Nico hade bestämt sig. Eller hade han? Han vaknade på lördagsmorgonen insnärjd i svettvåta lakan och med en huvudvärk som kändes som hammarslag mot pannan trots att han inte druckit en droppe på fredagskvällen. Det kändes som om han bara sovit ett par timmar. När han skulle raka sig darrade händerna så att det tog dubbelt så lång tid som vanligt och han skar sig på hakan.
Tanken på frukost fick det att vända sig i magen på honom. Han satte ändå på kaffe och värmde mjölk och plockade fram gårdagens bröd som var torrt och nästan oätligt. Men torrt bröd skulle ju vara lugnande för magen. Att gå ner till bageriet på hörnet hade han inte en tanke på.
Det var lördag, men han antog att Martine Poirot skulle komma in till Justitiepalatset ändå eftersom hon var mitt uppe i en mordutredning. Han skulle kunna ringa till växeln och höra när hon väntades till kontoret.
Eller så kunde han åka hem till henne. Han visste var hon bodde.
Av någon anledning kändes den tanken lugnande. Att prata helt privat med undersökningsdomaren, utan notarie, var som att försiktigt doppa foten i havet och känna efter hur det skulle kännas att gå i. Det var inte att genast ta steget fullt ut.
Förresten fanns det flera skäl till att han helst ville tala med Martine Poirot utan hennes notarie.
Problemet var att han började bli rädd också. Ändå sedan han hört steg bakom sig på torsdagen hade han haft känslan att någon iakttog honom. När han gick på gatan kände han hur musklerna i nacken drog ihop sig, men när han vände på huvudet såg han aldrig något misstänkt. Kanske började han bli paranoid.
Men Jeanne var ju faktiskt död.
Han hade sin bil i garaget på jobbet eftersom den stod bättre där än ute på Rue Abélard och han bara hade fem minuters promenad dit om han behövde den. Men om nu verkligen någon iakttog honom, vad skulle de göra om han gick och hämtade bilen klockan åtta på lördagsmorgonen?
Han skulle ta en taxi i stället. Gud, han började verkligen bli paranoid, tänkte han när han hällde ut det kalla kaffet i vasken, men trots det tvekade han inte när han kommit fram till taxiväxeln.
– En bil till Rue Héloïse nummer 7, tack, sade han.
Han ryckte till sig en kavaj från garderoben, låste dörren med dubbla slag och sprang nedför trappan i huset där hans lägenhet upptog de översta två våningarna. I stället för att gå ut genom porten mot Rue Abélard öppnade han bakdörren och gick raskt tvärsöver den lilla gården med körsbärsträden till baksidan av huset i nästa kvarter. Porten mot gården stod olåst som han visste att den brukade göra. Taxin väntade redan ute på Rue Héloïse.
– Jag vill åka till Clos des Abeilles i Abbaye-Village, sade han.
Han kände nästan ett slags lättnad under färden över bron, ut från staden och upp mot kullarna på andra sidan floden. Nu fanns det ingen återvändo.
När han betalat taxin och sett den åka i väg nästan kastade han sig på dörrklockan till det smala vita fyravåningshuset på Clos des Abeilles för att inte hinna ångra sig i sista stund.
Lyckligtvis var det Martine Poirot och inte hennes man som öppnade. Hon såg nyvaken och nyduschad ut med fuktigt hår och en vit frottémorgonrock över svarta långbyxor. När hon såg honom stå utanför dörren såg hon förvånad ut, men sedan log hon välkomnande.
– Men Dominic, vilken överraskning! Stig in och ta en kopp kaffe!
Martine hade sovit längre än hon tänkt sig – ”efter kvällens utsvävningar” sade Thomas självbelåtet – och klockan var nästan åtta när hon klev in i duschen. Hon klädde sig snabbt och gick ner i köket för att förbereda frukosten medan Thomas duschade. Mjölken hade surnat, men mjölkbilen skulle väl komma när som helst. Hon hällde ut den förstörda mjölken och sköljde ur flaskan.
Hon kände att hon behövde mycket kaffe och satte på en stor kanna.
Det ringde på dörren, mjölkbudet precis som på beställning, tänkte hon och gick för att öppna. Men utanför dörren stod Dominic di Bartolo.
Hon stirrade häpet på honom. Hon hade aldrig ens sett den elegante Dominic utan slips, men här stod han utanför hennes hem och såg ut som om han just fiskats upp ur floden och körts i en torktumlare, slarvigt rakad, med blodsprängda ögon och en kavaj som inte passade till den uppknäppta blå skjortan. Vad i all världen hade han här att göra?
