Stanken av otvättade kroppar, gammalt kiss och infektion bryter igenom det antiseptiska molnet av rengöringsmedel. Det är bara tack vare de tre assistenternas mest karakteristiska särdrag jag känner igen dem: guldtatueringarna i Venias ansikte, Flavius orangefärgade korkskruvslockar och Octavias svagt gröna hud, som nu hänger lös och skrynklig som om hennes kropp var en ballong med pyspunka.
När Flavius och Octavia får syn på mig trycker de sig mot väggarnas kakel som om de förväntar sig en attack, fastän jag aldrig har skadat dem. Ovänliga tankar var det värsta jag utsatte dem för och dem höll jag för mig själv. Varför ryggar de undan?
Vakten befaller mig att gå ut, men av tumultet som följer förstår jag att Gale på något sätt har uppehållit honom. För att få veta vad som hänt går jag fram till Venia, som alltid var den starkaste. Jag sätter mig på huk och tar hennes iskalla händer i mina. Hon griper hårt som skruvstäd om dem.
»Vad har hänt, Venia?« frågar jag. »Vad gör ni här?«
»De hämtade oss. Från huvudstaden«, svarar hon hest.
Plutarch kommer in bakom mig. »Vad i hela friden är det som pågår?«
»Vem hämtade er?« envisas jag.
»Folk«, svarar hon osäkert. »Samma kväll som du bröt dig ut.«
»Vi tänkte att det skulle vara ett stöd för dig att ha ditt vanliga team«, säger Plutarch bakom mig. »Det var Cinna som bad om det.«
»Bad Cinna om det här?« fräser jag åt honom. Om det är något jag är säker på så är det att Cinna aldrig skulle ha godkänt misshandeln av de här tre som han styrde med varsamhet och tålamod. »Varför behandlas de som brottslingar?«
»Jag vet ärligt talat inte.« Något i hans röst får mig att tro på hans ord och Fulvias bleka ansikte bekräftar det. Plutarch vänder sig mot vakten, som just har dykt upp i dörröppningen med Gale i hälarna. »Jag har bara fått veta att de hölls inlåsta. Varför har de bestraffats?«
»För att de stal mat. Vi blev tvungna att kedja dem efter en dispyt om bröd«, svarar vakten.
Venia drar ihop ögonbrynen som om hon fortfarande försöker förstå vad som hänt. »Ingen förklarade något för oss. Vi var så hungriga. Det var bara en skiva hon tog.«
Octavia börjar snyfta och dämpar ljudet i sin trasiga tunika. Jag kommer ihåg att Octavia smög till mig en bulle under bordet första gången jag överlevt på arenan, för att hon inte stod ut med att se mig hungrig. Jag kryper fram till den skälvande kvinnan. »Octavia?« När jag tar i henne rycker hon till. »Octavia? Det ordnar sig ska du se. Jag ska få ut er härifrån, förstår du?«
»Detta verkar verkligen överdrivet«, säger Plutarch.
»För att de tog en skiva bröd?« frågar Gale.
»Det förekom upprepade förseelser dessförinnan. De varnades men fortsatte ändå att ta mer bröd.« Vakten tystnar som om han inte förstår hur vi kan vara så korkade. »Man får inte ta bröd.«
Jag kan inte förmå Octavia att visa sitt ansikte men hon lyfter huvudet lite. Bojorna på hennes handleder glider ner och jag ser såren under dem. »Jag ska ta med dig till min mor.« Till vakten säger jag: »Lås upp deras bojor.«
Vakten ruskar på huvudet. »Det är inte tillåtet.«
»Lås upp! Genast!« skriker jag.
