Är regimens svävare på väg för att spränga oss i småbitar? Medan vi färdas över Distrikt 12 spanar jag nervöst efter tecken på anfall, men vi är inte förföljda. Efter några minuter hör jag Plutarch och piloten prata om att luftrummet är fritt och då börjar jag koppla av en smula.
Gale nickar mot ylandena som hörs från jaktväskan. »Nu förstår jag varför du var tvungen att komma tillbaka.«
»Om det fanns minsta chans att hitta honom …« Jag släpper ner väskan på ett säte och det avskyvärda kreaturet börjar morra dovt och ihållande. »Äh, håll käften«, säger jag till väskan och sjunker ner i det stoppade fönstersätet mittemot.
Gale sätter sig bredvid mig. »Ganska illa därnere, va?«
»Kunde inte ha varit mycket värre«, svarar jag. Jag möter hans blick och ser min egen sorg återspeglas där. Våra händer finner varandra och håller kvar en del av Tolvan som Snow på något sätt har misslyckats med att förstöra. Vi sitter tysta under resten av resan till Tretton, som bara tar fyrtiofem minuter. Inte mer än en vecka till fots. Flyktingarna Bonnie och Twill från Distrikt 8, som jag stötte på i skogen förra vintern, var faktiskt inte så långt från målet. Men tydligen kom de inte fram. När jag frågade efter dem i Tretton var det ingen som visste vem jag pratade om. De lär väl ha dött i skogen.
Från luften ser Tretton ungefär lika muntert ut som Tolvan. Visserligen ryker det inte om rasmassorna, som det gör i regimens teveutsändningar därifrån, men det finns i stort sett inget levande på markytan. Under de sjuttiofem år som gått sedan den mörka tiden – när det påstods att Tretton utplånades i kriget mellan regimen och distrikten – har nästan alla nybyggnationer gjorts under jord. Redan tidigare fanns en omfattande underjordisk anläggning här. Den hade vuxit fram under århundraden för att antingen fungera som hemlig tillflyktsort för de styrande i krigstider eller som en sista fristad för mänskligheten om det inte längre skulle gå att leva ovan jord. Det som var mest betydelsefullt för distriktets invånare var att detta hade varit regimens centrum för kärnvapenutveckling. Under den mörka tiden tog rebellerna i Tretton över kontrollen och riktade kärnvapenmissilerna mot huvudstaden. På så sätt kunde de nå en uppgörelse om att invånarna i Tretton skulle låtsas vara döda i utbyte mot att bli lämnade ifred. Regimen hade ännu en kärnvapenarsenal långt borta i väster men kunde inte anfalla Tretton utan säker vedergällning. Därför accepterades uppgörelsen. Regimen förstörde de synliga resterna av distriktet och skar av all kontakt med världen utanför. Kanske trodde regimen att Tretton skulle utplånas av sig självt. Det hade varit nära ögat några gånger, men distriktet hade klarat kriserna med hjälp av sträng disciplin, ständig vaksamhet mot regimen och genom att fördela alla resurser med millimeterrättvisa.
Nu lever invånarna nästan uteslutande under jord. Man får gå ut för motion och solsken men bara på de tider som bestäms i varje medborgares dagsschema och det schemat måste följas strikt. Varje morgon sticker man in högerarmen i en anordning i väggen. Den tatuerar dagsschemat på underarmens mjuka insida med en äckligt lila färg. 7:00 – Frukost, 7:30 Kökstjänst, 8:30 – Utbildningscentret, sal 17. Och så vidare. Bläcket går att radera först vid 22:00 – Bad. Då har bläckets vattentålighet försvunnit och hela schemat sköljs bort. Vid halv elva är det mörkläggning och alla som inte har nattskift ska ligga i säng.
