Smörblommas ögon återspeglar det svaga skenet från nödbelysningen ovanför dörren där han ligger i Prims armveck. Han är åter i tjänst och skyddar henne mot natten. Hon ligger tätt tryckt mot mor. De ligger som de gjorde den där slåtterdagsmorgonen som slutade med att jag hamnade i spelen för första gången. Jag har en egen säng eftersom jag är under rehabilitering och därför att ingen kan sova tillsammans med mig i vilket fall som helst på grund av mardrömmarna och min oroliga sömn.
Efter att ha legat och vridit och vänt på mig i flera timmar accepterar jag att det kommer att bli en sömnlös natt. Inför Smörblommas vaksamma blickar går jag på tå över det kalla stengolvet till byrån.
I mittenlådan finns kläderna jag fått från distriktet. Alla går klädda i likadana grå byxor och skjorta med skjortan nedstoppad i midjan. Under kläderna förvarar jag de få saker jag hade på mig när jag lyftes upp från arenan. Min härmskrikebrosch, guldberlocken med bilder av mor, Prim och Gale som jag fick av Peeta, en silverfallskärm virad runt ett tapprör för tappning av sav från träd och runt pärlan Peeta gav mig några timmar innan jag sprängde kraftfältet. Distrikt 13 konfiskerade tuben med hudsalva för att använda på sjukhuset och min båge med pilar eftersom endast vakter har rätt att bära vapen. De förvaras bakom lås och bom i vapenförrådet.
Mina händer söker efter fallskärmen och fingrarna hittar så småningom pärlan. Jag sätter mig på sängen med korslagda ben och blir sittande så medan jag gnuggar pärlemorytan fram och tillbaka över läpparna. Av någon anledning känns det lugnande, som en sval kyss från givaren.
»Katniss?« viskar Prim. Hon är vaken och kikar på mig i mörkret. »Vad är det?«
»Inget. En mardröm, bara. Somna om, du.« Det går av sig själv. Jag utesluter Prim och mor för att skydda dem.
Försiktigt, för att inte väcka mor, lämnar Prim sängen, tar Smörblomma i famnen och sätter sig bredvid mig. Hon rör vid handen som kramar pärlan.
»Du är kall.« Hon tar extrafilten från sängens fotända och slår om oss alla tre så att jag innesluts i värmen från henne och Smörblomma. »Du kan faktiskt berätta för mig. Jag är bra på att bevara hemligheter, till och med från mamma.«
Hon är alltså borta, den lilla flickan med den oinstoppade blusen som en ankstjärt därbak, hon som behövde hjälp för att nå tallrikarna och som bad att få se de dekorerade tårtorna i bageriets skyltfönster. Tiden och sorgen har tvingat henne att bli vuxen fort, åtminstone för fort för min smak. Nu är hon en ung kvinna som syr blödande sår och förstår att vår mor inte klarar av att höra vad som helst.
»I morgon bitti ska jag gå med på att bli Härmskrikan«, säger jag till henne.
»För att du vill eller för att du känner dig tvingad till det?« frågar hon.
Jag skrattar lite. »Båda delarna, tror jag. Nej, för att jag vill. Jag måste, om det kan hjälpa rebellerna att besegra Snow.« Jag kramar pärlan hårdare i min knutna hand. »Det är bara … Peeta. Jag är rädd att om vi segrar, så kommer rebellerna att avrätta honom som förrädare.«
Prim funderar en stund. »Katniss, jag tror inte att du förstår hur viktig du är för kampen. Viktiga människor får oftast det de önskar sig. Om du vill att Peeta ska skyddas från rebellerna, så kan du ordna det.«
Jag antar att jag är viktig. De gjorde sig en hel del besvär för att rädda mig. De lät mig återse mitt distrikt. »Du menar att … att jag skulle kunna begära att de ger Peeta immunitet? Och att de inte kan säga nej till det?«
»Jag tror att du skulle kunna begära nästan vad som helst och de skulle vara tvungna att gå med på det.« Prim rynkar pannan. »Men hur ska du kunna veta att de håller vad de lovar?«
Jag minns alla lögner Haymitch lurade i Peeta och mig för att få oss att göra som han ville. Vad skulle kunna förmå rebellerna att inte ta tillbaka sitt löfte? Ett muntligt löfte bakom stängda dörrar, till och med ett skriftligt åtagande på papper, skulle lätt kunna gå upp i rök efter kriget. Man skulle kunna förneka att det funnits eller att det var giltigt. Alla vittnen i militärledningen vore värdelösa. Det skulle ju antagligen vara samma personer som sedan undertecknade Peetas dödsdom. Jag skulle behöva en mycket större skara vittnen. Jag måste ha så många jag kan få tag på.
