TRETTON

VALENTIN KOVALENKO vaknade kort före klockan fem på morgonen i sitt rum på Blue Orange, en hälsoanläggning med spa och gym i nordöstra delen av Letňany utanför Prag i Tjeckien. Han hade redan varit här i tre dagar, badat bastu, fått massage och ätit utmärkt mat, men bortsett från dessa njutningar hade han förberett sig noga inför en operation han skulle genomföra före gryningen den här morgonen.

Precis som mannen från maffian, som hade hjälpt honom att rymma från fängelset hade lovat, hade han fått sina order via Cryptogram, ett säkert system för snabbmeddelanden. Kort efter att han hade anlänt till gömstället som hade ordnats av maffian i Sankt Petersburg, hade han fått en dator med programmet installerat samt dokument och pengar och anvisningar om hur han skulle gå till väga för att bosätta sig i Västeuropa. Han hade gjort som han hade blivit beordrad och bosatt sig i södra Frankrike. Han loggade in på sin dator en gång om dagen för att kontrollera om han hade fått nya direktiv.

Under två veckor hörde han ingenting från sin nya arbetsgivare. Han uppsökte en läkare i trakten och fick behandling och mediciner för de sjukdomar han fått under sin tid i häktet i Moskva, och han började återhämta sig. En morgon när han öppnade krypteringsprogrammet och loggade in med lösenord och verifieringskoder, dök en ensam textrad upp i fönstret med snabbmeddelanden.

”God morgon.”

”Vem är ni?” skrev Kovalenko.

”Jag är er kontakt, herr Kovalenko.”

”Vad kallar jag er?”

”Kalla mig Center.”

Med ett lätt leende skrev Valentin: ”Ska jag kalla er för herr Center eller fru Center eller är ni kanske en produkt av internet i sig?”

Nu var pausen längre.

”Jag tror nog att det sistnämnda stämmer bäst.” Efter en kort paus dök orden upp betydligt snabbare på Kovalenkos skärm. ”Är ni redo att sätta igång?”

Valentin svarade snabbt: ”Jag vill veta vem jag arbetar för.” Han tyckte att det var en rimlig begäran även om mannen från maffian hade berättat att hans nye arbetsgivare inte brydde sig om sådant.

”Jag förstår att ni är fundersam inför er situation, men jag har inte tid att dämpa er oro.”

Valentin Kovalenko föreställde sig att han förde ett samtal med datorn i sig. Svaren var stela, träaktiga och logiska.

Han talar engelska som en infödd, tänkte Kovalenko för sig själv. Men sedan rättade han sig. Även om Valentin talade engelska flytande, kunde han inte vara säker på om någon annan hade engelska som modersmål eller ej. Om han hörde honom tala skulle han kanske kunna avgöra om det stämde eller inte, men för ögonblicket fick han nöja sig med att veta att hans arbetsgivare talade engelska obehindrat.

Kovalenko frågade: ”Om ni är ett väsen som avser att spionera via datorer, vad är då min roll?”

Svaret kom snabbt: ”Att ha hand om agenter ute på fältet. Er specialitet.”

”Mannen som hämtade mig utanför fängelset sade att ni fanns överallt. Att ni var allvetande och allseende.”

”Är det en fråga?”

”Vad händer om jag vägrar att följa era instruktioner?”

”Använd er fantasi.”

Kovalenko höjde på ögonbrynen. Han var inte säker på om detta var ett försök till humor från Centers sida eller ett oförställt hot. Han suckade. Han hade redan börjat arbeta för Center i och med att han hade rest hit och skaffat sig en lägenhet och en dator. Det stod klart att han inte hade någon möjlighet att spjärna emot.

Han skrev: ”Ge mig instruktionerna.”

Centers svar var orsaken till att Valentin nu befann sig på ett uppdrag i Prag.

Hans fysiska återhämtning efter luftrörskatarren, ringormsangreppet och den diet som i huvudsak bara hade bestått av kornsoppa och mögligt bröd var en långsam process. Men han hade varit frisk och i bra kondition när han hade förts till häktet på Matrosskaja Tisjina, och tack vare sin disciplin återhämtade han sig snabbare än flertalet andra skulle ha gjort.

Gymmet här på Blue Orange hade varit till stor hjälp. Han hade tränat i flera timmar under de senaste tre dagarna, och detta tillsammans med hans joggingrundor tidigt på morgonen, hade fyllt honom med energi och kraft.

