detta Barcelona ett lag som ”bara inte gick att besegra” och det gick ”inte att se något slut på de enorma framgångarna”. Nu är det slut. Men, grundpelarna finns där. Det typiska Barca-spelet som är så tydligt och lätt att känna igen. De egna produkterna som tar sig ända fram till och in i A-laget. Den lokala identiteten. Det är tre underbara byggstenar och pusselbitar i vilket projekt som helst.

Nu tar Guardiola ett steg tillbaka och vi tackar för det som varit, önskar honom lycka till och välkommen tillbaka. Guardiola tar en paus för att reflektera och fundera. Han tar en paus för att reda ut om hans ”spel som inte gick att besegra” har lästs sönder och behöver modifieras eller kanske revolutioneras. Under tiden kan vi som är kvar njuta av ”Superheja”, ”Du är så jävla dum i huvudet” och ”Jag hoppas att han och hans barn dör”. Eller inte.