Det var grannfrun som hittade Linda och oavsett allt annat var det bättre än att hennes mamma hade gjort det. Dessutom hade polisen vunnit en massa tid. Mamman hade inte tänkt komma hem från landet förrän på söndag kväll och hon och hennes dotter var de enda som bodde i lägenheten. Ju tidigare desto bättre om man nu var polis och särskilt när det handlade om ett spaningsmord.
Redan fem minuter över åtta på morgonen hade larmet kommit in till Växjöpolisens länskommunikationscentral och en radiobil som befann sig alldeles i närheten hade svarat. Bara tre minuter senare hade de hört av sig igen. Första patrull var på plats, kvinnan som slagit larm satt i säkert förvar i radiobilens baksäte, och själva avsåg de att gå in i huset för att kontrollera läget. En radiobil från Växjöpolisen som egentligen borde ha stått i polishusets garage vid den här tiden eftersom det var dags för byte från nattpass till dagpass och i stort sett alla poliser som var i tjänst antingen brukade stå i duschen eller sitta i fikarummet i väntan på morgonbön och utsättning.
Det var vakthavande själv som tagit emot larmet. De två yngre kolleger som svarat hade redan hunnit skaffa sig ett ansenligt rykte inom den lokala kåren. Tyvärr inte odelat positivt och då han själv var dubbelt så gammal, hade trettio år i yrket och ansåg att han doppats i ekluten i stort sett hela tiden, hade han först tänkt skicka dit förstärkning, vem han nu skulle skicka vid den här tiden, men mitt i dessa funderingar hade de hört av sig igen. Efter bara åtta minuter och dessutom på hans mobil för att inte en massa ovidkommande öron skulle kunna ta del av det som de hade att säga. Nu var klockan kvart över åtta och den första rapporten från kollegerna på brottsplatsen hade bara tagit dryga minuten.
Märkligast av allt. För en gångs skull, oavsett ålder, erfarenhet och rykte, hade de gjort precis allt rätt. De hade gjort allt som de förväntades göra och i förbigående hade en av dem gjort mer än så. Skaffat sig en liten guldstjärna i sin tjänstgöringsmatrikel, dessutom på ett sätt som tidigare var okänt i den polisiära praktiken vid polismyndigheten i Växjö.
I lägenhetens sovrum hade de hittat en död kvinna. Allt talade för att hon blivit mördad och att hon – hur de nu kunde veta det – hade blivit det bara några timmar tidigare. Däremot inga spår efter någon gärningsman annat än ett öppet sovrumsfönster på baksidan av huset som i vart fall gav en antydan om hur han lämnat brottsplatsen.
Tyvärr fanns det ännu en komplikation. Den yngre kollegan som vakthavande pratade med var övertygad om att han kände igen offret och om hon nu var den som han påstod innebar det bland annat att vakthavande själv skulle ha hälsat på henne vid åtskilliga tillfällen denna sommar och senast när han lämnat jobbet dagen innan.
– Inte bra, inte bra, mumlade vakthavande och mest för sig själv som det verkade. Sedan hade han tagit fram sin lilla minneslista över vad han skulle göra om det värsta som kunde hända honom skulle inträffa på jobbet. En halv inplastad A4 med tiotalet kom-ihågpunkter och den tankeväckande rubriken ”Om hum-hum hamnar i fläkten på jobbet”. Han brukade lägga den under sitt skrivbordsunderlägg så fort han gick på sitt pass och det var snart fyra år sedan förra gången han haft anledning att ta fram den.
– Okej pojkar, sa vakthavande. Då gör vi så här …
Sedan hade även han gjort allt det som man hade rätt att begära av honom. Fast ingenting mer, för sådana äventyrligheter höll man inte på med vid hans ålder.
