Halv sju på söndag morgon – medan Jan Lewin stod under duschen på sitt hotellrum och bara lät vattnet rinna – hade det ringt på länspolismästarens tjänstemobil. Länspolismästaren låg och sov och hade vissa problem både med att få på sig sina glasögon och hitta mobilen för att kunna svara. Måste ha hänt nåt, tänkte han efter en snabb titt på väckarklockan som stod på hans nattygsbord.
– Nylander här, sa rösten i andra ändan. Jag förutsätter att jag inte väckte dig.
– Det är ingen fara, sa länspolismästaren svagt. Ingen fara alls. Det måste ha hänt nåt hemskt, tänkte han.
– Jag ringer för att kolla av läget, sa Nylandet korthugget. Hur går det för er därnere?
– Det rullar på enligt planerna, svarade länspolismästaren. Hur jag nu kan veta det, tänkte han, eftersom han legat och sovit hela natten. Är det nåt särskilt du undrar över, Nylander, tillade han.
Det fanns inget som Nylander undrade över – ”jag har inte den läggningen”. Däremot hade han som chef för Rikskriminalpolisen ägnat sig åt vissa ”strategiska överväganden” med anledning av deras gemensamma ärende. Som ett resultat av dessa hade han även ett erbjudande om ”operativa insatser”.
– Hur hade du tänkt dig då, svarade länspolismästaren. Strategiska överväganden, operativa insatser? Vad är det han pratar om, tänkte han.
– Som jag ser det finns det hög risk för att ni har en veritabel galning som springer lös på gatorna, inledde Nylander, och sannolikt kommer kan ganska snart att hitta på nåt ännu värre.
– Är det nåt särskilt du tänker på, upprepade länspolismästaren svagt varpå Nylander gett honom ett antal tänkbara scenarion ur sin rika erfarenhet som högste ansvarig för den nationella polisen.
– Jag tänker till exempel på samurajmördaren i Malmö som dödade och lemlästade ett antal grannar i kvarteret där han bodde. Fänriken i Falun, som sköt ihjäl ett tiotal personer varav dom flesta unga kvinnor. Jaa … vad har vi mer, sa errkåce dröjande och lät precis som han strök sig över hakan. Du har järnspettsmannen som löpte amok på en tunnelbaneperrong här i stan för inte så länge sedan. Tre döda och ett halvdussin skadade om jag inte minns fel. Du har galningen från Gamla stan som mejade ner ett hundratal fredliga gångtrafikanter med sin bil mitt på blanka förmiddagen. För att nu bara nämna några exempel, avslutade Nylander.
– Det säger du, sa länspolismästaren. Herregud, tänkte han. Här hos mig. I Växjö.
– Jag redan pratat med våra analytiker, sa Nylander, och dom är helt eniga med mig. Vi talar om en seriemördare som med mycket hög sannolikhet också kan begå massmord eller ägna sig åt en så kallad spree killing. Det är när han under nån eller några timmar likviderar offren på lite olika ställen. Han går runt och sprejar död omkring sig liksom, förtydligade Nylander.
– Du hade något förslag, sa länspolismästaren. Herregud, tänkte han.
Chefen för Rikskriminalen hade hela tre operativa förslag. Han hade dessutom redan sjösatt två av dem och intagit förhöjd beredskap för att luftlandsätta det tredje.
– Jag tror vi skall låta min GMP-grupp ta sig en rejäl titt på den här galningen redan nu. Dessutom skicka över ärendet till vår VICLAS-enhet. Varnad är väpnad, mullrade Nylander.
– GMP-grupp, VICLAS, sa länspolismästaren. Alla dessa förkortningar, tänkte han.
– Gärningsmannaprofilgruppen, för att få en mer exakt bild av vem han är. VICLAS, för att koppla ihop honom med alla tidigare liknande gärningar som han begått, sammanfattade Nylander korthugget. Typisk civilist, tänkte han.
– Du nämnde något tredje också, sa länspolismästaren defensivt.
– Precis, sa Nylander. När han skall gripas tror jag att det blir bäst om du lämnar över den uppgiften till vår Nationella Insatsstyrka här uppe. För att undvika all onödig blodspillan. Jag har redan förvarnat dem. Normalt kan vi vara på plats hos dig inom tre timmar från insatsorder. Vi försöker minska ner den tiden och förutsatt att vi får samma goda flygväder som vi haft hela sommaren så anser insatschefen att vi kan klara av det på två. Vi har redan höjt beredskapsläget från blå till orange för tre av insatsgrupperna.
