Ännu en kraft att tampas med, ännu en maktspelare som har bestämt sig för att använda mig som en spelpjäs i ett av sina spel, även om jag hittills aldrig följt några regler. Först var det spelledarna som gjorde mig till stjärna och blev tvungna att städa undan efter de där giftiga bären. Sedan var det president Snow som försökte utnyttja mig för att släcka upprorets lågor, men i stället brann brasan allt högre vad jag än företog mig. Därefter var det rebellerna som fångade in mig med metallklon och lyfte mig upp från arenan. De hade bestämt att jag skulle bli Härmskrikan men upptäckte till sin förvåning att det inte var så självklart att jag ville ha deras vingar. Och nu har Coin, med sin handfull dyrbara atombomber och sin väloljade maskin till distrikt, blivit varse att det är mycket svårare att fjäska för en Härmskrika än att fånga en. Men hon var den första som begrep att jag har egna planer och därför inte går att lita på. Tidigare har ingen offentligt pekat ut mig som ett hot.
Jag för handen genom det tjocka lagret bubblor i badkaret. Att få mig ren är bara en förberedelse för att arbeta fram min nya look. Jag har syraskadat hår, solbränd hud och fula ärr och därför måste mina assistenter först göra mig vacker och sedan skada, bränna och ärra mig på ett sätt som är mer attraktivt.
»Gör om henne till grundskönheten«, befallde Fulvia det första hon gjorde i morse. »Så börjar vi där.«
Nu har jag fått klart för mig att en människa som stiger ur sängen med felfritt men naturligt utseende besitter grundskönhet. Mina naglar ska alltså vara perfekt formade men inte målade, mitt hår mjukt och blankt men inte stylat, huden slät och fräsch men omålad. Kroppen ska vaxas och mörkar ringar suddas bort men inga märkbara förbättringar ska göras. Jag antar att det var samma instruktioner som Cinna gav dem första dagen jag kom till huvudstaden för att delta i spelen. Men det var inte detsamma, då var jag en tävlingsdeltagare. Nu är jag rebell och jag trodde att jag skulle få se ut mer som mig själv. Men tydligen finns det en annan sorts mall för en rebell på teve.
När jag har sköljt löddret från kroppen vänder jag mig om och där står Octavia och väntar med ett badlakan. Hon är sig så olik. Den kvinna jag kände i huvudstaden hade pråliga kläder, kraftig make up, smycken och småpryttlar i håret och färgade sig både här och där. Jag minns att hon en dag dök upp i chockrosa lockar översållade med blinkande färggranna möss. Hon berättade för mig att hon hade flera möss som husdjur hemma hos sig. Det äcklade mig för hos oss ses möss som ohyra, om de inte tillagas som mat. Men kanske gillade Octavia dem för att de var små, mjuka och pipiga, som hon själv. När hon klappar mig torr försöker jag bekanta mig med Octavia modell Distrikt 13. Hennes riktiga hår visar sig vara fint kastanjebrunt och ansiktet alldagligt men ändå gulligt. Hon är yngre än jag trodde, kanske drygt tjugo. Utan de decimeterlånga dekorerade naglarna verkar hennes fingrar nästan korta och de slutar aldrig att darra. Jag vill säga åt henne att allt är okej, att jag ska se till att Coin aldrig gör henne illa igen. Men de mångfärgade blåmärkena under hennes gröna hud påminner mig om hur maktlös jag faktiskt är.
Även Flavius ser urblekt ut utan lilarött läppstift och färggranna kläder. Han har i alla fall lyckats få lite ordning på sina orangegula lockar. Venia är den som är sig mest lik. Hennes marinblå hår ligger platt i stället för att stå upp i taggar och man ser att det är grånat vid rötterna. Men det var tatueringarna som var det mest slående med henne och de är lika gyllene och chockerande som vanligt. Hon kommer och tar ifrån Octavia badlakanet.
»Katniss kommer inte att göra oss illa«, säger hon lågmält men bestämt till Octavia. »Katniss förstod inte ens att vi var här. Nu kommer allt att bli bättre.« Octavia nickar lite grann men vågar inte möta min blick.
Det är inte något lätt jobb att återge mig grundskönheten, inte ens med den arsenal av skönhetsmedel, verktyg och manicker som Plutarch varit förutseende nog att ta med från huvudstaden. Mina assistenter gör ett bra jobb ända tills de försöker göra något åt stället på min arm där Johanna grävde fram spårsändaren. Det var ingen i läkarteamet som tänkte på hur huden skulle se ut när de lappade ihop det gapande hålet. Nu har jag ett knöligt, ojämnt ärr, stort som ett äpple. Normalt täcks det av min ärm, men Cinnas härmskrikedräkt är designad så att ärmarna slutar alldeles ovanför armbågen. Problemet är så bekymmersamt att Fulvia och Plutarch kallas in till samråd. Jag svär att Fulvia nästan kräks när hon får se ärret. Hon är förskräckligt känslig för att vara en person som arbetar ihop med en spelledare. Men hon är väl van vid att bara se hemskheterna på teve.