Då tappar han fattningen. Vanliga medborgare talar inte till honom på det sättet. »Jag har inte fått några order om att frige dem. Och ni har ingen behörighet att …«
»Gör det på mitt ansvar«, säger Plutarch. »Vi kom ändå för att hämta de här tre. De behövs i specialförsvaret. Jag tar på mig hela ansvaret.«
Vakten går sin väg för att ringa ett samtal och återvänder med en nyckelknippa. Assistenterna har tvingats sitta hopkrupna så länge att även sedan bojorna har låsts upp har de svårt att gå. Gale, Plutarch och jag måste hjälpa dem. Flavius snubblar på ett metallgaller över ett runt hål i golvet och det knyter sig i magen på mig när jag tänker på varför ett rum behöver ett avlopp. Tänk vilka fläckar av mänsklig bedrövelse som spolats bort från detta vita kakel …
På sjukhuset letar jag reda på mor, den enda i vars vård jag vill anförtro dem. Det tar en stund innan hon känner igen dem så som de ser ut, och hon verkar förbryllad. Jag vet att det inte beror på att de är misshandlade, för sådant såg hon dagligen i Distrikt 12. Det som förbryllar henne är att det pågår liknande saker även i Distrikt 13.
Mor hälsades välkommen på sjukhuset, även om hon ses mer som en sköterska än som en doktor, trots att hon arbetat som läkare i hela sitt liv. Men ingen försöker hindra henne när hon för trion till ett undersökningsrum för att undersöka deras skador. Jag sätter mig på en bänk i korridoren utanför sjukhusentrén och väntar på hennes bedömning. Hon kommer att kunna se på deras kroppar vilka plågor de utsatts för.
Gale sätter sig bredvid mig och lägger armen om mina axlar. »Hon lagar dem.« Jag nickar och undrar om han tänker på hur brutalt han själv blev pryglad hemma i Tolvan.
Plutarch och Fulvia sätter sig på bänken mitt emot oss men säger inget mera om mina assistenters tillstånd. Om de inte kände till misshandeln av mina assistenter, vad tänker de nu om president Coin? Jag bestämmer mig för att ge dem en liten vink.
»Jag antar att vi har fått en varning allihop nu«, säger jag.
»Va? Nä. Vad menar du?« frågar Fulvia.
»Bestraffningen av mina assistenter är en varning«, förklarar jag. »Inte bara till mig, utan även till er. En signal om vem som verkligen bestämmer och vad som kan hända om man inte lyder henne. Om ni har trott er om att ha någon makt, så skulle jag tänka efter en gång till om jag var som ni. En stamtavla i huvudstaden ger inget skydd här. Den kan till och med vara en belastning.«
»Det går inte att jämföra Plutarch, hjärnan bakom hela upproret, med de där tre makeupartisterna«, säger Fulvia med isande förakt.
Jag rycker på axlarna. »Om du säger det, så. Men vad händer om Coin får ett horn i sidan till er? Mina assistenter blev kidnappade. De kan åtminstone hoppas att få återvända till huvudstaden en gång. Gale och jag kan leva i vildmarken. Men ni? Vart skulle ni fly?«
»Vi har kanske lite större betydelse för krigsinsatsen än du tycks tro om oss«, säger Plutarch oberört.
»Det är klart ni har. De tävlande var nödvändiga för hungerspelen också … Ända tills de inte var det längre«, säger jag. »Och då blev det väldigt lätt att göra sig av med oss … eller hur, Plutarch?«
Det tar död på konversationen. Vi väntar under tystnad tills mor letar rätt på oss. »De kommer att klara sig«, rapporterar hon. »Utan bestående fysiska skador.«
»Bra. Lysande«, säger Plutarch. »Hur snart kan de börja arbeta?«
»Troligen i morgon«, svarar hon. »Ni får räkna med en viss känslomässig obalans, efter allt de gått igenom. De var dåligt förberedda på det efter sitt liv i huvudstaden.«
»Det var vi väl alla«, säger Plutarch.
