Vi hinner se mannen falla ihop innan en mur av vita fredsväktaruniformer skymmer sikten för oss. De flesta soldaterna är beväpnade med automatvapen. Med vapnen riktade åt sidan föser de oss bakåt mot dörren.
«Vi är på väg!» säger Peeta och knuffar till den fredsväktare som trycker undan mig. «Vi fattar, okej? Kom här, Katniss.» Han lägger armen om mig och leder mig tillbaka in i Rättens hus. Fredsväktarna följer efter ett par steg bakom. I samma stund vi går in slår dörrarna igen bakom oss. Vi hör att fredsväktarna går tillbaka mot publiken.
Haymitch, Effie, Portia och Cinna väntar under en väggmonterad flimrande teveskärm. De ser oroliga och spända ut.
«Vad hände?» Effie kommer rusande. «Sändningen avbröts efter Katniss vackra tal och sedan sa Haymitch att han tyckte sig höra ett pistolskott och jag sa att det var löjligt, men vem vet? Det finns galningar överallt!»
«Inget hände, Effie. En gammal lastbil fick baktändning», säger Peeta oberört.
Två skott till. Dörren dämpar inte ljudet särskilt väl. Vem var det? Threshs mormor? En av Rues småsystrar?
«Ni två, kom med mig», säger Haymitch. Peeta och jag följer efter honom och lämnar de andra. De fredsväktare som står utposterade runt Rättens hus bryr sig inte om vad vi gör när vi väl är inlåsta inom hus. Vi går uppför en praktfull, svängd marmortrappa. Högst upp finns en lång korridor med en sliten matta på golvet. Dubbeldörrar står öppna och bjuder in oss i det första rum vi stöter på. Det måste vara minst sex meter högt i tak och dekorerat med stuckatur föreställande frukter och blomster. Små feta barn med vingar stirrar ner på oss från alla hörn. Från några blomvaser känns en kväljande lukt som får det att klia i ögonen på mig. Våra aftonkläder hänger på ställningar längs med väggen. Det här rummet är iordningställt åt oss, men vi är bara där tillräckligt länge för att Haymitch ska kunna slita loss mikrofonerna från bröstet på oss, trycka ner dem under en soffkudde och vifta oss vidare.
Så vitt jag vet har Haymitch bara varit här en gång, när han gjorde sin egen segerturné för flera decennier sedan. Men han måste ha ett anmärkningsvärt bra minne eller pålitliga instinkter för han leder oss upp genom en labyrint av vindlande trappor och allt smalare korridorer. Ibland måste han stanna till och bruka våld för att få upp en dörr. Gångjärnen protesterar gnisslande och skvallrar om att det var åratal sedan dörrarna öppnats. Till slut klättrar vi upp för en stege till en lucka i taket. När Haymitch skjuter den åt sidan ser vi att vi befinner oss i kupolen på Rättens hus. Det är en väldig sal, belamrad med trasiga möbler, bokhögar, protokollsböcker och rostiga vapen. Dammlagret som täcker allt är så tjockt att det måste vara åratal sedan någon vistades häruppe. Ljuset kämpar för att tränga igenom fyra smutsiga kvadratiska fönster i kupolens sidor. Haymitch sparkar igen luckan och vänder sig mot oss.
«Vad hände?» frågar han.
Peeta återger allt som hände på torget. Visslingen, hälsningsgesten, hur vi dröjde oss kvar på verandan och mordet på den gamle mannen. «Vad är det som pågår, Haymitch?»
«Det är nog bättre om du berättar», säger Haymitch till mig.