»Löftet måste ges offentligt«, säger jag. Smörblomma viftar till med svansen vilket jag tolkar som en bekräftelse. »Jag ska tvinga Coin att tillkännage det inför hela distriktets befolkning.«
Prim ler. »Ja, vad bra! Det är ingen garanti, men det blir mycket svårare för dem att inte hålla löftet.«
Den lättnad jag känner är av den sorten man brukar känna när man kommit fram till en riktigt bra lösning. »Jag borde väcka dig lite oftare, lilla anka.«
»Det skulle jag vilja«, säger Prim och ger mig en puss. »Försök att sova nu, är du snäll?« Och det gör jag.
Morgonen efter ser jag att 7:00 – Frukost följs direkt av 7:30 – Ledningsrummet, vilket passar utmärkt för det är lika bra att sätta bollen i rullning. Schemat innehåller också något slags identifikation av mig och i matsalen visar jag upp underarmen framför en sensor. När jag skjuter brickan längs plåtdisken framför matkärlen ser jag att frukosten är den gamla pålitliga – en tallrik varm gröt, en kopp mjölk och en liten slev frukt eller grönsaker. I dag är det mosade kålrötter. Allt kommer från distriktets underjordiska bondgårdar. Jag sitter och slevar i mig maten vid det bord som tilldelats familjerna Everdeen och Hawthorne och några andra flyktingar. Jag skulle gärna ta en omgång till, men man får inte backa här. Näringsintaget är vetenskapligt beräknat och man lämnar matbordet med tillräckligt mycket kalorier för att klara sig till nästa mål mat, varken mer eller mindre. Portionerna är beräknade utifrån ålder, längd, kroppstyp, hälsotillstånd och hur mycket kroppsarbete ens schema innehåller. Människorna från Tolvan får redan något större portioner än infödda från Tretton eftersom vi bör gå upp i vikt. Jag antar att magra soldater tappar orken för fort. Men det fungerar. På bara en månad har vi börjat se friskare ut, särskilt de som är yngre.
Gale ställer sin bricka bredvid min och jag försöker att inte stirra alltför patetiskt på hans kålrötter. Jag vill verkligen ha mera och han är redan alltför villig att ge mig av sina portioner. Fastän jag ägnar mig åt att nogsamt vika ihop min servett så hamnar en sked kålrötter på min tallrik.
»Du måste sluta med det där«, säger jag. Men eftersom jag redan börjat äta, låter jag inte särskilt övertygande. »Faktiskt. Det är säkert olagligt eller nåt.« De har mycket stränga regler om mat. Om man exempelvis inte äter upp något och vill spara det till senare, så får man inte ta det med sig från matsalen. Tydligen förekom det någon gång för länge sedan att folk hamstrade mat. Det här passar dåligt för Gale och mig som har haft hand om våra familjers matförsörjning i många år. Vi klarar av att gå hungriga, men vi har svårt att finna oss i att bli tillsagda hur vi ska hantera den mat vi har. På vissa sätt är styret i Distrikt 13 strängare än regimens.
»Vad skulle de kunna göra? De har ju redan tagit min handledsradio«, säger Gale.
Medan jag skrapar ur tallriken får jag en idé. »Vet du, kanske jag ska ställa det som villkor för att bli Härmskrikan.«
»Att jag ska få ge dig mina kålrötter?« säger han.
»Nej, att vi ska få jaga.« Nu lyssnar han. »Vi måste förstås ge allt till köket. Men vi skulle i alla fall kunna …« Jag behöver inte avsluta meningen. Vi skulle få vara ovan jord, ute i skogen. Vi skulle kunna vara oss själva igen.
»Ja, gör det«, säger han. »Det är nu det gäller. Du skulle kunna be dem ta ner månen och de skulle bli tvungna att göra ett försök.«
Han vet inte att jag redan tänker be om månen genom att kräva att de ska skona Peeta. Innan jag hinner bestämma mig för om jag ska berätta för honom ringer klockan som signalerar att tiden är ute för vårt matlag. Tanken att ställas inför Coin ensam gör mig nervös. »Vad har du på schemat?«
Gale kollar på sin arm. »Lektion i nukleärhistoria. För övrigt har din frånvaro därifrån noterats.«
»Jag måste gå till ledningsrummet. Kan du komma med?« ber jag.