»Alla vet att jag har ett ärr där«, säger jag tjurigt.
»Att veta det och att se det är inte samma sak«, säger Fulvia. »Det är direkt frånstötande. Plutarch och jag får komma på något under lunchen.«
»Det blir säkert bra«, säger Plutarch och viftar avfärdande med handen. »Ett armband eller nåt.«
Trött på hela cirkusen börjar jag klä mig för att gå till matsalen. Assistenterna står tätt tillsammans vid dörren.
»Kommer nån med mat till er?« frågar jag.
»Nej«, svarar Venia. »Vi ska gå till en matsal.«
Jag suckar inombords när jag föreställer mig hur det kommer att bli att träda in i matsalen med de här tre i släptåg. Men folk stirrar ändå alltid på mig, så det blir bara lite mer av samma sak. »Jag ska visa er var det är«, säger jag. »Kom med mig.«
Normalt brukar folk se på mig i smyg och viska bakom min rygg, men det är inget emot den reaktion mina bisarra assistenter ger upphov till. Gapande munnar, pekande fingrar och utrop.
»Bry er inte om dem«, säger jag till assistenterna. De går efter mig i matkön. Med nedslagna blickar och mekaniska rörelser tar de emot skålar med gråaktig fisk och okragryta samt muggar med vatten.
Vi sätter oss vid mitt bord, bredvid en grupp från Sömmen. De är lite bättre på att behärska sig än folk i Tretton, även om det kanske främst beror på att de är generade. Leevy, som var min granne hemma, hälsar försiktigt på assistenterna och Gales mor Hazelle, som måste ha hört talas om att de suttit fängslade, håller upp en sked av maten.
»Oroa er inte«, säger hon. »Det smakar bättre än det ser ut.«
Men det är Gales femåriga lillasyster Posy som bryter isen. Hon kommer kanande längs bänken mot Octavia och petar försiktigt på henne med fingret.
»Du är grön. Är du sjuk?«
»Det är en modegrej. Som läppstift«, säger jag.
»Det är meningen att det ska vara vackert«, viskar Octavia och jag ser tårar i hennes ögonfransar.
Posy funderar över svaret och konstaterar frankt: »Jag tror att du skulle vara söt i vilken färg som helst.«
Ett litet, litet leende syns på Octavias läppar. »Tack ska du ha.«
»Om du verkligen vill imponera på Posy måste du färga dig chockrosa«, säger Gale och ställer ner brickan bredvid mig med en duns. »Det är hennes älsklingsfärg.« Posy fnittrar och kanar tillbaka till sin mor.
Gale nickar mot Flavius skål. »Låt inte det där kallna. Konsistensen blir inte bättre.«
Alla börjar äta. Grytan smakar inte illa men det är svårt att bortse ifrån att den är lite slemmig. Det känns som om man måste svälja varje tugga tre gånger innan den verkligen slinker ner.
Gale, som vanligtvis inte pratar mycket under måltiderna, försöker hålla igång samtalet. Han frågar ut dem om min omgörning.
Jag förstår att det är hans sätt att försöka bli sams med mig. Vi grälade kvällen före. Han hävdade att jag inte hade gett Coin något annat val än att väga upp mina krav med ett nytt villkor.
»Katniss, hon styr det här distriktet. Hon kan inte göra det, om det ser ut som om hon ger efter för din vilja.«
»Du menar att hon inte klarar en avvikande åsikt, även om den är rättvis«, sa jag emot.
»Jag menar att du satte henne i klistret, genom att tvinga henne att ge Peeta och de andra immunitet när vi inte ens vet vilka skador de skulle kunna ställa till med«, svarade Gale.
»Så jag skulle helt enkelt ha funnit mig i hennes planer och låtit de andra klara sig bäst de kan? Fast så är det ju för oss allihop, så det spelar väl ingen roll, egentligen!« Sedan smällde jag igen dörren i ansiktet på honom. Jag hade inte suttit med Gale vid frukosten och när Plutarch skickade iväg honom till träning i morse lät jag honom gå utan ett ord. Jag vet att han sa det han sa av omtanke om mig, men jag behöver faktiskt ha honom på min sida, inte på Coins. Varför kan han inte förstå det?