– Herregud, sa länspolismästaren. Herregud, tänkte han. Och hur många talar vi om när vi talar om nödvändig blodspillan?
En kvart senare hade länspolismästaren – trots den tidiga timmen – ringt upp sin förundersökningsledare kommissarie Olsson och meddelat att han och chefen för Rikskriminalen, gemensamt och i samråd, beslutat att förstärka utredningen med experterna från GMP-gruppen och VICLAS-enheten och att ett eventuellt gripande skulle handhas av NI, den Nationella Insatsstyrkan. Olsson själv hade, märkligt nog, varit inne på samma tankar och tyckte det var ett utmärkt förslag.
– Jag hade faktiskt tänkt ringa chefen och föreslå just detta senare i dag och anledningen att jag bestämde mig för att vänta berodde enbart på att jag vet att chefen njuter sin välförtjänta semester.
Bäckström var stressad, trött och bakis. Kvällen innan hade han och Rogersson gjort sitt bästa för att kompensera för den långvariga abstinens som tjänsten tvingat på dem. Bäckström hade svimmat i sin säng strax före midnatt, försovit sig, fått kasta i sig frukosten och inte ens hunnit bläddra igenom morgontidningarna. Dessutom hade de varit tvungna att stanna vid en servicebutik på vägen och inhandla mentoltabletter och ett par flaskor sportdryck för att få någon ordning på andedräkt och vätskebalans.
Inte hade det blivit bättre när han hastade genom korridoren på väg till morgonmötet med spaningsstyrkan för då hade den där fjollan Olsson kastat sig över honom och börjat tjattra om olika krisscenarion som han och polismästaren sett sig nödsakade att hantera utan Bäckströms hörande.
– Vad tror du om det, Bäckström, frågade Olsson. Att vi söker samband med dina kolleger på GMP och VICLAS?
– Låter som en alldeles utmärkt idé, sa Bäckström som inte hade minsta tanke på att förslösa sin dyrbara tid med att bli uppläxad på telefon av sin högste chef, Sten Nyllet Nylander.
Så satt han då äntligen vid kortändan av bordet. Visserligen utan Höganäskrus runt halsen men med en stor mugg kaffe med mycket mjölk och socker och hela spaningsstyrkan på plats.
– Då så, sa Bäckström. Då kör vi.
Först hade polisinspektören Sandberg berättat om övervakningskamerorna på offrets väg hem. Den som satt vid bankomaten där hon gjort uttaget hade inte gett något och helt säkert beroende på att offret varit utanför kamerans räckvidd när hon lämnat Stadshotellet.
– Kameran täcker bara trottoaren och en liten bit av gatan framför bankomaten, förklarade hon. Däremot har vi hittat nåt mycket bättre och det är väl chefen här som främst kan ta åt sig äran för den saken, konstaterade hon samtidigt som hon nickade och log mot Bäckström.
– Jag lyssnar, sa Bäckström och log tillbaka. Där har du redan halva inne grabben, tänkte han.
Sandberg och hennes kolleger hade nämligen hittat en annan och mycket bättre kamera, eventuella tillstånd lämnade därhän. Den satt ovanför disken i en servicebutik som låg i början av Pär Lagerkvists väg bara femhundra meter från offrets bostad och nattetid täckte den även gatan utanför butiken. Klockan fyra minuter i tre fredag natt så hade Linda Wallin fastnat på bild när hon var på väg hem. Däremot inga andra personer under den närmaste halvtimmen och högst sannolikt ingen som följt efter henne.
– Butiken har öppet till elva på kvällen. Normalt täcker kameran dörren till butiken och kassorna men innan butiksinnehavaren går hem strax före midnatt brukar han ändra läge på den så att den även fångar in såna som passerar ute på gatan. Anledningen är att han haft problem med folk som kastat vatten i entrén till butiken och sprejat ner hans fönster med olika rasistiska tillmälen. Han som äger butiken kommer från Iran, förtydligade Sandberg.
– Och vi är helt säkra på att det är Linda, frågade Bäckström som inte tänkte släppa denna uppiggande lilla detalj i det stora spaningsarbetet.