»Okej. Men de kanske kastar ut mig efter i går.« När vi går för att ställa ifrån oss brickorna säger han: »Vet du, du bör nog lägga till Smörblomma på kravlistan. Jag misstänker att de inte förstår sig på det här med onyttiga husdjur.«
»Å, de hittar säkert något jobb åt honom. De får tatuera honom på tassen varje morgon«, säger jag, men jag bestämmer mig för att ta med honom för Prims skull.
När vi kommer till ledningsrummet är Coin, Plutarch och deras folk redan samlade där. Åsynen av Gale förorsakar en del höjda ögonbryn, men ingen kastar ut honom. Det jag hade på listan är en enda röra i mitt huvud och jag ber genast om papper och penna. Att jag verkar intresserad av ett möte förvånar alla – det har inte hänt sedan jag kom hit. De utväxlar menande blickar. Antagligen hade de planerat en specialföreläsning för mig i dag. I stället ger Coin personligen mig det jag behöver och alla väntar under tystnad medan jag sitter vid bordet och klottrar ner min lista. Smörblomma, jaga, Peetas immunitet, offentligt löfte.
Nu gäller det. Det blir nog enda tillfället jag får att köpslå. Tänk! Vad är det mera du vill ha? Jag känner honom vid min sida. Gale, lägger jag till på listan. Jag tror inte jag kommer att klara av det här utan honom.
Huvudvärken är på väg och mina tankar börjar trassla till sig. Jag blundar och rabblar min ramsa.
Jag heter Katniss Everdeen. Jag är sjutton år gammal. Jag kommerfrån Distrikt 12. Jag var med i Hungerspelen. Jag flydde därifrån. Regimen hatar mig. Peeta tillfångatogs. Han lever. Han är en förrädare men han lever. Jag måste hålla honom vid liv …
Listan. Den verkar fortfarande för kort. Jag borde tänka större, bortom nuet där jag är oerhört viktig, till en framtid då jag kanske inte betyder något alls. Borde jag inte begära mera? För min familj? För de som finns kvar av mitt folk? Askan efter de döda kliar i skinnet på mig. Jag känner illamåendet när min sko träffade skallen. Lukten av blod och rosor sticker i näsan på mig.
Pennan rör sig av sig själv över papperet. Jag öppnar ögonen och ser de oregelbundna bokstäverna. JAG DÖDAR SNOW. Om han blir tillfångatagen, vill jag ha det privilegiet.
Plutarch hostar diskret. »Är du klar snart?« Jag höjer blicken och ser på klockan. Jag har suttit här i tjugo minuter. Det är inte bara Finnick som har uppmärksamhetsproblem.
»Visst«, svarar jag. Jag låter hes så jag harklar mig. »Visst. Så här vill jag ha det. Jag blir er Härmskrika.«
Jag väntar tills de har gett ifrån sig suckar av lättnad, gratulerat och klappat varandra på ryggen. Coin är lika oberörd som vanligt och ser på mig utan att låta sig imponeras.
»Men jag har vissa villkor.« Jag slätar ut listan och börjar. »Min familj måste få behålla katten.« Mitt minsta krav ger upphov till ett gräl. För rebellerna från huvudstaden är det ingen sak, medan de från Tretton lägger ut texten om de extrema svårigheter detta medför. Till slut kommer man fram till att vi får flytta till översta våningen, som har lyxen att ha ett två decimeter högt fönster ovan jord. Smörblomma kan komma och gå för att uträtta sina behov. Han förväntas skaffa sig mat själv och om han inte passar tiden på kvällen blir han utelåst. Om han förorsakar några säkerhetsproblem så blir han skjuten på fläcken.
Det låter okej och innebär inte så stor skillnad från hur han har överlevt sedan vi gav oss av, bortsett från det där med skjutandet. Om han verkar för mager kan jag ge honom lite slaktrester om mitt nästa krav accepteras.
»Jag vill jaga. Med Gale, ute i skogen«, säger jag. Alla sitter tysta.
»Vi ska inte gå långt. Vi använder våra egna pilbågar och köket får köttet«, lägger Gale till.