Efter lunch är Gale och jag schemalagda att besöka Beetee på specialförsvarsavdelningen. När vi står i hissen säger Gale så småningom: »Du är fortfarande arg.«
»Och du har inte bett om ursäkt«, svarar jag.
»Jag står fast vid det jag sa. Vill du att jag ska ljuga om det?« frågar han.
»Nej, jag vill att du ska tänka om och komma fram till rätt åsikt«, säger jag åt honom. Men det får honom bara att skratta. Jag kommer inte längre. Det är inte lönt att jag försöker bestämma vad Gale ska tycka och tänka. Det är ju faktiskt en av anledningarna till att jag litar på honom.
Specialförsvarsavdelningen ligger nästan lika långt ner under jord som fängelsehålorna där jag hittade mina assistenter. Det är en bikupa av rum med datorer, laboratorier, forskningsapparatur och testbanor.
När vi frågar efter Beetee förs vi genom labyrinten fram till en jättestor glasruta. Därinnanför ser jag den första vackra syn jag sett i Distrikt 13: en kopia av en äng med riktiga träd och blommor och massor av kolibrier. Beetee sitter orörlig i en rullstol mitt på ängen och ser på en vårgrön fågel som svävar i luften medan den suger nektar från en stor orangegul blomma. Hans blick följer fågeln när den pilar sin väg och då får han syn på oss. Han vinkar välkomnande åt oss att vi ska komma in till honom.
Luften är sval och lätt att andas, inte fuktig och kvav som jag hade väntat mig. Från alla håll hörs surrandet av små fågelvingar, som jag brukade blanda ihop med insektsljud i skogen hemmavid. Jag kan inte låta bli att undra vad det är för lyckträff som har gjort att det finns en så behaglig plats här.
Beetees bleka nuna avslöjar att han fortfarande är konvalescent, men bakom de illasittande glasögonen glittrar hans ögon upprymt.
»Är de inte magnifika? Distriktet har studerat deras aerodynamiska egenskaper i åratal. De kan flyga framåt och bakåt och nå en hastighet på 100 km/tim. Om jag bara kunde konstruera sådana där vingar till dig, Katniss!«
»Jag betvivlar att jag skulle klara av dem, Beetee«, skrattar jag.
»Ena sekunden här, nästa sekund borta. Skulle du kunna träffa en kolibri med en pil?« frågar han.
»Jag har aldrig försökt«, svarar jag. »Det är inte mycket kött på dem.«
»Nej. Och du är inte den som dödar för nöjes skull«, säger han. »Men jag slår vad om att det vore svårt att få in en träff.«
»Man skulle kanske kunna snara dem«, säger Gale och ser så där frånvarande ut som han brukar göra när han tänker ut något. »Eller inhägna ett område med ett väldigt finmaskigt nät och lämnar en öppning på kanske en halv kvadratmeter. Inuti placerar man ett bete av blommor med nektar och så smäller öppningen igen medan de är därinne. De skulle flyga bort från ljudet men bara stöta emot bortre väggen.«
»Skulle det fungera?« frågar Beetee.
»Jag vet inte. Det var bara en idé«, säger Gale. »De skulle kanske överlista fällan.«
»Kanske«, säger Beetee. »Men man utnyttjar deras naturliga instinkt att fly från faran. Att tänka som bytet … det är så man hittar bytets svagheter.«
Jag drar mig till minnes något jag helst inte vill tänka på. Under förberedelserna inför kuvningen såg jag ett band från när Beetee var pojke. Pojken förde samman två sladdar och gav ett gäng ungar som jagade honom elstötar så att de dog – det ryckte krampaktigt i deras kroppar och ansiktena förvreds till groteska grimaser. Under de där ögonblicken, innan Beetee korades till segrare i hungerspelen en gång för länge sedan, stod han och såg på när de andra dog. Det var inte hans fel, det var bara självförsvar. Vi handlade alla i självförsvar …
Plötsligt vill jag lämna rummet med kolibrierna innan någon börjar rigga upp en fälla. »Beetee, Plutarch sa att du har något till mig.«
»Just det, det stämmer. Din nya pilbåge.« Han trycker på ett reglage på armstödet och kör ut ur rummet. Medan vi följer efter honom i gångar och runt hörn genom avdelningen berättar han om sin stol. »Jag klarar att gå lite grann nu, det är bara det att jag blir trött så fort. Det är lättare för mig att ta mig fram så här. Hur går det för Finnick?«
»Han … han har koncentrationsproblem«, svarar jag. Jag vill inte säga att han är en mental härdsmälta.
