I den obetydliga rörelsen ser jag slutet på allt hopp och början till slutet för allt i världen som betyder något för mig. Jag har inte en aning om hur jag kommer att bli bestraffad eller hur många som kommer att drabbas, men när det väl är över kommer det troligen inte att finnas någonting kvar. Jag borde drabbas av den mörkaste förtvivlan, men konstigt nog känner jag mig framför allt lättad. Jag kan sluta låtsas och jag har fått svar på frågan om jag har lyckats, även om svaret är ett rungande nej. Jag vet att om situationen blir så desperat att den kräver desperata åtgärder så är jag fri att göra det jag tycker behövs.
Men inte här och inte riktigt ännu. Först måste jag återvända till Distrikt 12. Vad jag än ska ta mig till så måste planerna inkludera både mor och Prim och Gale och hans familj. Och Peeta, om jag kan få honom att följa med oss. Jag lägger till Haymitch på min lista. Det är de människorna jag måste ta med mig när jag rymmer ut i vildmarken. Hur jag ska övertala dem, vart vi ska ta vägen mitt i smällkalla vintern, vad som krävs för att undvika att bli infångade är frågor som inte har något svar. Men nu vet jag åtminstone vad jag måste göra.
Så i stället för att falla ihop på marken och brista i gråt märker jag att jag sträcker på mig med mer tillförsikt än jag känt på flera veckor. Mitt leende är inte påklistrat, även om det kanske är en smula rubbat. Och när president Snow tystar ner publiken och frågar «Vad säger ni om att ordna ett bröllop åt dem på plats här i huvudstaden?» lyckas jag med en perfekt gestaltning av flickan-som-nästan-svimmarav-lycka.
Caesar Flickerman frågar om presidenten har något datum i åtanke.
«Å, innan vi bestämmer ett datum måste vi nog få klartecken från Katniss mor», säger presidenten. Publiken skrattar hjärtligt och presidenten lägger sin arm om mig. «Om hela landet går in för det kanske vi kan få dig bortgift innan du fyller trettio.»
«Ni lär nog få stifta någon ny lag», fnittrar jag.
«Ja, om det behövs, så», skämtar presidenten konspiratoriskt.
Å, vad vi har roligt ihop.
Festen, som hålls i bankettsalen i president Snows residens, saknar motstycke. Det är drygt tio meter från golvet till ett tak som förvandlats till natthimmel, och stjärnorna ser precis ut som de gör hemma. Jag antar att de ser likadana ut i huvudstaden, men vem vet? I huvudstaden är det alltid så mycket lampor tända att man inte kan se stjärnorna. Ungefär halvvägs mellan golvet och taket svävar musiker omkring på något som liknar fluffiga vita moln, men jag ser inte vad som håller dem uppe. I stället för vanliga middagsbord finns oräkneliga soffor och stolar. Vissa omger eldstäder och andra är placerade intill doftande blomsterträdgårdar eller dammar fyllda med exotiska fiskar. Folk kan äta och dricka och göra vad de vill i yttersta bekvämlighet. Mitt i salen finns en stor stensatt yta som tjänar som både dansgolv, scen för artister som kommer och går och ännu en plats att mingla med alla gäster i praktfulla kläder.
Men kvällens verkliga stjärna är maten. Längs väggarna står bord som dignar av delikatesser. Där finns allt man kan tänka sig och sådant man aldrig kunnat drömma om. Helstekta kor, grisar och getter som fortfarande snurrar på sina spett. Enorma fat med fågelkött späckat med doftande frukter och nötter. Fisk och skaldjur som simmar i buljong eller ber om att få bli doppade i kryddstarka såser. Oräkneliga ostar, bröd, grönsaker, sötsaker, vattenfall av vin och bäckar av sprit som omges av fladdrande lågor.
Min aptit har återvänt tillsammans med min kämpaglöd. Jag är fullkomligt utsvulten efter att ha varit så nervös att jag inte har kunnat äta på flera veckor.