Först, när jag var så dålig och låg på sjukhuset, slapp jag stämplingen. Men när jag väl hade flyttat till Lägenhet 307 med mor och lillasyster, förväntades jag följa programmet. Bortsett från måltiderna så struntar jag mer eller mindre i texten på armen. Jag återvänder helt enkelt till vår lägenhet, strövar omkring i distriktet eller lägger mig och sover på något avskilt ställe. Kanske en övergiven luftkanal eller bakom rören i tvättstugan. Det finns ett förråd i Utbildnings centret som är toppen, för de verkar aldrig behöva något undervisningsmaterial. De är så sparsamma med allt här att slöseri nästan är straffbart. Som tur är har invånarna i Tolvan aldrig varit slösaktiga av sig. Men en gång såg jag Fulvia Cardew krama ihop ett pappersark med bara några ord på och av blickarna hon fick kunde man ha fått för sig att hon hade mördat någon. Hon blev tomatröd i ansiktet, vilket fick silverblommorna på hennes runda kinder att bli ännu mer framträdande – en sinnebild av lyx och flärd. Ett av mina få nöjen i Tretton är att titta på när en handfull »rebeller« från huvudstaden vänder ut och in på sig själva i sina försök att passa in.
Jag vet inte hur länge jag kan strunta i mina värdars krav att följa schemat till punkt och pricka. Än så länge lämnar de mig i fred därför att jag anses mentalt desorienterad – just de orden står på mitt sjukhusarmband av plast – och alla måste finna sig i mitt kringirrande. Men det kan inte vara för evigt. Inte heller deras tålamod med härmskrikeproblemet.
Från landningsplattformen går Gale och jag långa trappor ner till Lägenhet 307. Vi skulle kunna ta hissen, men den påminner mig för mycket om den som lyfte upp mig på arenan. Jag har svårt att anpassa mig till att vara under jord så mycket. Men efter det surrealistiska mötet med rosen känner jag mig trygg först när jag börjar gå nedför trapporna.
Jag tvekar framför dörren med siffrorna 307 och inför min familjs frågor. »Vad ska jag säga till dem om Tolvan?« frågar jag Gale.
»Jag betvivlar att de kommer att fråga om några detaljer. De såg ju när det brann. De är säkert mest oroliga för hur du tar det.« Gale rör vid min kind. »Precis som jag.«
Jag trycker ansiktet mot hans hand en kort stund. »Jag överlever.«
Sedan drar jag djupt efter andan och öppnar dörren. Mor och Prim är hemma för 18:00 – Eftertanke, en halvtimmes rast före middagen. Jag ser deras oroliga ansiktsuttryck när de försöker bedöma min känslomässiga status. Innan någon börjar ställa frågor tömmer jag jaktväskan och 18:00 – Kattavgudning vidtar. Prim bara sätter sig på golvet och gråter medan hon vaggar den vedervärdige Smörblomma som avbryter spinnandet endast för att helt hastigt fräsa åt mig ibland. Han ser alldeles särskilt självbelåtet på mig när hon fäster det blå bandet om hans hals.
Min mor kramar bröllopsfotot hårt mot bröstet och ställer det sedan tillsammans med boken om växter på byrån vi fått oss tilldelad. Jag hänger fars jacka på en stolsrygg. En kort stund verkar stället nästan som hemma. Antagligen var besöket i Tolvan inte helt bortkastat ändå.
Vi är på väg ner mot matsalen för 18:30 – Middag när Gales handledsradio börjar pipa. Den ser ut som en jättestor klocka men tar emot textmeddelanden. Rätten att ha en handledsradio är ett särskilt privilegium för dem som är viktiga för kampen, en status Gale uppnått genom att han räddade invånarna från Tolvan. »Vi två ska infinna oss i ledningsrummet«, säger han.
