Först hade Bäckström och Rogersson tänkt smita ut på staden och äta lunch på något diskret ställe där de kunde få den stora stark som de så innerligt väl hade förtjänat. När de såg flocken av journalister utanför entrén till polishuset hade de dock omgående vänt på klacken och gått och satt sig i personalrestaurangen. Hittat ett tomt bord längst in i matsalen och avnjutit dagens rätt med varsin lättöl.
– Hur fan är man funtad i huvet om man serverar stekt falukorv, stuvade makaroner och småländsk ostkaka med sylt till efterrätt när det är närmare trettio grader varmt ute. Det ser ju ut som likmask, sa Rogersson och petade misslynt med gaffeln bland alla makaronerna.
– Det ska du inte fråga mig om. Jag har aldrig käkat likmask, sa Bäckström. Jag tycker det var gott.
– Jovisst, Bäckström, sa Rogersson trött. Men om man nu är en vanlig normal människa som jag.
– Om det är likmask du undrar över kan du snacka med Egon. Och lycka till, tänkte Bäckström, eftersom Egon var ännu mer tystlåten än kollegan Rogersson.
– Vilken jävla Egon, frågade Rogersson.
– Min Egon, sa Bäckström.
– Ger du honom likmask? Rogersson såg misstroget på honom.
– Maggots, fluglarver, samma sak. Fast bara när det är fest. Har du nån aning om vad en burk med fluglarver kostar? Måste sätta gränser även för Egon, tänkte Bäckström. Vi ska ju faktiskt leva båda två på en vanlig polislön.
– Vill du ha kaffe, suckade Rogersson samtidigt som han reste sig.
– Stor kopp, mjölk och socker, sa Bäckström. Godaste ostkaka jag ätit på länge, tänkte han.
Efter lunch hade Bäckström med förnyad energi ägnat sig åt att få ordning omkring sig och se till att hans spaningsstyrka gjorde rätt för sig. Kollegan Olsson hade dykt upp, gjort en sväng i rummet och försökt ställa sig in hos så många som möjligt på vägen, men när han närmade sig Bäckström för att förslösa hans dyrbara tid hade Bäckström kört telefontricket, lyft på luren och hummat koncentrerat åt svarstonerna i andra änden samtidigt som han viftat avvärjande med sin lediga högerhand. För säkerhets skull försedd med en penna och med anteckningsblocket väl synligt framför sig på bordet. Så Olsson hade återvänt till sitt rum och stängt om sig medan Bäckström kallat till sig kollegan Sandberg för att närmare utreda offrets sexuella kontakter och preferenser samtidigt som han tog chansen att vila sina trötta ögon på henne som skulle göra själva jobbet.
– Offrets sexliv, Anna. Börjar vi få nåt grepp om den biten, inledde Bäckström och nickade mot den tillfrågade. Den där tunga, professionella nicken som han brukade använda när man måste prata om svåra saker. Inga dåliga rattar på den lilla damen, tänkte han.
– En del har vi väl fått fram, svarade Anna neutralt.
– Nåt av intresse, frågade Bäckström. Med tanke på utredningen menar jag, förtydligade han. Som att knalla omkring på nattgammal is och här gällde det att hålla tungan rätt i mun om man inte ska trampa igenom, tänkte han.
Fram till tidigt samma vår hade Linda haft en pojkvän som hon träffat ett år tidigare.
Den tidigare pojkvännen var några år äldre och läste ekonomi vid Lunds universitet. När han blivit klar med sin examen strax före jul, sju månader tidigare, hade han omgående fått jobb på ett företag uppe i Stockholm. Han hade flyttat dit och ganska snart hade hans och Lindas förhållande runnit ut i sanden.
Man hade inte fått fram något negativt om vare sig honom eller hans relation till Linda och för en gångs skull var det så praktiskt att han verkade ha ett fullgott alibi vid tidpunkten för mordet. Han hade varit på fest ute i Stockholms skärgård tillsammans med sin nya flickvän och några kamrater. Han hade själv ringt polisen i Växjö så fort han fått höra vad som hade hänt Linda och därefter, på eget initiativ, tagit kontakt med polisen i Stockholm som redan hunnit höra honom. Han var chockad naturligtvis men samtidigt samarbetsvillig långt utöver vad man hade rätt att begära. Bland annat hade han frivilligt erbjudit sig att lämna ett DNA-prov så att polisen skulle slippa ödsla tid på honom.