Jag håller inte med. Det kommer att låta hundra gånger värre från mig. Men jag berättar allting för Peeta, så lugnt jag kan. Om president Snow och om oroligheterna i distrikten. Jag utelämnar inte ens Gales kyss. Jag förklarar hur riskabel vår situation är, vilket riskabelt läge hela landet befinner sig i – allt på grund av mitt trick med bären. «Det var meningen att jag skulle fixa till saker och ting på den här turnén, lugna ner allt. De som börjat undra om det verkligen var av kärlek jag gjorde det jag gjorde skulle övertygas. Men det enda jag lyckats med i dag är att få tre människor dödade och så kommer alla på torget att bli bestraffade.» Jag mår så illa att jag måste sätta mig på en soffa trots att spiralfjädrar och stoppning sticker upp genom klädseln.
«Då gjorde jag också saken värre genom att skänka pengarna», säger Peeta. Plötsligt slår han till en lampa som står på trekvart så att den far genom rummet och krossas mot golvet. «Det här måste få ett slut. Nu. Det här … det här … spelet ni två spelar. Ni berättar hemligheter för varandra men inte för mig, som om jag vore betydelselös eller för dum eller svag för att hantera dem.»
«Så är det inte, Peeta», börjar jag.
«Precis så är det!» skriker han åt mig. «Det finns människor jag bryr mig om också, Katniss! Min familj och mina vänner i Distrikt 12 kommer vara precis lika döda som dina om vi inte klarar av det här. Är jag inte ens värd att du berättar sanningen för mig, efter allt vi gick igenom på arenan?»
«Man kan alltid lita på att du sköter ditt jobb, Peeta. Du är så skicklig inför kameran. Jag ville inte sabotera det», säger Haymitch.
«I så fall har du överskattat mig, för i dag klantade jag till det ordentligt. Vad tror ni kommer att hända med Rues och Threshs familjer? Tror ni de kommer få sin andel av våra inkomster? Tror ni jag gav dem en ljusare framtid? Jag tror de kan skatta sig lyckliga ifall de överlever dagen!» Peeta slungar iväg något annat, en staty. Jag har aldrig sett honom sådan.
«Han har rätt, Haymitch», säger jag. «Det var fel av oss att inte säga något till honom. Redan i huvudstaden.»
«Redan inne på arenan hade ni två utarbetat något system, eller hur?» frågar Peeta. Han talar lägre nu. «Något jag inte kände till.»
«Nej. Inte uttryckligen. Det var bara det att jag lyckades lista ut vad Haymitch ville att jag skulle göra genom vad han skickade eller inte skickade», säger jag.
«Ja, jag fick ju aldrig den möjligheten. För han skickade inget till mig förrän du dök upp», säger Peeta.
Det har jag inte tänkt på tidigare. Vad tyckte egentligen Peeta, när jag dök upp där inne på arenan och hade fått brännskademedicin och bröd medan han, som låg för döden, inte hade fått någonting – som om Haymitch höll mig vid liv på hans bekostnad.
«Hör du, pojk, …», börjar Haymitch.
«Det spelar ingen roll, Haymitch. Jag vet att du var tvungen att välja en av oss. Och jag hade velat att du valde henne. Men det här är annorlunda. Folk har dött därute. Fler kommer dö om vi inte är oerhört smarta. Vi vet alla att jag är bättre än Katniss framför kamerorna. Ingen behöver råda mig om vad jag ska säga. Men jag måste få veta vad jag ger mig in i», säger Peeta.
«Från och med nu kommer jag hålla dig fullt underrättad», lovar Haymitch.
«Det är nog bäst, det», säger Peeta. Han bryr sig inte ens om att se på mig innan han går.
Dammet han rör upp virvlar runt och söker nya ställen att landa på. I mitt hår, i mina ögon och på min nya blanka brosch.
«Valde du mig, Haymitch?» frågar jag.
«Japp», säger han.
«Varför? Du tycker bättre om honom», säger jag.
«Det stämmer. Men glöm inte att tills de ändrade reglerna kunde jag bara hoppas på att få ut en av er levande därifrån», säger han. «Jag tänkte att eftersom han var fast besluten att beskydda dig … Ja, att vi tre med förenade krafter skulle ha en chans att få hem dig.»
«Jaha.» Mer än så kommer jag inte på att säga.
