KAPITEL 26

Jag spottar ut bären och torkar av tungan på tröjfållen för att försäkra mig om att det inte finns någon saft kvar. Peeta drar mig mot sjön där vi båda sköljer munnarna med vatten och sedan kollapsar i armarna på varandra.

«Du svalde väl inget?» frågar jag honom.

Han skakar på huvudet. «Du då?»

«Hade jag gjort det hade jag väl varit död nu», säger jag. Jag ser att hans mun rör sig till svar men hör bara huvudstadspublikens jubel som nu direktsänds till oss via högtalarna.

Svävaren dyker upp ovanför oss och två stegar fälls ner men aldrig i livet att jag släpper taget om Peeta. Med ena armen omkring honom hjälper jag honom upp och så sätter vi en fot var på den nedersta stegpinnen. Den elektriska strömmen förlamar oss och fäster oss vid stegen. Den här gången är jag tacksam över det, för jag är inte säker på att Peeta hade kunnat hålla sig fast hela vägen upp. Och eftersom jag tittar neråt ser jag att det forsar blod ur Peetas ben, trots att våra muskler är förlamade. Mycket riktigt faller han ihop medvetslös i samma stund som luckan stängs bakom oss och strömmen slås av.

När han förs bort håller jag fortfarande så hårt i hans jacka att jag blir stående kvar med en näve svart tyg i handen. Operationsberedda läkare i sterila vita kläder, ansiktsmasker och handskar börjar arbeta. Peeta ligger blek och stilla på ett silverfärgat bord med slangar och sladdar utstickande åt alla håll och kanter. För en stund glömmer jag att tävlingen är över och får för mig att doktorerna är en ny fara, ännu en flock mutanter konstruerade för att döda honom. Skräckslagen kastar jag mig fram men hålls fast och knuffas in i ett annat rum där en glasdörr stängs mellan oss. Jag bankar på glaset och skriker allt jag förmår. Alla ignorerar mig utom en tjänsteande från huvudstaden som dyker upp bakom mig och erbjuder mig något att dricka.

Jag sjunker ner på golvet med ansiktet mot dörren och stirrar oförstående på kristallglaset jag fick i handen. Iskallt, fyllt med apelsinjuice och med ett sugrör iklätt vit spetskrage. Det ser helt malplacerat ut i min blodiga, smutsiga hand med jordiga naglar och sårskorpor. Lukten får det att vattnas i min mun, men jag ställer ifrån mig glaset på golvet. Jag vågar inte lita på något som är så rent och fint.

Genom glaset ser jag läkarna febrilt arbeta med Peeta. De ser allvarliga och koncentrerade ut. Jag ser vätskor pumpas i slangarna och tittar på en vägg fylld med mätinstrument och lampor som jag inte förstår någonting av. Jag vet inte säkert, men jag tror att hans hjärta stannar två gånger.

Det är som att vara hemma igen, när någon kommer bärande på en hopplöst sargad kropp efter en gruvexplosion, när en kvinna bärs till oss på tredje dagen av en utdragen förlossning eller en förälder kommer med ett utsvultet barn som kämpar mot lunginflammation. Då ser mor och Prim ut exakt så där. Och jag springer till skogs och gömmer mig bland träden tills patienten är borta och någon snickrar en kista i en annan del av Sömmen. Men nu hålls jag kvar, både av svävarens väggar och av samma kraft som håller kvar dem som älskar den döende. Hur många gånger har jag inte sett dem runt vårt köksbord och tänkt: «Varför går de inte sin väg? Varför stannar de kvar och ser på?»

Och nu vet jag. Det är för att man inte har något val.

Jag rycker till när jag upptäcker att någon sitter alldeles intill mig och stirrar på mig. Sedan inser jag att det är min egen spegelbild i glasrutan: galen blick, insjunkna kinder och håret i en trasslig härva. Från vettet. Förvildad. Rabiessmittad. Inte konstigt att alla håller sig borta från mig.

Efter det minns jag inget förrän vi landar på Träningscentrets tak och de för bort Peeta. Jag lämnas kvar på andra sidan dörren och då kastar jag mig skrikande mot glaset. Jag tycker mig se en skymt av rosa hår – det måste vara Effie, det bara måste vara Effie som kommer för att rädda mig – och så sticks en nål i mig bakifrån.