Jag går några steg efter Gale och försöker samla mig innan jag kastas in i ännu en skoningslös härmskrikediskussion. Jag dröjer i dörröppningen till ledningsrummet, det högteknologiska kombinerade sammanträdesrummet och stridsledningscentralen med datoriserade talande väggar, elektroniska kartor som visar trupprörelser i olika distrikt och ett jättelikt rektangulärt bord med kontrollpaneler jag inte får röra vid. Men ingen lägger märke till mig, för alla är samlade framför en teveskärm längst in i rummet. Där visas regimens utsändningar dygnet runt. Jag börjar tro att jag ska kunna smyga iväg när Plutarch får syn på mig. Hans omfångsrika kroppshydda har skymt teven men nu börjar han ivrigt vinka till mig för att jag ska komma till de andra. Jag går motvilligt ditåt medan jag funderar på varför teven skulle intressera mig. Det är alltid samma sak: krigsscener, propaganda, repriser av bombningarna av Distrikt 12 och något hotfullt uttalande av president Snow. Därför är det nästan kul att få se Caesar Flickerman, hungerspelens evige programvärd med sminkat ansikte och glittrande kostym. Han håller på att förbereda sig för en intervju och jag ser roat på honom – ända tills kameran zoomar ut och jag upptäcker att Peeta är gäst i studion.
Det kommer ett ljud ifrån mig, ungefär som ett sådant stönande läte man ger ifrån sig när man är under vatten så länge att syrebristen börjar göra ont. Jag knuffar folk åt sidan tills jag står mitt framför honom och lägger handen på skärmen. I hans ögon söker jag efter tecken på skador eller antydningar om att han blivit torterad. Jag ser inget. Peeta ser frisk och nästan stark och välmående ut. Den felfria huden glänser som om hela han vore polerad, han uppträder samlat och allvarsamt. Jag får inte ihop bilden jag ser med mina mardrömmars misshandlade, blödande pojke.
Caesar sätter sig bekvämt till rätta i stolen mitt emot Peeta och ser länge på honom. »Jaha … Peeta … Välkommen tillbaka.«
Peeta ler svagt. »Jag slår vad om att du trodde att du hade gjort din sista intervju med mig, Caesar.«
»Jag måste erkänna att så var fallet«, säger Caesar. »Kvällen före kvartssekelkuvningen … Tja, var det någon som trodde att vi skulle få se dig igen?«
»Jag hade då inte planerat det, det är en sak som är säker«, svarar Peeta bekymrat.
Caesar lutar sig fram emot honom. »Jag tror att din plan stod klar för alla. Du tänkte offra dig själv på arenan för att Katniss Everdeen och ert barn skulle överleva.«
»Så var det. Helt enkelt och simpelt.« Peetas fingrar följer en söm i den stoppade fåtöljens armstöd. »Men det fanns andra som hade planer.«
Just det, andra hade också planer, tänker jag. Har Peeta alltså räknat ut hur rebellerna utnyttjade oss som spelpjäser? Hur det var planerat från början att jag skulle räddas? Och sist men inte minst, att vår handledare Haymitch Abernathy förrådde oss för en sak han låtsades att han inte ens var intresserad av?
I tystnaden som följer ser jag rynkorna mellan Peetas ögonbryn. Han har gissat eller blivit informerad. Men regimen har inte dödat eller ens straffat honom. Mina vildaste förhoppningar har alltså överträffats. Jag suger i mig av hans fullkomlighet och njuter av hur sund han är till både kropp och själ. Upplevelsen genomströmmar mig på samma sätt som morflinet jag har fått på sjukhuset som smärtlindring de senaste veckorna.
»Kan du berätta för oss om den där sista natten på arenan?« föreslår Caesar. »Och räta ut en del frågetecken åt oss.«
Peeta nickar men det dröjer innan han svarar. »Den där sista natten … för att kunna berätta om den … Ja, först måste du föreställa dig hur det kändes inne på arenan. Man var som en insekt fångad i en glaskupa fylld med ångande luft. Och runt omkring oss djungeln … grön, levande, tickande. En jättelik klocka där ens liv tickade iväg. Varje timme förde med sig en ny fasa. Du måste förstå – under de gångna två dygnen hade sexton människor dött – några av dem för att de försvarat dig. Med den takten skulle de sista åtta vara döda före gryningen. Utom en, segraren. Och din plan är att du själv inte ska segra.«
Min kropp börjar svettas vid minnet. Handen halkar nedför skärmen och blir hängande orörlig vid min sida. Peeta behöver inte pensel och färg för att måla bilder från spelen. Han är lika duktig med ord.
