FYRA

WEI ZHEN LIN VAR utbildad ekonom. Han hade aldrig tjänstgjort i sin nations militärmakt och hade därför aldrig rört vid ett skjutvapen förut. Detta plågade honom när han tittade på den stora svarta pistolen som låg på hans skrivbordsunderlägg som om den vore en sällsynt artefakt.

Han undrade om han överhuvudtaget skulle lyckas träffa något med vapnet, även om han misstänkte att det inte krävdes någon större skicklighet för att skjuta sig själv i huvudet.

Han hade fått en trettio sekunders lång genomgång av hur vapnet fungerade av Fung som ansvarade för hans livvaktsskydd. Det var också Fung som hade givit honom vapnet. Fung hade laddat pistolen och osäkrat den åt honom. Därefter hade den före detta polisen med allvarlig men också lätt nedlåtande ton förklarat för Wei hur han skulle hålla vapnet och hur han skulle pressa in avtryckaren.

Wei hade frågat sin livvakt exakt var någonstans han skulle sikta för att få maximal effekt, men svaret som Wei fick var inte lika exakt som han skulle ha velat.

Fung förklarade med en axelryckning att oavsett vilken del av huvudet man tryckte mynningen mot skulle man uppnå önskat resultat under förutsättning att det dröjde innan medicinsk hjälp kom till platsen. Sedan försäkrade han att han personligen skulle se till att det skulle dröja.

Och sedan, med en tvär nick, hade livvakten gått sin väg och lämnat Wei Zhen Lin ensam på sitt kontor där han satt vid sitt skrivbord med pistolen framför sig.

Wei fnyste. ”Fung visade sig verkligen vara en bra livvakt.”

Han tog upp pistolen med bägge händerna. Den var tyngre än han hade förväntat sig, men det fanns balans i tyngden. Kolven var förvånansvärt tjock och kändes betydligt större i handen än vad han hade föreställt sig. Eller vad då föreställt sig? Egentligen hade han inte ägnat särskilt mycket tid i sitt liv åt att tänka på skjutvapen.

Och sedan, efter att han hade studerat vapnet noggrannare en liten stund, och av ren nyfikenhet läst serienumret och tittat på tillverkarens stämpel, tryckte Wei Zhen Lin, den kinesiska republikens president och generalsekreterare för Kinas kommunistiska parti, mynningen mot höger tinning och lade fingret över avtryckaren.

Wei var en osannolik man att leda sitt land och det var i hög grad också därför han hade bestämt sig för att begå självmord.

När Wei Zhen Lin föddes 1958 var hans far, som redan var sextio år gammal, en av de tretton medlemmarna i det kinesiska kommunistpartiets sjunde politbyrå. Wei den äldre hade varit journalist, författare och tidningsredaktör, men på 1930-talet hade han lämnat sitt arbete och anslutit sig till propagandaavdelningen för Kinas Kommunistiska Parti, KKP. Fadern hade deltagit i den långa marschen tillsammans med Mao, den 1 300 mil långa reträttmarschen som befäste Maos ställning som nationalhjälte och ledare för det kommunistiska Kina, och som också säkrade en bekväm framtid för många av männen i hans följe.

Män som Weis far uppfattades som hjältar tack vare att historien hade råkat sammanföra dem med Mao, och de innehade ledande ställningar i Beijing under de därpå följande femtio åren.

Wei Zhen Lin föddes in i denna privilegierade elit. Han uppfostrades i Beijing och sedan skickades han till en exklusiv internatskola i Schweiz. På Collège Alpin International Beau Soleil nära Genèvesjön lärde han känna andra barn med anknytning till kommunistpartiet. Det rörde sig om söner till partitjänstemän, till marskalkar och generaler, och när Wei återvände till universitetet i Beijing för att studera ekonomi var det mer eller mindre förutbestämt att han och många av hans kinesiska vänner skulle börja arbeta inom regeringen på det ena eller andra viset.

Wei ingick i en grupp som skulle bli känd som Furstarna. De var morgondagens stjärnor på den politiska, militära och ekonomiska himlen i Kina. De var alla söner eller döttrar till före detta högt uppsatta partitjänstemän, varav de flesta var framstående maoister som hade deltagit i revolutionen. I ett samhälle som förnekade att det alls fanns någon överklass i landet, utgjorde Furstarna den obestridliga eliten, och det var bara de som hade tillgång till de pengar, den makt och de politiska kontakter som gav dem myndighet att styra över nästa generation.