Jag skyndar mig innan någon säger nej: »Det är bara det att … Jag kan inte andas när jag är instängd här som en … Jag skulle bli frisk fortare om jag … om jag får jaga.«
Plutarch börjar förklara alla nackdelar – farorna, de extra säkerhetsåtgärderna, risken för skador – men Coin avbryter honom. »Nej, låt dem göra det. Ge dem två timmar om dagen som avdrag från deras träningstid. Inom en radie på en halv kilometer med kommunikationsradio och spårsändare omkring vristerna. Fortsätt.«
Jag skummar igenom listan. »Gale. Jag behöver ha honom med mig för att klara av det här.«
»På vilket sätt med dig? Bakom kameran? Vid din sida hela tiden? Vill du att han ska presenteras som din nya kärlek?« frågar Coin.
Hon säger det inte särskilt illvilligt, snarare torrt konstaterande, men ändå tappar jag hakan av förvåning.
»Va?«
»Jag tycker att vi ska upprätthålla den pågående romansen. Att så hastigt överge Peeta kan få publiken att förlora sympati för henne«, säger Plutarch. »Särskilt eftersom de tror att hon väntar hans barn.«
»Så får det bli. På teve kan Gale alltså framställas som en rebellkamrat. Blir det bra?« frågar Coin. Jag bara stirrar på henne. Hon upprepar otåligt frågan. »Vad gäller Gale? Blir det bra så?«
»Vi kan ju få med honom som din kusin«, säger Fulvia.
»Vi är inte kusiner«, säger Gale och jag med en mun.
»Visst, men vi bör nog fortsätta med det framför kameran, för syns skull«, säger Plutarch. »Utanför bild är han helt och hållet din. Något annat?«
Vändningen i samtalet får mig att tappa tråden. Insinuationerna att jag skulle kunna göra mig av med Peeta så lättvindigt, att jag är kär i Gale, att allt bara är ett skådespel. Det börjar hetta i mina kinder. Blotta tanken att jag i vår nuvarande situation skulle bry mig om vem som framställs som min älskare är förnedrande. Ilskan ger mig en skjuts mot mitt viktigaste krav. »När kriget är över och om vi segrar, vill jag att Peeta ska benådas.«
Dödstyst. Jag känner Gale spänna hela kroppen. Jag borde kanske ha sagt det till honom i förväg, men jag var inte säker på hur han skulle reagera. Inte när det gäller Peeta.
»Han ska inte bestraffas på något sätt«, fortsätter jag. En ny tanke slår mig. »Detsamma gäller för de andra tillfångatagna deltagarna Johanna och Enobaria.« Ärligt talat har jag inte mycket till övers för den grymma Enobaria från Distrikt 2. Jag tycker egentligen illa om henne, men det verkar fel att utesluta henne.
»Nej«, säger Coin uttryckslöst.
»Jo«, svarar jag snabbt. »Det var inte deras fel att ni lämnade dem på arenan. Vem vet vad regimen gör med dem?«
»De kommer att ställas inför krigsrätt tillsammans med övriga brottslingar och bestraffas i enlighet med vad domstolen kommer fram till«, säger hon.
»De ska garanteras immunitet!« Jag märker att jag ställer mig upp och höjer rösten så att den genljuder i rummet. »Ni ska personligen lova det på heder och samvete inför hela Distrikt 13:s befolkning och de överlevande från Distrikt 12. Snart. I dag. Det ska spelas in för kommande generationer. Ni och er regering ska hållas ansvarig för deras säkerhet, annars får ni leta efter en annan härmskrika!«
Mina ord blir hängande i luften en lång stund.
»Där är hon!« hör jag Fulvia väsa till Plutarch. »Precis så! Med dräkten, skottlossning i bakgrunden och lite krutrök.«
»Ja, det är det där vi är ute efter«, säger Plutarch för sig själv.
Jag skulle vilja blänga mot dem, men det känns som om det vore ett misstag att vända uppmärksamheten från Coin. Jag ser att hon försöker beräkna kostnaden för mitt ultimatum och väger den mot mitt eventuella värde.
»Vad säger ni, president?« frågar Plutarch. »Under rådande omständigheter skulle ni kunna utfärda en officiell amnesti. Pojken … han är ju inte ens myndig.«
»Låt gå för det«, säger Coin så småningom. »Men då måste du göra rätt för dig.«
»Jag börjar efter offentliggörandet«, svarar jag.