«Jag vill smaka på allting», säger jag åt Peeta.
Jag ser att han försöker läsa mitt uttryck och lista ut varför jag är så förändrad. Eftersom han inte vet att president Snow tycker att jag har misslyckats, gissar han antagligen att jag tror att vi har lyckats, kanske till och med att jag är verkligt lycklig över vår förlovning. Han ser förbryllad ut, men bara för ett kort ögonblick, eftersom vi blir filmade. «Då är det bäst du sätter fart», säger han.
«Okej, inte mer än en tugga från varje fat», säger jag. Den föresatsen går upp i rök nästan med en gång vid det första bordet, där det står ungefär tjugo sorters soppa. «Jag skulle kunna äta bara det här hela kvällen!» utbrister jag inför en krämig pumpabrygd översållad med hackade nötter och små svarta frön. Men det gör jag inte. Jag kapitulerar än en gång för en klargrön buljong som jag bara kan beskriva som att den smakar vår, och ännu en gång när jag provar på en skummig rosa soppa beströdd med hallon.
Ansikten dyker upp, namn utbyts, bilder tas, kindpussar utväxlas. Uppenbarligen har min härmskrikebrosch gett upphov till en ny modefluga, för ett flertal människor kommer fram till mig för att visa sina accessoarer. Min fågel har kopierats till bältesspännen, broderats på sidenkragar, till och med tatuerats på intima ställen. Alla vill bära segrarens attribut. Jag kan bara tänka mig hur det måste driva presidenten till vansinne. Men vad kan han göra? Här var spelen en dundersuccé och bären bara en symbol för desperationen hos en flicka som försökte rädda sin älskades liv.
Peeta och jag anstränger oss inte för att få sällskap men uppvaktas oavbrutet. Ingen på festen vill missa oss. Jag spelar förtjust men har noll intresse av dessa huvudstadsmänniskor. De distraherar mig bara från maten.
Varje bord erbjuder nya frestelser och även med min strikta enmunfull-per-maträtt-diet börjar jag snabbt bli mätt. Jag plockar upp en stekt fågel stor som ett ägg. Som jag blivit instruerad äter jag den hel med knastrande ben och allt. Delikat. Men jag låter Peeta äta det som blir över för jag vill fortsätta provsmaka. Det är nämligen emot mina principer att slänga mat, vilket jag ser många andra göra utan att bry sig. Efter ungefär tio bord är jag proppmätt och vi har bara tagit munsbitar av ett fåtal av de många maträtterna.
Precis då slår mitt team av assistenter ner på oss. All alkohol de konsumerat i kombination med deras upphetsning över att bevista en sådan tjusig tillställning gör det nästan omöjligt att förstå vad de säger.
«Varför äter du inget?» frågar Octavia.
«Jag har ätit men jag får inte ner en bit till», säger jag. Allihop skrattar som om det var det löjligaste de någonsin hört.
«Det är ingen som låter sig hindras av sådant!» säger Flavius. De tar med oss till ett bord där det står små vinglas, fyllda med klar vätska. «Drick det här!»
När Peeta tar upp ett för att smutta blir de som galna.
«Inte här!» skriker Octavia.
«Ni måste göra det där inne», säger Venia och pekar mot toalettdörrarna. «Annars kommer allt på golvet!»
Peeta ser på glaset igen och lägger ihop två och två. «Ni menar att jag kommer spy av det här?»
Assistenterna skrattar hysteriskt. «Ja visst, sen kan ni fortsätta äta», säger Octavia. «Jag har varit där inne två gånger redan. Alla gör det. Hur ska man annars kunna ha kul när det är fest?»
Jag stirrar mållös på de vackra små glasen medan jag långsamt inser deras funktion. Peeta ställer tillbaka sitt på bordet så varsamt att man kan tro att han är rädd att det ska detonera. «Kom, Katniss, så dansar vi.»