– Helt säkra, sa Sandberg. Jag har själv tittat på videotejpen tillsammans med teknikerna. Vi är ju flera som känner … kände … henne.
Därefter hade det rullat på i den vanliga effektiva takten som han var van vid när han själv höll i rorkulten. Tacka fan för det, tänkte Bäckström, när inte halva poliskåren behöver öda tid på att presentera sig för den andra halvan.
– Dörrknackningen och rotandet i området, fortsatte han. Har vi hittat nåt intressant sen i går?
Tyvärr inte enligt den kollega som bar ansvaret för den saken. Det sista som man hittat efter gärningsmannen var hans blod och lite hudrester på fönsterblecket till sovrummet i mordlägenheten.
– Då vidgar vi sökområdet, sa Bäckström barskt. Alla konstigheter som inträffat här i stan under det aktuella dygnet. Hela programmet från vanliga stökpellar, inbrott, skadegörelser, bilstölder, felparkeringar, mystiska fordon, händelser och personer. Ge mig listor på den biten före lunch. Jävla latoxar och allt måste man sköta själv, tänkte han.
– Är det nån som hört av sig och har nåt intressant att berätta då, fortsatte Bäckström och såg på kollegan Lewin. Om du nu lyckats slita dig från lilla Svanström, din kåta jävel, tänkte han.
– Vi har fått in hundratals tips, sa Lewin. Vi har fått tips på telefon, på mail, till och med på sms till några som jobbar här i spaningsstyrkan och vars nummer tydligen är kända för UL. Kanske inte så konstigt med tanke på att dom kolleger som fått tipsen vanligtvis jobbar vid span eller knarket och alla har vi väl haft våra egna uppgiftslämnare som vi gett våra mobilnummer. Skulle det vara nån som skrivit brev till oss lär dom väl i bästa fall dyka upp i morgon. Det är ju så med posten nuförtiden.
– Hur verkar det då, undrade Bäckström. Finns det nåt hett och hugga tag i?
Tyvärr inte, enligt Lewin. Det var det vanliga. Upprörda medborgare som jämrade sig över det samhälleliga förfallet i allmänhet och brottsligheten i synnerhet. De vanliga besserwissrarna som ville tipsa polisen om hur de borde göra om de nu skulle göra det på rätt sätt och högst sannolikt lärt sig den saken genom att sitta och titta på alla kriminalserier som sändes på TV. Givetvis också ett antal fjärrskådare, spåmän, spåkvinnor och siare som ville dela med sig av sina syner, varsel, allmänna varseblivelser, känningar och vibrationer.
– Inget konkret, inte nåt och sätta tänderna i, envisades Bäckström.
– Några av dom är väldigt konkreta, sa Lewin. Problemet är väl att dom tycks ha fått det mesta om bakfoten.
– Ge oss nåra exempel, sa Bäckström.
– Visst. Lewin såg ner i papperen. Vi har en gammal skolkamrat till Linda från gymnasiet. Hon är hundra procent säker, hennes egna ord, på att hon pratat med Linda på en konsert i Borgholm nere på Öland på kvällen. Några som heter Gyllene Tider som lär ha varit där på sin sommarturné.
Borgholm, tänkte Bäckström. Det låg väl minst femton mil från Växjö?
– Problemet är bara att konserten var i fredags kväll och då fanns vårt offer redan på rättsläkarstationen i Lund, suckade Lewin. Så det vittnet kan inte ens ha läst kvällstidningarna. Ja, så har vi en annan här, fortsatte Lewin medan han bläddrade i tipshögen framför sig. En av Växjös yngre lokala förmågor som hört av sig till en kollega på ordningen här i Växjö och berättat att han såg Linda femhundra meter väster om Stadshotellet tidigt på fredag morgon. På Norra Esplanaden i höjd med kommunalhuset om jag fattat saken rätt.
– Vad är det för fel på honom då, undrade Bäckström.
– Problemet med honom, sammanfattade Lewin, bortsett från hans allmänna trovärdighet, är väl att det skulle ha varit vid fyratiden på morgonen, på en gata i helt fel riktning i förhållande till hennes gångväg och att hon skulle ha haft sällskap av en, och det är inte jag som säger det utan vittnet, stor jävla neger.
– Då tror jag att jag vet vem vittnet är, sa en av de lokala kollegerna vid nedre ändan av bordet. Det är mycket onda mörkhyade personer i den unge mannens värld.