«Du kommer att förstå, det blir många valsituationer för dig, också. Om vi överlever det här», säger Haymitch. «Du lär dig.»
Ja, en sak har jag har lärt mig i dag. Det här stället är inte en större version av Distrikt 12. Vårt staket är obevakat och sällan strömförande, våra fredsväktare är obehagliga men mindre brutala. Påfrestningarna vi utsätts för leder snarare till utmattning än till ursinne. Men här i Distrikt 11 är lidandet värre och befolkningen mer desperat. President Snow har rätt. En gnista skulle räcka för att sätta distriktet i brand.
Det går för fort, jag hänger inte med. Alltihop är så osannolikt: varningen, skotten och insikten att jag kanske satt igång något som kommer att få oerhörda följder. Och det vore en sak om jag hade planerat att sätta saker i rörelse, men som det nu är … hur i all världen har jag burit mig åt för att ställa till med så mycket problem?
«Kom igen. Vi är bjudna på middag», säger Haymitch.
Jag står i duschen så länge jag får innan jag måste göras i ordning. Assistenterna verkar inte veta något om vad som har hänt under dagen. De är fulla av iver inför middagen. Ute i distrikten är de så viktiga att de får delta medan de nästan aldrig blir inbjudna till betydelsefulla fester i huvudstaden. Medan de spekulerar om vilka rätter som kommer att serveras, ser jag gång på gång den gamle mannens huvud sprängas i bitar. Jag lägger inte ens märke till vad de gör med mig, förrän det är dags att gå och jag ser mig i spegeln i en blekrosa, ärmlös klänning som nuddar vid mina skor. Mitt hår är draget bakåt från ansiktet och faller i lockar över min rygg.
Cinna kommer upp bakom mig och arrangerar en glänsande silversjal över mina axlar. Han möter min blick i spegeln. «Tycker du om det?»
«Det är vackert. Som alltid», säger jag.
«Få se hur det passar med ett leende», säger han milt. Det är hans sätt att påminna mig om att det alldeles strax är dags för kamerorna. Jag lyckas lyfta mungiporna. «Så ja.»
När vi samlas allihop för att gå ner till middagen ser jag att Effie är ur gängorna. Jag kan inte tänka mig att Haymitch har berättat för henne vad som hände på torget. Det skulle inte förvåna mig om Cinna och Portia vet om det, men det verkar finnas en outtalad överenskommelse om att undanhålla Effie de dåliga nyheterna. Det tar dock inte lång tid innan hon får reda på problemen.
Effie går genom kvällens schema och kastar det sedan åt sidan. «Och sedan kan vi, tack och lov, gå på det där tåget allihop och åka härifrån», säger hon.
«Är något på tok, Effie?» frågar Cinna.
«Jag gillar inte sättet de behandlar oss. Vi blir intryckta i skåpbilar och utestängda från estraden. Och sedan, för någon timme sedan, bestämde jag mig för att se mig omkring i Rättens hus. Jag är något av en arkitekturexpert, faktiskt», säger hon.
«Ja, just det, det har jag visst hört talas om», säger Portia innan pausen blir för lång.
«Så jag tog mig en titt omkring eftersom distriktsruiner kommer att bli sista skriket i år. Då dök det upp två fredsväktare som beordrade mig att gå tillbaka till rummen vi tilldelats. En av dem stötte faktiskt till mig med vapnet hon hade!» säger Effie.
Jag kan inte låta bli att tänka att det måste ha berott på att Haymitch, Peeta och jag var försvunna tidigare på dagen. Det lugnar mig faktiskt lite att Haymitch tydligen hade rätt i att vi inte skulle bli avlyssnade i den där dammiga gamla kupolen. Men jag slår vad om att vi avlyssnas nu.
Effie ser så bedrövad ut att jag ger henne en spontan kram. «Så förskräckligt, Effie. Vi kanske inte ska gå på middagen alls. Åtminstone inte förrän de har bett om ursäkt.» Jag förstår att hon aldrig skulle gå med på något sådant, men i alla fall blir hon på betydligt bättre humör när hon hör mitt förslag och får sitt missnöje bekräftat.
