FEMTON

SILICON VALLEY ÄR hemvist för Intel, Apple, Google, Oracle och en mängd andra större datorföretag. Under de senaste tjugo åren har hundratals, för att inte säga tusentals, andra firmor startats i området som underleverantörer till de större företagen.

Menlo Park i Kalifornien ligger i Silicon Valley, norr om Palo Alto, och kontoren och företagsbyarna där rymmer hundratals högteknologiska nyetablerade företag.

I en medelstor byggnad på Ravenswood Drive ett stycke från det stora utvecklingsbolaget SRI hängde en skylt med texten Adaptive Data Security Consultants på en glasdörr. Under företagets logotyp återfanns en text där man kunde läsa att detta bolag hade öppet samma tider som alla de andra små nyetablerade företagen i kontorshuset. Men nattvakten som körde förbi företaget i sin golfbil klockan fyra på morgonen blev inte förvånad när han såg att flera bilar som stått på parkeringsplatsen sedan han gick på sitt skift sex timmar tidigare fortfarande stod kvar.

De två delägarna i ADSC, Lance Boulder och Ken Farmer, var vana vid att arbeta till sent in på nätterna. Det var en självklarhet i deras yrke.

Lance och Ken hade varit grannar under sin barndom i San Francisco, och de mer eller mindre bodde vid sina datorer under internets första tid. När de var tolv år gamla byggde de datorer och skrev program och när de var femton hade de två vännerna utvecklats till skickliga hackers.

Hackingkulturen bland intelligenta tonårspojkar hade en djupgående inverkan på Ken och Lance, och de började arbeta tillsammans med att bryta sig in i nätverken på det high school de gick på, universiteten i trakten och andra mål runtom i världen. De ställde inte till med någon större skada, de var inte inblandade i kreditkortsbedrägerier eller identitetsstölder och inte heller sålde de datamängder till andra – de höll på med hacking för att de tyckte att det var spännande och utmanande.

Bortsett från lite klotterattacker på skolans hemsida gjorde de sig inte skyldiga till något allvarligt.

Men polisen såg det inte på det viset. Bägge pojkarna greps för dataklotter som spårades tillbaka till dem av deras datalärare på deras junior high school, och Lance och Ken erkände genast.

Efter ett par veckors samhällstjänst bestämde de sig för att sluta med allt olagligt innan de blev myndiga, eftersom sådana konflikter med rättvisan skulle hamna i deras brottsregister och allvarligt kunna påverka deras framtida möjligheter.

I stället koncentrerade de sin begåvning och energi på rätt saker och kom in på Caltech, tog examen i datavetenskap och började arbeta för mjukvarubolag i Silicon Valley.

De var föredömliga medborgare, men innerst inne var de fortfarande hackers, så när de närmade sig trettioårsåldern sade de upp sig och startade ett eget bolag som specialiserade sig på ”penetrationstester” eller ”pentester”, vilket på nätverksslang kallades för ”etisk hacking”.

De hyrde ut sina tjänster till dataavdelningarna på banker, affärskedjor, tillverkare och andra, och bröt sig sedan in i sina klienters nätverk och hackade deras hemsidor.

Och snart kunde de skryta med hundraprocentig framgång vad gällde att hacka sig in i sina kunders system.

De fick rykte om sig att vara några av de bästa ”white hat hackers” i Silicon Valley och de stora antivirusföretagen, McAfee och Symantec, försökte köpa över dem flera gånger, men de två unga männen var fast beslutna att deras eget företag skulle växa till sig och bli en stor aktör.

Omsättningen ökade i takt med att de blev alltmer kända, och snart började de penetrationstesta nätverk åt regeringen och försökte bryta sig in i vad man uppfattade som absolut säkra system som användes av ytterst hemliga regeringsorgan, på jakt efter vägar in i systemen som ”black hat-hackers” – deras ondskefulla motpart – ännu inte hade hittat. Lance och Ken och deras drygt tjugo anställda hade varit ytterst framgångsrika inom detta område. Man hade fått flera nya uppdrag av regeringen och deras bolag stod nu återigen inför en expansionsfas.

