PROLOG

DET VAR SVÅRA DAGAR för före detta agenter från säkerhetsorganisationen Jamahiriya, den fruktade nationella underrättelsetjänsten i Libyen under Muammar al-Gaddafi. De medlemmar av Jamahiriya som hade lyckats överleva revolutionen i sitt hemland var nu skingrade och hade gått under jorden och fruktade den dag då deras grymma och brutala förflutna skulle hinna ikapp dem på ett mycket grymt och brutalt sätt.

Efter att rebeller med västerländskt stöd ett år tidigare hade intagit Tripoli hade några Jamahiriya-agenter stannat kvar i Libyen och hoppats att de genom att byta identitet skulle kunna rädda sig undan vedergällning. Detta fungerade dock sällan, eftersom andra kände till deras hemligheter och gladeligen angav dem för de revolutionära huvudjägarna för att ge igen för gamla oförrätter eller för att vinna nya favörer. Al-Gaddafis spioner i Libyen greps var de än gömde sig, de torterades och sedan dödades de. Med andra ord drabbades de av ett öde som inte var värre än vad de förtjänade, även om väst hade gjort naiva förespeglingar att rättvisa rättegångar för begågna brott skulle bli dagens lösen när rebellerna tog makten.

Men nej, barmhärtighet stod lika lite på programmet efter al-Gaddafis död som före.

Säg hej till den nye chefen, han är likadan som den förre.

De smartare agenterna från Jamahiriya såg till att lämna landet innan de greps, och några sökte sig till andra afrikanska nationer. Tunisien låg nära, men här såg man inte med blida ögon på Mellanösterns galne hund, ett passande öknamn som al-Gaddafi fått av Ronald Reagan. Tchad var utarmat och intog också en fientlig hållning mot libyerna. Några lyckades ta sig till Algeriet och några fler till Niger, och på bägge platser hittade de ett visst mått av trygghet, men som gäster hos dessa utfattiga regimer var deras framtida möjligheter ytterst begränsade.

Men det fanns en grupp före detta Jamahiriya-agenter som klarade sig bättre än de övriga jagade kollegerna eftersom de hade en definitiv fördel. Under flera år hade denna lilla cell spioner inte bara arbetat med al-Gaddafis bästa för ögonen, utan också för att sko sig själva. De åtog sig uppdrag på fritiden, både i Libyen och utomlands, och utförde jobb åt organiserade kriminella element, åt al-Qaida, för Umayyadernas Revolutionära Råd och till och med för några av de andra underrättelsetjänsterna i Mellanöstern.

Under dessa uppdrag hade gruppen drabbats av förluster också innan deras regering störtats. Flera hade dödats av amerikanska agenter ett år före al-Gaddafis död, och under revolutionen dog ytterligare flera av medlemmarna i Tobruks hamn i samband med ett flygangrepp från NATO:s sida. Två andra togs tillfånga när de gick ombord på ett plan i Misrata och torterades med elchocker innan de hängdes upp nakna i köttkrokar på stadens marknadsplats. Men cellens sju överlevande medlemmar lyckades fly landet, och även om deras frilansuppdrag inte hade gjort dem rika, kunde de tack vare sina internationella kontakter sätta sig i säkerhet likt råttor när det fartyg som kallades ”socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya” började sjunka.

De sju männen sökte sig till Istanbul i Turkiet där de fick hjälp av kriminella element som var skyldiga dem en tjänst. Kort därefter lämnade två av medlemmarna gruppen och övergick till hederligt arbete. Den ene blev säkerhetsvakt hos en juvelerare och den andre fick jobb på en plastfabrik i staden.

De andra fem fortsatte arbeta som spioner och hyrde ut sina tjänster som en ytterst erfaren grupp underrättelsespecialister. De var också oerhört noga med såväl sin personliga som operativa säkerhet eftersom de visste att endast rigorös personlig och operativ säkerhet kunde säkerställa att de inte utsattes för vedergällning från den nya libyska regeringens agenter på andra sidan Medelhavet.

Att de var så noga med säkerheten gjorde att de under några månader klarade sig utan att ådra sig libyernas uppmärksamhet, men sedan slappnade de av. En av dem blev övermodig och höll sig inte till vad man hade kommit överens om. Han bröt mot reglerna för den personliga säkerheten och kontaktade en gammal vän i Tripoli. Denne gamle vän, som för att undvika att bli likviderad hade bytt sida och nu var lojal med den nya regeringen, rapporterade kontakten till Libyens nya och knappt flygfärdiga underrättelsetjänst.

Även om Tripolis nya grupp spioner blev upphetsade av nyheten att flera av deras gamla fiender hade spårats till Istanbul, saknade de möjlighet att omsätta denna kunskap i handling. Att smyga in en insatsgrupp i en utländsk huvudstad med målet att mörda/ta till fånga var inte ett uppdrag som lämpade sig för en oerfaren organisation som just hade börjat ta sina första stapplande steg.

Men en annan organisation snappade upp uppgiften, och denna organisation hade både medlen och motivet att göra något åt saken.

Snart blev de före detta medlemmarna av den libyska underrättelsetjänsten i Istanbul måltavlor. Men inte måltavlor för de libyska revolutionärerna som ville utplåna de sista resterna av al-Gadaffis regim. Inte heller blev de måltavlor för någon västerländsk underrättelsetjänst som ville göra upp räkningen med medlemmarna i en före detta fientlig organisation.

Nej, de fem libyerna blev måltavlor för ett hemligt mordkommando från USA.

Över ett år tidigare hade en medlem i Jamahiriya skjutit och dödat en man som hette Brian Caruso, bror till en av amerikanerna och vän till de övriga. Skytten hade dött kort därefter men hans cell levde vidare. Den hade hållit ut genom revolutionen och dess medlemmar levde och hade hälsan i Turkiet.

Men Brians bror och Brians vänner hade inte glömt.

Och inte heller hade de förlåtit.