Jag står kvar vid fönstret en lång stund efter att skogen har slukat den sista skymten av mitt hem på jorden. Den här gången har jag inte den minsta gnista av hopp om att återvända. Före mina första hungerspel lovade jag Prim att jag skulle göra allt jag kunde för att segra och den här gången har jag svurit att göra allt jag kan för att hålla Peeta vid liv. Jag kommer aldrig att återvända från den här resan.
Jag hade faktiskt tänkt ut vilka som skulle bli mina sista ord, hur jag på bästa sätt skulle stänga och låsa dörrarna och lämna mina nära och kära i sorg men också i säkerhet. Och nu har regimen berövat mig till och med det.
«Vi får skriva brev, Katniss. Det blir bättre i vilket fall som helst. Då får de något från oss som de kan ha kvar. Haymitch får överlämna dem … om det behövs», säger Peeta bakom mig.
Jag nickar och går raka vägen till min kupé. Sittande på sängen tänker jag att jag aldrig kommer att skriva de där breven. Det blir som med talet jag försökte skriva för att hedra Rue och Thresh från Distrikt 11. Allt var så glasklart i mitt huvud och till och med när jag talade till publiken, men jag kunde aldrig fästa orden på papper. Dessutom ville jag ju att avskedsorden skulle överlämnas med kramar och kyssar, en klapp på Prims hår, en smekning av Gales ansikte och en tryckning av Madges hand. Sådant kan inte överlämnas ihop med en trälåda innehållande min kalla, stela kropp.
Jag är så nedstämd att jag inte ens kan gråta. Det enda jag vill göra är att krypa ihop på sängen och sova tills vi kommer fram till huvudstaden i morgon bitti. Men jag har ett uppdrag. Nej, det är mer än ett uppdrag, det är min sista önskan. Att hålla Peeta vid liv. Och eftersom uppdraget framstår som dömt att misslyckas med tanke på hur jag har retat upp regimen, så måste jag göra mitt absolut bästa. Jag kommer aldrig att klara av det, om jag ska hålla på och sörja alla jag älskar hemmavid. Släpp dem, säger jag åt mig själv. Ta farväl och glöm dem. Jag tänker på var och en av dem och låter dem flyga fria från sina burar i mitt inre. Sedan låser jag in mig själv på nytt, så att de inte ska kunna återvända.
När Effie knackar på dörren för att ta med mig till middagen känner jag mig lätt och tom. Men känslan är inte enbart obehaglig.
Stämningen vid bordet är dämpad. Ibland går det långa stunder då det enda som bryter tystnaden är när tomma tallrikar byts mot nya. En kall, slät grönsakssoppa, fiskkakor med krämig limesås, sådana där små fåglar, som man äter hela med ben och allt, med ris och krasse och chokladpudding med körsbär.
Ibland försöker Peeta och Effie konversera men samtalet dör snabbt ut.
«Jag tycker om din nya frisyr, Effie», säger Peeta.
«Tack ska du ha. Jag fick den gjord för att passa till Katniss brosch. Jag tänkte att vi skulle kunna skaffa en vristlänk av guld till dig och kanske ett guldarmband till Haymitch eller något, så att vi verkligen ser ut som ett lag», säger Effie.
Tydligen känner inte Effie till att min härmskrikebrosch numera används som en upprorssymbol, åtminstone i Distrikt 8. I huvudstaden är den fortfarande en kul souvenir från en hungerspelsomgång som var extra spännande. Vad skulle den annars vara? Riktiga rebeller gör inte något så varaktigt som ett smycke av en hemlig symbol. De gör ett kex som kan ätas upp på en sekund om det blir nödvändigt.
«Det låter som en jättebra idé», svarar Peeta. «Eller vad tycker du, Haymitch?»
«Javisst, varför inte», säger Haymitch. Han dricker inget men jag förstår att han gärna skulle vilja. Effie sa åt personalen att ta undan hennes vin när hon såg hur han led. Han mår uppenbarligen uruselt. Om det var han som skulle tävla, hade han inte varit skyldig Peeta något och då hade han kunnat supa som han ville. Nu kommer han att behöva anstränga sig till det yttersta för att hålla Peeta vid liv på en arena som är full av hans gamla vänner. Och troligtvis kommer han att misslyckas.
«Vi skulle kanske kunna ordna en peruk till dig också», säger jag i ett försök att skämta. Hans blick ber mig lämna honom ifred och vi äter desserten under tystnad.