»När man väl är där på arenan, är resten av världen mycket långt borta«, fortsätter han. »Alla människor och saker man älskar eller tycker om slutar nästan att existera. Den rosa himlen och monstren i djungeln och de medtävlande som vill se en död blir den slutgiltiga verkligheten, den enda som någonsin har betytt något. Hur illa man än tycker om det, så måste man delta i dödandet, för på arenan får man bara en enda önskan uppfylld. Och priset är mycket högt.«
»Den kostar dig livet«, säger Caesar.
»O, nej. Mycket mer än så. Att mörda oskyldiga människor?« säger Peeta. »Det kostar allt man är.«
»Allt man är«, upprepar Caesar lågmält.
Det har blivit tyst i rummet och jag känner hur tystnaden sprids över hela Panem. Hela nationen lutar sig fram mot teveskärmarna, för ingen har någonsin förut pratat om hur det egentligen är inne på arenan.
Peeta fortsätter. »Så man håller fast vid sin önskan. Och den där sista natten var min önskan att rädda Katniss. Men fastän jag inte kände till rebellerna så var det något som inte kändes rätt. Allt var alldeles för komplicerat. Jag började ångra att jag inte hade rymt med henne när hon föreslog det på dan. Men det var för sent redan då.«
»Du var för involverad i Beetees plan att elektrifiera saltvattenssjön«, säger Caesar.
»För upptagen med att låtsas allierad med de andra. Jag skulle aldrig ha låtit dem skilja oss åt!« utbrister Peeta. »Det var då jag förlorade henne.«
»När du stannade vid trädet och hon och Johanna Mason tog kabelrullen med ner till vattnet«, förtydligar Caesar.
»Jag ville inte det!« Peeta är så upprörd att han blir röd i ansiktet. »Men jag kunde inte säga emot Beetee utan att avslöja att vi var på väg att lämna alliansen. När den där kabeln slets av bröt rena vansinnet ut. Jag minns bara brottstycken – mina försök att hitta henne, Brutus som dödade Chaff och jag dödade Brutus. Jag vet att hon ropade mitt namn. Sedan slog blixten ner i trädet och kraftfältet runt arenan … blåstes ut.«
»Det var Katniss som sprängde det, Peeta«, säger Caesar. »Du har ju sett filmen.«
»Hon visste inte vad hon gjorde. Ingen av oss klarade att fullfölja Beetees plan. Man ser att hon försöker räkna ut vad hon ska göra med kabeln«, fräser Peeta till svar.
»Okej. Men det ser misstänkt ut«, säger Caesar. »Som om hon hade ingått i rebellernas plan hela tiden.«
Peeta kommer på fötter och lutar sig över Caesar med händerna på intervjuarens armstöd. »Jaså? Och var det en del av hennes plan att Johanna nästan skulle mörda henne, också? Att elstöten skulle förlama henne? Att sätta igång bombningarna?« Nu skriker han. »Hon visste inget, Caesar! Ingen av oss visste något mer än att vi försökte hålla varandra vid liv!«
Caesar lägger handen på Peetas bröst i en gest som är förstående samtidigt som han ser ut att vilja skydda sig. »Visst Peeta, jag tror dig.«
»Okej.« Peeta rätar på sig, tar händerna från armstöden och kammar bak håret så att de omsorgsfullt friserade blonda lockarna rufsas till. Han kastar sig ner i sin stol och ser förtvivlad ut.
Caesar sitter tyst en stund och studerar Peeta. »Och er handledare, då? Haymitch Abernathy?«
Peetas ansiktsuttryck hårdnar. »Jag vet inte hur mycket han visste.«
»Kan han ha haft del i sammansvärjningen?« frågar Caesar.
»Han sa inget om det«, svarar Peeta.