– En tillmötesgående ung man, konstaterade Bäckström. Hur fick han reda på det så snabbt då? Att Linda var mördad, förtydligade han.
– Hans mamma som bor här i stan och känner Lindas familj hade ringt honom redan i går eftermiddag, så fort hon fick veta det. Sonen var på nåt ställe ute i Sandhamn. Ligger visst långt ute i Stockholms skärgård. Ja det vet väl du förresten. Var det ligger menar jag. Hon känner den familjen också så det var till huset i Sandhamn hon ringde om du undrar över det. Jag har just pratat med kollegan som hörde honom. Han är övertygad om att Lindas tidigare pojkvän inte har med det här att göra. Han tog ändå hans DNA och han skickar det direkt till SKL, avslutade Anna.
– Då så, sa Bäckström. Om inte annat får vi väl vänta och se. Har du hittat nåra fler pojkvänner sen det blev slut med den där ekonomen då?
– Ingen, sa Anna och skakade på huvudet. Vi har ändå pratat med hennes tre bästa väninnor och ett flertal av hennes klasskamrater från polisskolan. Föräldrarna hade vi tänkt höra så fort dom blir i ett sånt skick att det är nån idé att prata med dom.
– Inga tillfälliga relationer, inga konstigheter om vi talar om hennes sexuella läggning och så, envisades Bäckström.
– Nej. Anna skakade bestämt på huvudet. Inget som nån av dom vi pratat med känner till i varje fall. Enligt vad alla säger verkar Linda ha varit en helt vanlig tjej. Vanliga killar, vanligt sex. Inga konstigheter.
– Ett halvår utan pojkvän eller ens nån tillfällig förbindelse. Bäckström skakade tveksamt på huvudet. Hur pass troligt är det, tänkte han. En ung snygg tjej på tjugo år. Även om hon varit i magraste laget för hans smak.
– Det är säkert mycket vanligare än vad folk tror, svarade Anna och såg ut som om hon visste vad hon talade om. Jag tror att hon råkade ut för nån galning helt enkelt. Svårare än så tror jag inte det är om du skulle fråga mig.
– Så det tror du, sa Bäckström dröjande. Det löser sig, tillade han plötsligt och log mot henne. Det löser sig. Och alla har dom nån liten garderob som dom gömmer sig i, tänkte han.
Kollegan Sandberg hade inte sagt något. Bara nickat och sett en aning förvånad ut.
Nu har du lite och fundera över lilla gumman, tänkte Bäckström och följde henne med blicken när hon gick tillbaka till sin plats.
Ingen rast ingen ro, tänkte Bäckström. Gick och hämtade en kopp kaffe varpå han han tog med sig Knutsson och Thorén in på ett tomt tjänsterum för att i lugn och ro förhöra sig om hur det gick med spaningarna.
– Berätta för en gammal man, sa Bäckström som bestämt sig för att inta en tillbakalutad och upphöjd inställning. Har vi hittat nåt intressant?
– Du tänker på brottsplatsen, frågade Thorén. Där tycks man ju hitta saker hela tiden.
– Jag tänker inte på brottsplatsen, sa Bäckström lika lugnt och pedagogiskt. Jag tänkte på alla andra ställen utanför brottsplatsen. Längs offrets promenadväg när hon gick hem på natten. I omgivningarna runt brottsplatsen. Längs gärningsmannens förmodade flyktväg. Eller i Växjö över huvud taget. Eller i Sverige … eller i världen?
– Jag förstår hur du tänker, sa Knutsson. Du menar …
– Kan jag inte tänka mig att du gör, avbröt Bäckström som redan fått upp ångan. Jag tänker på hela programmet från minsta papperspelle på gatan utanför brottsplatsen, soptunnor, containrar, gatubrunnar, skrymslen och vrår, trappuppgångar, kvartar, vanliga lägenheter, vindar och källare, snåriga terrängavsnitt och alla helt vanliga utrymmen där emellan. Jag tänker på konstiga grannar, busar i allmänhet, fönstertittare, blottare, sexgalningar och psykfall. Så tänker jag på alla normala medborgare som bara fått elavbrott i sitt lilla huvud beroende på att det är så jävla osannolikt varmt och att det aldrig tycks ta slut.