Efter att Wei tog examen från universitetet blev han kommunal tjänsteman i Chongqing och befordrades snart till biträdande borgmästare. Några år senare lämnade han det allmännas tjänst och åkte till Nanjing där han läste ekonomi och doktorerade i ekonomisk förvaltning på handelshögskolan. Därefter tillbringade han senare hälften av 1980-talet och hela 1990-talet inom den internationella finanssektorn i Shanghai, en av Kinas nya särskilda ekonomiska zoner. Dessa zoner var områden som inrättades av den kinesiska centralregeringen, där många nationella lagar hade upphävts för att ge mer utrymme åt den fria marknaden i avsikt att uppmuntra utländska investeringar. Detta experiment med kvasikapitalistiska fickor hade varit en fullkomlig framgång och Weis utbildning i ekonomi, och i högre grad hans affärsverksamhet och kontakter inom partiet, innebar att han befann sig i centrum av Kinas ekonomiska tillväxt vilket gav honom en ideal utgångspunkt för att klättra ännu högre upp i hierarkin.

Vid millennieskiftet valdes han till borgmästare i Shanghai, Kinas största stad. Här genomförde han ännu fler satsningar för att locka utländska investerare och utvidgade spelrummet för de fria marknadskrafterna.

Wei var stilig, karismatisk och populär bland västerländska affärsmän. Han vann inflytande både i hemlandet och utomlands och framställdes som det nya Kinas ansikte utåt. Men han var också förespråkare för ett strängt ordnat samhälle. Wei stödde endast ekonomisk frihet: invånarna i hans stad fick inte uppleva någon som helst liberalisering vad det gällde den personliga friheten.

I och med Kinas förnedrande förlust i kampen om Sibiriens guldgruvor och oljefält, där Ryssland och USA avgick med segern, fick merparten av regeringen i Beijing sparken. Wei, som sågs som det nya Kinas unga och livfulla symbol, ombads att tjäna sitt land. Han blev partichef för Shanghais kommunistparti och medlem av den sextonde politbyrån.

Under de därpå följande åren delade Wei sin tid mellan Beijing och Shanghai. Han var en sällsynt fågel i regeringen, en affärsinriktad kommunist som arbetade för att utvidga de särskilda ekonomiska zonerna och utrymmet för den fria marknaden i Kina samtidigt som han stödde politbyråns hårdföra linje mot liberala politiska tankegångar och individens frihet.

Han var både ett barn av Mao och partiet och insatt i internationell ekonomi. För Wei var ekonomisk liberalism ett medel för att nå målet, ett sätt att få in utländskt kapital till Kina för att stärka KKP, inte för att underminera partiets ställning.

Efter Kinas korta krig mot Ryssland och USA var det många som trodde att Kinas ekonomiska problem skulle förstöra landet. Svält, ett fullständigt sammanbrott för den nationella och regionala infrastrukturen och i slutändan anarki, var det scenario många föreställde sig. Det var bara tack vare det arbete som lades ner av Wei och andra som han som Kina lyckades undvika en kollaps. Wei hävdade bestämt att man borde utvidga de särskilda ekonomiska zonerna och upprätta en mängd mindre zoner där marknadskrafterna skulle få verka fritt.

En desperat politbyrå gav med sig. Weis plan genomfördes i dess helhet och Kinas kvasikapitalism växte med stormsteg.

Risktagandet lönade sig. Wei, som var huvudarkitekt bakom den ekonomiska reformen, belönades för sitt arbete. Hans framgångar, tillsammans med hans politiska bakgrund och status som Furste, gjorde honom till en självklar kandidat till tjänsten som Kinas handelsminister i den sjuttonde politbyrån. När han tog över som ansvarig för Kinas ekonomiska politik, välsignades landet med en dubbelsiffrig tillväxttakt som verkade kunna pågå hur länge som helst.

Men sedan brast bubblan.

Världsekonomin hamnade i en utdragen recession kort efter att Wei blev handelsminister. Både de utländska investeringarna i Kina och exporten från Kina drabbades hårt. Dessa två komponenter i ekonomin, som Wei hade revolutionerat, var de huvudsakliga orsakerna till nationens dubbelsiffriga tillväxttakt. Tillflödet från dessa källor sinade när världen slutade handla.