Jag vet inte om det beror på att assistenterna inte kan arbeta ännu eller på att jag är för uppjagad, men Plutarch befriar mig från härmskriketjänst resten av dagen. Gale och jag beger oss till lunchen som består av bön- och lökgryta med en tjock brödskiva och en mugg vatten. Efter Venias berättelse fastnar brödet i halsen på mig. Jag föser över det till Gales bricka. Ingen av oss säger särskilt mycket medan vi äter, men när tallrikarna är renskrapade, drar Gale upp ärmen och visar sitt schema. »Nu ska jag träna.«
Jag drar också upp ärmen och håller min arm bredvid hans. »Jag också.« Jag kommer på att träning är lika med jakt nu.
Min längtan ut i skogen tar överhanden över mina bekymmer, även om vi bara får två timmar på oss. Att få omge mig med grönska och solsken kommer säkerligen att hjälpa mig att tänka klarare. När vi lämnat huvudkorridoren börjar Gale och jag att springa som skolungar mot vapenförrådet och när vi kommer fram är jag andfådd och yr. Det är en påminnelse om att jag inte är helt återställd. Vakterna ger oss våra gamla vapen, plus knivar och en hampasäck avsedd som jaktväska. Jag går med på att ha spårsändaren omkring vristen och försöker se ut som om jag lyssnar när de förklarar hur kommunikationsradion fungerar. Det enda som fastnar i skallen på mig är att den har en klocka och att vi måste vara tillbaka i distriktet på den utsatta tiden, annars återkallas våra jaktprivilegier. Det är den enda regel jag tror att jag tänker försöka följa.
Vi går ut på det stora, inhägnade träningsfältet intill skogen. Vakter öppnar de väloljade grindarna utan kommentarer. Det vore besvärligt för oss att komma förbi det här stängslet utan hjälp – tio meter högt, ständigt surrande av elektricitet och krönt med taggtrådsrullar med sylvassa taggar. Vi går in i skogen tills vi inte kan se stängslet längre. I en liten glänta stannar vi och vänder upp ansiktena mot solen. Jag snurrar runt, långsamt för att inte bli yr, och håller armarna utsträckta.
Torkan som jag såg i Tolvan har skadat växtligheten här också. Löven på träden är torra och marken knastrar av löv under våra fötter. Vi tar av oss skorna. Mina passar i alla fall inte, eftersom jag fått ett par någon vuxit ur enligt distriktets princip om att inget får förfaras. De är ingångna på helt fel sätt, vilket måste betyda att någon av oss går konstigt.
Vi jagar, som förr i tiden. Tysta, utan att behöva ord att kommunicera med, för här i skogen rör vi oss som två halvor av samma varelse. Vi förutser varandras rörelser och vakar över varandras ryggar. När gjorde vi det här senast? För åtta månader sedan? Nio? Så länge sedan vi upplevde denna frihet? Det är inte riktigt samma sak längre – allt som hänt har satt sina spår. Jag måste vila oftare än förr och spårsändarna stör. Men närmare lycka än så här kan jag inte komma för närvarande.
Djuren är inte alls tillräckligt vaksamma. Det extra ögonblick som går innan de har identifierat vår obekanta vittring betyder döden för dem. På en och en halv timme har vi fällt ett dussin djur av olika slag – kaniner, ekorrar och kalkoner – och vi bestämmer oss för att lägga av och tillbringa resten av tiden vid en göl som antagligen får sitt vatten från en underjordisk källa eftersom vattnet är svalt och friskt.
När Gale erbjuder sig att ta ur och stycka bytesdjuren säger jag inte emot. Jag placerar några myntablad på tungan, blundar, lutar mig mot en sten och njuter av alla ljud och eftermiddagssolens varma strålar mot min hud. Jag har nästan kommit till ro när Gales röst avbryter min vila.
»Katniss, varför bryr du dig så mycket om dina assistenter?«
Jag öppnar ögonen för att se om han skämtar, men han rynkar pannan över kaninen han håller på att flå. »Varför skulle jag inte göra det?«
»Hm. Låt mig se. Därför att de har ägnat det senaste året åt att snygga till dig inför slakt?« föreslår han.