När jag vaknar vågar jag först inte röra mig. Hela taket glöder av ett mjukt gult ljussken och jag kan se att jag befinner mig i ett rum som inte innehåller något annat än sängen jag ligger i. Inga dörrar eller fönster syns till. Luften luktar skarpt och antiseptiskt. I min högra arm sitter ett flertal slangar som försvinner in i väggen bakom mig. Jag är naken, men sängkläderna känns mjuka mot huden. Jag lyfter på försök handen ovanför täcket. Den är inte bara renskrubbad, naglarna är filade till perfekta ovaler och ärren från brännsåren syns nästan inte alls. Jag rör vid kinden, läpparna, det rynkiga ärret ovanför ögonbrynen och ska just till att dra fingrarna genom mitt silkeslena hår när jag stelnar till. Misstänksamt rufsar jag om i håret vid vänster öra. Nej, jag inbillar mig inte. Jag kan höra igen.

Jag försöker sätta mig upp, men ett brett bälte av något slag hejdar mig så att jag bara kommer några centimeter upp. Den fysiska inspärrningen gör mig panikslagen. Jag försöker dra mig själv upp och slingra höfterna ur bältet när en del av väggen glider upp och den rödhåriga stumma flickan kommer in med en bricka. Åsynen av henne lugnar mig och jag avbryter mina rymningsförsök. Jag har miljontals frågor till henne men är rädd att hon ska råka illa ut om jag är för familjär. Naturligtvis är jag noggrant övervakad. Hon ställer brickan på mina lår och trycker på en knapp som höjer sängens huvudände så att jag kommer upp i sittande läge. Medan hon rättar till mina kuddar tar jag risken att ställa en fråga. Jag talar högt och så tydligt som min skrovliga röst tillåter för att det inte ska låta som om jag talar i smyg.

«Har Peeta klarat sig?» Hon nickar åt mig och när hon lägger en sked i min hand känner jag en vänskaplig tryckning.

Hon ville nog inte se mig död ändå. Och Peeta har klarat sig. Klart han gjorde, med all den dyrbara utrustning de har här. Ändå hade jag inte varit riktigt säker förrän nu.

När stumflickan går, stängs dörren ljudlöst bakom henne och jag vänder uppmärksamheten mot brickan. En skål klar buljong, en liten portion äppelmos och ett glas vatten. «Är det allt?» tänker jag trumpet. Borde inte välkomstmiddagen vara lite mer imponerande? Men jag upptäcker att jag måste anstränga mig för att äta upp den magra måltid jag har framför mig. Magen verkar ha krympt till en kastanjs storlek och jag måste undra hur länge jag har varit medvetslös, för jag hade inga problem med att äta en ganska rejält tilltagen frukost sista morgonen på arenan. Ofta går det några dagar mellan tävlingens slut och presentationen av segraren eftersom de måste hinna lappa ihop den utsvultna, sårade människospillra som vunnit. Någonstans sysslar Cinna och Portia med att ta fram våra utstyrslar för de offentliga framträdandena. Haymitch och Effie håller på och arrangerar en bankett för sponsorerna och går igenom frågorna inför de avslutande intervjuerna med oss. Hemma i Distrikt 12 råder antagligen kaos nu när de försöker anordna firandet av vår hemkomst eftersom det är nästan trettio år sedan senast en segrare hälsades välkommen hem.

Hemma! Prim och mor! Gale! Till och med tanken på Prims skabbiga gamla katt får mig att le. Snart är jag hemma!

Jag vill upp ur den här sängen. Jag vill träffa Peeta och Cinna och få reda på mera om vad som har hänt. Och varför inte? Jag mår bra. Men när jag börjar slingra mig ur bältet känner jag en sval vätska sippra in i mina ådror från en av slangarna och jag förlorar nästan omedelbart medvetandet.

Så här är min tillvaro under en obestämbar tidsperiod. Jag vaknar, äter och – trots att jag motstår impulsen att försöka fly från sängen – förlorar medvetandet på nytt. Det känns som om jag existerar i en egendomlig, ihållande skymning. Bara några få saker gör intryck. Den rödhåriga stumflickan har inte återvänt sedan första gången, mina ärr försvinner och … Inbillar jag mig eller hör jag verkligen en mansröst skrika? Inte på huvudstadsdialekt utan mina hemtrakters mer opolerade språk. Och jag kan inte låta bli att få en vag, tröstande förnimmelse av att det är någon som tittar till mig.

Slutligen kommer den stunden då jag vaknar till sans och ingenting är inkopplat i min högra arm. Spännbandet runt midjan är borttaget och jag är fri att röra mig. Jag börjar sätta mig upp men hejdas vid åsynen av mina händer. Huden är perfekt, slät och glänsande. Det är inte bara ärren från arenan som är borta, utan spårlöst försvunna är också de ärr som jag samlat på mig under åratal av jakt. Pannan känns som siden och när jag försöker hitta brännsåret på vaden finns där ingenting.