– Jag har väl förstått det när jag läste hans utdrag ur brottsregistret, sa Lewin och smålog.
– Jaha ja, sa Bäckström. Frågor? Synpunkter? Förslag? Icke en käft som har nåt vettigt att säga, tänkte han när han såg huvudskakningarna runt bordet. Då kör vi, fortsatte han och reste sig med ett ryck. Vad väntar ni på? Sitt inte här och lata er. Sätt igång och jobba istället. Senast till lunch vill jag ha namnet på han som gjorde det. Ge mig en bra gubbe så ska jag bjuda på tårta till kaffet. Glada miner runt bordet. Dom är som barn, tänkte Bäckström och inte fan tänkte han slösa sina surt förvärvade på nån tårta.
Själv hade han försett sig med papper och penna och uppsökt avskildheten på ett tomt förshörsrum för att tänka i lugn och ro. Först hade han tänt den röda skylten, stängt dörren om sig och lagt en rejäl rökare som han suttit och hårdbevakat under hela mötet. Äntligen ensamma, tänkte Bäckström och viftade undan de värsta dimmorna från gårdagsnatten.
Hon kommer hem till lägenheten strax efter klockan tre, tänkte han. Verkar inte som nån följt efter henne eller stämt möte med henne i lägenheten. Strax därefter dyker ändå gärningsmannen in i handlingen. Det hela urartar ganska omgående och med tanke på hur det såg ut på brottsplatsen, och vad Bäckström redan räknat ut av annat, måste just den här lilla psykopaten haft fullt upp under åtminstone en och en halv timme. Så sannolikt dog hon nån gång mellan halv fem och strax före fem, tänkte han.
Sedan går han ut i badrummet för att duscha av sig det värsta. Så kommer tidningen ungefär vid fem och han får för sig att nån är på väg in i lägenheten. Då slänger han på sig det nödvändigaste och hoppar ut genom sovrumsfönstret och då är klockan strax efter fem, tänkte Bäckström. Var hamnar vi då, tänkte han. Tittade på sitt armbandsur och började räkna framåt från tidigt fredag morgon till söndag förmiddag. Snart två och ett halvt dygn sedan han drog. Fanskapet kan ju vara på månen så här dags, tänkte han misslynt. Samlade ihop sina papper och bestämde sig för att återvända och sparka lite till på sina medarbetare.
Å andra sidan, tänkte han när han kom ut i korridoren, vore det väl dumt att göra det på fastande mage och eftersom personalrestaurangen var öppen även denna söndag på grund av det som hänt var det väl lika gott att få sig en bit i lilla magen.
Småländsk kroppkaka, tänkte han lystet när han granskade matsedeln. Så det fick det bli. Avslutad med en rejäl kopp kaffe och en mazarin medan han i lugn och ro läste kvällstidningarna som han snott med sig från hotellet men ännu inte hunnit titta i. Inget nytt i sak, tänkte Bäckström medan han smuttade på sitt varma kaffe. Mest spekulationer och med höga svall efter sig.
I den ena tidningen hade man lanserat en ny variant på det klassiska polisspåret.
Gärningsmannen var sannolikt någon polishatande grov brottsling som närde ”ett oresonligt hat till offret med tanke på hennes arbete inom polisen”, konstaterade en av de tillfrågade i tidningens egen expertpanel där man så fort tillfälle bjöds brukade samla ett gott urval av de mest mediala virrpannorna i landet.
Säkert, säkert, tänkte Bäckström och mumsade på sin mazarin. Måste vara nån föreläsare som hon haft vid polisskolan i Växjö, tänkte han. Kanske den där tokiga kärringen som hade hand om debriefingen och sperman var väl inte hela världen i hennes fall eftersom den kunde vara ett listigt utlagt villospår.
Enligt deras konkurrent, och deras experter, förhöll det sig dock på annat sätt. Vad det handlade om var en seriemördare med ett tvångsmässigt hat till kvinnor och ett närmast rituellt tillvägagångssätt när han begick sina brott. Låter nästan som kollegan Olsson, tänkte Bäckström och va fan får dom allt ifrån?
Det fanns också vissa gemensamma drag i de båda mediakonkurrenternas beskrivningar. En tunn länk förvisso, men icke förty. Ännu en expert, som förordade polisspåret i den första tidningen, höll nämligen inte för otroligt att det kunde röra sig om en speciell typ av seriemördare som var inriktad just på att ta kål på poliser men ställde sig ytterst kallsinnig till alla andra beroende på att uniformer var det som fick honom att tända sexuellt. Hans speciella ”trigger” enligt tidningen.