En ytterligare utvidgning av de särskilda ekonomiska zonerna på Weis initiativ lyckades inte stoppa den nedåtgående spiralen. Kinesiska uppköp av fast egendom och valutor runtom i världen förvandlades till rena förlustaffärerna när bottnen gick ur den europeiska ekonomin och den amerikanska fastighetsmarknaden.

Wei kände till de politiska villkoren i Beijing. Hans tidigare framgångar med reformer för att införa fria marknader skulle nu vändas mot honom. Hans politiska fiender skulle peka på att hans ekonomiska modell var ett misslyckande och hävda att man genom att utvidga Kinas affärsförbindelser med omvärlden bara hade blottställt Kina för kapitalismens smittbärande sjukdom.

Därför dolde Wei sanningen bakom Kinas misslyckade ekonomiska modell genom att i stället koncentrera sig på enorma statliga projekt, och på att uppmuntra lån till regionala regeringar för att bygga eller förbättra infrastrukturen då det gällde vägar, byggnader, hamnområden och telekommunikation. Detta var den sortens investeringar som återfanns i den gamla kommunistiska ekonomiska modellen; en centralregering som stimulerade till ekonomisk expansion via omfattande planer som utgick från centralt håll.

Detta såg bra ut på papperet och under de följande tre åren kunde Wei presentera siffror där tillväxttakten visserligen inte var lika bra som under de första åren efter kriget men ändå låg på åtta till nio procent, vilket var fullt tillfredsställande. Han förblindade såväl politbyrån och de regionala regeringarna i Kina som världspressen med fakta och siffror som målade upp den bild av verkligheten som han ville att de skulle se.

Men Wei visste att det hela bara var rökridåer, lånen skulle aldrig kunna återbetalas. Efterfrågan på kinesiska exportvaror hade krympt till oroväckande låga nivåer, de regionala regeringarnas skulder uppgick till sjuttio procent av BNP, tjugofem procent av alla lån i de kinesiska bankerna hade förfallit till betalning, och ändå fortsatte Wei och hans ministerium att uppmuntra till fler lån, mer konsumtion och ytterligare byggnation.

Det var ett darrande korthus.

Och parallellt med Weis desperata försök att dölja sin nations ekonomiska problem svepte ett nytt problematiskt fenomen fram över landet som en stormvind.

Detta fenomen kallades för Tuidangrörelsen.

Efter centralregeringens bedrövliga insatser för att lindra följderna av en omfattande jordbävning, fylldes gatorna runtom i landet av demonstranter. Regeringen slog tillbaka mot demonstranterna, visserligen inte lika kraftfullt som man hade kunnat göra, men för varje gripande eller tårgasgranat blev situationen än mer instabil.

När demonstranternas ledare släpades iväg och fängslades, upphörde gatudemonstrationerna under en tid och säkerhetstjänsten trodde att man hade situationen under kontroll. Men då flyttade protesterna över till internet genom sociala medier och diskussionsgrupper i Kina och utomlands, via välkända metoder för att kringgå den kinesiska regeringens internetspärrar.

Med hjälp av hundra miljoner datorer och mobiltelefoner förvandlades de spontana protesterna till en välorganiserad och mäktig rörelse. KKP reagerade långsamt på det nya hotet, säkerhetstjänsten hade batonger, pepparsprej och piketer men inga effektiva medel för att bekämpa det virala upprorets ettor och nollor i cyberrymden. Nätprotesterna övergick därefter till en revolt som långsamt utvecklades under flera månader för att slutligen kulminera i Tuidang.

Tuidang, eller ”fördöm partiet”, var en rörelse som resulterade i att först några hundra, därefter tusentals och sedan miljoner kineser offentligt lämnade Kinas kommunistiska parti. De kunde göra det anonymt på nätet eller så kunde de göra ett offentligt tillkännagivande utanför landet.

Under loppet av fyra år resulterade Tuidangrörelsen i att drygt tvåhundra miljoner kineser lämnade partiet.