«Ska vi se reprisen av slåtterceremonierna?» säger Effie medan hon duttar med den vita linneservetten i mungiporna.
Peeta går och hämtar sina anteckningar om de segrare som alltjämt är vid liv och vi samlas i tevekupén för att se vilka våra motståndare kommer att bli. Vi har alla satt oss tillrätta när nationalsången ljuder ur högtalaren och den årliga reprisen av de tolv distriktens slåtterceremonier börjar.
I spelens historia har det funnits sjuttiofem segrare av vilka femtionio alltjämt är i livet. Många av dem känner jag till utseendet efter att ha sett dem som antingen tävlande eller handledare i tidigare hungerspel eller från banden vi nyligen tittat igenom. En del av dem är så gamla eller medtagna av sjukdom eller missbruk att jag inte känner igen dem. Som förväntat finns de flesta överlevande bland karriäristerna från Distrikt 1, 2 och 4. Men varje distrikt har lyckats skrapa ihop åtminstone en kvinnlig och en manlig segrare.
Slåtterceremonierna passerar i snabb följd. Peeta markerar ambitiöst de utvalda segrarna med stjärnor i sin anteckningsbok. Haymitch ser uttryckslöst på medan hans vänner stiger upp på estraden. Effie kommer med dämpade, ängsliga små kommentarer i stil med: «Å nej, inte Cecelia» eller «Ja, Chaff har då aldrig kunnat hålla sig utanför ett slagsmål». Hon suckar gång på gång.
Jag försöker så gott jag kan tvinga mig själv att minnas de andra tävlande, men precis som förra året är det bara ett fåtal som verkligen fastnar. Det är syskonparet, de klassiska skönheterna från Distrikt 1 som segrade två år i rad när jag var barn. Brutus, en frivillig från Distrikt 2 som måste vara minst fyrtio år och tydligen inte vill något hellre än att återvända till arenan. Finnick, den snygge karln med guldbrunt hår från Distrikt 4 som segrade för tio år sedan, bara fjorton år gammal. En hysterisk ung kvinna med långt brunt hår är den andra utvalda från Distrikt 4, men hon ersätts snabbt av en frivillig åttioårig kvinna som går upp på scenen stödd på en käpp. Och så Johanna Mason, den enda överlevande kvinnliga segraren från Distrikt 7, som vann för några år sedan genom att spela svag och vek. Kvinnan från Distrikt 8, henne Effie kallade Cecelia, ser ut att vara omkring trettio och måste frigöra sig från tre barn som klamrar sig fast vid henne. Och så Chaff, en man från Distrikt 11, som jag vet är särskilt god vän med Haymitch.
Jag ropas upp och sedan Haymitch. Och Peeta anmäler sig som frivillig. En av hallåorna blir faktiskt tårögd över att vi alltid har sådan otur, vi olyckliga älskande från Distrikt 12. Sedan tar hon sig samman och utbrister att hon slår vad om att det här kommer att bli de bästa spelen någonsin.
Haymitch lämnar kupén utan att säga något och Effie säger godnatt efter att ha kastat ur sig några osammanhängande kommentarer om än den ena, än den andra deltagaren. Jag blir sittande och tittar på Peeta som river ut sidorna med de tävlande som inte blivit utvalda.
«Ska du inte gå och lägga dig?» säger han.
Nej, jag klarar inte mardrömmarna. Inte utan dig, tänker jag. De kommer säkerligen att bli fruktansvärda i natt. Men jag kan inte med att be Peeta komma och sova hos mig. Vi har knappast rört vid varandra sedan den kvällen Gale blev piskad. «Vad tänker du göra?» frågar jag.
«Gå igenom mina anteckningar, bara. Jag vill få en klar bild av vad som väntar oss. Men jag går igenom det med dig i morgon bitti. Gå och lägg dig, Katniss», säger han.
Så jag går och lägger mig och mycket riktigt vaknar jag inom ett par timmar av en mardröm. Den gamla gumman från Distrikt 4 förvandlas till en stor råtta som gnager mig i ansiktet. Jag vet att jag skrek högt, men det kommer ingen. Inte Peeta, inte ens någon ur tågpersonalen. Jag tar på mig en morgonrock i ett försök att bli av med gåshuden jag fått över hela kroppen. Det är otänkbart att stanna kvar i kupén så jag bestämmer mig för att leta reda på någon som kan göra mig lite te eller varm choklad eller vad som helst. Kanske Haymitch inte har gått och lagt sig ännu. Han sover säkert inte.