Det silar musik ner från molnen när han leder mig ut på golvet, bort från assistenterna och bordet. Hemmavid kan folk bara ett fåtal danser av den sort som passar till fiol och flöjt och kräver en hel del utrymme. Men Effie har visat oss några som är populära i huvudstaden. Musiken är drömsk och långsam, så Peeta tar mig i famnen och vi rör oss i en cirkel utan att ta nästan några steg alls. Man skulle kunna dansa så här på ett tårtfat. Vi är tysta en stund. Sedan börjar Peeta prata med ansträngd röst.
«Man hänger på och tror att man kan stå ut, att de kanske inte är så farliga och sedan blir man …» Han tystnar.
Allt jag kan tänka på är utmärglade barnakroppar på vårt köksbord och mor som föreskriver det som föräldrarna inte förmår skaffa fram: mer mat. Nu när vi är rika skickar hon med dem lite mat hem. Men förr om åren fanns sällan något att ge och det var bara att konstatera att barnens liv inte gick att rädda. Och här i huvudstaden kräks de för nöjet att fylla sina magar om och om igen. Inte på grund av någon kroppslig eller mental sjukdom, inte på grund av dålig mat. Det är något alla gör på en fest. Man förväntas göra det, det är en del av det roliga.
En dag när jag kom till Gales familj för att ge Hazelle hennes andel av jaktbytet var Vick hemma. Han var sjuk och hade hemsk hosta. Eftersom ungen hör till Gales familj äter han säkerligen bättre än nittio procent av Distrikt 12. Men ändå ägnade han unge fär en kvart åt att berätta att de hade öppnat en burk majssirap från paketdagen och att alla hade fått en sked var på mackan och kanske skulle få mer senare i veckan. Hazelle sa att han kunde få lite i en kopp te för att lindra hostan, men han tyckte inte det kändes bra om de andra inte fick lite också. Om det är så hos Gale, hur är det då inte i de andra husen?
«Peeta, de tar hit oss för att slåss på liv och död för deras nöjes skull», säger jag. «Egentligen är det här ingenting i jämförelse.»
«Jag vet, jag vet. Det är bara det att ibland står jag inte ut. Jag vet helt enkelt inte … jag vet inte vart jag ska ta vägen.» Han gör ett uppehåll och fortsätter viskande: «Vi kanske gjorde fel, Katniss.»
«Vad då?» säger jag.
«När vi försökte lugna ner stämningen i distrikten», säger han.
Jag ser mig snabbt omkring, men ingen verkar ha hört. Kameramännen blev distraherade av ett skaldjursbord och paren runt omkring oss är för berusade eller för upptagna av varandra för att märka något.
«Förlåt», säger han. Tacka för det! Det här är inte rätt plats att säga sådant.
«Spara det där tills vi har kommit hem», säger jag.
I samma ögonblick dyker Portia upp med en storvuxen man som verkar vagt bekant. Hon presenterar honom som Plutarch Heavensbee, den nye överste spelledaren. Plutarch frågar Peeta om han får stjäla en dans av mig. Peeta har hittat sitt kameransikte igen och lämnar välvilligt över mig men varnar mannen för att inte bli alltför förtjust i mig.
Jag vill inte dansa med Plutarch Heavensbee. Jag vill inte känna hans händer, den ena i min hand och den andra vilande på min höft. Jag är inte van vid att någon annan än Peeta eller någon i min familj tar i mig. Spelledare finns någonstans nedanför larver på listan över varelser jag vill ha hudkontakt med. Men han verkar känna av min motvilja och håller mig ifrån sig medan vi rör oss runt på golvet.
Vi småpratar om festen, om underhållningen och maten och sedan säger han skämtsamt att han har undvikit bål efter träningen. Först förstår jag ingenting och sedan inser jag att detta är mannen som trillade baklänges ner i en bålskål när jag sköt en pil mot spelledarna under mitt träningspass. Tja, nästan, i alla fall. Jag sköt ett äpple ur munnen på deras stekta gris. Men jag skrämde dem ordentligt.
«Å, var det ni som …» Jag skrattar vid minnet av hur han föll pladask på rumpan i bålskålen.