»Det är mer invecklat än så. Jag känner dem. De är varken onda eller grymma. De är inte ens smarta. Att göra dem illa är som att göra barn illa. De förstår inte … Jag menar, de inser inte …« Jag trasslar in mig i mina egna ord.
»Vad är det de inte förstår, Katniss?« frågar han. »Att de tävlande – som faktiskt är barnen i sammanhanget, inte din trio av missfoster – tvingas kämpa till döds? Att du var på väg till arenan för att underhålla folk? Var det en stor hemlighet i huvudstaden?«
»Nej. Men de ser det inte på samma sätt som vi«, säger jag. »De växer upp med det och …«
»Försvarar du dem verkligen?« Han drar skinnet av kaninen med en enda snabb rörelse.
Det svider, för det är det jag gör och det är bara löjligt. Jag anstränger mig för att hitta några försvarbara argument. »Jag antar att jag skulle försvara alla som behandlas på det där sättet för att ha tagit en skiva bröd. Det kanske påminner mig för mycket om det du fick på grund av en kalkon?«
Men visst har han rätt. Att jag bryr mig så mycket om mina assistenter är konstigt. Jag borde hata dem och vilja se dem dingla i galgen. Men de är så aningslösa och de hörde ihop med Cinna som ju var på min sida, eller hur?
»Jag vill inte gräla med dig«, säger Gale. »Men jag tror faktiskt inte att Coin försökte skicka dig något budskap genom att bestraffa dem för att de bröt mot reglerna. Hon trodde nog att hon gjorde dig en tjänst.« Han stoppar ner kaninen i säcken och ställer sig upp. »Det är bäst vi går nu om vi ska hinna tillbaka i tid.«
Jag bryr mig inte om handen han räcker mig utan kommer ostadigt på fötter för egen maskin. »Visst.« Ingen av oss säger något på vägen tillbaka, men när vi har kommit in genom grindarna kommer jag att tänka på något annat.
»Under kvartssekelkuvningen var Octavia och Flavius tvungna att sluta därför att de inte kunde låta bli att gråta över att jag skulle tillbaka till arenan. Och Venia klarade knappt av att säga adjö.«
»Jag ska försöka att komma ihåg det när de … gör om dig«, säger Gale.
»Ja, gör det«, säger jag.
Vi ger köttet till Flottiga Sae i köket. Hon tycker att Distrikt 13 är okej, även om kökspersonalen är lite väl fantasilös för hennes smak. Men en kvinna som har komponerat en välsmakande gryta på vildhund och rabarber kan inte annat än känna sig lite bakbunden här.
Utmattad av jakten och sömnbrist, går jag tillbaka till vår lägenhet men upptäcker att den är tömd. Först då minns jag att vi har flyttat för Smörblommas skull. Jag letar mig upp till översta våningen och hittar lägenhet E. Den ser precis likadan ut som lägenhet 307, bortsett från fönstret – en halvmeter brett och två decimeter högt, högst upp och mitt på ytterväggen. Det är utrustat med en tjock metallucka som går att stänga, men för tillfället står den uppställd och en viss katt syns inte till. Jag sträcker ut mig på sängen och en stråle av eftermiddagssolen leker i mitt ansikte. När jag vaknar nästa gång är det för att min syster väcker mig till 18:00 – Eftertanke.
Prim berättar att rådsmötet har annonserats sedan lunch. Alla invånare, utom de som behövs för viktiga arbetsuppgifter, måste delta. Vi följer vägbeskrivningen till Kollektivet, en väldig sal som lätt rymmer de flera tusen invånare som infinner sig. Man förstår att salen byggts för en ännu större publik och kanske hade det varit fler där före epidemin. Prim pekar diskret ut de alltför vanliga spåren efter katastrofen – koppärren på folks kroppar, de lätt vanställda barnen. »De har lidit mycket här«, säger hon.
Efter vad som hänt på förmiddagen är jag inte på humör att tycka synd om Distrikt 13. »Inte mer än vi i Tolvan«, svarar jag.