Jag beställer varm mjölk, det mest lugnande jag kan komma på. Det hörs röster från tevekupén, så jag går dit och hittar Peeta. Bredvid honom på soffan står lådan med band från gamla hungerspel som Effie skickade. Jag känner igen episoden där Brutus segrade.
Peeta reser sig upp och stoppar bandet när han får syn på mig. «Kunde du inte sova?»
«Inte särskilt länge», svarar jag. Jag drar rocken hårdare omkring mig när jag minns gumman som förvandlades till en råtta.
«Vill du prata om det?» frågar han. Ibland kan det hjälpa men jag bara ruskar på huvudet. Det känns som ett svaghetstecken att folk jag inte ens har tävlat mot ännu redan spökar för mig.
När Peeta sträcker fram armarna går jag rakt in i hans famn. Det är första gången efter kungörelsen om kvartssekelkuvningen som han har visat mig något slags tillgivenhet. Han har mest uppträtt som en mycket krävande tränare och bara pressat oss – han har begärt att Haymitch och jag ska springa fortare, äta mera och lära oss mera om motståndarna. Älskare? Glöm det. Han har inte ens låtsats vara min vän längre. Jag slår armarna om hans hals innan han kan beordra mig att göra armhävningar eller något annat. I stället drar han mig intill sig och gömmer sitt ansikte i mitt hår. Hans läppar vilar lätt mot min hals och från hans mun sprids värmen genom hela min kropp. Det känns så bra, så otroligt skönt, att jag förstår att jag inte kommer att bli den första som drar mig ur omfamningen.
Och varför skulle jag? Jag har sagt adjö till Gale. Honom kommer jag aldrig att träffa igen, det är ett som är säkert. Inget jag gör nu kan såra honom. Antingen får han aldrig se det eller också tror han att jag spelar teater för kamerorna. Den bördan har jag åtminstone kastat av mig.
Först när uppassaren kommer med den varma mjölken särar vi på oss. Han ställer en bricka med en ångande tillbringare och två muggar på ett bord. «Jag tog med en extra mugg», säger han.
«Tack så mycket», svarar jag.
«Och så har jag sötat mjölken med en aning honung. Och haft i en nypa kryddor», tillägger han. Han ser på oss som om han skulle vilja tillägga något, men han nöjer sig med att ruska hastigt på huvudet innan han backar ut ur kupén.
«Vad var det med honom?» frågar jag.
«Jag tror att han tycker synd om oss», svarar Peeta.
«Jaså, du», säger jag och häller upp mjölk.
«Jag menar allvar. Jag tror inte folk i huvudstaden är särskilt förtjusta över att vi ska tävla igen», säger Peeta. «Inte de andra segrarna heller. De fäster sig vid mästarna.»
«Det kommer de nog över ganska snabbt när blodet börjar flyta», säger jag uttryckslöst. Om det är något jag inte ids oroa mig för så är det hur den tredje kvartssekelkuvningen kommer att påverka stämningen i huvudstaden. «Så du sitter och tittar på alla banden en gång till?»
«Nja. Jag zappar omkring och kollar vilka kamptekniker folk använder sig av», svarar Peeta.
«Vem står på tur?» frågar jag.
«Välj du», säger Peeta och sträcker fram lådan.
Banden är märkta med årtal och segrare för varje hungerspel. Jag rotar bland banden och stöter plötsligt på ett vi inte har tittat på. Det är de femtionde hungerspelen, alltså andra kvartssekelkuvningen. Segrarens namn är Haymitch Abernathy.
«Det här bandet såg vi aldrig», säger jag.
Peeta ruskar på huvudet. «Nej. Jag förstod att Haymitch inte skulle vilja det. Vi vill ju inte återuppleva vårt spel. Och eftersom vi tävlar i samma lag så tyckte jag inte att det spelade någon roll.»
«Finns den som vann tjugofemte året med här?» frågar jag.
«Det tror jag inte. Den segraren måste vara död vid det här laget och Effie skickade bara band med sådana segrare som vi kan bli tvungna att möta», svarar Peeta. Han väger Haymitchs band i handen. «Hur så? Tycker du att vi borde se det här?»