I den radiobil som kom först till brottsplatsen satt två yngre ordningspoliser från Växjö. Tillförordnade polisinspektören Gustaf von Essen, 30 år gammal och i kåren känd som Greven trots att han alltid var noga med att påpeka att han faktiskt bara var ”en helt vanlig baron”. Dessutom hans fyra år yngre kollega, polisassistenten Patrik Adolfsson, som kallades Adolf av skäl som beklagligtvis inte enbart hade med hans familjenamn att göra.
När de svarat på larmet befann de sig ett par kilometer från den påstådda brottsplatsen på väg hem till polishuset och eftersom trafiken i området var i stort sett obefintlig så här dags på morgonen hade Adolf gjort en hundraåttiograders, tryckt gasen i botten och tagit ut snabbaste vägen utan vare sig blåljus eller siren medan Greven höll skärpt uppsikt över alla misstänkta förflyttningar i motsatt riktning.
Tillsammans utgjorde de närmare tvåhundra kilo ordningspolis av prima svensk lantras. Huvudsakligen muskler och ben, samtliga sinnen och motoriken i bästa trim och sammantagna rena lustdrömmen för varje vettskrämd medborgare som ringt efter dem för att han eller hon hade tre okända busar ute i farstun som var i färd med att sparka in deras ytterdörr.
När de svängde in framför huset på Pär Lagerkvists väg där det hela skulle ha hänt kom en upprörd kvinna i medelåldern springande mot dem mitt ute i gatan. Hon viftade med armarna och snubblade på orden och Adolf som var först ut ur bilen hade varligt tagit henne i armen, satt henne i baksätet och försäkrat att ”det är lugnt nu”. Och medan Greven med draget tjänstevapen fattat posto på baksidan av huset, för det fallet att busen ändå fanns kvar och avsåg att försvinna den vägen, hade Adolf snabbt kontrollerat entrén till fastigheten och därefter gått in i lägenheten. Lätt nog eftersom ytterdörren stod på vid gavel.
Det var också nu som han vann sin guldstjärna innan han för första gången gjorde allt det andra som han blivit lärd att göra när han gick på polishögskolan uppe i Stockholm. Med dragen tjänstepistol hade han sökt igenom lägenheten. Tassande längs väggarna för att inte stöka till det i onödan för kollegerna från tekniska roteln eller ge gärningsmannen några gratisförmåner om han nu var kvar och tillräckligt tokig för att ta chansen. Men den enda som fanns där var offret. Hon låg i sängen i sovrummet, orörlig, invirad i ett blodfläckat lakan som täckte hennes huvud, kropp och halva låren.
Adolf ropade åt Greven genom det öppna sovrumsfönstret att det var klart att kontrollera trapphuset, hölstrade sitt vapen och tog den lilla digitalkameran som han klämt fast i vänster armhåla. Sedan knäppte han snabbt tre olika foton på den orörliga och övertäckta kroppen innan han försiktigt vek undan den del av lakanet som täckte hennes huvud för att känna efter om hon levde eller redan var död.
Med sitt högra pekfinger hade han letat rätt på hennes halspulsåder trots att det egentligen var helt onödigt med tanke på snaran runt hennes hals och uttrycket i hennes ögon. Så hade han försiktigt känt på hennes kinder och tinningar men till skillnad från de levande kvinnor som han rört vid på samma sätt kändes hennes hud bara stum och stel under hans fingertoppar.
Nog är hon död allt fast hon kan inte ha varit det särskilt länge, tänkte han.
Dessutom hade han plötsligt känt igen henne. Inte som någon som han bara kände igen utan någon som han faktiskt var bekant med, hade pratat med och till och med fantiserat om efteråt. Märkligast av allt … fast det tänkte han inte berätta för någon. Han hade aldrig känt sig så närvarande som just då. Fullständigt närvarande och samtidigt var det som om han bara hade stått vid sidan av det som hände och betraktat sig själv. Som om det egentligen inte handlade om honom och ännu mindre om henne som låg död i sin säng trots att hon för bara några timmar sedan måste ha varit lika levande som han var.