– Men Dominic, vilken överraskning! Stig in och ta en kopp kaffe, sade hon.
Hon ledde Dominic in i matsalen där hon just ställt fram kaffekopparna. Thomas stod fortfarande i duschen, hon hörde honom sjunga ”La donna è mobile” och ljudet av rinnande vatten i bakgrunden. Hon gick för att hämta en kaffekopp till.
– Du undrar vad jag gör här förstås, sade Dominic matt.
Hon nickade.
– Jag är här för att jag har upplysningar som jag tror har betydelse för att lösa mordet på Jeanne Demaret och som hör ihop med något som hände för trettiotre år sedan och som jag tror att jag är den ende som känner till utöver Jeanne och de som var direkt inblandade.
Han pratade så fort att orden nästan snubblade över varandra.
– Men Dominic, sade hon tveksamt, om det är ett samtal i tjänsten så vet ju du bättre än någon att jag borde ha min notarie närvarande för att det ska bli på riktigt.
– Jo. Men jag skulle ändå vilja berätta det för dig på tu man hand, nu, om det går bra.
Han log blekt.
– Jag är naturligtvis beredd att göra det på riktigt sedan med protokoll och signatur och sigill och alltihop. Men när det är något man gått och tryckt på i så många år …
Thomas kom nedför trappan, muntert visslande.
– Jag går till bageriet, Martine, vad tycker du jag ska köpa?
Han stack in huvudet i matsalen och hajade till när han såg deras gäst. Han hade träffat Dominic di Bartolo förstås, men inte mer än tre-fyra gånger och aldrig bytt mer än några artighetsfraser med mannen. Nu satt han här i deras matsal halv nio på lördagsmorgonen. Hade det något med Julie att göra? Han gick in och skakade hand med honom.
Martine följde med honom ut i hallen.
– Köp en stor påse croissanter, sade hon lågt, och gå bort till torget och köp tidningar också, och ha inte för bråttom tillbaka, jag tror att Dominic just ska till att avslöja Jeanne Demarets hemlighet för mig.
Dominic såg mer samlad ut när Martine kom tillbaka in i rummet.
– Du kan anteckna om du vill, eller om du har en bandspelare, sade han och började tala.
Hans berättelse tog dem tillbaka till 60-talets första år då Dominic, yngst av fem barn till en invandrad italiensk gruvarbetare, bodde i Aubermont med sina föräldrar, sina tre systrar och den fem år äldre brodern Daniel, som han dyrkade.
I augusti 1961, mitt under Kongokrisen, hade en grupp svarta kongolesiska flyktingar kommit till Messières och inkvarterats i den övergivna gamla byskolan i Aubermont, ett hus utan vatten och avlopp som låg högst upp på en kulle utanför byn.
– Fråga mig inte varför de kom dit eller vem som tagit dit dem, sade Dominic, jag vet att det inte kom många svarta flyktingar från Kongo till Belgien då, men som du snart kommer att förstå har jag inte haft någon lust att försöka ta reda på det. Jag vet inte exakt hur många de var, mellan femtio och hundra kanske, många kvinnor och många barn, ett par gamla gubbar och några unga killar.
– Jag tyckte det var spännande, fortsatte han, jag hade aldrig sett några svarta människor förut, och jag var upp dit tillsammans med några andra småkillar och pratade med barnen, de pratade ju franska precis som vi, och vi lekte en hel eftermiddag med dem. Jag minns särskilt en flicka, hon hette Marie-Félice och var så söt att jag blev smått kär i henne den eftermiddagen …
Dominic tog fram sin plånbok ur innerfickan på kavajen. Från ett av de inre facken plockade han fram ett litet, svartvitt foto som han räckte över till Martine.
Det visade en flicka i tioårsåldern med två vita rosetter i håret och bländvit krage med broderade blommor på klänningen. Hon såg ut att ha ljust chokladbrun hy. Hon log tillitsfullt mot kameran med glittrande ögon. Bredvid henne stod en rundkindad, mörkhyad liten pojke i femårsåldern som storögt tittade mot fotografen. På baksidan av kortet stod det i bleknad blyertsskrift med rund, barnslig handstil ”Till Dominique från Marie-Félice”.