«Det är den enda kvartssekelkuvningen vi har. Vi kan kanske lära oss något matnyttigt om hur det går till», svarar jag. Men det känns konstigt, som om vi klampar rakt in i Haymitchs privatliv. Jag begriper i och för sig inte varför, eftersom alltihop skedde offentligt. Men det känns inte riktigt rätt. Sedan måste jag förstås medge att jag är oerhört nyfiken. «Vi behöver inte tala om för Haymitch att vi har sett bandet.»
«Okej», instämmer Peeta. Han sätter i bandet och jag kryper ihop bredvid honom i soffan med min mjölkmugg. Mjölken smakar verkligen gott med honungen och kryddorna. Jag låter mig uppslukas av de femtionde hungerspelen. Efter nationalsången sprättar president Snow kuvertet för den andra kvartssekelkuvningen. Han ser yngre ut men lika motbjudande. Han läser det som står på pappret med samma gravallvarliga röst som när han utsåg oss. Han berättar för Panem att kvartssekelkuvningen ska firas genom att dubbelt så många tävlande ska utses. Sedan är det ett klipp och vi hamnar mitt i slåtterceremonierna där namn efter namn ropas upp.
När vi kommer fram till Distrikt 12 har jag blivit fullkomligt matt inför alla dessa ungdomar som går en säker död till mötes. Det är en kvinna som ropar upp namnen i Distrikt 12. Inte Effie, men även den här börjar med: «Damerna först!» Hon ropar upp en flicka som man kan se kommer från Sömmen och sedan hör jag namnet Maysilee Donner.
«Oj då», säger jag. «Det var mors vän.» Kameran hittar henne i folkmassan. Hon klamrar sig fast vid två andra flickor, båda blonda, definitivt köpmansbarn.
«Jag tror att det är din mor som kramar om henne», säger Peeta dämpat. Och han har rätt. När Maysilee Donner tappert frigör sig från de andra och går mot scenen, får jag en skymt av mor i min ålder. Ingen har överdrivit hennes skönhet. En annan flicka står och håller henne i handen och gråter – hon liknar Maysilee. Och någon annan jag känner.
«Madge», säger jag.
«Det är hennes mor. Hon och Maysilee var tvillingar eller något», säger Peeta. «Far nämnde det en gång.»
Jag tänker på Madges mor, borgmästare Undersees fru. Hon tillbringar halva sitt liv i mörker, förlamad av fruktansvärda smärtor. Jag har inte ens vetat om bandet som fanns mellan mor och henne. Andra minnen får ny mening för mig: Madge som kom genom snöstormen med smärtstillande medel till Gale. Broschen med härmskrikan som tillhörde Madges moster Maysilee Donner, en slåtterunge som blev dödad i ett hungerspel.
Sist av alla ropas Haymitchs namn upp. Det är ännu mer omtumlande att se en ung Haymitch än mor som ung. Han är ung och stark och jag måste motvilligt erkänna att han såg riktigt bra ut. Håret var mörkt och lockigt och de grå ögonen, så typiska för en unge från Sömmen, hade en farlig glimt redan då.
«Å, Peeta, du tror väl inte att det var han som dödade Maysilee?» far det ur mig.
«Bland fyrtioåtta tävlande? Oddsen talar ju emot det», svarar Peeta.
Hastigt fladdrar triumfvagnsfärden och intervjuerna förbi. Ungdomarna från Distrikt 12 är naturligtvis utstyrda i förskräckliga gruvarbetardräkter. Det är svårt att hinna koncentrera sig på alla deltagarna. Men eftersom Haymitch kommer att segra får vi se hela hans samtal med Caesar Flickerman, som ser exakt likadan ut som han alltid gör i den gnistrande midnattsblå kostymen. Men håret, ögonlocken och läpparna är mörkgröna.
«Nå, Haymitch, vad tror du om att det är hundra procent fler deltagare i spelen i år?» frågar Caesar.
Haymitch ser ointresserad ut. «Jag tror inte att det gör någon större skillnad. De är väl till hundra procent lika dumma som vanligt, så mina odds är nog ungefär desamma.»
Publiken brister i skratt och Haymitch småler. Sarkastisk, arrogant, oberörd.
«Det där lät ganska naturligt, eller hur?» säger jag.
