Nationalsången ljuder men inga ansikten visas på himlen i kväll. Publiken kommer att bli rastlös och blodtörstig. Beetees fälla är tydligen så pass lovande att spelledarna avstår från andra attacker. Eller så är de helt enkelt nyfikna på om den kommer att fungera.
När Finnick och jag uppskattar att klockan är nio lämnar vi den skalbeströdda stranden, korsar tolvstranden och börjar vår tysta vandring upp mot blixtträdet i månskenet. Vi är så mätta att vi blir mer andfådda än på förmiddagen. Jag börjar ångra att jag åt det sista dussinet ostron.
Beetee ber Finnick om hjälp och resten av oss står på vakt. Innan han ens börjar fästa vajern vid trädet rullar han ut meter efter meter av den. Han ber Finnick knyta den ordentligt runt en avbruten trädgren och lägga på marken. Sedan står de på varsin sida om trädet och skickar rullen fram och tillbaka mellan sig och virar på så sätt tråden många varv runt stammen. Först verkar det helt slumpmässigt men sedan upptäcker jag ett mönster likt en komplicerad labyrint på Beetees sida. Jag undrar om det spelar någon roll hur vajern placeras eller om arrangemanget bara är till för att publiken ska få något att fundera på. De flesta av dem vet inte mer om elektricitet än jag gör.
Arbetet runt stammen är just färdigt när vi hör vågen sätta igång. Jag har egentligen aldrig fått klart för mig exakt när under timmen den kommer. Den måste ju byggas upp, kulminera och sedan förorsaka översvämningen. Men en blick på himlen får mig att bestämma att klockan är ungefär halv elva.
Och nu avslöjar Beetee resten av sin plan. Eftersom Johanna och jag är snabbast på att ta oss fram bland träden, vill han att vi ska bära cylindern ner genom djungeln och rulla ut tråd på vägen. Vi ska lägga tråd ut över tolvstranden och släppa ner metallrullen med all kvarvarande vajer i vattnet, så att den sjunker så djupt som möjligt. Sedan måste vi springa tillbaka till djungeln. Om vi ger oss av nu, på en gång, borde vi hinna sätta oss i säkerhet.
«Jag vill följa med och vakta dem», säger Peeta genast. Efter stunden med pärlan förstår jag att han nu mindre än någonsin vill släppa mig ur sikte.
«Du är för långsam. Dessutom behöver jag dig här. Katniss kan vakta», säger Beetee. «Vi hinner inte diskutera nu. Jag beklagar. Om flickorna ska komma därifrån levande, måste de ge sig av nu.» Han räcker cylindern till Johanna.
Jag tycker lika illa om planen som Peeta. Hur ska jag kunna skydda honom på distans? Men Beetee har rätt. Med det där benet är Peeta alldeles för långsam för att hinna nerför sluttningen i tid. Ingen av de andra är lika snabba och säkra på foten i djungeln som Johanna och jag. Jag kan inte komma på något annat alternativ. Och om det är någon annan än Peeta jag litar på i det här sällskapet, så är det Beetee.
«Det är okej», säger jag till Peeta. «Vi släpper bara rullen och kommer direkt tillbaka upp hit.»
«Inte in i blixtnedslagszonen», påminner Beetee. «Gå mot trädet i sektor ett till två. Om ni tycker att ni får ont om tid får ni ta er till sektorn efter. Men tänk inte ens tanken att återvända till stranden, förrän jag har fått titta på skadorna.»
Jag tar Peetas ansikte mellan mina händer. «Oroa dig inte. Vi ses vid midnatt.» Jag kysser honom och innan han hinner protestera mera vänder jag mig bort och går till Johanna. «Redo?»
«Varför inte?» säger hon med en axelryckning. Hon tycker tydligen lika illa som jag om att bli hopföst med mig. Men nu har Beetee oss alla i sin fälla. «Vaktar du, så rullar jag ut tråden. Vi kan byta sedan.»
Utan vidare diskussion beger vi oss nerför sluttningen. Vi pratar i själva verket nästan inte alls med varandra. Vi förflyttar oss i rask takt, en rullar ut tråd, den andra spanar. Ungefär halvvägs ner hör vi klickandet som talar om att klockan är efter elva.