– Hon var väldigt stolt över kortet. Hon gav mig det så att jag skulle komma ihåg henne och vi sade att vi skulle träffas igen och leka, sade Dominic lågt. Pojken är hennes lillebror Christophe.
– Hon är ljusare än han, sade Martine frågande.
– Ja, hon sa att hennes pappa var belgare, det var väl inte ovanligt kanske. Min bror Daniel brukade smita ut på kvällarna den sommaren, vi sov i ett slags skjul på baksidan av huset på somrarna och det hade egen ingång så ingen märkte att han gjorde det, utom jag och jag skvallrade ju inte. På kvällen den dagen jag hade träffat Marie-Félice smet han ut som vanligt. Han kom tillbaka ovanligt sent och verkade helt förstörd när han kom in. Jag frågade vad som hänt, först ville han inte berätta, men sedan gjorde han det i alla fall, han ville väl bara få det ur sig.
Dominic stirrade tomt framför sig.
– Om du bara visste hur många gånger jag önskat att han inte hade sagt något, sade han tungt.
Vad Daniel di Bartolo hade berättat var att en grupp tonårspojkar den kvällen dragit runt i byn och varit allmänt stökiga. Förmodligen hade de druckit en del också. Några av tonårspojkarna från flyktingförläggningen på kullen hade kommit ner till byn för att hämta vatten och råkat i ordväxling med pojkarna från byn. På något sätt hade det sedan under kvällen spridits ett rykte att ett par av pojkarna från Kongo antastat och kanske försökt våldta en av flickorna från Aubermont.
– Förmodligen låg det ingenting alls i det, sade Dominic, men pojkarna från byn gick och hetsade upp sig hela kvällen och till sist, när det var mörkt, bestämde de sig för att dra upp till skolan och göra upp.
Han talade långsamt nu, hackigt och med långa pauser.
Pojkarna från byn hade kommit upp till flyktingförläggningen och bultat på dörren, men den var låst och ingen hade öppnat. Efter en stund hade någon föreslagit att de skulle göra upp eld utanför porten, ”för att locka ut dem”. Med cigarettändare och en dunk bensin hade de gjort upp en eld som snart spred sig okontrollerat i den torra gamla byggnaden. Det brann redan för fullt när människorna inne i den gamla skolan började vakna. Men de kunde inte öppna den låsta ytterdören. Det verkade som om ingen hade nyckeln. I Dominics huvud ljöd ännu Daniels plågade röst när han berättade hur han hört barn skrika i dödsångest, inspärrade i lågorna.
– Och jag kunde inte göra något, Nico, hade han sagt, jag visste inte vad jag skulle göra, det var för sent. Jag borde ha stoppat dem, men jag var med på det från början.
Branden uppe på kullen syntes över hela byn och brandkåren var snart på väg, men några av pojkarna hade baxat ner en stor sten på den branta uppfartsvägen som hindrade brandbilarna från att ta sig upp.
Fönstren i den övergivna skolan var igenspikade sedan länge och gick inte att ta sig ut genom, åtminstone inte för vuxna …
Martine hade inte trott att Dominic kunde bli blekare än han var, men han blev ännu en nyans vitare när han till sist närmade sig slutet på sin berättelse.
– Ett par barn var nära att ta sig ut mellan brädorna framför fönstren. En av dem var Marie-Félice. Daniel visste att det var hon, jag hade pratat om henne. De knuffade in henne i elden igen. De ropade ”in med den jävla bastarden igen”. Det berättade Daniel för mig. Då stod jag inte ut med att höra mer, jag satte händerna för öronen och sprang ut ur rummet. Sedan satt jag en lång stund under ett träd och skakade och grät.
Dominic tystnade. Hans händer skakade och han hade svettpärlor längs hårfästet när han fortsatte.
– När jag kom in igen var Daniel död. Han hade hängt sig i takbjälken. Det kändes som om det var mitt fel, han hade sett avskyn i mitt ansikte och stod inte ut.
Martine kände sig som om hon fått ett knytnävsslag i magen. Borde hon försöka trösta Dominic på något sätt? Hon var inte så bra på sådant. Hon lät tystnaden dröja kvar tills Dominics händer slutat skaka.
– Din bror, sade hon, det var väl inte ditt fel, det var väl det att han inte kunde leva med vad han gjort även om han bara varit med i utkanten.
Dominic nickade.
– Ja, det sa Jeanne också. Jeanne Demaret.
– Hon kände alltså till den här historien?