Caesar envisas. »Vad säger ditt hjärta?«
»Att jag inte borde ha litat på honom«, säger Peeta. »Inget annat.«
Jag har inte träffat Haymitch sedan jag kastade mig över honom ombord på svävaren och lämnade långa klösmärken i hans ansikte. Jag vet att han inte har haft det lätt. I Distrikt 13 är det strängeligen förbjudet både att tillverka och konsumera rusdrycker och till och med tvättspriten på sjukhuset förvaras bakom lås och bom. Haymitch tvingas äntligen till ett nyktert leverne, utan hemliga gömmor och hembrända hopkok till lindring. De håller honom inlåst tills han är torrlagd, eftersom han inte anses lämplig att visas upp offentligt. Det måste vara plågsamt, men jag har tappat all medkänsla för Haymitch sedan det gick upp för mig att han lurade oss. Jag hoppas att han ser den här teveutsändningen, så att han begriper att även Peeta tar avstånd från honom.
Caesar klappar Peeta på axeln. »Vi kan sluta nu om du vill.«
»Finns det något mer att prata om?« frågar Peeta ironiskt.
»Jag hade tänkt fråga dig om vad du tycker om kriget, men om du är för uppjagad …«, börjar Caesar.
»Nej, det är jag inte för uppjagad för.« Peeta drar djupt efter andan och tittar sedan rakt in i kameran. »Jag vill att alla som tittar på – antingen ni är på regimens eller rebellernas sida – ska hejda sig en liten stund och tänka på vad det här kriget kan medföra. För mänskligheten. En gång tidigare har vi nästan lyckats utplåna oss själva i ett krig. Nu är vi färre och våra villkor ännu sämre. Är det verkligen det här vi vill? Ta livet av oss själva? I hopp om – vad då? Att någon hygglig djurart ska ärva de rykande resterna av planeten?«
»Jag vet inte … jag är inte säker på att jag förstår vad du …«, säger Caesar.
»Vi får inte slåss mot varandra, Caesar«, förklarar Peeta. »Vi blir för få kvar för att kunna överleva. Om inte alla lägger ner vapnen – och då menar jag mycket snart – kommer allt att vara över, i vilket fall som helst.«
»Du … vill alltså ha vapenvila?« frågar Caesar.
»Ja. Jag vill ha vapenvila«, säger Peeta trött. »Nu tycker jag att vi ska be vakterna att föra mig tillbaka till min bostad så att jag kan bygga hundra korthus till.«
Caesar vänder sig mot kameran. »Just det. Ja, jag tror att det där var en bra avslutning. Åter till den ordinarie programtablån.«
De går ut till ackompanjemang av musik och sedan läser en kvinna upp en lista på varor som det kommer att bli ont om i huvudstaden – färsk frukt, solbatterier, tvål. Jag ser på henne med större intresse än vanligt, eftersom jag förstår att alla väntar på min reaktion på intervjun. Men jag kan absolut inte bearbeta allt detta så snabbt – glädjen över att se Peeta vid liv och oskadd, hans försvar av min okunskap beträffande rebellernas planering och det tydliga ställningstagandet för regimen genom hans vädjan om vapenvila. Visst, han fick det att låta som om han fördömde båda sidorna i kriget. Men som läget är nu, när rebellerna bara har vunnit smärre segrar, skulle en vapenvila innebära en återgång till hur det var förut. Eller värre ändå.
Bakom mig hör jag hur anklagelserna mot Peeta växer. Orden förrädare, lögnare och fiende studsar mot väggarna. Eftersom jag varken kan delta i rebellernas vrede eller har något att sätta emot, bestämmer jag mig för att det bästa jag kan göra är att avlägsna mig. När jag kommer fram till dörren, höjs Coins röst ovanför de andras. »Du har inte fått lov att gå din väg, menige Everdeen.«
En av Coins mannar lägger en hand på min arm. Det är inte en aggressiv rörelse, men efter arenan hamnar jag i försvarsposition så fort någon obekant rör vid mig. Jag rycker åt mig armen och börjar springa längs korridorerna. Bakom mig hör jag tumult men jag stannar inte. Min hjärna går snabbt igenom mina små märkliga gömställen och jag hamnar till slut i skolförrådet, hopkrupen mot en låda tavelkritor.