Jag glider ur sängen, orolig att benen inte ska bära mig, men de är starka och stadiga. Vid fotändan ligger kläder som får mig att rygga tillbaka. Det är sådana kläder som alla spelarna bar inne på arenan. Jag stirrar på dem som om de hade tänder, tills jag minns att jag naturligtvis måste ha dem på mig när jag hälsar på mitt team.

På mindre än en minut är jag klädd och står och fingrar nervöst på väggen där jag vet att det ska finnas en dörr även om jag inte ser den. Plötsligt glider väggen upp. Jag kliver ut i en stor, öde hall där det inte verkar finnas några andra dörrar. Men det måste finnas fler dörrar och bakom en av dem måste Peeta befinna sig. Nu när jag är vid medvetande och kan röra mig blir jag mer och mer orolig för honom. Han borde vara okej, annars hade inte stumflickan sagt det. Men jag måste få se honom med egna ögon.

«Peeta!» ropar jag, eftersom det inte finns någon att fråga. Jag hör mitt namn till svar, men det är inte hans röst. Det är en röst som väcker först irritation och sedan iver. Effie.

Jag vänder mig om och får syn på dem allihop. De sitter i ett stort rum längst bort i hallen – Effie, Haymitch och Cinna. Mina fötter sätter iväg utan att tveka. En segrare borde kanske uppträda mer behärskat och högdraget, särskilt när hon vet om att hon blir filmad, men jag bryr mig inte. Jag springer mot dem och förvånar till och med mig själv med att först kasta mig i famnen på Haymitch. När han viskar «bra jobbat, sötnos» i mitt öra låter det inte sarkastiskt. Effie är fullkomligt gråtmild och stryker mig upprepade gånger över håret och berättar om att hon sagt till alla att vi är guld värda. Cinna kramar mig bara hårt utan att säga något. Sedan märker jag att Portia inte är där och drabbas av onda aningar.

«Var är Portia? Är hon med Peeta? Han mår väl bra? Jag menar, han lever väl?» utbrister jag.

«Han mår bra. Men de vill visa er återförening i direktsändning vid ceremonin», säger Haymitch.

«Jaså, var det bara det», säger jag. Den hemska skräcken över att Peeta ändå skulle visa sig vara död försvinner. «Ja, vem skulle inte vilja se det?»

«Gå med Cinna. Han måste göra dig i ordning», säger Haymitch.

Det är en lättnad att vara ensam med Cinna och känna hans beskyddande arm om mina axlar när han leder mig bort från kamerorna, längs några korridorer och till en hiss som går till Träningscentrets lobby. Sjukhuset måste alltså ligga långt under marknivån, till och med nedanför idrottshallen där spelarna övade på att knyta knopar och kasta spjut. Lobbyns fönster är mörklagda och en handfull väktare står på vakt. Ingen annan är där för att se oss gå till spelarhissen och när vi åker upp till tolfte våningen ser jag inom mig bilder av alla dem som aldrig kommer att återvända. Det blir plötsligt svårt att andas.

När hissdörren öppnas kastar sig Venia, Flavius och Octavia över mig. De pratar så snabbt och extatiskt att jag inte kan urskilja vad de säger, men jag får i alla fall klart för mig att de är uppriktigt stormförtjusta över att se mig. Jag blir glad över att se dem, också, men inte på samma sätt som jag var över att träffa Cinna. Det känns mera som att återse en trio tillgivna husdjur efter en särskilt påfrestande dag.

De sveper in mig i matsalen där jag får ett mål riktig mat – rostbiff och ärtor och mjukt bröd – även om det fortfarande är en mycket liten portion. När jag frågar efter mera är det stopp.

«Nej, nej, nej. De vill inte att allt ska komma tillbaka upp på scenen», säger Octavia men i hemlighet ger hon mig ett extra bröd under bordet för att jag ska förstå att hon är på min sida.

Vi går tillbaka till mitt rum och Cinna försvinner en stund medan assistenterna gör mig klar.

«Åh, du har fått en helkroppspolering», säger Flavius avundsjukt. «Du har inte en skavank kvar i skinnet.»

Det enda jag själv kan se när jag tar en titt i spegeln är hur mager jag är. Jag förstår att det säkert var värre när jag kom ut från arenan, men jag kan utan problem räkna vartenda revben.