– Ja, hon hade vaknat av brandbilarna och stigit upp och cyklat upp mot skolan för att ta reda på vad som stod på, men när hon kom fram var det redan över. Men hon mötte Daniel på vägen och han berättade allt för henne.
– Men vad hände dagen efter branden? frågade Martine.
– Ingenting! Det var helt obegripligt. Det var som om det aldrig hänt. Jag tror det stod någon notis i Gazette de Villette om att den gamla skolan brunnit ner, och om någon frågade om flyktingarna sades det att de skickats till Bryssel i stället. Men det var just ingen som var intresserad. Och i min familj tänkte vi bara på Daniels död, det var en total katastrof utan någon som helst förvarning.
– Men du visste ju varför han gjorde det, berättade du det för någon? frågade Martine.
– Nej. Mina föräldrar och systrar var tillräckligt knäckta ändå. Jag ville inte göra det värre för dem genom att berätta att deras avgudade Daniel varit med i en lynchmobb som bränt ihjäl flera dussin kvinnor och barn, sade Dominic bittert.
– Det måste ha varit en tung börda att bära för dig, sade hon.
– Helvetiskt. Jag började skolka från skolan och höll på att spåra ur totalt. Det var Jeanne som räddade mig. Hon anade att jag visste vad som hänt och hon bjöd hem mig en dag och berättade att hon också visste, och efter det var vi allierade. Det räddade nog mitt liv.
– Och vad var det som hade hänt egentligen, hur hade det tystats ner och varför gick hon med på mörkläggningen? frågade Martine.
– Jo, hon berättade att när hon kom upp där på natten var Jacques Daelmans och Guy Dolhet där och flera karlar från byn och från facket. De höll på att begrava kropparna, de hade bestämt sig för att tysta ner hela affären för att skydda samhället. Och för att skydda pojkarna, några av dem var inte ens femton år. Det var pojkarnas framtid och alla oskyldiga som skulle drabbas om saken kom ut som de använde som argument för att få Jeanne att tiga. Och hon gick med på det. Men det plågade henne resten av livet. Det gjorde att hon förblev ensam.
– Jag pratade med Justin Willemart i dag, sade Martine.
– Justin, ja, det gjorde henne ont. Och han var inte den ende.
– Fanns det någon mer som visste? Utöver de som var direkt inblandade?
– Nej, Jeanne och jag var nog de enda. Och nu är du den tredje.
De satt tysta en stund. Färgen började komma tillbaka i Dominics ansikte.
– Men nu är alltså frågan vem som dödade Jeanne. Om jag förstått rätt har ni anledning att tro att hon bestämt sig för att tala till sist, sade han frågande.
Martine berättade om det försvunna brevet och Jeanne Demarets sista ord.
– Hon måste ha förvarnat mördaren om att hon tänkte gå ut med det, så det är kanske i den änden vi måste börja. Vilka var det som var med den där kvällen? sade hon.
– Jag vet egentligen inte alls, sade Dominic långsamt, Daniel nämnde inga namn. Jag vet bara ungefär vilka han brukade hänga ihop med, och de sista dagarna har jag funderat mycket på det där som du förstår.
– Och det är ett namn som står ut, en person som varit mycket i medierna på sista tiden och som det skulle vara riktigt illa för om den här historien kom ut – André Fontaine.
– André Fontaine? Vår lokale Führer? Han som säger i alla intervjuer att alla blattar måste bort ur landet för att vi ska kunna skydda den belgiska kulturen och sättet att leva, men att det självklart ska ske med fredliga och parlamentariska metoder?
– Just han ja, han bodde i Aubermont och var något år äldre än Daniel. Hans far var läkare men så nedsupen att ingen ville gå till honom längre, de hade fått sälja sitt stora hus i Luton och flytta ut till ett ruckel i Aubermont. André var ganska vild av sig på den tiden.
Det kändes som om en hel rad glödlampor tändes ovanför huvudet på Martine. Den uppslagna tidningen i Jeanne Demarets vardagsrum hade haft en artikel som följde upp Christine Blanchards tv-program om André Fontaine och Nicolas Forgeron. I artikeln hade André Fontaine skrutit om sina opinionsframgångar samtidigt som han bedyrat sin fasta föresats att använda fredliga metoder. Hade Jeanne Demaret krävt att han skulle dra tillbaka sin kandidatur och bestämt sig för att tala när han stod fast vid den?
Vilket nöje det skulle bli att sätta dit fascist-Fontaine!