«Ja. Och du blir väl nöjd och belåten om jag berättar att jag aldrig återhämtat mig», säger Plutarch.
Jag skulle vilja påpeka att det är tjugotvå personer till som inte kommer att återhämta sig från tävlingen han hjälpte till att arrangera. Men jag säger bara «Bra. Så ni är överste spelledare i år? Det måste vara en stor ära.»
«Oss emellan var det inte särskilt många sökande», säger han. «Ansvaret för hur tävlingen blir är betungande.»
Ja, den senaste killen är ju död, tänker jag. Han måste känna till Seneca Cranes öde men verkar inte det minsta bekymrad. «Planerar ni kvartssekelkuvningen redan?» frågar jag.
«O ja. Den tävlingen har man naturligtvis jobbat med i flera år. Arenor byggs inte på en dag. Men det som ... Hur ska jag uttrycka det? Det som sätter piff på spelen bestäms nu. Tro det eller ej, men jag har ett strategimöte i kväll», säger han.
Plutarch tar ett steg bakåt och drar fram en guldklocka på kedja ur sin västficka. Han fäller upp locket och rynkar ögonbrynen när han ser hur mycket klockan är. «Jag måste ge mig av snart.» Han vänder klockan så jag kan se urtavlan. «Det börjar vid midnatt.»
«Är inte det väl sent för …», börjar jag men hejdar mig. Plutarch har strukit med tummen över urtavlans kristallglas och för en sekund glöder där en bild som vore den upplyst av en ljuslåga. Det är en härmskrika igen, en exakt kopia av broschen på min klänning. Men den här slocknar och han smäller ihop klockan.
«Den var väldigt vacker», säger jag.
«Å, den är mer än vacker. Den är den enda i sitt slag», säger han. «Om någon frågar efter mig, säg att jag har gått hem och lagt mig. Mötena ska hållas hemliga. Men jag tänkte att det inte är någon risk att berätta för dig.»
«Visst. Er hemlighet är trygg hos mig», säger jag.
När vi skakar hand bugar han lätt, en vanlig gest här i huvudstaden. «Ja, vi ses vid spelen nästa sommar, Katniss. Mina varmaste lyckönskningar till din förlovning och lycka till med din mor.»
«Det kommer att behövas», säger jag.
Plutarch försvinner och jag vandrar genom folkmassan på jakt efter Peeta. Främlingar gratulerar mig till förlovningen, till segern i spelen och för mitt val av läppstift. Jag tackar, men funderar mest på hur Plutarch visade upp det vackra fickuret som han är ensam om. Det var så egendomligt, han gjorde det nästan som i smyg. Men varför? Kanske tror han att någon annan ska stjäla hans idé att pryda urtavlan med en försvinnande härmskrika. Ja, han har antagligen betalat en förmögenhet för den och så kan han inte visa upp den, eftersom han är rädd att någon ska göra en billig lågprisvariant. Sånt händer bara i huvudstaden.
När jag hittar Peeta står han och beundrar ett bord som dignar under kakor med de mest fantastiska glasyrer. Konditorerna har kommit in från köket bara för att prata glasyr med honom och man ser hur de försöker överträffa varandra i sin iver att besvara hans frågor. På hans begäran samlar de ihop ett urval småkakor åt honom som han kan ta med sig tillbaka till Distrikt 12 och studera i lugn och ro.
«Effie sa att vi måste vara ombord på tåget vid ett. Jag undrar vad klockan är», säger han och ser sig omkring.
«Nästan midnatt», svarar jag. Jag plockar en chokladblomma från en kaka och knaprar på den, utan att bry mig om några etikettsregler.
«Dags att säga tack och adjö!» drillar Effie vid min armbåge. Vid just sådana här tillfällen älskar jag hennes tvångsmässiga punktlighet. Vi plockar upp Cinna och Portia och hon eskorterar oss runt för att säga adjö till viktiga människor och vallar oss sedan mot dörren.