«Nej, nej, det är ingen fara. Det hör till jobbet att klara såväl motsom medgångar. Och vi kan inte låta er två gå miste om er bjudning», säger hon. «Men tack för erbjudandet, Katniss.»
Effie arrangerar oss i formation inför vår entré. Först assistenterna, sedan hon själv, stylisterna och Haymitch. Peeta och jag bildar naturligtvis eftertrupp.
Någonstans nedanför oss börjar musiken spela. När den första vågen i vår lilla procession börjar gå nedför trappan, tar Peeta och jag varandras händer.
«Haymitch sa att det var fel av mig att skrika åt dig. Du gjorde bara som han sa åt dig», säger Peeta. «Och jag har ju också undanhållit saker från dig.»
Jag minns chocken när jag hörde Peeta förklara mig sin kärlek inför hela Panem. Haymitch hade vetat om det och inte berättat det för mig. «Jag tror jag hade sönder en del saker själv efter den där intervjun.»
«Bara en urna», säger han.
«Och dina händer. Men det tjänar inget till nu längre, eller hur? Att inte vara ärliga mot varandra?» säger jag.
«Nej», säger Peeta. Vi står högst upp i trappan och ger Haymitch femton stegs försprång i enlighet med Effies instruktioner. «Är det verkligen enda gången du har kysst Gale?»
Jag blir så ställd att jag svarar «Ja.» Har den frågan verkligen tyngt honom efter allt som hänt denna dag?
«Det var femton. Nu kör vi», säger han.
En strålkastare riktas mot oss och jag skiner upp i det mest bländande leende jag kan åstadkomma.
Vi går nerför trappan och sugs in i en virvel av middagar, ceremonier och tågresor. Varje dag är den andra lik. Vakna, kläs på, åka genom jublande folkmassor, lyssna på tal till vår ära och svara med tacktal, men bara de regimen försett oss med, utan personliga tillägg. Ibland tillkommer en kort rundtur: en glimt av havet i ett distrikt, mäktiga skogar i ett annat, fula fabriker, vetefält, stinkande raffinaderier. Ombyte till aftonkläder, middagsbjudning, tåg.
Under ceremonierna är vi högtidliga och respektfulla och håller alltid i varandras händer eller armar. Under middagarna är vi närmast sinnesrubbade av förälskelse. Vi kysser varandra, vi dansar och vi ertappas på väg att smyga undan för att få vara på tu man hand. På tåget är vi tystlåtna och bedrövade och ägnar oss åt att spekulera om vad våra framträdanden har för effekt.
Fastän vi inte håller några personliga tal som kan utlösa missnöje – självfallet blev det vi sa i Distrikt 11 bortklippt – är det något i luften, något som påminner om susandet från en sjudande gryta som är på väg att koka över. Inte överallt. I några distrikt uppträder publiken som trött boskap, på samma sätt som befolkningen i Distrikt 12 brukar bete sig under segrarceremonierna. Men på andra ställen – särskilt i distrikten 8, 4 och 3 – är människorna upprymda när de får se oss och under upprymdheten finns vreden. När de mässar mitt namn är det mer ett rop på hämnd än en hyllning. När fredsväktarna griper in för att lugna ner en bångstyrig folkmassa, stretar folk emot i stället för att dra sig undan. Och jag förstår att det inte finns något jag någonsin skulle kunna göra för att förhindra detta. Ingen kärleksuppvisning, hur trovärdig den än är, kan vända den här flodvågen. Människorna är beredda att hänge sig åt vansinnet på samma sätt som jag gjorde när jag höll fram de där bären.