De två ägarna hade kommit långt på fem år, men de kunde också fortfarande arbeta tjugo timmar om dygnet när ett projekt krävde detta.

Som i kväll.

De och tre av deras anställda arbetade övertid eftersom de hade hittat ett nytt säkerhetshål i en komponent i en Windowsserver, ett säkerhetshål som kunde vara potentiellt ödesdigert för alla säkra nätverk inom regeringen. Säkerhetshålet hade dykt upp under ett penetrationstest av nätverket hos en firma som arbetade för regeringen och som höll till i det närbelägna Sunnyvale i Kalifornien.

Lance och Ken hade upptäckt sårbarheten i mjukvaran och sedan hade de skrivit en egen trojan, en skadlig programvara som nästlade sig in i det säkra systemet via korrekta programkoder. Därefter kunde de till sin stora förvåning genomföra ett ”uppladdningsangrepp”, och använda sig av företagets internetkoppling till det amerikanska försvarsdepartementets säkra nätverk och ta sig hela vägen in i den amerikanska militärens allra mest hemliga databaser.

Alla på ADSC insåg implikationerna av detta. Om en skicklig och beslutsam hacker upptäckte sårbarheten innan Microsoft korrigerade programvaran, kunde en hacker bygga sitt eget virus för att stjäla, förändra eller utplåna mängder av terabyte med data som var av avgörande betydelse för att kunna utkämpa krig.

Lance och Ken hade ännu inte varnat sina kunder, försvarsdepartementet eller sina kolleger på Microsofts avdelning för digitala brott. De visste att de var tvungna att vara helt säkra på sin sak och därför testade de säkerhetshålet hela natten.

Och de skulle oavbrutet ha fortsatt med detta oerhört viktiga arbete, oavsett att klockan var fyra på morgonen, om det inte hade varit för ett stort problem.

Hela kontorsbyggnaden hade just drabbats av ett elavbrott.

”Det ... var det jävligaste”, sade Lance när han såg sig omkring i mörkret inne på kontoret. Skenet från skärmarna framför de fem männen som arbetade där var det enda ljuset i rummet. Datorerna fungerade fortfarande eftersom de var utrustade med reservbatterier. Alltså hade ingen av männen förlorat något av sitt arbete men batterierna räckte bara i en timme och om inte elen kom tillbaka snart skulle de bli tvungna att stänga av maskinerna.

Marcus, en av ADSC:s främsta dataflödesanalytiker, plockade upp ett paket cigarretter och en tändare ur en låda i sitt skrivbord och reste sig upp. Han sträckte upp armarna i luften för att tänja lite på ryggen och sade: ”Vem glömde att betala PG and E?”

Pacific Gas and Electric var traktens elbolag, och det var ingen av de fem unga männen i rummet som för ett ögonblick trodde att elavbrottet hängde samman med att man hade glömt att betala räkningen. Firman hade dryga tjugotalet arbetsstationer, flera kraftfulla servrar i källaren och mängder av annan elektronisk kringutrustning och alla dessa maskiner fick sin el från elnätet.

Det här var inte första gången som de hade överbelastat nätet så att en propp hade gått.

Ken Farmer reste sig upp och tog en mun ljummen Pepsi ur en burk. ”Jag ska bara gå på toaletten, sedan går jag ner till källaren och slår på elen igen.”

Lance sade: ”Jag hänger med.”

Dataflödesanalytikerna Tim och Rajesh stannade kvar vid sina datorer, men lutade sig bakåt för att vila lite.

Ett uthålligt, kraftfullt och fullständigt säkert nätverk var en nödvändighet för en firma som ägnade sig åt att spåra upp hackers, och ADSC hade all den programvara och alla de nätverksprotokoll som krävdes för att säkerställa att alla cyberangrepp som riktades mot deras nätverk inte skulle lyckas.