Det var inte den enorma mängden människor som hade övergivit partiet under de senaste fyra åren som bekymrade partiledningen. I själva verket var det svårt att avgöra exakt hur många personer som hade lämnat partiet eftersom många av namnen på Tuidangrörelsens lista utgjordes av pseudonymer och namn som inte gick att verifiera. Tvåhundra miljoner avhoppare var kanske egentligen femtio miljoner. Men den negativa publiciteten som drabbade partiet efter att många i utlandet sade upp sitt medlemskap, och den uppmärksamhet som upproret fick i omvärlden, skrämde politbyrån.

Handelsminister Wei betraktade den växande Tuidangrörelsen och den ilska, förvirring och rädsla som den skapade inom politbyrån. Han tänkte på nationens dolda ekonomiska problem men visste att det här var helt fel tidpunkt att avslöja den upptornande krisen. Alla reformer för att strama åt ekonomin fick skjutas på framtiden.

Det här var inte en bra tid att poängtera centralregeringens oförmåga att handskas med något. Det skulle bara ge ytterligare näring åt demonstranterna och förstärka revolten.

På den artonde partikongressen inträffade något otroligt som Wei Zhen överhuvudtaget inte hade kunnat förutse. Han utsågs till Kinas president och kommunistpartiets generalsekreterare, vilket innebar att han nu härskade över hela detta korthus.

Utifrån den måttstock som gällde inom den kinesiska politbyrån hade valet varit en stormig historia. De två ständiga medlemmar som hade legat närmast till hands att ta över rodret hade bägge fallit i onåd några veckor före kongressen. Den ene hade dragits in i en korruptionsskandal i sin hemstad Tianjin och den andre hade fått sin ställning underminerad på grund av att en av hans underlydande hade gripits och åtalats för spioneri. Av de återstående ständiga medlemmarna i politbyrån som kunde komma i fråga, var alla förutom en allierad med någon av de störtade männen.

Det var Wei som var den udda fågeln. Han betraktades fortfarande som en utomstående och saknade koppling till bägge fraktionerna. Detta ledde till att han vid den relativt unga åldern av femtiofyra blev vald i egenskap av kompromisskandidat.

De tre högsta ämbetena i Kina är presidenten, kommunistpartiets generalsekreterare och ordföranden för centrala militärkommissionen, alltså landets överbefälhavare. Det händer att alla tre befattningarna innehas av samma person, men i Weis fall utsågs en annan man till överbefälhavare, Su Ke Qiang, en fyrstjärnig general i Folkets befrielsearmé. Su, som var son till en av Maos mest betrodda marskalkar, hade varit barndomsvän till Wei och de hade studerat tillsammans i Beijing och Schweiz. Deras samtidiga befordran till nationens högsta befattningar visade att det nu var Furstarnas tid att styra landet.

Men Wei visste redan från början att den delade makten inte skulle innebära samarbete. Su hade varit en högljudd förespråkare för militär expansion. Han hade hållit krigshetsande tal för inhemsk publik om hur stark Folkets befrielsearmé var och att Kina var förutbestämt att vara områdets ledande nation och en världsmakt. Han och hans generalstab hade utvidgat militären under det senaste årtiondet, vilket hade skett med hjälp av en årlig tjugoprocentig ökning av militärbudgeten, och Wei visste att Su inte var den sortens general som byggde upp en armé bara för att den skulle vara imponerande vid parader.

Wei visste att Su ville ha krig och enligt Wei var krig det sista Kina behövde.

Tre månader efter att Wei hade övertagit två av de tre styrande posterna höll politbyråns ständiga utskott ett möte i Zhongnanhai, det muromgärdade regeringsområdet väster om Förbjudna staden och Himmelska fridens torg. Under detta möte fattade Wei ett taktiskt beslut som skulle resultera i att han tryckte en pistol mot tinningen drygt en månad senare. Han såg det som oundvikligt att sanningen om nationens ekonomi skulle läcka ut, i alla fall till de som ingick i politbyråns ständiga utskott. Det hade redan börjat sippra ut rykten från handelsministeriet och från provinserna. Därför bestämde sig Wei för att hindra fortsatt ryktesspridning genom att upplysa utskottet om den stundande krisen för ”hans” ekonomi. Inför ett rum med uttryckslösa ansikten förklarade han att han tänkte föreslå en begränsning av det regionala lånandet och ett antal andra åtstramningsreformer. Han förklarade att detta på sikt skulle stärka landets ekonomi, men att det också skulle få den olyckliga effekten att ekonomin i det kortare perspektivet skulle drabbas av en nedgång.