Sedan är det morgonen då hungerspelen börjar. Vi färdas med en av de tävlande i hissen från startkammaren upp till arenan. Jag kan inte låta bli att dra efter andan. Vi ser hur förvånade alla tävlande blir och till och med Haymitch ser förtjust ut, innan hans ögonbryn dras ihop och han blänger som vanligt igen.
Trakten är andlöst vacker. Det gyllene ymnighetshornet står mitt på en grönskande äng med prunkande blommor. Himlen är azurblå med vita molntussar och färggranna sångfåglar flaxar i luften. En del av de tävlande sniffar och man förstår att det måste dofta underbart. En bild från luften visar att ängen sträcker sig flera kilometer. I fjärran åt ena hållet verkar det finnas skog och åt andra hållet syns ett snötäckt berg.
Många av de tävlande blir distraherade av att det är så vackert, för när gonggongen ljuder ser de flesta ut som om de försöker vakna från en dröm. Men inte Haymitch. Han är framme vid ymnighetshornet, beväpnad, försedd med en ryggsäck med utvalda förnödenheter och på väg mot skogen redan innan de flesta har stigit av sina hissplattor.
Arton tävlande blir dödade i första dagens blodbad. Efter det stryker de andra med snabbt när det visar sig att nästan allt på den här vackra platsen är dödligt giftigt – buskarnas saftiga frukter, vattnet i de kristallklara bäckarna, ja, till och med blommornas doft om man luktar för närgånget. Det är bara regnvattnet och maten från ymnighetshornet som är ofarliga att få i sig. Bland de tävlande finns ett stort, välutrustat gäng på tio karriärister som jagar offer bland bergen.
Haymitch får också problem. Det visar sig att skogens burriga guldgula ekorrar är köttätare som anfaller flockvis och fjärilarnas stick är mycket smärtsamma, även om man inte dör av dem. Men han håller sig hela tiden i rörelse, bort från berget.
Maysilee Donner verkar även hon vara snabbtänkt och beslutsam, trots att hon lämnade ymnighetshornet med endast en liten ryggsäck. I den hittade hon en skål, lite torkat kött och ett blåsrör med två dussin pilar. Med hjälp av de lättillgängliga gifterna förvandlar hon snart blåsröret till ett dödligt vapen genom att doppa pilarna i livsfarliga substanser och placera dem i sina motståndare.
Fyra dagar in i tävlingen får det pittoreska berget ett vulkanutbrott som tar livet av ännu ett dussin tävlande, bland annat alla utom fem av karriäristgänget. Eftersom berget spyr ut flytande eld och det inte går att gömma sig på ängen, har de återstående tretton deltagarna – bland dem Haymitch och Maysilee – inget annat val än att hålla sig till skogen.
Haymitch verkar besluten att fortsätta i samma riktning, bort från det som nu är en vulkan, men en labyrint av täta häckar tvingar honom att gå i en cirkel tilllbaka till skogens mitt där han stöter på tre av karriäristerna och drar sin kniv. De må vara större och starkare, men Haymitch är förvånansvärt snabb och lyckas döda två innan den tredje avväpnar honom. Han är på väg att skära strupen av Haymitch när en pil fäller honom.
Maysilee Donner kommer fram ur skogen. «Vi överlever längre om vi är två.»
«Du bevisade just det», säger Haymitch och gnider sig på halsen. «Ska vi vara i lag, då?»
Maysilee nickar. Så har de ingått en sådan där pakt som är oerhört svår att bryta, om man vill kunna se folk där hemma i ögonen.
Precis som Peeta och jag klarar de sig bättre tillsammans. De får mer vila, de hittar på ett sätt att spara mera regnvatten, de slåss i lag och delar maten från döda medtävlandes packningar. Men Haymitch är fortfarande inställd på att fortsätta bortåt.
«Varför?» frågar Maysilee gång på gång men han tiger ända tills hon vägrar fortsätta utan att få ett svar.
«Därför att det måste ta slut någonstans, eller hur?» svarar Haymitch. «Arenan är inte hur stor som helst.»
«Vad tror du att du ska hitta?» frågar Maysilee.
«Jag vet inte. Men det finns kanske något vi kan ha nytta av», svarar han.
När de äntligen kommer igenom den där omöjliga häcken med hjälp av en blåslampa från en av de döda karriäristernas packning, befinner de sig på en uttorkad slätt som slutar med en klippa. Långt nedanför ser man spetsiga stenblock.
