Eftersom Bäckström ogärna körde bil hade han ordnat chaufför. Den som fått äran var unge Adolfsson och redan på väg ner i garaget hade de klarat av den inledande presentationen.
– Det var du och din kollega som hittade henne har jag förstått, sa Bäckström.
– Stämmer, chefen, sa Adolfsson.
– Hur kom du med i spaningsstyrkan då, frågade Bäckström trots att han redan hört hur det gått till.
– Dom har väl ont om folk så här i semestertider, sa Adolfsson.
– Jag prata med Enoksson, sa Bäckström. Han lät nästan som han tänkte adoptera dig.
– Jo, det äger nog sin riktighet. Enok är bra. Farsan och han jagar ihop.
– Semestertider och brist på folk och så Enoksson. Så blev det så och trots vad vår värderade kommissarie Olsson nu tyckte om den saken, summerade Bäckström.
– Ja, sa Adolfsson. Chefen har nog täckt in det mesta.
– Inte första gången, sa Bäckström och krånglade sig med viss möda in på passagerarplatsen. Trevlig grabb. Påminner en hel del om mig när jag var i den åldern, tänkte Bäckström.
– Får man ställa en fråga, chefen, undrade Adolfsson artigt när de körde upp ur garaget.
– Självklart, sa Bäckström. Artig och trevlig är han också, tänkte han.
– Vad är det som förskaffar vårt eget dårhus den äran av chefens besök, sa Adolfsson.
– Vi ska titta på en riktig kriminaldåre, sa Bäckström. Så skall vi passa på och kika på den som har hand om honom. Har vi tur blir det två dårar på samma eftermiddag.
– Tanjamannen och docenten Brundin, sa Adolfsson. Om jag nu vågar gissa.
Begåvad ung man, tänkte Bäckström. Men vad var annat att vänta, tänkte han.
– Stämmer bra det, sa Bäckström. Har du träffat nån av dom?
– Båda, sa Adolfsson. Brundin har jag lyssnat på när han föreläst för mig och kollegerna. Den där andra blev knivskuren av en medpatient inne på avdelningen för nåt år sen och då måste han tas till lasarettet för och lappas ihop och kollegan Essen och jag var med och övervakade transporten.
– Hur är dom då, frågade Bäckström. Brundin och Tanjamannen, menar jag.
– Nog är dom tokiga båda två så att det både räcker och blir över. Adolfsson nickade med eftertryck.
– Vem är tokigast då? Bäckström såg nyfiket på sin nyvunne, yngre vän.
– Hugget som stucket, sa Adolfsson och ruskade på sina grova skuldror. Dom är tokiga på olika sätt om man så säger. Fast det är klart …
– Shoot, sa Bäckström uppmuntrande.
– Om jag vore tvungen och dela rum med nån av dom så skulle jag nog föredra Tanjamannen. Helt klart, sa Adolfsson.
Sankt Sigfrids sjukhus låg bara ett par kilometer från polishuset. En blandning av äldre och mer moderna byggnader omgivna av en större park som gränsade mot en sjö. Det var lummigt och grönt med skuggande träd, välskötta gräsmattor trots sommarens torka och mest av allt tyckte Bäckström att det påminde om Grand Hotel i Saltsjöbaden utanför Stockholm där Rikskrim brukade ha sina konferenser och personalträffar. Docenten Brundin höll till i en äldre och pietetsfullt renoverad artonhundratalsbyggnad i vitrappad sten. Här går det ingen nöd på våra kriminaldårar, tänkte Bäckström när han och Adolfsson klev ut ur bilen.
– Undrar just vad det här har kostat, sa Bäckström när de ringde på porttelefonen nere i entrén. Dårarna har egna tennisbanor, minigolf och en stor jävla simhall. Vad fan är det för fel på lite vanlig taggtråd?
– Ja, i det här landet går det ingen nöd på våra kriminaldårar, instämde unge Adolfsson.
Den grabben kommer och gå långt, tänkte Bäckström.