Lance och Ken hade lagt ner stor möda på att göra ADSC:s nätverk helt säkert.

Men de hade inte lagt ner samma möda på firmans fysiska säkerhet.

Etthundratjugo meter från den plats där Lance och Ken och deras tre anställda sträckte på sina stela kroppar, rökte och gick på toaletten, kom en ensam individ gående i det täta diset som hängde mellan träden längs den mörka och tysta Ravenswood Drive på väg mot den kontorsbyggnad där ADSC höll till. Förutom den tidiga timmen och att mannen undvek skenet från gatlyktorna fanns det inget underligt över det hela.

Han hade på sig en svart regnrock med dragkedja och han hade dragit upp kapuschongen över huvudet. Hans handskprydda händer var tomma och han gick i maklig takt.

Ungefär trettio meter bakom honom kom ytterligare en man gående längs samma väg. Men den här mannen gick snabbare och knappade in på mannen framför sig. Också han var klädd i mörk regnrock och hade dragit upp kapuschongen över huvudet.

Och tjugo meter bakom den andre fotgängaren kom en tredje man småspringande samma väg och närmade sig snabbt männen framför sig. Han hade på sig mörka träningskläder.

De tre männen sammanstrålade bara några meter framför parkeringsplatsen utanför huset. Den småspringande mannen slog av på takten för att ansluta sig till de andra två och här började de tre männen att röra sig som en enhet och tog sig in på området.

Männen utstrålade en helt obesvärad hållning och strök undan kapuschongerna från huvudet. Männen hade också på sig svarta nackvärmare och de drog upp dessa med sina behandskade händer till alldeles under ögonen.

De fortsatte in på den lilla parkeringsplatsen som skulle ha varit upplyst om det inte hade varit för elavbrottet.

Alla tre sträckte in handen under sina regnrockar och drog fram belgisktillverkade halvautomatiska pistoler av typen FN Five-seven. Vapnen var utrustade med tjugo kulor med kalibern 5,7 x 28 millimeter, vilket var en kraftfull ammunition för ett handeldvapen.

Långa ljuddämpare stack ut från mynningarna på deras pistoler.

En man med anropsnamnet Crane förde befälet över den lilla enheten. Han hade fler män – totalt sju stycken – men han ansåg inte att det här uppdraget krävde en fullskalig insats och därför hade han bara tagit med sig två av sina män.

Och han hade rätt. ADSC var inte på minsta vis ett komplicerat mål.

Området bevakades av en ensam säkerhetsvakt som så här dags på morgonen patrullerade grannskapet i en golfbil. Han hade utrustat golfbilen med ett regnskydd av plast för att slippa fukten.

När ljusen inte hade tänts efter en halv minut, sträckte vakten ner handen mot sitt bälte och hakade loss sin Iphone. Han visste att av de sex bolagen som hade kontor här var det bara några av killarna på ADSC som befann sig inne i byggnaden så här tidigt på morgonen. Han bestämde sig för att ringa till dem för att höra om de ville att han skulle komma till deras kontor med en ficklampa.

När vakten skrollade igenom sin kontaktlista på telefonen, lade han märke till att någon rörde sig i mörkret utanför regnskyddet. Han höjde blicken och tittade åt vänster.

Crane sköt en enda kula genom det genomskinliga plastskyddet och kulan träffade säkerhetsvaktens panna på ett avstånd om en och en halv meter. Blod och hjärnsubstans skvätte mot insidan av regnskyddet och den unge mannen sjönk ihop framåt. Mobiltelefonen gled ut ur handen på honom och föll till golvet mellan hans ben.

Crane drog ner dragkedjan i regnskyddet, kände igenom den döde säkerhetsvaktens fickor och hittade en nyckelknippa.