Cinna börjar sy in mina kläder i midjan. Assistenterna bråkar om påsarna under mina ögon. Effie börjar ge mig sömnpiller, men de fungerar inte. Inte tillräckligt bra. Jag dåsar till, bara för att bli väckt av mardrömmar som blir både fler och otäckare. Peeta tillbringar en stor del av nätterna med att vanka av och an på tåget. En natt hör han mina skrik när jag kämpar för att bryta mig loss ur drogdimman, som bara förlänger de fasansfulla drömmarna. Han lyckas väcka mig och få mig lugn. Sedan kryper han ner till mig i sängen och håller om mig tills jag somnar. Efter det vägrar jag ta pillren. Men varje natt låter jag honom sova i min säng. Vi hanterar mörkret på samma sätt som vi gjorde inne på arenan, i varandras famn, på vakt mot faror som kan drabba oss vilken sekund som helst. Mer än så är det inte, men arrangemanget blir snabbt föremål för skvaller ombord på tåget.
När Effie tar upp det med mig tänker jag Bra, då kanske presidenten får höra talas om det. Jag säger åt henne att vi ska försöka vara lite mer diskreta, men det är vi inte.
De följande framträdandena i Distrikt 2 och Distrikt 1 är hemska på sitt eget speciella sätt. Deltagarna från Distrikt 2, Cato och Clove, kunde båda ha klarat sig hem om inte Peeta och jag hade gjort det. Jag dödade personligen flickan Glimmer och pojken från Distrikt 1. Medan jag försöker undvika att se på hans familj får jag veta att hans namn var Marvel. Hur kommer det sig att jag inte visste det? Jag antar att jag inte tänkte på det före spelen, och efteråt ville jag inte veta.
När vi äntligen kommer till huvudstaden är vi desperata. Vi gör oändligt många framträdanden inför folkmassor som avgudar oss. Här, bland de privilegierade, bland dem vars namn aldrig placeras i slåtterkloten, vars barn aldrig behöver sona brott som påstås ha skett flera generationer tidigare, finns ingen risk för revolt. Vi behöver inte övertyga någon i huvudstaden om vår kärlek. Det vi kan göra är att klamra oss fast vid ett halmstrå av hopp om att kunna övertyga någon i distrikten som vi inte lyckats dupera under turnén. Men allt vi gör känns för litet och för sent.
Tillbaka i vår gamla inkvartering i Träningscentret är det jag som föreslår ett offentligt frieri. Peeta går med på att göra det men försvinner sedan in på sitt rum en lång stund. Haymitch säger åt mig att lämna honom i fred.
«Jag trodde att det var det han ville», säger jag.
«Inte på det här sättet», säger Haymitch. «Han ville att det skulle vara på riktigt.»
Jag går tillbaka till mitt rum och lägger mig under täcket. Jag anstränger mig så mycket jag förmår för att inte tänka på Gale och inte på något annat heller.
På scenen framför Träningscentret samma kväll sprudlar vi oss igenom en frågelista. Klädd i gnistrande midnattsblå kostym och med håret, ögonlocken och läpparna fortfarande färgade duvblå leder Caesar Flickerman oss utan missöden genom intervjun. När han frågar oss om framtiden går Peeta ner på knä, öppnar sitt hjärta och ber mig att gifta mig med honom. Jag tackar naturligtvis ja. Caesar är utom sig, huvudstadens publik blir hysterisk och publikbilder från hela Panem visar ett land berusat av lycka.
Självaste president Snow kommer på överraskningsvisit för att gratulera oss. Han trycker Peetas hand och ger honom en uppskattande klapp på axeln. Han omfamnar mig, sveper in mig i lukten av blod och rosor och placerar en svullen kyss på min kind. Efter kyssen håller han kvar mina armar i ett hårt grepp och ler mig rakt i ansiktet. Då vågar jag mig på att höja ögonbrynen. De frågar det mina läppar inte kan. Klarade jag det? Räckte det? Att kapitulera helt och hållet, att hålla skenet uppe och lova att gifta mig med Peeta, var det tillräckligt?
Som svar skakar han nästan omärkligt på huvudet.