«Vi måste skynda oss», säger Johanna. «Jag vill ha en rejäl sträcka mellan mig och vattnet innan blixten slår ner. Om utifall att Strömmen räknat fel på något sätt.»
«Jag kan ta rullen en stund», säger jag. Det är jobbigare att rulla ut tråden än att vakta och hon har hållit på länge.
«Var så god», säger Johanna och sträcker mig rullen.
Vi har båda händerna på metallcylindern när vi känner en svag vibration. Plötsligt kommer den tunna guldtråden fjädrande ner mot oss uppifrån och snor ihop sig i öglor omkring våra handleder. Till sist kommer den avhuggna änden slingrande mot våra fötter.
Det tar bara ett ögonblick att registrera denna hastiga scenförändring. Johanna och jag ser på varandra, men ingen av oss behöver säga något. Inte så långt ifrån oss är det någon som har huggit av tråden. Och vederbörande kommer att vara hos oss i vilket ögonblick som helst.
Min hand frigör sig från tråden och har just slutits om fjädrarna på en pil när metallcylindern kraschar in i sidan av mitt huvud. Nästa sak jag minns är att jag ligger på rygg i undervegetationen och har fruktansvärt ont i tinningen. Det är något fel med min syn – skärpan kommer och går när jag försöker samla ihop de två månarna på himlen till en enda. Det är svårt att andas och jag märker att Johanna sitter på mitt bröst med knäna tryckta mot mina axlar.
Det hugger till i min vänstra underarm. Jag försöker rycka undan den men har inte återfått rörelseförmågan riktigt ännu. Johanna trycker in något, antagligen spetsen på sin kniv, i muskeln och vrider om. Det känns som om hon sprättar upp armen och det gör fruktansvärt ont. Sedan fylls min handflata med flytande värme. Hon drar kniven längs armen och täcker halva mitt ansikte med mitt blod.
«Ligg kvar!» väser hon. Hennes vikt försvinner från min kropp och jag lämnas ensam.
Ligg kvar? tänker jag. Va? Vad är det som pågår? Jag sluter ögonen för att stänga den obegripliga verkligheten ute medan jag försöker förstå min situation.
Det enda jag kan tänka på är Johanna som knuffar omkull Wiress på stranden. « Ligg kvar, hörru!» Men hon angrep inte Wiress, inte på det här sättet. Och jag är inte Wiress, jag är inte Knappen. «Ligg kvar, hörru!» ekar i mitt huvud.
Fotsteg närmar sig. Två par fötter, tunga steg, inte någon som försöker dölja sin närvaro.
Brutus röst. «Hon är så gott som död! Kom med, Enobaria!» Fötter som försvinner i natten.
Är jag? Jag svävar in och ut ur medvetslösheten och letar efter ett svar. Är jag så gott som död? Jag kan verkligen inte säga emot. Faktum är att det är en kamp att tänka rationellt. Det här är jag säker på: Johanna anföll mig. Slog mig i huvudet med cylindern. Skar mig i armen och gav mig skador i blodkärlen som antagligen är oläkbara och sedan dök Brutus och Enobaria upp innan hon hann göra slut på mig.
Alliansen är bruten. Finnick och Johanna måste ha kommit överens om att attackera oss i kväll. Jag visste att vi borde ha gett oss av i morse. Jag vet inte var Beetee står. Men jag är lovligt byte, likaså Peeta.
Peeta! Jag slår panikslaget upp ögonen. Peeta väntar uppe vid trädet, intet ont anande och oförberedd. Kanske har Finnick dödat honom redan. «Nej», viskar jag. Den där tråden skars av bara en liten bit bort från oss och det var karriäristerna som gjorde det. Finnick och Beetee och Peeta – de vet inte vad som pågår härnere. De kan bara undra över vad som hänt, varför tråden har blivit slak eller till och med fjädrat tillbaka till trädet. Det kan väl ändå inte ha varit en signal att döda? Det måste ju ha varit så att Johanna tog tillfället i akt att bryta med oss, döda mig och fly från karriäristerna. Och nu tänker hon få med sig Finnick i striderna så fort som möjligt.