»Koncentrationsproblem säger du?« Beetee ler bistert. »Om du visste vad Finnick har gått igenom de senaste åren, skulle du förstå vilket under det är att han över huvud taget finns ibland oss. Men var snäll och berätta för honom att jag jobbar med en ny treudd till honom. Så får han nåt som kan skingra hans tankar.« Att få sina tankar skingrade verkar vara det Finnick minst av allt behöver, men jag lovar att hälsa honom.
Fyra soldater vaktar entrén till korridoren märkt SPECIALVAPEN. Att kontrollera schemat på våra underarmar är bara en preliminärkontroll. Sedan måste vi genomgå fingeravtrycks-, näthinneoch DNA-kontroller och passera igenom särskilda metalldetektorer. Beetee måste lämna rullstolen utanför, fast han får en annan när vi är förbi säkerhetskontrollen. Jag tycker att det hela är bisarrt eftersom jag inte kan föreställa mig att någon som vuxit upp i Distrikt 13 skulle innebära ett hot mot regeringen. Har alla dessa försiktighetsåtgärder vidtagits på grund av alla invandrare som flyttat hit på senare tid?
Vid vapenförrådets dörr måste vi gå igenom hela identitetskontrollen på nytt – som om mitt DNA skulle ha förändrats under den tid det tog att gå tjugo meter i korridoren. Först därefter släpps vi in i vapenförrådet. Jag måste medge att arsenalen får mig att tappa andan. Rad efter rad med gevär, granatkastare, sprängmedel och pansarfordon.
»Flygvapnet finns naturligtvis på ett annat ställe«, förklarar Beetee.
»Naturligtvis«, svarar jag som om det vore självklart. Jag begriper inte var det skulle kunna finnas plats för en enkel pilbåge bland all den här högteknologiska utrustningen, men så kommer vi fram till en vägg full med livsfarliga bågskyttevapen. Jag har lekt med många av regimens vapen under träning, men aldrig något avsett för militär strid. Jag får syn på en båge som ser dödligt farlig ut med kikarsikten och all möjlig annan apparatur. Den måste vara så tung att jag inte klarar att lyfta den, än mindre skjuta med den.
»Nåt sånt där kanske du ska prova, Gale«, säger Beetee.
»Menar du allvar?« frågar Gale.
»Du kommer så småningom att få ett gevär till striderna, förstås. Men om du uppträder som en del av Katniss team i propåorna, så skulle ju en sån här vara lite mer att visa upp. Jag tänkte att du kanske skulle vilja hitta en som passar dig«, säger Beetee.
»Om jag vill!« Gale lägger vantarna på exakt den båge som nyss fångade min uppmärksamhet och han hivar upp den på axeln. Sedan sveper han med den runt rummet och ser genom kikarsiktet.
»Det där verkar orättvist mot rådjuren«, säger jag.
»Jag ska väl inte använda den på rådjur, heller«, svarar han.
»Jag är strax tillbaka«, säger Beetee och trycker en kod på en panel så att en liten dörr öppnas. Jag ser på tills han har försvunnit och dörren stängts.
»Skulle det vara lätt för dig? Att använda den mot människor?« frågar jag.
»Det har jag inte sagt.« Gale låter bågen falla ner längs sidan. »Men om jag hade haft ett vapen som kunde hejda det jag såg hända i Tolvan … om jag hade haft ett vapen som hade kunnat hålla dig utan för arenan … så skulle jag ha använt det.«
»Samma här«, erkänner jag. Men jag vet inte vad jag ska säga till honom om hur det känns efter att man har dödat en människa. Att de aldrig lämnar en ifred.
Beetee kommer rullande tillbaka med en hög, svart, avlång låda som står lutad på trekvart mot stolens fotstöd och hans axel. Han stannar och vippar lådan åt mitt håll. »Till dig.«
Jag lägger lådan på golvet och öppnar dess lås på ena sidan. Locket lyfts på tysta gångjärn. Inuti den ligger en urtjusig svart pilbåge på en klädsel av kastanjefärgad krossad sammet.
»Å«, viskar jag, mållös av beundran. Jag lyfter den varsamt upp i luften för att beundra dess utsökta balans, den eleganta formen och bågens kurva som på något sätt för tankarna till fågelvingar utspända i flykt. Och sedan är det en sak till. Jag måste stå helt stilla för att försäkra mig om att jag inte inbillar mig – jo, bågen känns levande. Jag trycker den mot kinden och känner hur den minimala vibrationen fortplantas in i mitt skelett. »Vad gör den?« frågar jag.
»Den säger hej«, förklarar Beetee med ett brett leende. »Den hörde din röst.«
»Känner den igen min röst?« frågar jag.