»Du lever«, viskar jag och pressar händerna mot kinderna där jag känner ett leende som är så brett att det måste se ut som en grimas. Peeta lever. Och är en förrädare. Men för tillfället bryr jag mig inte om det. Inte om vad han säger, inte om vem han säger det för, bara att han fortfarande kan prata.
Efter en stund öppnas dörren och någon smyger in. Gale glider ner bredvid mig. Han blöder ur näsan.
»Vad hände?« frågar jag.
»Jag kom i vägen för Boggs«, svarar han med en axelryckning. Jag torkar hans näsa med ärmen. »Akta!«
Jag försöker vara varsammare och klappar i stället för att torka. »Vilken av dem är det?«
»Å, du vet, Coins högra hand och lakej. Han som försökte stoppa dig.« Han skjuter undan min hand. »Sluta! Du gör så att jag förblöder.«
Droppandet har vuxit till en rännil. Jag slutar mina försök med första hjälpen. »Slogs du med Boggs?«
»Nej, jag ställde mig bara i vägen i dörröppningen när han försökte följa efter dig. Hans armbåge träffade mig på näsan«, säger Gale.
»De kommer säkert att straffa dig«, säger jag.
»Redan gjort.« Han håller upp handleden. Jag stirrar oförstående på den. »Coin tog tillbaka min handledsradio.«
Jag biter mig i läppen för att inte skratta, för det verkar så löjligt. »Beklagar, menige Gale Hawthorne.«
»Gör inte det, menige Katniss Everdeen.« Han ler brett. »Jag kände mig ändå som en tönt med den där på.« Vi brister ut i skratt. »Jag tycker det var en rejäl degradering.«
Det här är en av de få bra sakerna med Tretton. Att jag har fått tillbaka Gale. Nu när regimens arrangerade äktenskap mellan mig och Peeta inte är aktuellt längre, har vi lyckats hitta tillbaka till vår vänskap. Han försöker inte driva vårt förhållande längre än så – han försöker inte kyssa mig eller prata om kärlek. Jag vet inte om det beror på att jag har varit så illa däran, att han anpassar sig för min skull eller för att han förstår att det vore alltför hårdhjärtat nu när Peeta är i händerna på regimen. I vilket fall som helst så har jag någon att berätta mina hemligheter för igen.
»Vad är det för folk här, egentligen?« frågar jag.
»De är som vi. Om vi hade haft kärnvapen i stället för lite kol i marken«, svarar han.
»Jag vill gärna tro att Tolvan inte skulle ha lämnat de andra rebellerna i sticket under den mörka tiden«, säger jag.
»Det hade vi kanske gjort. Om valet stod mellan det, att kapitulera eller att börja ett kärnvapenkrig«, säger Gale. »På sätt och vis är det märkligt att de över huvud taget har överlevt.«
Hittills har jag inte hyst några höga tankar alls om folket i Tretton, men nu, med askan från mitt eget distrikt på mina skor, kan jag inte låta bli att beundra dem för att de mot alla odds har lyckats hålla sig vid liv. Deras första år måste ha varit fruktansvärda. De levde hopträngda i de underjordiska utrymmena efter att deras stad hade bombats till grus. Det var få som hade överlevt och de hade ingen allierad att vända sig till för att få hjälp. Under de sjuttiofem år som gått har de lärt sig att vara självförsörjande, förvandlat sina invånare till en armé och byggt upp ett nytt samhälle utan hjälp från någon annan. De skulle ha varit ännu mäktigare om inte den där epidemin hade fått befolkningskurvan att plana ut och gjort behovet av nya genuppsättningar och nya föräldrar så desperat. De är visserligen militaristiska, genomprogrammerade och ganska humorbefriade, men de finns här och de är villiga att ta sig an regimen.
»Det tog ju faktiskt ganska lång tid för dem att visa sig«, säger jag.
»Det kan inte ha varit lätt. De var tvungna att bygga upp en rebellbas i huvudstaden och organisera något slags motståndsrörelse i distrikten«, säger han. »Och så behövde de nån som kunde sätta allt i rörelse. De behövde dig.«
»De behövde Peeta också, men det verkar de ha glömt nu«, säger jag.