”Vad betyder det kortare perspektivet?” frågade partisekreteraren i statsrådet.

Wei ljög. ”Två till tre år.” Hans analytiker hade sagt till honom att åtstramningspaketet skulle behöva tillämpas i närmare fem år för att få avsedd effekt.

”Hur mycket kommer tillväxttakten att minska?” Denna fråga ställdes av sekreteraren för disciplininspektionens centralkommitté.

Wei tvekade som hastigt och sedan talade han med lugn men behaglig röst. ”Om vår plan genomförs kommer tillväxttakten enligt vår bedömning ovillkorligen att minska med tio räntepunkter under första året reformerna är i kraft.”

Alla i rummet flämtade till.

Sekreteraren sade: ”Tillväxten ligger för närvarande på åtta procent. Menar du att vi kommer att drabbas av recession?”

”Ja.”

Ordföranden för centrala vägledningskommissionen för andlig civilisationsuppbyggnad vrålade rakt ut: ”Vi har haft tillväxt i trettiofem år! Inte ens året efter kriget drabbades vi av recession!”

Wei ruskade på huvudet och svarade lugnt, till skillnad från de flesta av de övriga männen i rummet som hade börjat bli oerhört högljudda. ”Vi blev lurade. Jag har gått igenom statistiken för de där åren. Tillväxten var i huvudsak ett resultat av ökad handel med utlandet, något som jag initierade, men det skedde inte under det första året efter kriget.”

Wei såg nästan direkt att de flesta i rummet inte trodde på honom. Såsom han såg saken var han bara en budbärare som meddelade de andra att krisen var ett faktum. Han bar inte ansvaret för den. Men de andra medlemmarna i det ständiga utskottet började rikta anklagelser mot honom. Wei svarade med eftertryck och krävde att de skulle lyssna på hans plan för att komma till rätta med ekonomin, men i stället började de andra tala om det växande missnöjet på gatorna, och diskuterade sinsemellan hur de nya problemen skulle påverka politbyråns situation i stort.

Därefter urartade mötet alltmer. Wei bytte taktik och höll sig på defensiven. Sent på eftermiddagen drog han sig tillbaka till sin bostad inne på Zhongnanhai, väl medveten om att han hade överskattat förmågan hos sina kolleger i det ständiga utskottet att förstå hur allvarligt hotet var. De lyssnade inte på hans plan; planen skulle inte diskuteras mer.

Han hade blivit sekreterare och president eftersom han inte hade allierat sig med någon, men under de där hetsiga timmarna när man hade diskuterat den kinesiska ekonomins bistra framtid, insåg han att det hade kommit väl till pass om han hade haft några vänner i det ständiga utskottet.

Som en erfaren politiker med en starkt utvecklad känsla för realpolitik visste han att hans möjligheter att rädda sitt eget skinn under det nuvarande politiska klimatet var små så länge han inte hävdade att den tillväxt och det välstånd som förment hade präglat de senaste trettiofem åren också skulle fortsätta under hans ledning. Och som lysande ekonom med fullständig tillgång till Kinas ytterst hemliga ekonomiska statistik visste han att välståndsökningen i landet nu skulle bromsa in och att framtiden helt klart skulle innebära en tillbakagång.

Och det handlade inte bara om ekonomin. En totalitär regim kunde – åtminstone teoretiskt – skyla över många ekonomiska problem. På sätt och vis var det exakt vad han hade sysslat med i flera år genom att använda sig av enorma satsningar i den offentliga sektorn för att stimulera ekonomin och ge ett orealistisk intryck av ekonomins livskraft.

Men Wei visste att hans Kina satt på en krutdurk av missnöje och att risken för att den där krutdurken skulle explodera ökade för varje dag.

Tre veckor efter det katastrofala mötet i Zhongnanhai insåg Wei att hans maktställning var hotad. Under en diplomatresa till Ungern beordrade en av medlemmarna i det ständiga utskottet, ordföranden för Kommunistpartiets propagandaavdelning, att såväl alla statskontrollerade massmedier i landet som de KKP-kontrollerade nyhetsbyråerna utomlands skulle börja sända kritiska rapporter om Weis ekonomiska politik. Detta saknade motstycke och Wei var rasande. Han skyndade tillbaka till Beijing och krävde ett möte med ordföranden för propagandaavdelningen men fick höra att denne var i Singapore till slutet av veckan. Då sammankallade Wei till ett krismöte i Zhongnanhai för hela den tjugofem man starka politbyrån, men endast sexton medlemmar infann sig.