De ställer in duschen åt mig och när jag är klar börjar de arbeta med mitt hår, mina naglar och mitt smink. De snattrar så oavbrutet att jag knappast behöver svara. Det känns bara bra, för jag är inte särskilt pratsugen. Det är så konstigt: Trots att de pladdrar på om spelen handlar allt om var de befann sig eller vad de gjorde eller hur de kände sig när en viss händelse inträffade. «Jag låg fortfarande i sängen!» «Jag hade just färgat ögonbrynen!» «Jag lovar, jag svimmade nästan!» Det handlar bara om dem själva, inte om de döende pojkarna och flickorna på arenan.

Vi gottar oss inte i spelen på samma sätt i Distrikt 12. Vi biter ihop och ser på eftersom vi måste. När allt är över försöker vi återvända till vardagen så snart som möjligt. Jag måste tvinga mig att inte lyssna på vad mina assistenter säger, annars skulle jag börja hata dem.

Cinna kommer in med något som ser ut som en anspråkslös gyllengul klänning över armen.

«Har du gett upp grejen med ’flickan det slår gnistor om’?» frågar jag.

«Du får väl se», säger han och drar klänningen över huvudet på mig. Jag märker omedelbart stoppningen över brösten som återger min kropp de kurvor hungern har stulit. Jag lägger händerna på bröstkorgen och rynkar pannan.

«Ja, jag vet», säger Cinna innan jag hinner protestera. «Men spelledarna ville göra ett kirurgiskt ingrepp. Haymitch hade ett jättegräl med dem om det. Det här var kompromissen.» Han hejdar mig innan jag kan se mig i spegeln. «Vänta, glöm inte skorna.» Venia hjälper mig på med ett par platta lädersandaler och sedan vänder jag mig mot spegeln.

Jag är fortfarande flickan det slår gnistor om. Det skira tyget glöder svagt och böljar vid minsta luftdrag. I jämförelse med den här dressen verkar triumfvagnskostymen vulgär och intervjuklänningen tillgjord. Nu ser jag ut som om jag vore klädd i en stearinljuslåga.

«Vad tycks?» frågar Cinna.

«Jag tycker det är den bästa hittills», säger jag. När jag lyckas slita blicken från det skälvande tyget får jag nästan en chock. Mitt hår är utsläppt och hålls på plats av ett enkelt hårband. Sminket rundar av och fyller ut ansiktets skarpa vinklar. Ett lager klart lack täcker naglarna. Den ärmlösa klänningen är ihopdragen under bysten, inte runt midjan, vilket nästan trollar bort utfyllnaden av min figur. Kjolen räcker mig bara till knäna. Utan klackar ser man hur lång jag är i verkligheten. Jag ser helt enkelt ut som en flicka, en ung flicka. Högst fjorton. Troskyldig och ofarlig. Ja, det är chockerande att Cinna har lyckats med detta, när jag just tagit hem segern i Hungerspelen.

Intrycket jag ger är inte en slump. Cinna lämnar inget åt slumpen när han designar kläder. Jag biter mig i läppen och försöker lista ut vad det är han vill uppnå.

«Jag trodde jag skulle se lite mer… sofistikerad ut», säger jag.

«Jag trodde att Peeta skulle tycka bättre om det här», svarar han eftertänksamt.

Peeta? Nej, det här handlar inte om Peeta. Det har att göra med regimen, spelledarna och publiken. Även om jag inte helt och fullt förstår Cinnas avsikter, så är det en påminnelse om att spelen inte är slut riktigt ännu. Och under hans välvilliga svar anar jag en varning. Det är något han inte törs säga ens inför sitt eget team.

Vi tar hissen ner till den våning där vi tränade. Det är brukligt att segraren lyfts upp på scenen underifrån tillsammans med sitt team. Först kommer assistenterna, därefter eskorten, designern, handledaren och slutligen segraren. Men i år finns det två segrare som delar på både eskort och handledare och då krävs en del nytänkande. Jag har förts till ett dåligt upplyst utrymme under scenen. En helt ny metallplatta har installerats för att transportera mig uppåt. Man ser fortfarande små högar med sågspån och känner lukten av nymålad färg. Cinna och assistenterna går iväg för att byta om till sina egna dräkter och inta sina positioner. Jag lämnas ensam. Ungefär tio meter bort i dunklet finns en provisorisk vägg och jag antar att Peeta står bakom den.

Publiken är så högljudd att jag inte lägger märke till Haymitch förrän han rör vid min axel. Jag studsar förskräckt undan. Det måste väl bero på att en del av mig fortfarande är kvar på arenan.

«Lugn, det är bara jag. Få se på dig», säger Haymitch. Jag håller ut armarna och snurrar runt en gång. «Det duger.»