Därefter fortsatte de tre männen runt till sidan av byggnaden. Det var mörkt här, förutom den brandgula glöden från en cigarrett.

”Hallå”, hördes en osäker röst bakom glöden.

Crane höjde sin Five-seven och sköt tre ljuddämpade skott in i mörkret. I blixtarna från mynningen såg han en ung man vräkas bakåt genom en dörröppning som ledde till ett litet kök.

Cranes två maskerade medhjälpare rusade fram och släpade ut den döde mannen och sedan stängde de dörren.

Crane tog upp en walkie-talkie ur fickan på regnrocken. Han tryckte in knappen för att prata tre gånger.

De tre männen väntade tillsammans vid sidodörren i en halv minut. Därefter kom en svart Ford Explorer körande på parkeringsplatsen med släckta strålkastare. Den saktade in och parkerade och ytterligare fem män, som alla var klädda på samma vis som de som redan stod vid dörren, dök upp. De var därtill utrustade med stora ryggsäckar.

Alla medlemmar i gruppen hade egna anropsnamn och samtliga var uppkallade efter fåglar – Crane, Grouse, Quail, Stint, Snipe, Gull, Wigeon och Duck. Crane var utbildad för att leda och de andra att lyda hans befäl, men alla var utbildade i att döda.

De hade memorerat byggnadens planlösning utifrån ritningarna på huset, och en av dem hade med sig en skiss över serverrummet i källaren. De gick allihop in genom dörren till köket och rörde sig tyst i mörkret. De lämnade köket, fortsatte längs en korridor och kom fram till hallen innanför entrén. Här delade de upp sig i två grupper. Fyra män gick bort till trappan och ytterligare fyra fortsatte längre in i byggnaden, passerade hissarna och gick mot ADSC:s kontor.

Lance Boulder hade dragit upp en ficklampa ur en verktygslåda i en garderob bredvid köket, och han använde denna för att lysa sig väg mot trappan för att kontrollera UPS-systemet, batteriet för den avbrottsfria kraftförsörjning som skulle hålla igång hans servrar. Han hoppades innerligt att det inte var något värre än att en propp hade gått. Han bestämde sig för att kontrollera om elen var avstängd i hela kontorsbyggnaden och därför lossade han sin Blackberry från bältet och började skriva ett SMS till Randy, områdets nattvakt.

När han höjde blicken från sin Blackberry tvärstannade han. Där, bara ett par meter framför honom, lyste hans ficklampa upp en man klädd från topp till tå i svart. Bakom honom fanns fler män.

Och sedan såg han den långa pistolen i handen på mannen framför sig.

Lance hann bara ge ifrån sig en lätt flämtning innan Crane sköt honom med två skott i bröstet. Den ljuddämpade explosionen hostade till i korridoren. Han vräktes bakåt mot väggen på höger sida och han snurrade runt åt vänster innan han segnade ihop med ansiktet neråt.

Hans ficklampa föll till golvet och lyste upp korridoren för de fyra mördarna som fortsatte mot ADSC:s kontor.

Ken Farmer hade dragit fördel av elavbrottet. Han hade inte lämnat skrivbordet eller datorn på över sex timmar, så nu hade han passat på att fräscha upp sig i badrummet. Nödbelysningen nådde inte ända fram till korridoren utanför badrummet så när han öppnade dörren för att gå tillbaka till kontoret var han bokstavligen tvungen att känna sig fram med fötterna.

Han såg männen i korridoren avteckna sig som silhuetter längre fram och han insåg genast att de inte var hans kolleger.

”Vilka är ni?” frågade han och var alltför chockad för att bli rädd.

Den förste mannen i gruppen gick snabbt fram till honom och tryckte den varma spetsen på pistolens ljuddämpare mot hans panna.

Ken höjde långsamt händerna. ”Vi har inga pengar.”