Bara några dagar senare började massmedierna att framföra anklagelser om korruption, påståenden om att Wei hade missbrukat sin makt för personlig vinning medan han var borgmästare i Shanghai. Anklagelserna styrktes av undertecknade vittnesmål från flera av Weis före detta medhjälpare och affärspartners i Kina och utomlands.

Wei var inte korrupt. Som borgmästare för Shanghai hade han bekämpat korruptionen överallt där han hade träffat på den, i Shanghais affärsvärld, inom polisen och i partiapparaten. Under det arbetet hade han skaffat sig fiender och dessa fiender kunde mer än gärna tänka sig att vittna falskt för att komma åt honom, särskilt i de fall när högt uppsatta organisatörer bakom kuppen erbjöd dem goda kontakter inom den politiska organisationen i utbyte mot deras uttalanden.

Ett häktningsbeslut utfärdades för Furstarnas ledare. Beslutet hade undertecknats av Ministeriet för offentlig säkerhet, Kinas motsvarighet till det amerikanska justitiedepartementet.

Wei visste exakt vad som pågick. Detta var ett kuppförsök.

Kuppen nådde sin kulmen på krisens sjätte dag, när vicepresidenten på morgonen ställde sig framför ett antal kameror i Zhongnanhai och förklarade för en förbluffad internationell journalistkår att fram tills att den olycksaliga affären med presidenten Wei hade lösts, skulle han ta över regeringsansvaret. Vicepresidenten hävdade att presidenten officiellt befann sig på flykt undan rättvisan.

Vid den tidpunkten befann sig Wei bara fyrahundra meter bort i sin bostad i Zhongnanhai. Ett fåtal lojala medarbetare hade slutit upp vid hans sida, men det blev allt tydligare att han hade förlorat slaget. Vicepresidentens personal upplyste honom om att han senast klockan tio morgonen därpå skulle släppa in representanter från ministeriet för offentlig säkerhet i sin bostad, varefter han skulle gripas. Om han inte fann sig i detta frivilligt, skulle man använda våld.

Sent på kvällen den sjätte dagen gick Wei äntligen till offensiv. Han identifierade de i partiet som konspirerade mot honom, och kallade de övriga i politbyråns ständiga utskott till ett hemligt möte. För de fem män som inte ingick i konspirationen betonade han att han själv var ”den främste bland likar” och om han förblev president och generalsekreterare skulle han styra med utgångspunkt i principen om kollektivt ledarskap. Med andra ord lovade han var och en av männen på mötet mer makt än de skulle få om de lät någon annan överta hans roll.

Det ständiga utskottet ställde sig dock avvisande. Det var som om de betraktade en dömd man, och de var inte intresserade av att ställa sig på hans sida. Den näst mäktigaste mannen i Kina, ordföranden för centrala militärkommissionen, Su Ke Qiang, sade inte ett ord under hela mötet.

Under natten hade Wei ingen aning om han skulle komma att störtas på morgonen – om han skulle gripas och fängslas, tvingas att underteckna en falsk bekännelse och kanske till och med avrättas. Under timmarna före gryningen började hans framtid se allt mörkare ut. Tre av de fem medlemmarna i politbyrån, som ännu inte hade anslutit sig till konspiratörerna, lät meddela att de visserligen inte tänkte medverka till att han avsattes men att de saknade politisk makt att hjälpa honom.

Klockan fem på morgonen träffade Wei sina medarbetare och berättade för dem att han tänkte avgå för nationens bästa. Ministeriet för offentlig säkerhet underrättades om beslutet och en grupp män från säkerhetstjänstens byggnad på Östra Chang’an-avenyn på andra sidan av Himmelska fridens torg skickades iväg till Zhongnanhai för att gripa Wei.

Wei lät meddela dem att han tänkte följa med frivilligt.

Men Wei hade bestämt sig för att han inte skulle följa med frivilligt.

För han tänkte överhuvudtaget inte följa med.