»Utlys ett nationellt säkerhetsråd under Eftertanke i dag«, befaller hon. »Jag gör uttalandet då. Finns det något kvar på din lista, Katniss?«
Listan är hopkramad till en boll i min knutna högernäve. Jag slätar ut papperet mot bordet och läser de ostadiga bokstäverna. »Bara en sak till. Jag dödar Snow.«
För första gången någonsin ser jag en antydan till ett leende på presidentens läppar. »När det blir dags, ska jag singla slant med dig.«
Hon har kanske rätt. Jag är sannerligen inte den enda som kan göra anspråk på Snows liv. Och jag tror att jag kan lita på att hon klarar av jobbet. »Det är väl inte mer än rätt.«
Coin kastar en blick mot armen och klockan. Även hon har ett schema att följa. »Då överlämnar jag henne i dina händer, Plutarch.« Hon går ut från rummet med sitt team och lämnar Plutarch, Fulvia, Gale och mig kvar.
»Utmärkt. Utmärkt.« Plutarch sjunker ner med armbågarna mot bordet och gnuggar sig i ögonen. »Vill ni veta vad jag saknar? Mer än något annat? Kaffe. Jag frågar bara, skulle det vara så otänkbart att få lite grann att skölja ner gröten och kålrötterna med?«
»Vi trodde inte att det skulle vara riktigt så spartanskt här«, förklarar Fulvia för oss medan hon masserar Plutarchs axlar. »Inte för oss med högre rang.«
»Man skulle ju kunna tänka sig att somliga spelade under täcket en smula«, säger Plutarch. »Till och med i Distrikt 12 fanns det en svart marknad, inte sant?«
»Just det, Hällen«, säger Gale. »Det var där vi idkade byteshandel.«
»Ja, se där! Och ni två som är så moraliska! I princip omutliga.« Plutarch suckar. »Ja, ja. Krig varar ju inte för evigt. Nå, trevligt att ha er med i teamet.« Han sträcker ut ena handen åt sidan, där Fulvia redan håller fram en stor skissbok med pärmar av svart skinn. »Du begriper på ett ungefär vad det är vi begär av dig, Katniss. Jag är medveten om att du har blandade känslor inför att delta. Jag hoppas att det här kan vara till hjälp.«
Plutarch skjuter boken mot mig. Först granskar jag den misstänksamt men sedan tar nyfikenheten överhanden. Jag öppnar boken och hittar en bild av mig själv, rakryggad och kraftfull, iförd svart uniform. Det finns bara en person som kan ha ritat uniformen och vid första anblicken ser den helt funktionell ut. En närmare granskning visar att den är ett konstverk. Den strömlinjeformade hjälmen, bröstharneskets rundning och den lilla vidden i ärmarna som låter de vita vecken inunder skymta fram. I hans händer blir jag återigen härmskrika.
»Cinna«, viskar jag.
»Ja. Han fick mig att lova att inte visa dig den här boken förrän du bestämt dig för att bli Härmskrikan av egen fri vilja. Tro mig, frestelsen var svår«, säger Plutarch. »Fortsätt. Bläddra igenom den.«
Långsamt vänder jag bladen och studerar uniformens alla detaljer. De omsorgsfullt formade skyddslagren runt kroppen, de dolda vapnen i kängor och bälte och den särskilda förstärkningen över mitt hjärta. På sista sidan, under en skiss av min härmskrikebrosch, har Cinna skrivit: Jag tror fortfarande på dig.
»När gjorde han …« Rösten sviker mig.
»Låt mig se. Jo, det var efter nyheten om kvartssekelkuvningen. Några veckor före spelen, kanske? Det finns inte bara skisser, vi har era uniformer. Och just det, Beetee har något riktigt speciellt åt dig nere i vapenförrådet. Jag ska inte förstöra det genom att ge dig några vinkar«, säger Plutarch.
»Du kommer att bli världshistoriens mest välklädda rebell«, säger Gale och ler. Plötsligt går det upp för mig att även han har väntat in mig. Precis som Cinna har han hela tiden velat att jag skulle fatta det här beslutet.
»Vi planerar en kampanj med teveanfall«, säger Plutarch. »Vi tänker göra en serie av något som vi kallar propåor med dig – det är en förkortning för propagandapåor – och de ska sändas till hela Panems befolkning.«
»Hur då? Regimen har ju monopol på alla tevesändningar«, säger Gale.
»Men vi har Beetee. För ungefär tio år sedan var det han som mer eller mindre konstruerade om hela det underjordiska nätverk som sänder alla program. Han tror att det borde kunna gå att genomföra. Vi måste förstås ha något att sända. Katniss, när det passar dig så går vi alltså till studion och sätter igång.« Plutarch vänder sig mot sin assistent. »Fulvia?«
»Plutarch och jag har pratat om hur i all världen vi ska klara det här. Vi tror att det vore bäst att bygga upp dig, vår rebelledare, från utsidan och inåt. Det vill säga, vi får försöka hitta den mest iögonenfallande härmskrikelooken och sedan bearbeta din personlighet så att den gör looken rättvisa!« säger hon muntert.