Jag vet inte. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag måste tillbaka till Peeta och hålla honom vid liv. Det kräver vartenda uns av viljestyrka jag är mäktig för att pressa mig upp i sittande ställning och släpa mig upp på fötter genom att ta stöd mot ett träd. Det är tur att jag har något att hålla mig i, för djungeln gungar fram och tillbaka. Utan förvarning lutar jag mig framåt och kräks upp hela skaldjurskalaset, hulkar tills det inte finns ett enda ostron kvar i min kropp. Darrande och hal av svett försöker jag bedöma min kroppsliga kondition.
När jag lyfter min skadade arm sprutar det blod i ansiktet på mig och världen gör ännu en skrämmande överhalning. Jag kniper ihop ögonen och klamrar mig fast vid trädet tills allt lugnar ner sig en smula. Därefter tar jag några försiktiga steg till ett träd i närheten, drar ner lite mossa och, utan att undersöka såret närmare, lindar jag armen hårt. Bättre. Mycket bättre än att titta på den. Sedan låter jag min hand känna varsamt på huvudskadan. Jag har fått en stor bula men det har inte kommit så mycket blod. Jag har uppenbarligen fått en inre skada men det verkar inte vara någon överhängande risk att jag ska förblöda. Åtminstone inte från huvudskadan.
Jag torkar mina händer på mossa och tar min båge i den skadade vänstra armen, sätter en pil till strängen och tvingar mina fötter att röra sig uppför sluttningen.
Peeta. Min sista önskan. Mitt löfte. Att hålla honom vid liv. Jag känner mig lite lättare om hjärtat när det går upp för mig att jag inte hört något kanonskott. Alltså lever han. Kanske handlade Johanna helt på eget initiativ, övertygad om att Finnick kommer att stå på hennes sida när han får klart för sig vad hon är ute efter. Men det är svårt att gissa vad som försiggår mellan de där två. Jag tänker på hur han såg på henne för att få bekräftelse innan han gick med på att hjälpa till med Beetees fälla. Bandet mellan dem är starkare och bygger på många års vänskap och vem vet vad annat. Så om Johanna har vänt sig mot mig kan jag inte längre lita på Finnick.
Den slutsatsen har jag kommit fram till några sekunder innan jag hör någon komma störtande nerför sluttningen mot mig. Varken Peeta eller Beetee skulle kunna springa så fort. Jag kryper ihop bakom en ridå av lianer och gömmer mig i sista stund. Finnick flyger förbi mig, en grönflammig skugga under salvan. Han skuttar fram genom undervegetationen som en hjort. Snart är han framme på platsen där jag blev anfallen och måste ha upptäckt blodet. «Johanna! Katniss!» ropar han. Jag stannar kvar tills han ger sig av åt samma håll som Johanna och karriäristerna försvann.
Jag går så fort jag kan utan att sätta världen i spinn. Mitt huvud dunkar i samma snabba takt som hjärtat. Insekterna blir nog hetsade av blodlukten för klickandet låter så högt nu att det dånar i mina öron. Nej, vänta. Det kan faktiskt vara så att det ringer i mina öron av slaget. Innan insekterna tystnar kan jag inte avgöra det. Men när de gör det är det dags för blixten. Jag måste gå snabbare. Jag måste ta mig till Peeta.
Ett kanonskott stoppar mig tvärt. Någon har dött. Jag förstår att så som alla springer omkring, skrämda och beväpnade, så kan det vara vem som helst. Men vem det än är så känner jag på mig att dödsfallet kommer att få alla att bestämma sig för att det är fritt fram nu. Folk kommer att döda först och fundera över varför efteråt. Jag tvingar mig att börja springa.