«Borde vi inte tacka president Snow?» frågar Peeta. «Det är hans hus.»
«Å, han är inte särskilt förtjust i fester. För mycket att göra», säger Effie. «Jag har redan sett till att han kommer att få tackbrev och presenter från oss i morgon. Där är ni ju!» Effie vinkar till två uppassare som stöttar en berusad Haymitch mellan sig.
Vi åker längs huvudstadens gator i en bil med tonade rutor. Bakom oss kör en annan bil med våra assistenter. Alla firande människor gör det så trångt att det går väldigt långsamt. Men Effie sköter arrangemanget med vetenskaplig precision och exakt klockan ett är vi tillbaka på tåget som rullar ut från stationen.
Haymitch deponeras i sin kupé. Cinna beställer te och vi sätter oss alla runt bordet medan Effie prasslar med sina scheman och påminner oss om att vi fortfarande är på turné. «Vi har skördefestivalen i Distrikt 12 att tänka på. Så jag föreslår att vi dricker upp vårt te och går direkt i säng. » Ingen säger emot.
När jag slår upp ögonen är det tidig eftermiddag. Mitt huvud vilar på Peetas arm. Jag minns inte att han kom in i natt. Jag vänder mig om, försiktigt, för att inte störa honom men han är redan vaken.
«Inga mardrömmar», säger han.
«Va?» säger jag.
«Du drömde inga mardrömmar i natt», säger han.
Han har rätt. För första gången på evigheter har jag sovit en hel natt. «Fast jag drömde något», säger jag och tänker tillbaka. «Jag följde en härmskrika genom skogen. Länge. Det var egentligen Rue. Jag menar, när den sjöng var det med hennes röst.»
«Vart förde hon dig?» säger han och smeker håret ur pannan på mig.
«Jag vet inte. Vi kom aldrig fram», säger jag. «Men jag kände mig lycklig.»
«Ja, du sov som om du var lycklig», säger han.
«Peeta, hur kommer det sig att jag aldrig märker när du drömmer mardrömmar?» frågar jag.
«Jag vet inte. Jag tror inte att jag skriker eller slår omkring mig eller så. Jag bara vaknar, förlamad av skräck», säger han.
«Du borde väcka mig», säger jag och tänker på att jag kan störa hans sömn två eller tre gånger under en hemsk natt. Och det tar tid att få mig lugn.
«Det behövs inte. Mina mardrömmar handlar oftast om att jag förlorar dig», säger han. «Det går över så fort jag inser att du är här.»
Uff. Peeta kastar ur sig sådana där saker helt obesvärat och det känns alltid som ett slag i magen. Han bara besvarar min fråga, och han begär inte att jag ska svara på samma sätt eller förklara att jag älskar honom. Men jag känner mig ändå hemsk, som om jag utnyttjar honom. Gör jag det? Jag vet inte. Jag vet bara att det är första gången som jag känner mig omoralisk över att han befinner sig i min säng – vilket är ironiskt eftersom vi är officiellt förlovade nu.
«Det blir nog värre när vi kommer hem och jag måste sova ensam igen», säger han.
Just det, vi är nästan hemma.
Schemat i Distrikt 12 innehåller en middag hos borgmästare Undersee i kväll och ett segermöte på torget under morgondagens skördefestival. Vi firar alltid skördefestivalen på segerturnéns sista dag, men vanligtvis innebär firandet att man äter middag hemma eller med några vänner, om man har råd. I år hålls en stor fest och eftersom huvudstaden betalar kalaset kommer alla i distriktet att kunna äta sig mätta.
Det mesta av våra förberedelser kommer att ske hemma hos borgmästaren, eftersom vi återigen kläs i päls till framträdandena utomhus. Vi stannar bara till helt kort på stationen för att le och vinka medan vi tränger ihop oss bilen. Vi får inte ens träffa våra familjer förrän till middagsbjudningen.