«Det var det hela, Haymitch. Nu går vi tillbaka», säger Maysilee.
«Nej, jag stannar här», svarar han.
«Jaha. Det är bara fem stycken kvar, så det är väl lika bra att vi säger hejdå, då», säger hon. «Jag vill inte att det ska stå mellan dig och mig.»
«Okej», instämmer han. Det är allt. Han tar henne inte i hand, han ser inte ens på henne. Och hon går sin väg.
Haymitch följer klippstupets kant som om han letar efter något. Han råkar sparka ner en liten sten i avgrunden och den verkar vara borta för alltid. Strax därpå sätter han sig ner för att vila och då kommer stenen flygande och landar bredvid honom. Haymitch ser förbryllad på stenen och sedan fylls hans ansikte av en märklig koncentration. Han tar en knytnävsstor sten, kastar ut den och väntar. När den kommer flygande tillbaka till hans hand börjar han skratta.
Då får vi höra Maysilee skrika. Pakten är över och det var hon som bröt den, så ingen skulle kunna klandra Haymitch för att han inte bryr sig om henne. Men trots det så springer han till henne. Han hinner fram lagom för att få se en flock godisskära fåglar med långa näbbar sticka näbbarna genom hennes hals. Han håller henne i handen medan hon dör och det enda jag kan tänka på är Rue och att jag kom för sent för att rädda hennes liv.
Senare samma dag dör en tävlande i en tvekamp och en tredje blir uppäten av en flock burriga ekorrar. Därmed är det bara Haymitch och en flicka från Distrikt 1 kvar att kämpa om segern. Hon är större än han och lika snabb och när det är dags för den oundvikliga slutstriden, blir det blodigt och hemskt. Båda har tillfogats skador som mycket väl kan vara livshotande när Haymitch så småningom blir av med sina vapen. Han stapplar fram genom den vackra skogen och håller ihop buken och tarmarna med händerna medan hon kommer snubblande efter med en yxa till nådastöten. Haymitch tar raka vägen till klippstupet och har just kommit fram till kanten när hon kastar yxan. Han faller ihop på marken och yxan flyger ut över avgrunden. Flickan, som inte heller har några andra vapen kvar, blir stående och försöker stoppa blodflödet från sin tomma ögonhåla. Kanske tror hon att hon ska kunna överleva längre än Haymitch, som har börjat skaka i konvulsioner där han ligger. Men hon vet inte det han vet, nämligen att yxan kommer att återvända. Och när den kommer farande över klippkanten träffar den henne i huvudet och stannar där. Kanonskottet ljuder, hennes kropp transporteras bort och en trumpetfanfar förkunnar Haymitchs seger.
Peeta slår av spelaren och vi sitter tysta en stund.
Så småningom säger Peeta: «Det där kraftfältet nedanför stupet, det var precis som det som finns runt taket på Träningscentret. Det där som kastar tillbaka en om man försöker hoppa och ta livet av sig. Haymitch kom på ett sätt att använda det som vapen.»
«Inte bara emot de övriga tävlande, utan mot regimen, också», säger jag. «Det där hade de inte räknat med. Det var inte en del av arenan. De hade inte planerat att någon skulle använda det som vapen och därför framstod de som korkade när han listade ut det. Det måste ha varit knepigt för dem att bortförklara. Det är därför jag inte kan minnas att jag sett det här på teve. Det var nästan lika illa som vi och våra bär!»
Jag kan inte låta bli att skratta gott och det är första gången på flera månader jag gör det. Peeta ruskar bara på huvudet som om jag har blivit knäpp och det kanske jag har.
«Nästan men inte riktigt», hörs Haymitchs röst bakom oss. Jag vänder mig blixtsnabbt om, rädd att han ska vara arg över att vi har sett på hans band, men han flinar bara och tar en klunk ur en vinflaska. Så var det med den nykterheten. Jag borde väl bli arg över att han dricker igen, men det är en annan känsla som tar överhanden.
Jag har ägnat många veckor åt att försöka lära känna mina motståndare, men jag har inte haft en tanke på lagkamraterna. Jag fylls av en ny sorts självsäkerhet när det äntligen börjar gå upp för mig vem Haymitch egentligen är. Och jag börjar lära känna även mig själv. Nog måste väl två människor som har lyckats ställa till så mycket bekymmer för regimen kunna lista ut ett sätt att få hem Peeta levande?