ETT

DE FEM AMERIKANERNA hade hållit sig passiva i det nedgångna och dunkla hotellrummet i flera timmar och väntat på skymningen.

Ett varmt skyfall slog mot rutan. Regnet var det dominerande ljudet i det dunkla rummet eftersom männen knappt talade med varandra. Det här hotellrummet hade fungerat som operativt center för gruppen, även om fyra av de fem männen hade bott på andra hotellrum runtom i staden under sin veckolånga vistelse. Nu när förberedelserna var klara hade dessa fyra agenter checkat ut från sina rum och samlats med all sin utrustning hos den femte mannen i gruppen.

Även om de just nu bara satt i stillhet, hade de varit fullt upptagna under den föregående veckan. De hade spanat på sina måltavlor, utformat en operativ plan, hittat gömställen, memorerat tre alternativa flyktvägar och koordinerat logistiken beträffande det uppdrag som nu väntade.

Men nu var förberedelserna klara, och det fanns ingenting de kunde göra förutom att sitta där och vänta på mörkret.

Ett åskväder dundrade in från söder. En blixt som slog ner långt ute i Marmarasjön lyste för ett ögonblick upp de fem statyerna i rummet innan de sveptes in i mörkret igen.

Hotellet låg i området Sultanahmet i Istanbul och man hade valt det som gömställe på grund av att det hade en parkeringsplats inne på området där de kunde ställa sina fordon och för att det låg på ungefär samma avstånd från de olika platser där operationerna skulle utföras senare på kvällen. De hade däremot inte valt hotellet på grund av sängöverkasten i vinyl eller de sjaskiga korridorerna eller den surmulna personalen eller stanken av hasch som sökte sig upp från vandrarhemmet på bottenvåningen.

Men amerikanerna klagade inte över sin inkvartering, de tänkte bara på den uppgift som låg framför dem.

Klockan sju på kvällen tittade gruppens ledare på kronografen han bar på handleden, den var fastsatt över bandaget som täckte hela handen och en del av överarmen. När han reste sig upp från trästolen han suttit på, sade han: ”Vi går härifrån en åt gången. Med fem minuters mellanrum.”

De andra – två som satt på en säng som var fläckig av råttlort, en som lutade sig mot väggen vid dörren och ytterligare en som stod vid fönstret – nickade.

Ledaren fortsatte: ”Jag gillar verkligen inte att dela upp uppdraget på det här sättet. Det är inte rätt metod. Men ärligt talat ... omständigheterna gör oss så illa tvungna. Om vi inte avrättar de här svinen så gott som samtidigt, kommer ryktet att sprida sig och de där kackerlackorna kommer att skingras.”

De andra lyssnade utan att svara. De hade redan pratat om det här otaliga gånger under den senaste veckan. De var väl medvetna om svårigheterna, de var väl medvetna om riskerna och de var väl medvetna om sin ledares förbehåll.

Ledaren hette John Clark. Han hade sysslat med den här sortens uppdrag redan innan den yngste medlemmen i hans grupp hade fötts och därför vägde hans ord tungt.

”Mina herrar, jag har sagt det förut, men jag vill ändå poängtera det igen. Här handlar det inte om några stilpoäng.” Han hejdade sig. ”In och ut. Snabbt och kallblodigt. Ingen tvekan. Ingen nåd.”

Allihop nickade igen.

Clark slutade prata och tog sedan på sig en blå regnrock över sin tredelade kritstrecksrandiga kostym. Han gick bort till fönstret och sträckte fram vänsterhanden. Han fattade tag i Domingo ”Ding” Chavez utsträckta vänsterhand. Ding var klädd i en trekvartslång läderrock och en kraftig läderkeps. Det stod en kanvasväska vid hans fötter.

Ding såg svett i sin läromästares ansikte. Han förstod att Clark hade ont, men han hade inte klagat på hela veckan. Chavez frågade: ”Är du verkligen i form för det här, John?”

Clark nickade. ”Det ordnar sig.”

Sedan sträckte John ut handen mot Sam Driscoll, som reste sig upp från sängen. Sam var klädd i jeansjacka och jeans, men han hade också på sig knä- och armbågsskydd och på sängen där han hade suttit låg en svart motorcykelhjälm.

”Mr C”, sade Sam.

John frågade: ”Är du beredd att mosa de där skitstövlarna?”

”Så redo som jag kan bli.”

”Allt handlar om inställningen. Har man bara rätt inställning och går in för det, ordnar det sig.”

Sam bara nickade samtidigt som ytterligare en blixt lyste upp rummet.

John gick bort till Jack Ryan Jr. Han var klädd i svart från topp till tå: bomullsbyxor, stickad tröja och en stickad mask som var upprullad över ansiktet så att den såg ut som en keps av ungefär samma slag som den som Chavez hade på sig. Dessutom hade han på sig skor med mjuka sulor; de såg ut som svarta tofflor. Clark skakade den tjugosjuårige Ryans hand och sade: ”Lycka till, Junior.”

”Jag kommer att klara av det.”

”Det vet jag.”

Till sist gick John runt sängen och här skakade han Dominic Carusos vänsterhand. Dom var klädd i en fotbollströja i rött och gult och runt halsen hade han en guldfärgad halsduk med orden Galatasaray i rött. Hans klädsel avvek tvärt från de dämpade färgerna de andra i rummet bar, men hans uppsyn var betydligt dystrare än hans färgval.

Med ett allvarligt ansiktsuttryck sade Dom: ”Brian var min bror, John. Jag behöver inte ...”

Clark avbröt: ”Har vi inte talat om det här?”

”Jo, men ...”

”Oavsett vad våra fem måltavlor här i Turkiet har för sig, handlar operationen om betydligt mer än bara hämnd för din bror. Men samtidigt ... är vi alla Brians bröder i dag. Det här är en gemensam operation.”

”Jo, det stämmer, men ... ”

”Jag vill att du koncentrerar dig på uppdraget. Ingenting annat. Vi vet allihop vad vi ska göra. De där asen från Jamahiriya har begått andra brott mot sitt eget folk och mot USA. Och av det vi har tagit reda på framgår tydligt att de fortfarande håller på med skumma saker. Ingen annan kommer att stoppa dem. Det är vår sak att sätta punkt för deras verksamhet.”

Dom nickade halvt frånvarande.

Clark tillade: ”De där asen får bara vad de förtjänar.”

”Jag vet.”

”Är du beredd?”

Nu höjde den unge mannen sin skäggiga haka. Han såg Clark i ögonen. Med en bestämd nick sade han: ”Absolut.”

Och efter det grep John Clark, med sin icke bandagerade hand, tag i sin portfölj och lämnade rummet utan ett ord.

De fyra återstående amerikanerna tittade på sina klockor och satt eller stod sedan stilla utan att säga något och lyssnade på hur regnet slog mot fönstret.