Ljuddämparen föste honom bakåt och han gick baklänges mot det mörka kontoret. Så snart som han kom in i rummet såg han svarta gestalter röra sig runt honom och förbi honom och han hörde Rajesh och Tim skrika till. Sedan hörde han de dova knallarna från ljuddämpade skott och det klingande ljudet av patronhylsor som studsade till mot det kaklade golvet.

Farmer leddes tillbaka till sitt skrivbord, tvingades vända sig om och trycktes ner i sin stol av omilda behandskade händer och i skenet från skärmarna i rummet såg han att Tim och Raj bägge två låg på golvet.

Han förmådde inte tillgodogöra sig att de just hade skjutits ihjäl.

”Ta vad ni vill ... det är ert. Men ni behöver väl inte ...”

Crane flyttade ljuddämparen på sin pistol mot Ken Farmers högra tinning och skjöt på kontaktavstånd ett enda skott. Ben och vävnad for iväg ut över mattan och kroppen segnade ihop över den röda sörjan.

Några sekunder senare anropade Stint honom på radion. På mandarin sade han: ”Byggnaden är säkrad.”

Crane svarade inte över walkie-talkien, utan tog i stället upp en satellittelefon ur rockfickan. Han tryckte in en enda knapp, väntade några sekunder och sade: ”Sätt på elen.” Också han talade mandarin.

Femton sekunder senare kom elen tillbaka. Medan fyra av Cranes medhjälpare stod vakt vid ingångarna till kontoret, gick tre män ner till källaren.

Crane satt vid Kens skrivbord och öppnade hans personliga mejl. Han klickade upp ett nytt brev och sedan lade han till alla på Kens kontaktlista som mottagare, vilket innebar att över tusen olika adressater skulle få meddelandet. När han hade gjort det sträckte han in handen i innerfickan på rocken och tog fram ett litet anteckningsblock där brevet hade skrivits ner på engelska. Han skrev av texten i mejlet. Det gick ytterst långsamt på grund av handskarna.

Familj, vänner och kolleger,

jag älskar er alla, men jag kan inte leva längre. Mitt liv är ett misslyckande. Vårt bolag har varit en lögn. Jag förstör allt. Jag dödar alla. Jag har inget annat val.

Förlåt mig.

Frid, Ken

Crane tryckte inte på sänd. I stället talade han i sin walkie-talkie. Han använde fortfarande mandarin och sade: ”Tio minuter.” Han reste sig upp och klev över Farmers kropp och styrde stegen mot källaren, där de tre andra männen redan hade börjat fästa ett flertal hemgjorda bomber vid och runt servrarna. Varje bomb placerades i närheten av servrarnas hårddiskar och minneskort för att inga digitala uppgifter skulle överleva.

Att rensa hårddiskarna från alla uppgifter skulle ha tagit flera timmar i anspråk och Crane hade inte så mycket tid på sig. Därför hade han fått order om att angripa problemet med en mer fysisk lösning.

De var klara på sju minuter. Crane och Gull återvände till kontoret. Crane gav sin pistol till Gull och sedan lutade han sig fram över Farmers skrivbord. Han tryckte på sänd med musen och skickade iväg det upprörande mejlet till 1 130 mottagare.

Crane stoppade ner anteckningsboken med ursprungsbrevet och tittade bort mot Ken Farmers kropp. Gull hade placerat pistolen i den döde mannens högra hand.

De stoppade ner ett par extra kulor i Farmers ficka och inom loppet av en minut hade de fyra männen lämnat kontoret. En av dem tände stubintrådarna i källaren och sedan gick de ut via köksdörren och klev in i den väntande skåpbilen.

De fyra männen som hade stått vakt vid ingångarna befann sig redan i fordonet.

De körde lugnt och långsamt iväg från parkeringsplatsen, drygt tretton minuter efter att de hade tagit sig in i huset. Fyra minuter efter att de svängde av från Ravenswood och ut på motorvägen lyste en kraftig explosion upp den tidiga morgonhimlen bakom dem.