Kriminalkommissarie Jan Lewin hade aldrig tidigare besökt Växjö i tjänsten. Med tanke på att han under sina snart tjugo år som mordutredare vid Rikskriminalen hade besökt de allra flesta svenska städer som var större, lika stora och i åtskilliga fall till och med mindre, så var detta inte oviktigt i sammanhanget. Hur som helst. Nu var han där. Äntligen Växjö, tänkte Lewin och log snett. Av alla ställen på denna jord, tänkte han och skakade på huvudet.
Så fort det inledande sammanträdet var över hade han ätit en snabb lunch och sedan hade han satt sig bakom sitt skrivbord för att försöka få någon ordning på sina växande pappershögar. Han hade suttit där i närmare tolv timmar, hela lördagen, och när han äntligen kunde lämna polishuset på Sandgärdsgatan för den korta promenaden hem till hotellet, hade klockan redan passerat tolvslaget och det var söndag. Och högarna på hans skrivbord var om möjligt ännu större än när han hade börjat med dem strax efter lunch.
I hotellkorridoren där han och kollegerna bodde var det tyst och stängt. Lewin hade försiktigt öppnat den låsta dörren till korridoren för att inte störa sina sovande kolleger. Framför Eva Svanströms dörr hade han stannat och ett ögonblick hade han tänkt att han kanske skulle knacka på – en lätt, mycket lätt knackning bara – för att se om hon fortfarande var vaken och kanske ville ha sällskap. Inte i natt, tänkte han. Det fick bli någon annan natt som var bättre än den här.
Sedan hade han smugit in på sitt rum, tvättat av sig i handfatet med hjälp av en blöt handduk. I ansiktet, under armarna och i skrevet. Bara det nödvändiga, i den ordningen och trots att han kanske mer än något annat just då hade behövt ställa sig i duschen och bara låta vattnet rinna. Det får bli i morgon bitti, tänkte han. Inte halv ett på natten när de andra redan ligger och sover.
Sedan hade han gått till sängs och som alltid i början av en ny utredning hade han haft svårt att somna och när han äntligen gjort det hade han plågats av sina drömmar. Som så ofta förr i början av en ny utredning eller alla andra gånger då han bara kände sig orolig eller nedstämd av skäl som han nästan aldrig var klar över. Drömmar som hade sin grund i verkliga händelser men som alltid tog sig olika mening och uttryck. Och som så många andra liknande nätter i Jan Lewins liv hade drömmen även den här gången handlat om den sommaren då han just fyllt sju år och fått sin första riktiga cykel. En röd Crescent Valiant.
Vid halvsextiden på morgonen hade han vaknat för tredje gången och det var då som han hade bestämt sig. Han hade satt på sig shorts, en kortärmad blå tröja med Rikskriminalens emblem på bröstet, snört på sig sina joggingskor, stoppat passerkortet till sitt hotellrum i fickan, tagit turistkartan över Växjö i handen och snabbt och tyst lämnat sitt rum. Lika bra att få det gjort, tänkte han medan han väntade på hissen. Med tanke på hur det såg ut på hans skrivbord skulle det säkert dröja innan han kunde besöka brottsplatsen på tjänstetid och i den värld där han levde borde han redan ha varit där.
Ute sken solen från en blekblå himmel och det var närmare tjugo grader varmt trots att klockan bara var kvart i sex. Stora Torget låg tomt och öde. Inga människor. Inte ens en ensam och övergiven ölburk som kunde vittna om tidigare mänskligt liv. Han hade stannat framför ingången till nattklubben och med hjälp av kartan tagit ut kursen mot Lindas bostad. Först hade han tittat på klockan för att se hur lång tid det skulle ta och när han väl började gå försökte han göra det i samma takt som han föreställde sig att hon hade gått och förhoppningsvis samma väg trots att den fortfarande var högst oklar.
Riktning nordöst. Snett över Stora Torget, förbi östra gaveln på landshövdingens residens, in på Kronobergsgatan i riktning rakt norrut och så långt helt i enlighet med dörrvaktens vittnesmål.
Men sen då, tänkte Lewin. Han stannade, tittade igen på klockan. Snabbaste vägen hem, tänkte han. Var det inte så hon hade sagt till sin väninna när hon lämnade hotellet, att hon skulle gå hem och sova, och i brist på bättre hade han tagit första tvärgatan till höger och efter knappt hundra meter kommit ut på Linnégatan. Perfekt, tänkte Lewin. Linnégatan rakt norrut och efter ytterligare knappt fyrahundra meter och lika många minuter vek han av till höger igen och kom upp på Pär Lagerkvists väg. Där hade han stannat för att orientera sig och summera sina iakttagelser.
Cirka sexhundra meter från Statt, cirka sex minuters promenad för en ung vältränad och nykter kvinna som gick i rask takt i ett område som hon kände sedan barnsben. Stora, lugna centrala gator, fullt ljus ute och bara en galning skulle försöka sig på ett överfall under den sträckan. För att inte tala om att det var i Växjö som han befann sig.
Väl inne på Pär Lagerkvists väg var förutsättningarna för en ostörd nattlig promenad om möjligt ännu bättre. Återstod cirka sjuhundra meter till hemmets dörr och hela vägen på en bred och rak gata kantad av mindre hyreshus på tre till fyra våningar. Putsade fasader, blanka HSB-skyltar som vittnade om skötsam medelålders medelklass, välordnade liv och goda grannar. Inte ett snår, inte ett prång, inte ens en vanlig bakgata där någon med onda avsikter skulle kunna tänkas lura i väntan på ett oskyldigt offer.
Hans eget offer bodde längst upp på gatan i ett hus som var lika prydligt som alla andra fast utan HSB-skylt eftersom just det ägdes av liten privat bostadsrättsförening där alla medlemmar bodde i huset. Så det var här det hände, tänkte Jan Lewin och stannade vid den blåvita avspärrningstejpen som fortfarande omgärdade mordfastigheten och som miljö för ett vanligt sexualmord på en ung kvinna var det helt osannolikt.
Finns bara en förklaring, tänkte Jan Lewin när han en halvtimme senare kom in på sitt rum på hotellet. Det var där Linda bodde. Det var därför han kom dit. För att träffa just henne. Nån som hon kände, nån som hon litade på, nån som hon tyckte om. Nån som var som hon själv. Sedan hade han tagit av sig kläderna, gått direkt in i duschen och låtit vattnet rinna i fem minuter. Och för första gången på ett och ett halvt dygn kände han sig helt lugn och helt tillfreds med det arbete som ännu återstod att göra.