Det är inte mycket till komplimang. «Men … ?»

Haymitchs blick flackar omkring i mitt unkna tillhåll och sedan verkar han fatta ett beslut. «Inga men. Vad sägs om en lyckokram?»

Visst, lite konstigt är det för att komma från Haymitch, men vi är trots allt segrare. En lyckokram är kanske på sin plats. Men när jag lägger armarna om hans hals finner jag mig fångad i hans omfamning. Han börjar tala väldigt fort, väldigt tyst in i örat på mig och mitt hår döljer hans läpprörelser.

«Lyssna nu. Du har problem. Det sägs att regimen är ursinnig på dig för att du förlöjligade dem på arenan. Det enda de inte klarar av är att bli skrattade åt och nu är de ett skämt i hela Panem», säger Haymitch.

Jag fylls av skräck men skrattar som om Haymitch har sagt något helt fantastiskt. Jag kan nämligen inte dölja min mun. «Och?»

«Ditt enda försvar är att du var så kär och galen att du inte kan hållas ansvarig för vad du gjorde.» Haymitch backar lite, rättar till mitt hårband och frågar «Förstår du, sötnos?» och det skulle kunna handla om vad som helst.

«Jag förstår», säger jag. «Har du sagt något till Peeta?»

«Behövs inte», säger Haymitch. «Han är med på noterna.»

«Men du tror inte att jag är det?» säger jag och tar tillfället i akt att rätta till en klarröd fluga som Cinna antagligen har brottat omkull honom för att få på plats.

«Sedan när spelar det någon roll vad jag tror?» säger Haymitch. «Bäst vi intar våra platser.» Han leder mig fram till metallplattan. «Det här är din kväll, sötnos. Njut av den.» Han kysser mig på pannan och försvinner i dunklet.

Jag drar i kjolen i hopp om att den ska bli längre och skyla mina skallrande knän. Sedan inser jag att det är meningslöst. Hela min kropp darrar som ett asplöv. Förhoppningsvis kommer det att tolkas som att jag är uppspelt. Det är ju trots allt min kväll i kväll.

Jag håller på att kvävas av den fuktiga, mögliga luften under scenen. Kallsvetten bryter fram och jag kan inte bli kvitt känslan att plankorna ovanför mitt huvud är på väg att falla ner och begrava mig levande. Jag borde ha varit på den säkra sidan när jag lämnade arenan till trumpetfanfarer. Från och med då och livet ut. Men om Haymitch talar sanning – och han har ingen anledning att ljuga – så har jag aldrig i hela mitt liv varit närmare döden än nu.

Det är så mycket värre än att vara jagad inne på arenan. Där kunde jag bara dö, punkt och slut. Men här ute kan Prim, mor, Gale, folket i Distrikt 12, ja, alla jag bryr mig om därhemma bli straffade om jag inte klarar av att spela min roll som flickan-som-blev-galen-av-kärlek så som Haymitch föreslog.

Men jag har alltså fortfarande en chans. När jag hällde ut bären i handen inne på arenan tänkte jag lustigt nog bara på hur jag skulle överlista spelledarna och inte på hur mina handlingar skulle påverka regimen. Men Hungerspelen är ett vapen för regimen och ingen ska kunna besegra den. Nu måste regimen alltså agera som om den hade haft kontrollen från början till slut. Som om den regisserade hela före ställningen ända fram till det dubbla självmordet. Och det kommer bara att fungera om jag spelar med i deras spel.

Och Peeta … även Peeta kommer att få lida om det här går fel. Men vad var det Haymitch sa när jag frågade om han hade förklarat läget för Peeta? Att han var tvungen att låtsas vara hopplöst förälskad?

«Behövs inte. Han är med på noterna.»

Betyder det att han än en gång tänker längre än jag och mycket väl förstår vilken fara vi svävar i? Eller … att han redan är hopplöst förälskad? Jag vet inte. Jag har inte ens börjat försöka sortera mina känslor för Peeta. Det är för komplicerat. Vad gjorde jag som en del av tävlingen? Vad gjorde jag av ilska mot regimen? Vad gjorde jag för att det skulle göra intryck i Distrikt 12, för att det helt enkelt var det enda hyggliga jag kunde göra eller för att jag tycker om honom?

Det är frågor jag måste nysta upp när jag har kommit hem, i lugn och ro ute i skogen, där ingen ser på. Inte här, med allas blickar vända mot mig. Men när kommer jag att få tillfälle att unna mig en sådan lyx?

Och just nu ska spelens farligaste del precis börja.