Han tog på sig sina träningskläder, en svart overall med en smal grå rand på ena sidan, och satte på sig sin svarta stickade mössa över sitt mörkblonda hår. Han stoppade ner en fällkniv med svart blad, en uppsättning dyrkar och en liten påse av filt, lika stor som hans knytnäve, i fickan på overallen och drog igen blixtlåset.

Därefter tog han på sig grå strumpor och sina svarta löparskor av märket Brooks och drog på sig tunna handskar av märket Under Armour innan han lämnade rummet.

Kort därefter befann han sig utanför hotellet och joggade söderut i ett ljummet duggregn.

Under den första kilometern joggade han i gräset längs Tupolevova utan att möta någon i mörkret som omgav honom förutom ett par varubilar som mullrade förbi på gatan.

Han svängde västerut på Křivoklátská och höll maklig takt. Han lade märke till att hans hjärta slog hårdare än vanligt så här tidigt under löprundan och det gjorde honom lite förvånad. När han arbetade i London brukade han springa en mil genom Hyde Park i stort sett varje morgon, och det var knappt att han svettades bortsett från under årets varmaste månader.

Han visste att han inte var i lika bra form som han hade varit i Storbritannien men han misstänkte att hans hårt dunkande hjärta inte berodde på hans fysiska hälsa.

Nej, han var nervös den här morgonen eftersom han var tillbaka ute på fältet.

Visserligen hade Valentin Kovalenko varit biträdande rezident i Storbritannien i den ryska underrättelsetjänsten i utlandet, SVR, men en person i den ställningen brukar vanligtvis inte syssla med konkret arbete ute på fältet. Att lämna och ta emot meddelanden vid flyktiga möten eller på överenskomna gömställen eller genomföra likvideringar var sådant som agenter längre ner i näringskedjan hade hand om. Nej, Valentin Kovalenko skötte större delen av sitt arbete som spionchef från sitt bekväma kontor på den ryska ambassaden eller över en Biff Wellington på Hereford Road eller kanske oxkind med vattenkrasse, märg och salsa som tillagats i en koleldad Josperugn på Les Deux Salons.

Det var den gamla goda tiden, tänkte han för sig själv när han sänkte takten lite för att försöka kontrollera det kraftiga dunkandet i bröstet. I dag skulle hans arbete inte bli särskilt farligt, även om det skulle bli betydligt mindre intellektuellt än vad hans liv och arbete i London hade varit.

Han hade självfallet gjort sin beskärda del av slitgöra för Ryssland. Ingen kunde bli biträdande rezident utan att ha gjort sina hundår. Kovalenko hade varit illegalist, en agent som arbetade utan officiell täckmantel för Ryssland på ett antal platser runtom i Europa och han hade också tillbringat en tid i Australien. Då hade han naturligtvis varit yngre. När han arbetade i Sydney hade han just fyllt tjugofyra och när han lämnade fältet för att sätta sig bakom ett skrivbord var han fortfarande yngre än trettio. Men han hade tyckt om att jobba på fältet.

Han svängde in på Beranových och fortsatte norrut. Han följde en väg som han hade sprungit under två dagar men i dag skulle han avvika från vägen, även om det bara handlade om några minuter.

Regnet tilltog lite och han började bli blöt men å andra sidan gav regnet honom ett bättre skydd än vad bara mörkret i sig kunde ge honom.

Kovalenko log. Spioner älskade mörker. Och spioner älskade regn.

Han trivdes med att genomföra det här uppdraget, även om det i hans ögon var en minst sagt underlig uppgift, och oavsett vad hans överordnade hoppades uppnå med övningen trodde Valentin att det var tämligen osannolikt att det hela skulle gå i lås.

När han hunnit ungefär tjugo meter från korsningen till Beranových tittade han både åt vänster och höger innan han tittade över axeln. Gatan var tom så Kovalenko rusade snabbt iväg åt höger och vid ett litet järngaller i en vitmenad vägg ställde han sig på knä och dyrkade snabbt upp det enkla låset. Det var en villagata och låset var en enkel match men det var så länge sedan som han hade satt sin skicklighet att dyrka upp lås på prov att han tillät sig ett hastigt leende när han stoppade tillbaka verktygen i fickan.

Några sekunder senare befann han sig i trädgården framför ett tvåvåningshus. Hans svarta kläder gjorde att han knappt syntes i mörkret. Han sökte sig mot husets högra sida och smet sedan in genom en trägrind som skilde trädgårdens främre och bakre del åt. Han sprang förbi en upphöjd simbassäng som var övertäckt för säsongen och passerade mellan ett trädgårdsskjul och ett uthus fram till den bakre muren som kringgärdade privatfastigheten åt öster. Valentin Kovalenko hoppade över muren, ner på det blöta gräset och befann sig nu exakt där hans sökning på Google Maps hade berättat för honom att han skulle befinna sig.