Docenten Robert Brundin påminde mest av allt om en ung Oscar Wilde fast till skillnad från förlagan hade han perfekta tänder som han gärna visade när han log. Han satt bekvämt tillbakalutad i den stora stolen bakom sitt stora skrivbord på sitt stora tjänsterum och verkade leva i fullkomlig harmoni med sig själv och sin omgivande miljö.
Fan, vad han är lik den där engelska författarfikusen som hamnade i finkan, tänkte Bäckström som dock glömt namnet på både filmen och dess huvudperson. Inte så konstigt, tänkte han. Jävla skitfilm och inte ens nåra bra korvryttarscener trots att det stod i TV-bilagan att den skulle handla om bögar.
– Så polisen är orolig för att jag skulle ha släppt ut min lille Leo på stadens gator och torg, sa docenten och visade alla sina vita tänder.
– Jo, sånt har väl tyvärr hänt förr, sa Bäckström.
– Så icke hos mig dock, konstaterade Brundin. Och om herrarna önskar kan jag utveckla varför.
– Vi lyssnar, sa Bäckström medan unge Adolfsson redan tagit upp sin lilla svarta anteckningsbok och en penna.
Leo, Leszek Baranski, 39 år, var en mycket farlig människa och dessutom själva kronjuvelen i docenten Brundins aktningsvärda samling av farliga människor. Enbart Leo hade således inspirerat honom till ett flertal artiklar i den rättspsykiatriska fackpressen och han hade varit den givna huvudpersonen i ett oräkneligt antal föreläsningar som Brundin hållit.
– Ett fullkomligt enastående exempel på en sexuell sadist med väl utvecklade fantasier, konstaterade en lyckligt leende Brundin. Vi har flera samtal varje vecka om den saken han och jag och jag har aldrig stött på nåt liknande. Rent allmänt är han högt begåvad, han har en IQ som ligger över 140 och skulle till exempel kunna bli antagen till Nasas rymdprogram som astronaut, men när det kommer till att plåga unga kvinnor för att själv uppnå sexuell njutning är han ett rent geni. Han har en totalt gränsöverskridande kreativitet när det gäller att hitta på nya uttrycksformer för sin sexuella sadism.
– Så den tänkte du inte släppa ut, sa Bäckström. Låter som en kul kille, tänkte han utan att vara helt klar över om det var Leo eller hans läkare som han hade i tankarna.
Brundin tänkte inte släppa ut Leo. Den tanken hade inte ens föresvävat honom. Däremot hade hans chef, en äldre kollega som var – visserligen – ”en hygglig person men tyvärr svårt anfrätt av sin generations vårdliberalism, allmänt letargisk till sin läggning och tidvis uppvisade klart refraktära personlighetsdrag”, föreslagit olika åtgärder som på sikt och enligt hans uppfattning skulle kunna underlätta Leos återanpassning till ett liv utanför det akvarium i vilket han nu förvarades.
– Som vadå, sa Bäckström. Varför inte bara koka lim på fanskapet, tänkte han.
– Frivillig kastrering, sa Brundin och log stort. Min chef menade att om Baranski gick med på att frivilligt låta kastrera sig skulle han kanske varsamt och under en längre tid kunna lotsas ut på till exempel en och annan övervakad permission.
– Kastrering, frågade Bäckström. Håller ni på med sånt fortfarande? Fy fan, tänkte han och korsade omedvetet sitt vänstra ben över det högra i stolen där han satt.
– Frivilligt givetvis. Frivilligt, sa Brundin, lutade sig bekvämt tillbaka och formade sina långa känsliga fingrar till ett högt valv.
– Vad tyckte han om det då, frågade Bäckström. Måste väl ändå finnas gränser, tänkte han. Det räcker väl om man kokar lim på honom?