– I så fall har man inte hittat nåt, konstaterade Thorén.
– Å andra sidan letar man fortfarande, invände Knutsson. Jag menar att ditt budskap på mötet var säkert tydligt nog. Så nog gör man sitt bästa allt.
– Men än har man inte hittat nåt. Bäckström såg frågande på dem.
– Nej, sa Thorén.
– Nej, instämde Knutsson och ruskade bekräftande på sitt runda huvud.
– Men nog är det väl bra konstigt ändå att en stolle som springer ifrån sina egna kallingar på brottsplatsen och hoppar ut genom fönstret för att tidningen kommer i brevlådan, för att nu inte tala om all sperma och alla blodspår och fingrar som han tycks ha lämnat efter sig, bara går upp i rök så fort han kommer ut i det fria, sammanfattade Bäckström.
– Lite mystiskt är det nog, konstaterade Thorén.
– Jag har själv tänkt på det, instämde Knutsson. Det är väl knappast så enkelt att kalsongerna var det enda han hade på sig när han gav sig på offret. Jag skämtar förstås, tillade han snabbt när han såg Bäckströms min.
– Säg inte det, sa Bäckström. Säg inte det. Med tanke på vad han tydligen gjort med offret i två timmar och vad han gör när han haft ihjäl henne. För då tycks han ju ha ställt sig i duschen och filosoferat.
– Nog verkar han tokig så det räcker och blir över. Det håller jag med om, instämde Thorén.
– Men tydligen inte tokig nog för att efterlämna nåra spår utanför brottsplatsen, sa Bäckström.
– Han kanske friskna till när han fått lätta på trycket, sa Knutsson och fnissade.
– Kan jag inte tänka mig, sa Bäckström. Om jag ser nåt som ser ut som en lysmask, rör sig som en lysmask och som avger ett mystiskt sken. Vad ser jag då?
– En lysmask? Thorén såg frågande på sin chef.
– Bra grabben, sa Bäckström. Du har inte funderat på och bli polis?
Innan de åkte tillbaka till hotellet på kvällen hade Bäckström och Rogersson kört förbi brottsplatsen för att ta sig en titt på lägenheten. Ett flertal representanter för de olika media fanns givetvis på plats bakom de väl tilltagna avspärrningarna och att döma av längden på deras teleobjektiv verkade fotograferna också rustade för alla tänkbara polisiära eventualiteter. Bäckström hade suttit kvar bakom ratten utan att röra en min trots att en av fotograferna nästan var uppe på kylaren till deras bil innan han var nöjd. Sedan hade de äntligen kunnat passera förbi spärren och Bäckström hade parkerat tjänstebilen alldeles utanför ingången till huset för att inte behöva springa runt och bli fotograferad alldeles i onödan.
– Jävla gamar, sa Rogersson så fort de kommit in i entrén. Konstigt att de inte har släpat hit ett gatukök också.
– Det är väl för varmt, skrockade Bäckström. Fast en glass hade inte varit fel, tänkte han.
De två tekniker som var på plats hade fikapaus när de kom men eftersom både Bäckström och Rogersson tackade nej till en kopp hade de snabbt ställt ifrån sig sina egna och erbjudit dem en visning.
– Vill ni ha stora eller lilla turen, frågade den yngre av dem.
– Räcker bra med den lilla, sa Bäckström medan han tog på sig plasthandskar och med visst besvär och hjälp av väggen försökte att inte tappa balansen när han skulle få på sig plastöverdragen på skorna.
– Fyra rum och kök, badrum, separat WC plus hallen där vi står. Totalt åttiotvå kvadratmeters lägenhetsyta. Den äldre av teknikerna pekade medan han pratade. Vardagsrummet har ni rakt fram. Det är cirka tjugofem kvadratmeter och ligger mitt i lägenheten. Mot gatusidan har vi köket och ett angränsande rum som tydligen offrets mamma använder som arbetsrum. Ja förresten, ni har väl fått skissen över lägenheten?
– Jo, sa Bäckström. Den har vi sett men det är ju inte samma sak som att själv lägga örat mot rälsen.