Men hon fick inte glömma att de varit flera om mordet. Fontaine hade förstås villiga hejdukar i sin rörelse som ställde upp när han kallade.
– Är det något mer namn du kommit att tänka på, frågade hon Dominic, någon mer som skulle drabbas extra hårt om saken kom ut?
Dominic tvekade.
– Nej, sade han till sist, jag tror inte det, Fontaine är den uppenbara kandidaten.
Martine lyssnade bara med ett halvt öra på honom, hon var i full färd med att planera dagen. De måste åka in till Palatset genast. Hon måste kalla in Julie och göra Dominics redogörelse officiell. Hon måste få dit Christian de Jonge och Annick Dardenne och sätta någon på att bevaka Fontaine. Skulle hon ta in honom genast? Nej, det behövdes mer för det. Om man bara kunde få det förbaskade Belgacom att ta fram telefonlistorna och se om det fanns några samtal till eller från Fontaine! Och så måste hon ta in Guy Dolhet och grilla honom ordentligt. Eller Jacques Daelmans. Eller båda.
Thomas kom in med tidningarna under armen och två påsar från bageriet i ena handen.
– Det blir ingen frukost, sade Martine upphetsat, vi måste åka in till Palatset genast.
Hon stoppade ner ett anteckningsblock i handväskan.
– Ska du åka i morgonrock? frågade Thomas saktmodigt.
– Ojdå.
Martine störtade uppför trappan och kom på rekordtid tillbaka med vit t-shirt och brun kavaj över långbyxorna.
– Och så har vi ingen bil, vi tog ju taxi hem i går kväll.
– Sablar, sade Martine, men Dominic, du har förstås bilen här.
Han skakade på huvudet.
– Nej, jag kom i taxi.
– Jag såg en taxi ute på Rue de l´Abbaye, sade Thomas som höll på att gripas av den allmänna upphetsningen, chauffören höll just på att hjälpa gamla madame Roch att stappla fram till ytterdörren, om ni skyndar er hinner ni nog ta den.
– Jag går ut och stoppar den, sade Dominic, sköt upp dörren och började gå mot huvudgatan medan Martine fortfarande frenetiskt försökte dra en kam genom det fuktiga håret.
Hon skulle aldrig glömma ljuden. Det kändes som om ljudvågorna kom mot henne i slow motion. En kraftig motor som rusade. En dov smäll. En kvinna som skrek.
Hon rusade ut på gatan med Thomas i hälarna. Dominic låg på Rue de l’Abbaye i en blodpöl. En kvinna stod bredvid honom och skrek hysteriskt:
– Han gjorde det med flit! Han gjorde det med flit!
Från de närmaste husen började människor strömma ut på gatan. Martine satte sig på huk vid Dominic och tog tag i hans handled. Hon kände en svag puls. Hon lade sin jacka över honom.
– Kalla på ambulans, kalla på polis! ropade hon vilt. Hon såg att Thomas redan gått tillbaka in i huset för att ringa.
Martine tyckte det kändes som en evighet innan ambulansen kom, men efteråt såg hon att det bara dröjt tio minuter. Ambulansen stannade med tjutande sirener samtidigt som en bil från den kommunala polisen svängde in från andra hållet. Strax därefter kom en polisbil från Justitiepalatset med Christian de Jonge i baksätet. Hon sände en tacksamhetens tanke till Thomas som tänkt på den saken också.
– Vart tar ni honom? frågade hon ambulansmännen när de lastat in den medvetslöse Dominic.
– Saint-Sauveur-sjukhuset.
– Det är monsieur di Bartolo från Justitiepalatset, han får inte lämnas ensam, det var ett mordförsök!
Hon vände sig till Christian de Jonge:
– Ring genast till palatset och ordna någon som bevakar honom! Du kan gå in till mig och ringa, jag bor runt hörnet.
De kommunala poliserna hade redan börjat förhöra vittnena till påkörningen. Hon följde efter Christian och gav honom en snabbversion av Dominics redogörelse.
– Fontaine, vi måste ta reda på var han finns nu och vad han gjort under morgonen! Och få se om vi har större framgång med att spåra bilen den här gången.
Christian gav henne en tankfull blick.
– Du säger att Demaret och di Bartolo var de enda som kände till den här historien utom de som var direkt inblandade? Och de har båda råkat ut för ”olyckor”? Och nu är du den tredje som hört hela historien? Det är nog bäst att du åker med mig i polisbilen till Palatset.
– Du vet också nu, sade Martine blekt.