Gale mulnar. »Peeta kan ha gjort stor skada i kväll. De flesta rebeller kommer naturligtvis att avfärda det han sa på en gång, men det finns distrikt där motståndet är svagare. Vapenvilan måste vara president Snows idé. Men det lät så vettigt när det kom från Peeta.«
Fastän jag är rädd för Gales svar frågar jag: »Varför tror du han sa som han gjorde?«
»Han kan ha blivit torterad. Eller övertalad. Jag gissar att han har ingått nåt slags uppgörelse för att skydda dig. Han skulle kunna presentera idén om vapenvila mot att Snow lät honom framställa dig som en förvirrad gravid flicka som inte hade en aning om vad som pågick när hon togs tillfånga av rebellerna. På så sätt finns det fortfarande en chans att du kommer lindrigt undan om distrikten skulle förlora. Om du spelar dina kort rätt.« Jag ser tydligen fortfarande undrande ut för Gale säger nästa mening mycket långsamt. »Katniss … han försöker fortfarande hålla dig vid liv.«
Hålla mig vid liv? Och nu förstår jag. Spelen pågår alltjämt. Vi har lämnat arenan men eftersom Peeta och jag inte blev dödade har han kvar sin sista önskan att rädda mitt liv. Hans idé är att jag ska ligga lågt, förbli fängslad och i säkerhet medan kriget förs till slut. Efter det kommer egentligen inte någon av sidorna att ha anledning att döda mig. Och Peeta? Om rebellerna segrar kommer det att bli en katastrof för honom. Om regimen segrar, vem vet? Kanske kommer vi båda att få leva för att få se hungerspelen fortsätta – om jag spelar mina kort rätt.
Bilder blixtrar förbi i mitt inre: spjutet som spetsar Rues kropp, Gale hängande medvetslös på spöpålen, det likbeströdda ödelandet som var mitt hem. Varför? Vad har det tjänat till? Mitt blod börjar koka och jag minns andra saker. Min första skymt av upproret i Distrikt 8 och alla segrarna som tog varandra i hand kvällen före kvartssekelkuvningen. Det var ingen slump att jag sköt den där pilen mot kraftfältet på arenan. Hur gärna hade jag inte velat att den skulle tränga djupt in i min fiendes hjärta.
Jag hoppar upp på fötter och river ner en ask med etthundra blyertspennor som sprids över hela golvet.
»Vad är det?« frågar Gale.
»Det får inte bli vapenvila.« Jag lutar mig fram och gör ett tafatt försök att få in de mörkgrå grafitstiften i asken igen. »Vi får inte backa nu.«
»Jag vet.« Gale sopar ihop en handfull pennor och stöter dem mot golvet så att de bildar en perfekt bunt.
»Vad Peeta än hade för skäl att säga som han gjorde, så har han fel.« De dumma pennorna vägrar passa i asken och jag blir så ilsk att jag bryter av flera stycken.
»Jag vet. Ge hit de där. Du bryter ju dem i småbitar.« Han tar asken ifrån mig och stoppar tillbaka pennorna med snabba, väl avvägda rörelser.
»Han vet inte vad de har gjort med vårt distrikt. Om han hade fått se hur det såg ut …«, börjar jag.
»Katniss, jag säger inte emot. Om jag kunde trycka på en knapp och döda varenda kotte som arbetar för regimen skulle jag göra det. Utan att tveka.« Han låter den sista pennan glida ner i asken och stänger locket. »Frågan är bara, vad tänker du göra?«
Det visar sig att det aldrig har funnits mer än ett svar på frågan som har gnagt i mitt inre. Men jag behövde Peetas bluff för att förstå det.
Vad ska jag göra?
Jag drar djupt efter andan. Mina armar höjs en smula och sänks sedan mot kroppen, som om de minns de svartvita vingar Cinna gav mig.
»Jag ska vara Härmskrikan.«