Dom måste ha nån gemensam dårhussajt på nätet där dom kan hämta andlig näring, tänkte Bäckström och skulle just lägga tidningen åt sidan då han fick syn på en artikel som fick honom att haja till.
Den intervjuade experten, som var docent i något som kallades för forensisk psykiatri vid Sankt Sigfrids mentalsjukhus i Växjö och med stor bild i tidningen, hade gjort en längre utläggning om de tortyrskador som polisen funnit på offret. Antingen, tänkte Bäckström, har han fått se samma bilder som den inre cirkeln i spaningsstyrkan tagit del av kvällen innan. Eller också hade nån av dom som sett dom beskrivit dom för honom på ett i allt väsentligt korrekt och uttömmande vis.
Även docenten med den märkliga och speciella inblicken i spaningsarbetet anslöt sig till det som väl ändå måste betecknas som huvudspåret. Det handlade om en seriemördare. Med tanke på grovheten i det här brottet måste han redan tidigare begått liknande grova brott och sannolikheten för att han skulle göra det igen och inom den närmaste framtiden var hög, för att inte säga hundraprocentig.
Samtidigt var han ”ingen vanlig sexuell sadist med väl utvecklade sexuella fantasier”, som docentens mindre vetande kriminologiska kolleger tycktes tro. Än mindre någon som tände på kvinnliga blivande poliser med eller utan uniform. Istället handlade det om en ”kraftigt psykiskt störd” och just nu närmast ”kaotisk” gärningsman. Dessutom var han ”en ung man med invandrarbakgrund som i sin barndom eller tidiga ungdom utsatts för våldsamt traumatiska upplevelser”, till exempel att han själv blivit torterad eller fallit offer för grova sexuella övergrepp. Hunnen så långt i läsningen hade Bäckström snabbt avslutat sitt kaffe, stoppat tidningen i fickan och uppsökt utredningens egen presstaleskvinna.
– Har du sett den här artikeln, frågade Bäckström fem minuter senare då han satt på hennes rum. Han gav henne tidningen med artikeln uppslagen.
– Jag förstår vad du tänker på, sa hon. Jag läste den i morse och jag reagerade precis som du. Den här skutan läcker friskt, konstaterade hon, och ska man försöka se det positiva i det så är det väl inte så konstigt att det stänkt på just den här experten.
– Du känner till Sankt Sigfrid förstås, fortsatte hon. Det är det stora mentalsjukhuset här i stan och där finns ett antal av dom allra värsta som avtjänar sluten psykvård. Vår vän docenten är en flitig föreläsare både på polisskolan och här i huset. Jag vet inte hur många gånger som jag lyssnat på honom.
– Det säger du, sa Bäckström. Är han nånting och ha då, frågade han.
– Det vill jag nog påstå, sa hon. Jag tycker ofta att han hamnar rätt.
Man kanske skulle ta och prata med fanskapet, tänkte Bäckström. Det där med ung utländsk gärningsman lät inte så dumt, tänkte han. Dessutom var väl offret lite svag för såna. Kanske till och med så svag att hon öppnade och släppte in honom om han ringde på hennes dörr.
När Bäckström återvänt till det stora rummet där spaningsstyrkan satt hade han tagit på sig fältherreminen och spänt ögonen i samtliga som satt där.
– Nå, sa Bäckström. Vad väntar ni på? Nu har jag ätit och nu vill jag ha ett bra namn. För att understryka budskapet hade han också klappat sig på sin runda mage och utan att han ens tänkte på det.
– Namn kan du få av mig. Vi är just klara med den första slagningslistan, sa Knutsson och viftade med en bunt datautskrifter.
– Är det nåt bra då, frågade han. Tog listan och satte sig på sin vanliga plats.
– Det är i alla fall en hel del namn, konstaterade Knutsson och slog sig ner bredvid Bäckström. Sjuttionio stycken för att vara exakt och då har vi bara hunnit slå på grannarna i området, såna som kände offret och dom lokala förmågorna här i Växjö.
– Berätta, sa Bäckström. Ge mig nån och bita i.
– Lugn, bara lugn, sa Knutsson. Jag kommer till det.