Mina fötter fastnar i något och jag faller huvudstupa. Jag känner att jag blir invirad i vassa trådar. Ett nät! Det måste vara en av Finnicks fiffiga skapelser, som lagts ut för att fånga mig. Antagligen står han i närheten med treudden i handen. Jag slår omkring mig en stund men det för bara med sig att jag blir mer intrasslad. Sedan uppfångar jag en skymt av nätet i månskenet. Förvirrad lyfter jag armen och ser att den är invirad i glittrande guldtrådar. Det är inte alls ett av Finnicks nät, utan Beetees vajer. Jag ställer mig försiktigt upp och upptäcker att jag står i en härva av tråd som fastnat i en stam på väg tillbaka mot blixtträdet. Långsamt frigör jag mig från tråden, kliver utom räckhåll för den och fortsätter uppför.
Det positiva är att jag är på rätt väg och inte har blivit så desorienterad av huvudskadan att jag tappat mitt lokalsinne. Det negativa är att tråden har påmint mig om det annalkande åskvädret. Jag hör fortfarande insekterna, men börjar lätet inte försvagas?
Medan jag springer ser jag till att ha trådöglorna någon meter till vänster om mig som vägledning, men jag är noga med att inte röra vid tråden. Om de där insekterna börjar tystna och den första blixten snart slår ner i trädet, kommer hela blixtens kraft farande i tråden och den som är i kontakt med den dör.
Trädet dyker upp, dansande i yrseln, med stammen invirad i guldgirlanger. Jag saktar farten, försöker smyga mig fram men har tur som kan hålla mig upprätt. Jag letar efter livstecken från de andra. Ingen. Ingen är där. «Peeta!» viskropar jag. «Peeta?»
Jag får ett svagt stönande till svar. När jag snurrar runt ser jag en gestalt som ligger ett stycke högre upp. «Beetee!» utbrister jag. Jag skyndar mig fram och går ner på knä bredvid honom. Han måste ha stönat ofrivilligt för han är medvetslös. Men jag kan inte se något sår bortsett från ett jack nedanför armvecket. Jag grabbar tag om en handfull mossa och slår om såret medan jag försöker väcka honom. «Beetee! Beetee, vad är det som händer? Vem har skurit dig? Beetee!» Jag ruskar om honom precis så som man inte ska ruska om en skadad människa, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Han stönar igen och höjer hastigt handen för att värja sig mot mig.
Det är då jag upptäcker att han håller i en kniv, och det verkar vara samma som Peeta hade förut. Den är löst inlindad i tråd. Förbryllad ställer jag mig upp och lyfter vajern för att få bekräftat att den andra änden är fästad vid trädet. Det tar en stund innan jag kommer ihåg den andra, mycket kortare tampen som Beetee virade runt en gren och lämnade på marken innan han ens började linda in stammen i det där speciella mönstret. Jag trodde att det hade någon speciell elektrisk betydelse, att det var något han lade åt sidan för att använda senare. Men så var det tydligen inte, för här finns tjugo, tjugofem meter vajer.
Jag kisar uppför sluttningen och får klart för mig att vi befinner oss bara några steg från kraftfältet. Där är den avslöjande rutan, högt uppe till höger, på precis samma ställe som i morse. Vad var det Beetee gjorde? Hade han verkligen försökt köra kniven i kraftfältet som Peeta gjorde av misstag? Och vad hade han tänkt sig med vajern? Var det hans reservplan? Om vi misslyckades med att elektrifiera vattnet, tänkte han skicka kraften från blixtnedslaget in i kraftfältet? Vad skulle det få för resultat? Inget? Väldigt mycket? Steka oss allihop? Kraftfältet måste väl också mest bestå av energi, skulle jag tro. Det som fanns i Träningscentret var osynligt. Det här verkar på något sätt spegla djungeln. Men jag såg det brytas när Peetas kniv stötte emot det och när mina pilar träffade. Den verkliga världen ligger alldeles bakom.
Det tjuter inte i mina öron. Alltså måste det ha varit insekterna. Deras läten dör bort snabbt nu och jag hör inget annat än djungelljud. Jag får inget ur Beetee. Jag kan varken väcka liv i honom eller rädda honom. Jag begriper inte vad det var han försökte göra med kniven och vajern och han kan inte förklara. Mossbandaget på min arm har blött igenom och det tjänar inget till att jag försöker lura mig själv. Jag kommer att tuppa av inom några minuter. Jag måste bort från det här trädet och …
«Katniss!» Jag hör rösten fastän han är en bra bit bort. Men vad gör han? Vid det här laget måste väl Peeta ha räknat ut att alla jagar oss. «Katniss!»
