Vakthavande hade förvisso gjort sitt. Inom mindre än två timmar fanns alla på brottsplatsen som skulle finnas där. Olyckligtvis också en massa andra människor som med fördel kunde ha varit någon annanstans men det var inget som han kunde göra något åt och området runt fastigheten var avspärrat, gatan på framsidan likaså och i båda körriktningarna.
Folk från ordningspolisen hade systematiskt börjat söka igenom grannfastigheterna och närområdet medan en hundpatrull hade försökt få någon ordning på det spår som man trodde att gärningsmannen lämnat om han nu hoppat ut genom det öppna fönstret på baksidan av huset. Utan framgång dock och med tanke på skyfallet ett par timmar tidigare var det knappast förvånande.
Teknikerna hade börjat undersöka lägenheten, rättsläkaren var kontaktad och på väg i bil från sitt sommarställe. De ansvariga kollegerna på länskriminalen hade redan hållit det första förhöret med vittnet som hittade offret, både hennes mamma och hennes pappa hade blivit underrättade om vad som hänt och körda till polishuset. Snart skulle man börja knacka dörr i området och punkterna på vakthavandes lista – undantaget den sista – var åtgärdade och avbockade.
När han var klar över att alla bitar fanns på plats eller åtminstone var på väg, hade han så tagit itu med den sista punkten på minneslistan och ringt till länspolismästaren. Och med honom var det så märkligt att trots att det var fredag denna sommar utan slut och trots att han egentligen hade semester, fanns han inte på sitt sommarställe vid havet utanför Oskarshamn drygt tio mil från Växjö, utan bakom skrivbordet i sitt tjänsterum några trappor upp i samma hus som vakthavande. De hade talats vid på telefon under närmare en kvart vid halvtiotiden på förmiddagen. Mest hade de talat om offret och när samtalet var slut, alldeles oavsett hur erfaren och luttrad han nu var, hade vakthavande plötsligt känt sig oförklarligt nedstämd.
Märkligt egentligen för förra gången han hade behövt ta fram sin handskrivna lista – det var i samband med ett längre vikariat vid grannmyndigheten i Kalmar – brukade han närmast bli lite upprymd när han tänkte tillbaka på det som hade hänt. Två av stans värsta busar som börjat skjuta vilt omkring sig, mitt på blanka eftermiddagen, mitt i stan, mitt bland alla hyggliga och hederliga medborgare och sammanlagt ett tjugotal skott i alla upptänkliga riktningar. Men som genom ett Herrans Under hade de bara lyckats träffa varandra och sådant kan bara hända i Småland, hade vakthavande tänkt den gången.
Länspolismästaren var heller inte glad. Han var förvisso ingen mordutredare, och en av hans levnadsregler var att aldrig ta ut sorger och bedrövelser i förskott, men det här ärendet såg inte bra ut. Det hade alla det klassiska spaningsmordets tidiga kännetecken och om det ville sig illa, och med tanke på vem offret var, fanns det en alldeles för stor chans att han skulle må som sådana som han alltid mådde när yrkeslivet var som mest orättvist.
I ett middagstal som han hållit veckan innan hade han en längre stund uppehållit sig vid polisens bristande resurser och avslutningsvis liknat sina styrkor vid ”ett alldeles för glest och söndervittrat spjälstaket och ett dåligt värn mot en allt grövre brottslighet”.
Ett mycket uppskattat tal och själv hade han varit speciellt nöjd med liknelsen om spjälstaketet som han tyckte var både välfunnen och välformulerad. Inte bara han själv förresten utan även chefredaktören för den stora lokaltidningen som varit med på samma middag och komplimenterat honom vid kaffet och konjaken. Men det var då det och i vilken riktning samme chefredaktörs tankar skulle söka sig inom några timmar ville länspolismästaren helst inte tänka på.
Värst var ändå hans personliga, rent privata känslor. Han var bekant med offrets far och dottern – mordoffret – hade han träffat vid flera tillfällen. Han kom ihåg henne som en högst förtjusande ung kvinna och hade han själv haft en dotter hade hon gärna fått se ut och vara som hon. Vad är det som händer, tänkte han, och varför i himmelens namn i Växjö av alla ställen där man inte haft ett spaningsmord under alla år som han hade jobbat där. Här hos mig? Och mitt i sommaren till på köpet.
Det var också då han hade bestämt sig. Alldeles oavsett hur glest hans spjälstaket nu var, och helt bortsett från sommarsemestrar och allt annat polisiärt elände som inte gjorde det tätare, var det hög tid att han förberedde sig på det allra värsta. Därför hade han själv lyft på luren och ringt till sin gamle vän och kurskamrat ”errkåce” för att be om hjälp. För vem kunde väl vara bättre att vända sig till i ett sådant här läge, tänkte länspolismästaren.
Efter samtalet, som tog mindre än tio minuter, hade länspolismästaren känt sig påtagligt lättad, närmast befriad. Hjälp skulle komma, den bästa tänkbara hjälpen från Rikskriminalpolisens egen mordkommission, det legendomspunna Riksmord, och deras högste chef hade lovat att de skulle anlända redan under dagen.
Sedan hade även han skilt sig med heder från inledningen av sitt uppdrag. Ingen guldstjärna förvisso och ingen silverstjärna heller men åtminstone en liten en i brons för att han hade tänkt på en inte oviktig praktisk detalj. Han hade nämligen omgående låtit sin sekreterare ringa till Stadshotellet och boka sex enkelrum på obestämd tid och särskilt sagt till att rummen borde ligga tillsammans och helst avskilt.
På Stadshotellet blev man glad för där rådde sommarstiltje och det fanns gott om lediga rum vilket inte var fallet bara några timmar senare samma dag för då skulle det inte finnas ett hotellrum att uppbringa i hela centrala Växjö.