– Precis. Fråga mig, sa den äldre av dem och log. Mot gårdssidan har vi dels sovrummet där hon hittades med ingång från vardagsrummet, fortsatte han. Vägg i vägg med sovrummet ett större badrum med badkar, duschkabin, toalett och bidé och dit kommer man genom en dörr i kortändan av sovrummet. På andra sidan badrummet ligger ett mindre rum som mamman tydligen använder som något slags skräprum eller lagerutrymme. Det står ett strykbräde och ett par större tvättkorgar därinne också, bland all den andra bråten, och dit tar man sig genom korridoren där, han visade med armen, och i den där korridoren finns även en del väggfasta garderober.
Varken flott eller påvert, tänkte Bäckström medan han och de andra gick runt i lägenheten. Varken välstädat eller särskilt stökigt om man nu tog hänsyn till det som teknikerna hade sysslat med. Såg ut precis som han föreställde sig att det skulle se ut hemma hos en medelålders kvinnlig lärare från medelklassen. En ensamstående kvinna med en tjugoårig dotter som åtminstone skulle ha bott där ibland.
Ett vardagsrum med en större soffa, tre löstagbara kuddar i sitsen där den som legat i mitten saknades. Framför den ett soffbord och två fåtöljer. Ett mindre allmogeskåp mot väggen vid sidan om soffan men eftersom det var en kvinna som bodde där kände sig Bäckström inte särskilt frestad att närmare undersöka vad som fanns bakom de stängda skåpdörrarna. Förmodligen bara glas och servetter och annan skit, tänkte han.
Bokhyllor längs väggarna och en hel del böcker, vilket väl var fullt i sin ordning med tanke på vad hon arbetade med, och givetvis en TV av den större modellen som stod strategiskt placerad i förhållande till soffan. En mindre kristallkrona i taket, ett par golvlampor, sammanlagt tre mattor på golvet av något för Bäckström obekant orientaliskt ursprung. En musikanläggning med två separata högtalare placerad i brösthöjd i den mittersta av bokhyllorna. Tavlor på väggarna och genomgående landskapsmålningar eller porträtt.
– Den saknade kudden i soffan är det vi som lagt beslag på, sa den yngre teknikern. Och de numera riksbekanta kalsongerna som vi väl snart också lär få läsa om i klartext i våra kära kvällstidningar, och inte bara omnämnda som ett typiskt manligt klädesplagg, låg hopknölade på golvet under soffan.
Värst vad du uttrycker dig väl då. Har du varit på kurs, tänkte Bäckström men eftersom det fanns bättre tillfällen för sådant hade han nöjt sig med en instämmande grymtning medan hans kamrat och kollega var lika tystlåten som han brukade vara.
I sovrummet hade tydligen kollegerna från tekniska roteln fått göra rätt för sig. Såväl madrass som sängkläder saknades i den breda furusängen och det fanns spår av både fingeravtryckspulver och olika kemiska vätskor på såväl löst som fast. Dessutom hade man skurit bort ett större stycke ur heltäckningsmattan som täckte golvet.
– Ja det är väl här då som det mesta tycks ha hänt, sa den äldre teknikern. Händelsernas centrum om man så vill. Det som vi inte redan skickat till kollegerna vid SKL i Linköping ligger uppe hos oss på roteln om ni vill kika på det.
– Det löser sig, sa Bäckström och log kollegialt. Vi får tacka. Hög tid för en pilsner eller två, tänkte han.
Bäckström och Rogersson hade beställt upp sin middag till Bäckströms rum. Det hade räckt med en snabb titt på publiken i matsalen för att inse att det var det absolut sämsta stället i hela Växjö om man nu var en enkel konstapel från Riksmord som bara ville äta en bit mat i godan ro, ta en pilsner eller två och kanske en och annan liten rackare.
– Skål då broder, sa Rogersson och höjde det lilla glaset redan innan Bäckström hunnit hälla upp öl åt dem.
Nu verkar han betydligt gladare den gamle borstbindaren, tänkte Bäckström, och själv var han inte den som tänkte bråka om att det fortfarande var hans brännvin som de hällde i sig.
– Skål broder, sa Bäckström. Äntligen lördag, tänkte han och hällde i sig den första supen. Jag är en lycklig man, tänkte han när han kände värmen och friden sprida sig i hans mage och huvud.