Jag ser mor komma i sällskap med en grupp patienter som går att förflytta. De är alltjämt iförda sjukhuskläder. Finnick är ibland dem, förvirrad men snygg. I händerna håller han en repstump, bara ett par decimeter lång, så kort inte ens han kan göra en ögla av den. Hans fingrar knyter och knyter upp massor av knutar i en väldig fart medan han ser sig omkring. Det är antagligen en del av hans terapi. Jag går fram och hälsar på honom. Först verkar han inte märka mig så jag petar till honom för att fånga hans uppmärksamhet. »Finnick! Hur är det med dig?«
»Hej, Katniss«, svarar han och tar min hand. Han verkar lättad över att se ett välbekant ansikte. »Varför ska vi samlas här?«
»Jag har sagt till Coin att jag blir hennes Härmskrika. Men jag har tvingat henne att gå med på att ge de andra tävlande immunitet om rebellerna segrar«, förklarar jag. »Offentligt, så att det finns gott om vittnen.«
»Jaha. Bra. För jag har oroat mig för det när det gäller Annie. Att hon ska säga något som kan tolkas som förräderi utan att hon förstår det själv.«
Annie. Aj aj aj. Henne hade jag alldeles glömt bort. »Oroa dig inte, jag har ordnat det.« Jag kramar Finnicks hand och går raka vägen mot podiet längst fram i salen. Coin står och ögnar igenom sitt tal. Hon höjer ögonbrynen mot mig. »Du måste lägga till Annie Cresta på immunitetslistan«, säger jag åt henne.
Presidenten rynkar ögonbrynen. »Vem är det?«
»Det är Finnick Odairs …« Vad då? Jag vet egentligen inte hur jag ska säga. »Hon är Finnicks vän. Från Distrikt 4. Också segrare. Hon greps och fördes till huvudstaden när arenan sprängdes.«
»Jaså, den psyksjuka flickan. Det behövs egentligen inte«, säger hon. »Vi har inte för vana att bestraffa någon som är så skör.«
Jag tänker på scenen jag promenerade in i på förmiddagen med Octavia hopkrupen mot väggen. Coin och jag har tydligen vitt skilda åsikter om vad skörhet är. Men jag svarar bara:
»Jaså? Jamen då är det väl inget problem att lägga till Annie.«
»Nejdå«, säger presidenten och skriver upp Annies namn med blyerts. »Vill du stå med mig häruppe när jag gör tillkännagivandet?«
Jag ruskar på huvudet.
»Jag förstod väl det. Skynda dig och blanda dig med publiken, då. Jag tänker börja nu.«
Jag letar mig tillbaka till Finnick.
Ord är ännu en sak de är sparsamma med i det här distriktet. Coin påkallar publikens uppmärksamhet och berättar att jag har gått med på att vara Härmskrikan, på villkor att de andra segrarna – Peeta, Johanna, Enobaria och Annie – ska gå fria från alla typer av bestraffning, oavsett vilka skador de kan ha åsamkat rebellernas sak. Det mullrar av ogillande i publiken. Det var väl ingen som trodde att jag inte skulle vilja vara Härmskrikan. Nu när jag har satt ett pris på min medverkan, ett pris som skonar eventuella fiender, blir de arga. Jag ignorerar de fientliga blickar som riktas mot mig.
Presidenten låter oron råda en liten stund innan hon fortsätter, lika rapp som förut. Men det hon säger nu är nytt för mig. »Men i utbyte mot detta exempellösa krav har menige Everdeen lovat att hänge sig vår kamp. Av detta följer att om hon på något sätt, antingen i tanke eller handling, avviker från uppdraget, så anses det vara ett avtalsbrott. Då upphör immuniteten och de fyra segrarnas öde avgörs av distriktets lagar. Liksom även hennes eget. Tack för ordet.«
Om jag gör ett enda felsteg betyder det med andra ord döden för oss allihop.