Tvärtemot vad Bäckström trodde hade kommissarie Jan Lewin direkt efter middagen uppsökt avskildheten på sitt rum för att i lugn och ro läsa igenom utredningshandlingarna i sitt senaste ärende. Han hade summerat det som var bra och det som var dåligt och trots att det mesta som stod där visserligen var preliminära uppgifter verkade det ändå finnas en hel del som talade till hans och kollegernas fördel.
Man hade ett offer med känd identitet, en brottsplats, en åtminstone ungefärlig uppfattning om hur det hela hade gått till och när brottet hade inträffat. Han och hans kolleger var på plats redan mindre än ett dygn efter mordet och det var man inte bortskämd med om man jobbade på Riksmordkommissionen. Brottet hade begåtts inomhus vilket – allt annat lika – var bättre än om det skett utomhus och deras offer verkade vara en högst normal ung människa utan särskilt vidlyftiga vanor eller kontakter.
Trots detta hade han inte kommit undan sin vanliga gnagande oro. Först hade han övervägt att besöka brottsplatsen på Pär Lagerkvists väg för att med egna ögon skapa sig en bild av det som hade hänt men eftersom allt talade för att kollegerna från tekniska roteln hade fullt upp med sitt hade han bestämt sig för att inte störa dem i onödan.
I brist på annat och mest för att ha något att syssla med hade han istället kopplat upp sin dator, gått ut på nätet och läst om författaren och nobelpristagaren i litteratur Pär Lagerkvist som fått ge namn åt den gata där hans offer mist livet. Vad han nu har med saken att göra, tänkte Lewin. Död som han var sedan trettio år tillbaka.
Icke helt oväntat hade det visat sig att Pär Lagerkvist var från Växjö. Född 1891 som den yngste i en syskonskara på sju barn. Knappa ekonomiska omständigheter, en pappa som var bangårdsförman på järnvägsstationen i Växjö, en högt begåvad yngste son som till skillnad från sina äldre syskon fått studera och vid arton års ålder avlagt studentexamen vid Växjö Högre Allmänna Läroverk.
Sedan hade han lämnat ungdomen bakom sig, rest därifrån och blivit författare. Vid 25 års ålder, 1916, fick han sitt litterära genombrott med diktsamlingen Ångest. Så småningom hade han tagit plats i Svenska Akademien och 1951 belönats med Nobelpriset i litteratur.
Dessutom en hemmason i gott minne för bara några månader senare hade han fått en gata uppkallad efter sig i staden där han hade fötts och vuxit upp. Mer än tjugo år innan han dog vilket annars var det brukliga för sådana som han och det slaget av hågkomster, och trots att de hus som så småningom skulle uppföras längs den väg som bar hans namn ännu bara existerade i den blivande stadsplanen för området.
Numera hade ett av dem blivit Jan Lewins senaste brottsplats och så fort han fick tid och omständigheterna var de rätta avsåg han att besöka den. Men inte i kväll, tänkte han. Inte i kväll, eftersom kollegerna från tekniska roteln behövde vara i fred med sitt.
Istället hade han gått en promenad på staden. Nattomma gator som efter fyrahundra meter fört honom till det nya polishuset som han tidigare aldrig hade besökt och som skulle bli hans arbetsplats under den närmaste tiden.
Polishuset låg på Sandgärdsgatan vid Oxtorget. Klart vid ingången till det nya millenniet och ett rättvisans tempel i tiden. En lådliknande byggnad på fyra eller fem våningar beroende på hur man nu räknande, med gulblek fasad, där polisen delade lokaler med åklageriet, domstolens sal för häktningsförhandlingar, häktet och kriminalvården. En rättvisans fabrik, praktiskt utformad så att det räckte och blev över hela rättskedjan ut. Ett tydligt budskap, till klen tröst för dem som hamnade där, och ett dåligt stöd för tesen om att varje misstänkt skulle behandlas som han vore oskyldig till dess att motsatsen var bevisad bortom varje rimligt mänskligt tvivel.
Till vänster om entrén hade Lewin hittat en liten koppartavla som berättade att på samma plats låg tidigare Växjös gamla mejeri med de gamla kostallarna för den lokala kreaturshandeln. På Pär Lagerkvists tid, och till och med långt efter det att han blivit nobelpristagare, och allt sammantaget hade Lewin plötsligt känt sig nedstämd, vänt på klacken och gått tillbaka till hotellet för att försöka sova några timmar innan allvaret tog vid.
Innan han somnade hade han av någon anledning funderat över det där med ångest. Säkert inget ovanligt ämne för en ung diktare helt bortsett från tiden när han levde. Helt säkert ett vanligt ämne för författare oavsett ålder mitt under ett världskrig där hela Europa stod i brand.
Jan Lewin visste en hel del om ångest. Privata och personliga erfarenheter av den ångest som varit hans arvedel sedan han var barn. Som visserligen hemsökte honom allt mera sällan ju äldre han blev men som fortfarande lurade på honom därute, ständigt närvarande, hela tiden beredd att kasta sig över honom så fort han inte var stark nog att värja sig. Plötsligt, oväntat, varje gång med okänd avsändare. Tydlig nog till sina konsekvenser trots att budskapet alltid var höljt i dunkel såväl till sitt innehåll som sina orsaker.
Till detta den ångest som han mött i sitt yrke de gånger som den utlöst grova våldsbrott som han fått utreda. Möten som spårat ur, relationer som riktats snett och blivit till jordmån för både fruktan och hat. Ibland hamnat på hans skrivbord på Riksmordkommissionen i Stockholm.
Allra sist den ångest som på färsk gärning kunde drabba även den mest förhärdade och samvetslöse gärningsman när han insåg vidden av det han hade gjort. Förutsatt att polisen fick tag i honom förstås och bäst att gömma sig i mörkret därute. Hela tiden medveten om att sådana som Jan Lewin uppsökt samma mörker för att leta efter just honom.
Om inte annat för att mildra min egen ångest, tänkte Jan Lewin och sedan hade han äntligen somnat.