De leker på Ängen. Den dansande flickan med mörkt hår och blå ögon och pojken med blonda lockar och grå ögon. Han gör sitt bästa för att hänga med henne på knubbiga småbarnsben. Det tog fem, tio, femton år innan jag gick med på det. Men Peeta ville så gärna ha barn. Första gången jag kände att hon rörde sig i mig uppslukades jag av en skräck som kändes lika gammal som livet självt. Det var bara glädjen över att hålla henne i min famn som kunde tämja den skräcken. Att bära honom kändes lite lättare, men inte särskilt mycket.
Frågorna har just börjat komma. Arenorna har blivit jämnade med marken, man har byggt minnesmärken och hungerspelen finns inte längre. Men man undervisar om dem i skolan och flickan vet att vi spelade en roll i dem. Pojken kommer att få veta om några år. Hur ska jag kunna berätta för dem om den världen utan att skrämma ihjäl dem? Mina barn, som tar sångens ord för givna.
Ute på ängen, under dungens pilar
en bädd av gräs, där du kan vila.
Lägg dig ner, låt dig inte väckas
förrän vi ser en ny dag bräckas.
Här kan du vila, här är det tryggt,
här skyddar tusenskönor från allt som är styggt.
Här blir drömmar ljuva och sanna för dig,
här är platsen där jag älskar dig.
Mina barn, som inte vet att de leker på en gravplats.
Peeta säger att det kommer att gå bra. Vi har varandra. Och boken. Vi kan få dem att förstå på ett sätt som gör dem modigare. Men en dag kommer jag att bli tvungen att berätta om mina mardrömmar, varför jag har dem och varför de aldrig kommer att försvinna.
Jag ska berätta hur jag bär mig åt för att överleva. Jag ska berätta att riktigt dåliga morgnar så känns det helt omöjligt för mig att glädja mig åt något alls, eftersom jag är så rädd att förlora det. Det är då jag gör upp listor tyst för mig själv över varje god handling jag har sett. Det är som ett spel, likadant om och om igen. Efter mer än tjugo år blir det ibland nästan lite långtråkigt.
Men det finns mycket värre spel att spela.
SLUT