– Ju fler ju bättre.
Thomas såg dem åka i väg i polisbilen. Huset kändes plötsligt mycket tyst efter den senaste halvtimmens upphetsning. Han kände sig rastlös och onyttig. Och utanför, han önskade att Martine åtminstone kunnat antyda vilka sensationella hemligheter di Bartolo haft att avslöja. ”Det är bäst att du inte vet”, hade hon viskat och kysst honom på kinden när hon klev in i bilen.
Han var stolt över Martines arbete och hade aldrig drömt om en foglig liten hemmafru. Hans egen mor hade varit mer hemma i ateljén än i köket, och Thomas hade ibland sett henne stå och betrakta en stekspade eller visp med förbryllad min som om hon inte fattade hur den hamnat i hennes hand. ”Det är en världslig sak ”brukade de fyra barnen Héger säga i kör, på svenska, när något bränts vid eller kokat bort.
De hade haft hemhjälp när de haft råd, men det var inte ofta, och Thomas och hans syskon hade inte sällan fått klara sig själva när Eva stängde in sig i ateljén för att avsluta en stor beställning. Men det fanns ändå tillfällen när Thomas hädiskt önskade att Martine varit mer inställd på att prioritera samlivet.
Inte för att han visste hur det skulle ha gått till. Han, som kände henne utan och innan, kände också hennes drivkrafter. Den ena var en uppriktig lidelse för rättvisa kombinerad med en misstro mot auktoriteter, som fötts under den period i Martines barndom när hennes far blivit falskt anklagad i en dunkel konspiration som aldrig riktigt klarats upp. Hennes andra drivkraft var en livslång strävan att vinna föräldrarnas uppmärksamhet genom att bräcka den ouppnåelige Philippe. Trots att föräldrarna var döda och Philippe lämnat loppet för länge sedan levde den kvar hos Martine, en ärelystnad som brann med stilla men het låga.
Lika bra att han åt upp en del av allt bröd han köpt i onödan. Han satte på nytt kaffe, tog in den nya mjölken, bar in kaffe och croissanter i matsalen och slog sig ner med Gazette de Villette, Le Soir, Libération och The Independent.
Det låg ett litet fyrkantigt, svartvitt foto på bordet. Thomas tittade på bilden av de två barnen. Han kände inte igen kortet, det måste vara något di Bartolo haft med sig. Han vände på fotot och läste den bleknade texten på baksidan: ”Till Dominique från Marie-Félice”.
Ett ovanligt namn, Marie-Félice, men visst hade han hört det alldeles nyligen? Han funderade en stund, sedan gick han upp till arbetsrummet och plockade fram fader Domitiens visitkort ur portföljen.
Och där stod det på baksidan, samma ovanliga namn. ”Cécile, Marie-Félice och Christophe Naigiziki” hade prästen skrivit.
Thomas visste inte riktigt varför han genast sträckte sig efter telefonen och slog numret på Domitien Rollands visitkort. Han ville göra något, han ville känna att han kunde spela åtminstone en liten biroll i utredningen som Martine nu satsade all sin glöd på.
Fader Domitien lyfte luren efter tredje signalen.
– God morgon fader, sade Thomas, det är professor Héger, vi träffades i biblioteket i går, och ni undrade om jag kunde tala med min fru om era försvunna vänner. Nu har jag ett kort här med två barn på, och någon som heter Marie-Félice har skrivit på baksidan av det. Jag tror att det har något att göra med en utredning min fru håller på med.
Han hörde den plötsliga ivern i prästens röst.
– Kan ni beskriva fotot? frågade han.
– Det ser ut att vara taget för trettio–fyrtio år sedan, svarade Thomas, och det föreställer en flicka i tioårsåldern och en pojke i femårsåldern skulle jag tro. De är båda svarta, men flickan är ganska ljushyllt.
– Det låter som Céciles barn Marie-Félice och Christophe, sade fader Domitien, jag skulle vilja se fotot. Skulle vi kunna träffas, i morgon kanske?
– Gärna, sade Thomas, jag tänkte åka in till citadellet i morgon och söka lite i arkivet där.
– Skulle vi kunna ses på Café de la Cathédrale vid elvatiden i morgon då?
– Det går utmärkt.
Thomas kände sig mer tillfreds när han till sist slog sig ner med sin försenade frukost och tidningarna. Kanske kunde han överraska Martine genom att hitta ett vittne med nya och viktiga upplysningar åt henne.