»Ni har ju redan hennes uniform«, säger Gale.
»Ja, men är hon ärrad och blodbestänkt? Glöder hon av upprorsanda? Hur smutsig kan vi göra henne utan att folk blir äcklade? Något måste i alla fall göras. Jag menar det är ju helt klart att det här …« Fulvia tar ett snabbt steg fram mot mig och sätter sina händer som en ram omkring mitt ansikte. »Det här duger ju inte.« Jag ryggar instinktivt undan men hon har redan börjat samla ihop sina saker. »Därför har vi ordnat en annan liten överraskning åt dig. Kom med, kom med.«
Fulvia tecknar åt oss och Gale och jag följer efter henne och Plutarch ut i korridoren.
»Så välmenande och ändå så förolämpande«, viskar Gale i mitt öra.
»Välkommen till huvudstaden«, mimar jag till svar. Men Fulvias ord påverkar mig inte. Jag slår armarna omkring skissboken och tillåter mig att känna hopp. Jag har fattat rätt beslut. Cinna ville ju också det här.
Vi stiger in i en hiss och Plutarch kontrollerar sina anteckningar. »Nu ska vi se här. Det är lägenhet tre nio noll åtta.« Han trycker på en knapp märkt 39 men det händer inget.
»Dit måste man ha nyckel«, säger Fulvia.
Plutarch drar fram en nyckel som han bär i en smal kedja under skjortan. Han för in nyckeln i en springa jag dittills inte lagt märke till. Dörrarna stängs. »Så där ja.«
Hissen sjunker tio, tjugo, fler än trettio våningar, mycket längre ner än jag någonsin förstått att Distrikt 13 nådde. Den öppnas mot en bred vit korridor med röda dörrar, som nästan ser dekorativa ut i jämförelse med de grå på våningarna högre upp. Varje dörr är tydligt märkt med ett nummer. 3901, 3902, 3903 …
När vi stiger ur kastar jag en blick bakom mig för att titta på när dörrarna stängs och då får jag också se ett metallgaller som glider ihop utanpå de vanliga dörrarna. När jag vänder mig om igen har en vakt dykt upp från ett av rummen i korridorens bortre ände. En dörr stängs tyst bakom honom när han kommer emot oss med stora kliv.
Plutarch möter honom med handen lyft till hälsning och vi andra följer efter. Något härnere känns inte alls bra. Det är inte bara den förstärkta hissdörren, cellskräcken av att befinna sig så långt ner under jord och den skarpa lukten av rengöringsmedel. Det räcker med en blick på Gales ansikte för att förstå att han känner likadant som jag.
»God morgon, vi letar efter …«, börjar Plutarch.
»Ni har kommit till fel våning«, avbryter vakten bryskt.
»Verkligen?« Plutarch kontrollerar sin lapp en gång till. »Det står tre nio noll åtta här. Jag undrar om ni skulle kunna ringa upp till …«
»Jag måste tyvärr be er att genast avlägsna er. Avvikande hänvisningar hanteras av huvudkontoret«, säger vakten.
Rakt framför oss ser jag dörren till lägenhet 3908. Bara några steg bort. Den saknar något – liksom faktiskt alla andra dörrar. Inga handtag. De måste svänga fritt på gångjärnen precis som den som vakten just steg ut igenom.
»Var ligger det?« frågar Fulvia.
»Ni hittar huvudkontoret på våning sju«, säger vakten och sträcker ut armen för att fösa oss tillbaka till hissen.
Det hörs ett ljud från 3908. Ett svagt gnyende läte, ungefär som en hunsad jycke som försöker undgå att få stryk, fast alldeles mänskligt och mycket välbekant. Min blick möter Gales ett ögonblick och det räcker för två människor som fungerar som vi. Jag tappar Cinnas skissbok med en smäll framför vaktens fötter. En sekund efter att han lutat sig fram för att ta upp den lutar sig även Gale ner och slår avsiktligt i hans huvud. »Å, förlåt«, säger han med ett oberört skratt och griper tag i vaktens armar som för att ta stöd. Vakten måste halvt om halvt vända sig bort från mig.
Det är min chans. Jag pilar förbi den distraherade vakten, skjuter upp dörren märkt 3908 och hittar dem. Halvnakna, mörbultade och fastkedjade vid väggen.
Mina assistenter.