Jag är glad att den kommer hållas hos borgmästaren i stället för i Rättens hus. Där hölls minnesstunden för far och dit togs jag efter slåtterceremonin för att ta ett smärtsamt farväl av min familj. Rätttens hus är alldeles för fullt av sorg.
Men jag tycker om borgmästare Undersees hus, särskilt nu när jag är vän med hans dotter Madge. Vi har kanske alltid varit vänner, men det blev offentligt när hon kom för att ta farväl av mig innan jag åkte till spelen och gav mig härmskrikebroschen som skulle ge mig tur. När jag kom tillbaka började vi vara med varandra. Det visade sig att Madge också är sysslolös ganska ofta. I början kändes det lite tafatt, för vi visste inte vad vi skulle göra. Jag har hört andra flickor i vår ålder prata om pojkar, om andra flickor och om kläder. Madge och jag är inte skvallriga av oss och kläder tråkar ihjäl mig. Men efter några fiaskon fick jag klart för mig att hon verkligen ville komma ut i skogen. Efter det tog jag med henne några gånger och visade henne hur man skjuter. Hon försöker lära mig spela piano men jag lyssnar hellre på när hon spelar. Ibland äter vi hos varandra. Madge tycker bättre om att vara hos mig. Hennes föräldrar verkar trevliga men jag tror inte hon ser så mycket av dem. Hennes far har Distrikt 12 att ta hand om och hennes mor lider av våldsam huvudvärk som tvingar henne att ligga i säng flera dagar i sträck.
«Ni kanske skulle ta henne till huvudstaden», sa jag en gång när hon låg till sängs. Vi spelade inte piano den dagen eftersom hennes mor inte stod ut, trots att vi var två våningar ner. «Jag slår vad om att de kan fixa till henne.»
«Jo. Men man åker inte till huvudstaden om man inte blir inbjuden», sa Madge olyckligt. Inte ens borgmästaren har vilka privilegier som helst.
När vi kommer fram till borgmästarens hus hinner jag bara ge Madge en snabb kram, innan Effie föser iväg mig till tredje våningen för att göra mig i ordning. Efter att jag blivit sminkad och klädd i en hellång silverklänning har jag en timme att slå ihjäl före middagen, så jag smiter iväg för att leta reda på henne.
Madges sovrum ligger på andra våningen tillsammans med ett flertal gästrum och hennes fars kontor. Jag sticker in huvudet i kontoret för att hälsa på borgmästaren men det är tomt. Teven står på och jag stannar till för att se bilder av Peeta och mig från festen kvällen före. Vi dansar, äter och kysser varandra. Det här spelas upp i varenda hushåll i Panem just nu. Publiken måste vara dödströtta på de olyckliga älskande från Distrikt 12. Jag är det i alla fall.
Jag är på väg ut ur rummet när ett pipljud fångar min uppmärksamhet. Jag vänder mig om och ser teveskärmen bli svart. Sedan blinkar orden «UPPDATERING OM DISTRIKT 8» på skärmen. Instinktivt förstår jag att detta inte är avsett för mina ögon, utan något som enbart borgmästaren ska se. Jag borde gå min väg. Fort. I stället upptäcker jag att jag går närmare teven.
En hallåa jag aldrig sett dyker upp. Det är en kvinna med grånande hår och hes, saklig röst. Hon berättar att förhållandena är på väg att försämras och att man utlyst nivå 3-beredskap. Extrastyrkor skickas till Distrikt 8 och all textilproduktion har avstannat.
De klipper från kvinnan till stora torget i Distrikt 8. Jag känner igen det eftersom jag var där så sent som i förra veckan. Från taken vajar fortfarande stora fanor med mitt ansikte på. Nedanför dem pågår ett upplopp. Torget är fullt av skrikande människor med ansiktena täckta av trasor och hemmagjorda masker. De kastar sten. Byggnader brinner. Fredsväktare skjuter in i folkmassan och dödar utan urskillnad.
Jag har aldrig sett något liknande men det kan bara vara en sak. Det här är vad president Snow kallar för en revolt.