»Bara din röst«, förklarar han för mig. »Du förstår, de ville att jag skulle konstruera en båge som var bara för syns skull. Som en del av din utstyrsel, du vet. Men jag kunde inte låta bli att tänka att det vore ett sånt slöseri. Jag menar, tänk om du faktiskt behöver den nån gång? Så jag gjorde utsidan enkel och lät fantasin få spelrum på insidan. Men det förklaras bäst om du testar den. Vill ni pröva?«
Det vill vi. En skyttebana är iordningställd åt oss. Pilarna som Beetee har konstruerat är inte mindre fantastiska än bågen. Med hans båge och pilar kan jag skjuta till måls på över hundra meters avstånd. Urvalet av pilar – rakknivsvassa, eldfängda, explosiva – gör bågen till ett mycket mångsidigt vapen. Varje pil har sin egen färg beroende på dess funktion. Jag kan ta kontrollen med rösten när jag önskar, men jag kan inte föreställa mig varför jag skulle vilja göra det. För att slå av bågens speciella egenskaper behöver jag bara säga »God natt« till den. Då somnar den tills den vaknar nästa gång den hör min röst.
När jag återvänder till mina assistenter och lämnar Gale kvar hos Beetee är jag på bra humör. Jag sitter tålmodigt medan jag blir färdigsminkad och tar på mig min kostym, som nu kompletterats med ett blodigt bandage över ärret på armen för att få det att se ut som om jag nyss varit i strid. Venia fäster härmskrikebroschen vid mitt hjärta. Jag tar upp bågen och ett koger med vanliga pilar som Beetee har tillverkat. Jag inser att de aldrig skulle låta mig promenera omkring med de laddade pilarna. Sedan känns det som om vi tillbringar flera timmar i inspelningsstudion medan de anpassar min makeup, ljussättningen och röknivåerna. Allteftersom kommer det färre och färre order via internradion från de osynliga människorna i det gåtfulla inglasade kontrollrummet. Fulvia och Plutarch ägnar sig mera åt att granska än att göra om mig. Till slut blir det tyst i studion. Under hela fem minuter granskas jag. Sedan säger Plutarch: »Jag tror att vi är klara nu.«
Jag vinkas fram till en monitor. De spelar upp de senaste minuterna av bandet och jag tittar på kvinnan på teven. Hennes kropp ser större och mer respektingivande ut än min. Ansiktet är nedsmutsat men sexigt, ögonbrynen svarta och trotsigt vinklade. Rökslingor stiger upp från hennes kläder och antyder att hon nyss har blivit släckt eller just ska börja brinna. Jag känner inte igen den där människan.
Finnick, som har vankat omkring i studion några timmar, kommer fram bakom mig och säger med något som nästan liknar hans gamla vanliga sinne för humor: »De kommer att vilja döda dig, kyssa dig eller vara du.«
Alla är helnöjda och belåtna med sitt arbete. Det är nästan dags att bryta för middag, men de envisas med att vi ska fortsätta. Nästa dag ska vi koncentrera oss på tal och intervjuer och jag ska låtsas delta i rebellstrider. I dag vill de bara ha en slogan, en enda rad som de kan lägga in i en kort propåa som ska visas för Coin.
»Panems folk, vi slåss, vi vågar, vi övervinner vår hunger för rättvisa!« Det är allt. Jag förstår av hur de presenterar repliken att de har arbetat med den i månader, kanske år, och är riktigt stolta över den. Jag tycker den är uppstyltad och saknar flyt. Jag kan inte tänka mig att säga så på riktigt – möjligen på huvudstadsdialekt och i så fall som ett skämt. Som när Gale och jag brukade härma Effie Trinkets »Och må oddsen ALLTID vara er gynnsamma!« Men nu står Fulvia mitt framför mig och beskriver slaget jag just deltagit i. De kamrater som kämpat vid min sida ligger döda runt omkring mig och jag måste ge de överlevande mod och styrka genom att vända mig mot kameran och ropa sloganen.
Jag knuffas åter på plats och rökmaskinen sätter igång. Någon ber högljutt om tystnad, kamerorna går och jag hör »Tagning!« Så jag lyfter bågen ovanför huvudet och skriker med all ilska jag kan uppbåda: »Panems folk, vi slåss, vi vågar, vi övervinner vår hunger för rättvisa!«
Det blir dödstyst. Länge. Och ännu längre.
Till sist sprakar det i radion och studion fylls av Haymitchs spydiga skratt. Han hejdar sig bara för att säga: »Så, mina vänner, dör en revolution.«