Nu hade han tagit sig förbi murarna, den yttre belysningen och vaktskjulen som omgav den vetenskapliga forskningsanläggningen VZLÚ.

Kovalenkos nye chef, den engelsktalande personen som kallade sig för Center och som kommunicerade via säkra snabbmeddelanden, hade inte berättat för honom vad dagens övning gick ut på eller ens särskilt mycket om själva målet förutom adressen och hur han skulle ta sig dit. Men ryssen hade forskat en del på egen hand och tagit reda på att VZLÚ var en forsknings- och testanläggning för rymdteknik, och att arbetet här huvudsakligen handlade om aerodynamik, flygplansmotorer och helikopterrotorer.

Det var en stor anläggning som bestod av flera byggnader och testområden.

Vad Valentins arbetsgivare än ville ha tag på här, var det inte Valentins sak att skaffa fram det. I stället hade han fått i order att bara ta sig in på området och lämna kvar några föremål.

I skydd av mörkret och regnet ställde han sig på knä på den första parkeringsplatsen han kom fram till och plockade upp filtpåsen ur jackfickan. Ur påsen tog han upp ett duvgrått USB-minne och mot bättre vetande lade han det på en parkeringsruta. Stickan var märkt med texten ”Testresultat”, men han var noga med att lägga den med texten neråt.

Kovalenko var ingen idiot. Han var övertygad om att den här minnesstickan inte innehöll några testresultat, eller i alla fall inga äkta testresultat. Sannolikt innehöll den ett datorvirus och om Valentins arbetsgivare var skicklig, skulle viruset vara inbäddat i annan kod och aktiveras så snart USB-minnet sattes in i en USB-anslutning i någon av datorerna som var kopplade till nätverket här. Kovalenko var övertygad om att planen gick ut på att någon skulle hitta minnesstickan och stoppa in den i sin dator för att se vilka filer som fanns lagrade på den. Så snart som något öppnades på USB-minnet skulle någon sorts virus sprida sig till datorn och sedan till själva nätverket.

Valentin hade instruerats att enbart lämna ett USB-minne utanför varje byggnad på området så att finten skulle ha större chans att lyckas. Om ett halvdussin tekniker allihop gick in i samma byggnad efter att just ha hittat en underlig minnessticka på parkeringsplatsen, skulle det vara högst sannolikt att några av dem stötte ihop med varandra och då skulle man hissa varningsflagg. Det var ganska troligt att flera av de personer som hittade USB-minnet skulle bli misstänksamma men eftersom alla datorerna, oavsett avdelning, ingick i ett och samma nätverk – och detta visste Kovalenko efter sin egen forskning om anläggningen – skulle det räcka med att enda dator blev smittad inne på VZLÚ.

Precis som vid phishing var Valentin Kovalenko en attackvektor.

Valentin medgav att det inte var någon dålig plan, men han kände inte till detaljerna i uppdraget tillräckligt väl för att vara övertygad om att det skulle gå vägen. Han undrade vad som skulle hända när anläggningens dataavdelning insåg att det just hade dykt upp dryga tjugotalet liknande eller identiska USB-minnen inne på området. Det skulle få dem att förstå att de strax skulle utsättas för ett nätverksangrepp och då skulle förmodligen hela nätverket stängas av i jakt på viruset. Valentin visste inte särskilt mycket om dataspionage, men han hade svårt att tro att viruset inte skulle upptäckas och avlägsnas innan systemet hade utsatts för någon mer omfattande skada.

Men som sagt, Center hade inte ansett det nödvändigt att informera honom närmare om operationen. Det kändes faktiskt lite förolämpande. Kovalenko utgick från att han arbetade för en grupp företagsspioner. Hans arbetsgivare och dennes kolleger kände till att Kovalenko hade varit en högt uppsatt underrättelseagent som hade haft en viktig roll inom en av världens främsta spionorganisationer, SVR.

Där han kröp på alla fyra mellan två små lastbilar som stod parkerade nära anläggningens lilla gräsbevuxna flygplats, på väg att plantera ännu ett USB-minne på den blöta asfalten, undrade han vilka de här industrispionerna egentligen trodde att de var som använde honom som sin springpojke.

Men han var tvungen att medge att detta var bättre än att sitta i fängelse. Riskerna var minimala och betalningen bra.