– Han var inte så pigg på det, sa Brundin. Det skulle ju helt släcka ut hans högst betydande könsdrift, normalt onanerar han mellan fem och tio gånger om dan. Dessutom brukar dom här patienterna öka dramatiskt i vikt och speciellt när dom vistas i den här miljön. Helt naturligt är han rädd för att både förlora sitt driftsliv och sitt utseende som han för övrigt är mycket stolt över. Själv var jag också stark, för att inte säga kategorisk, motståndare till idén om kastrering, sa Brundin.
– Varför då, sa Bäckström. För att fanskapet förmodligen ser ut som du, tänkte han.
– Nedsläckningen av hans driftsliv skulle naturligtvis även utarma hans sexuella fantasiliv. I värsta fall skulle han helt gå förlorad för den rättspsykiatriska forskningen, sa Brundin utan tillstymmelse till leende.
– Jaha ja, sa Bäckström som för en gångs skull inte visste riktigt vad han tyckte.
– Jag utgår från att herrarna vill titta på honom, sa docenten.
– Varför inte, sa Bäckström. Alltid nåt man kan köra i fikarummet uppe på jobbet, tänkte han.
Adolfsson hade nöjt sig med att nicka med en ungdomlig och förväntansfull glimt i sina djupt liggande kornblå ögon.
– Han ligger på isoleringen sen i går kväll, konstaterade Brundin. Vi var tvungna att medicinera ner honom och lägga honom i bälte så tyvärr kan ni inte prata med honom. Förmodligen är det så enkelt att han har hört nån i personalen säga nåt om Lindamordet och det har hetsat upp honom kraftigt.
Leszek ”Leo” Baranski verkade minst av allt upphetsad. Trots att han såg ut som en illustration till de fantasier som vanligen upptog hans eget själsliv och kanske även nu när han tycktes sova djupt. Han låg i ett rum på tio kvadratmeter i den slutna avdelningens egen korridor med isoleringsceller. Hela möblemanget bestod av en stålbrits som var fastbultad i golvet. Ovanpå den låg Leo platt på rygg, orörlig och med huvudet på sidan, lutat mot höger kind. Liten och mager, svart lockigt hår och veka, närmast kvinnliga anletsdrag. Det enda han hade på sig var sjukhusets korta benkläder med Sankt Sigfrids logotyp tryckt på kalsonglinningen. Hans armar var fastspända längs sidorna på kroppen med breda läderremmar. Benen var utsträckta, särade, och även de försedda med remmar kring vristerna som var fästade vid britsens kortända.
– Det lär dröja åtminstone sex timmar innan han kvicknar till, konstaterade Brundin. Vi brukar börja med att lossa på hans högra arm så han själv kan lätta på den värsta ångesten, fortsatte Brundin och log.
– Låter praktiskt, sa Bäckström. Medan du och dina kamrater står och kikar på honom genom den här lilla glasrutan, tänkte han.
När de tog adjö av docent Brundin hade han önskat dem lycka till i deras arbete och hoppats att de snart skulle ha anledning att ses igen. Själv hade han redan börjat skissa på en liten avhandling om denna nya och intressanta grupp av unga gärningsmän med utländsk bakgrund som begick svåra sexuella övergrepp på grund av att de själva råkat ut för liknande saker i sin barndom eller ungdom. Kaotiska och kraftigt störda förvisso, samtidigt kapabla till både det ena och det andra men alls icke att förväxla med sådana som Leo.
– Jag ser verkligen fram mot att få träffa Lindamannen. Speciellt som han representerar en helt annan kategori än den som Leo tillhör, sa Brundin och log vänligt mot dem.
– Vem vill inte träffa honom, sa Bäckström med både känsla och övertygelse.
– Ursäktar chefen en liten personlig reflektion, sa Adolfsson när de körde ut genom sjukhusgrindarna.
– Shoot again, grymtade Bäckström.
– Den där Brundin verkar vara en riktigt go gubbe, sa Adolfsson. Rätt man på rätt plats om man så säger.
Du kommer och gå långt grabben, tänkte Bäckström som nöjde sig med att grymta instämmande.