Jag kan inte skydda honom. Jag kan inte gå fort eller långt och min förmåga att skjuta är minst sagt opålitlig. Jag gör det enda jag kan för att dra anfallarna bort från honom och till mig. «Peeta!» skriker jag. «Peeta! Här är jag! Peeta!» Jo, jag ska dra hit dem, alla som finns i närheten, bort från Peeta och till mig och blixtträdet som snart kommer att förvandlas till ett vapen. «Här är jag! Här är jag!» Han kommer inte att klara det. Inte med det där benet mitt i natten. Han kommer aldrig att hinna i tid. «Peeta!»
Det fungerar. Jag hör dem komma. De är två som spränger fram genom djungeln. Mina knän viker sig och jag sjunker ner bredvid Beetee så att jag hamnar sittande på hälarna. Bågen lyfter jag till skjutställning med en pil i. Kommer Peeta att överleva de andra om jag klarar att döda de här två?
Enobaria och Finnick kommer fram till blixtträdet. De kan inte se mig, för jag sitter högre upp i sluttningen och mitt skinn är kamouflerat av salva. Jag siktar mot Enobarias hals. Om jag har tur när jag dödar henne, kommer Finnick att söka skydd bakom trädet i samma ögonblick som blixten slår ner. Och det blir när som helst. Nu hörs bara enstaka insektsklick. Jag skulle kunna döda dem nu. Jag skulle kunna döda båda.
Ett kanonskott till.
«Katniss!» vrålar Peetas röst efter mig. Men den här gången svarar jag inte. Beetee andas fortfarande svagt bredvid mig. Snart dör han och jag. Finnick och Enobaria kommer att dö. Peeta lever. Två kanonskott har jag hört. Brutus, Johanna, Chaff. Två av dem är redan döda. Då har Peeta bara en tävlande kvar att döda. Bättre än så klarar jag inte. En fiende.
Fiende. Fiende. Det där ordet rycker och sliter i ett färskt minne och drar fram det till nuet. Uttrycket i Haymitchs ansikte. «Katniss, när du är på arenan …» Blängande, skeptisk. «Vad?» hör jag min egen röst spjärna emot den outtalade anklagelsen. «Kom bara ihåg vem fienden är», säger Haymitch. «Det var allt.»
Haymitchs sista råd till mig. Varför skulle jag behöva påminnas? Jag har alltid vetat vem som är fienden. Vem som svälter, torterar och dödar oss på arenan. Vem som snart kommer att döda alla jag älskar.
Min båge sänks mot marken när jag förstår vad han menade. Jo, jag vet vem fienden är. Och det är inte Enobaria.
Äntligen förstår jag vad Beetee försökte göra med kniven. Mina darrande händer virar tråden av knivens handtag och snor den runt pilen alldeles ovanför fjädrarna där jag knyter fast den med en knop jag lärde mig under träningen.
Jag ställer mig upp och vänder mig mot kraftfältet. Nu står jag så att jag syns, men det bryr jag mig inte längre om. Det enda jag bryr mig om är vart jag ska rikta pilen, var Beetee skulle ha kört in kniven om han hade kunnat välja. Min båge riktas mot den vågiga rutan, defekten … Vad var det han sa att den hette den där gången? Blottan i rustningen. Jag skickar iväg pilen, ser den träffa målet, försvinna och dra guldtråden efter sig.
Mitt hår ställer sig på ända och blixten träffar trädet.
En vit blixt följer vajern och för ett ögonblick lyses hela kupolen upp av ett bländande blått sken. Jag kastas bakåt mot marken, förlamad och med uppspärrade ögon, medan lätta flagor regnar ner över mig. Jag kan inte nå fram till Peeta. Jag kan inte ens nå min pärla. Mina ögon spärras upp för att fånga en sista glimt av något vackert att ta med.
Alldeles innan explosionerna sätter igång upptäcker jag en stjärna.