Den femtiofyra år gamle Fursten hade ingen som helst lust att delta i det politiska skådespel som hans fiender nu tänkte regissera för att utpeka honom som syndabock för landets recession.

De kunde få honom som död och de kunde göra vad de ville med det arv han lämnade efter sig, men han tänkte inte vara med och betrakta cirkusen.

När männen från säkerhetstjänsten körde mot regeringskvarteren talade Wei med chefen för sin livvaktsstyrka, och Fung gick med på att förse honom med en pistol och berätta hur man skulle använda den.

Wei höll den stora svarta pistolen av typen QSZ-92 mot huvudet. Han darrade lätt på handen, men kunde ändå konstatera att han med tanke på omständigheterna kände sig förhållandevis samlad. När han slöt ögonen och började pressa in avtryckaren hårdare, tilltog darrningarna. Han började skaka i hela kroppen från fötterna och uppåt.

Wei blev nervös för att darrningarna skulle resultera i att mynningen förflyttade sig så att kulan missade hjärnan och därför tryckte han pistolen hårdare mot tinningen.

Höga rop hördes från korridoren utanför kontoret. Det var Fungs röst och han lät upphetsad.

Wei blev nyfiken och öppnade ögonen.

Dörren till kontoret vräktes upp och Fung sprang in. Wei ryckte till så kraftigt att han var rädd för att Fung skulle märka hur svag han var.

Han sänkte snabbt pistolen.

”Vad är det frågan om?” krävde han att få veta.

Fungs ögon var vitt uppspärrade. Han hade ett absurt leende i ansiktet. Han sade: ”Stridsvagnar! Det är stridsvagnar på gatan!”

Wei sänkte pistolen lite till. Vad betydde det här? ”Det är bara säkerhetstjänsten. Säkerhetstjänsten har pansarfordon”, svarade han.

”Nej! Det här är inte några bepansrade trupptransportfordon. Utan stridsvagnar! Långa led med stridsvagnar! De kommer från Himmelska fridens torg!”

”Stridsvagnar? Vems stridsvagnar talar vi om?”

”Su! Det måste vara general ... ursäkta, jag menar ordförande Su! Han har skickat stridsvagnar för att skydda er. Säkerhetstjänsten vågar inte gripa er om militären stoppar dem. Hur skulle de kunna göra det?”

Wei vågade inte tro att det var sant. Su Ke Qiang, den fyrstjärnige generalen från Furstarnas led och ordförande för centrala militärkommissionen, en av de män som Wei vädjat personligen till i går kväll, hade kommit till hans undsättning i det absolut sista ögonblicket.

Kinas president och partiets generalsekreterare knuffade pistolen över skrivbordet till sin chefslivvakt. ”Major Fung ... Det verkar som om jag inte behöver den här i dag. Befria mig från den innan jag gör mig själv illa.”

Fung tog pistolen, säkrade den och stoppade ner den i hölstret på höften. ”Jag är mycket lättad, herr president.”

Wei trodde inte att Fung egentligen brydde sig om huruvida han levde eller dog, men i detta berusande ögonblick ställde sig Wei upp och skakade hand med sin livvakt ändå.

Vilka bundsförvanter som helst, även om det rörde sig om villkorliga sådana, var värda att ha en dag som denna.

Nu såg Wei ut genom fönstret i sitt kontor, över själva anläggningen och till en punkt i fjärran bortanför murarna som omgav Zhongnanhai. Stridsvagnar fyllde gatorna, beväpnade soldater gick runt i välordnade led längs pansarfordonen med gevär vilande i armvecken.

När mullret från de framryckande stridsvagnarna satte golvet i gungning och fick böckerna, lamporna och möblerna inne på kontoret att vibrera, började Wei le men det var ett leende som strax försvann.

”Su?” sade han förvånat för sig själv. ”Av alla människor var det han som räddade mig ... men varför?”

Han visste svaret. Även om Wei var lycklig och tacksam över att militären hade ingripit insåg han, också under de där första ögonblicken, att hans överlevnad gjorde honom svagare, inte starkare. Han skulle få betala ett pris för att han överlevt0.

Wei Zhen Lin visste att han under resten av sin tid som härskare skulle stå i tacksamhetsskuld till Su och dennes generaler, och han visste exakt vad de ville ha av honom i utbyte.