Livet leker. Först måste jag tjata med en sur kärring före lunch och sen måste jag äta med två rena idioter eftersom Rogersson tydligen fortfarande sitter och tjatar med en annan kärring, tänkte Bäckström. Och som inte det räckte och blev över så serverar man sönderkokt pasta med nån jävla fisksås till lunch. Vad är det för fel på vanlig kalops med rödbetor, tänkte han. Skåne ligger för fan vägg i vägg med den här bonnhålan.
Knutsson och Thorén var betydligt gladare och allra gladast var Knutsson som tagit med inbrottstjuvar i slagningen redan innan grannfrun trätt fram och bekänt i den stora morgontidningen.
– Förutseende av dig, Erik, berömde Thorén. När jag läste vad hon sagt så blev jag faktiskt övertygad om att det är sant. Jag tror du ligger helt rätt.
– Berätta, sa Bäckström. Rena idioter, tänkte han.
Enligt Thorén var det mycket enkelt.
– Typiskt beteende hos inbrottstjuvar. Först smyger dom högst upp i kåken där det är minst chans att nån som bor på våningarna längre ner ska passera.
Klockan tre på morgonen mitt i semestern måste den risken vara kolossal, tänkte Bäckström och nickade uppmuntrande åt honom.
– Ja, sen har han väl provringt på dörrn då för att se om nån är hemma och då har hundarna börjat skälla, fortsatte Thorén.
– Eller när han kikat i brevlådan, assisterade Knutsson.
– Och det är då han har dragit. Tjuvar hatar hundar, förklarade Thorén.
Och du har aldrig jobbat på knarkspan hör jag, tänkte Bäckström och nickade.
– Vad är det för fel på våningen under? Där fanns inte en käft, sa Bäckström.
– Alldeles för nära med tanke på att han just väckt upp grannen på våningen ovanför, sa Knutsson trosvisst.
– Nästa våning då, frågade Bäckström.
– Polacken var hemma, invände Thorén. Fast i och för sig kan han ju ha provat hans dörr också.
– Fast jag lutar nog åt att han stack ner till bottenplanet, sa Knutsson. För och vara helt säker, menar jag.
– Så det är då han ringer på Lindas dörr, frågade Bäckström. Det här blir bättre och bättre, tänkte han.
– Ja, sa Knutsson. Och kikar i brevlådan och allt det där som dom brukar göra. Det är det vanliga moduset bland såna där. Ja. Deras vanliga modus operandi alltså.
– Och då kommer Linda och öppnar åt honom, sa Bäckström.
– Ja, sa Knutsson. Även om det låter lite konstigt. I och för sig kan hon ha glömt och låsa också men med tanke på vad teknikerna sa verkar det alternativet inte särskilt troligt.
– Måste hon ha gjort eftersom det inte finns några brytmärken på dörren, sa Thorén. Öppnat eller glömt och låsa alltså.
– Vänta nu, sa Bäckström och höjde händerna i en avvärjande gest. Bara så jag hänger med i herrarnas resonemang. Klockan tre på morronen kommer en typisk inbrottstjuv, en sån där vanlig pundarnisse med färska stickmärken och drägel i mungipan och ringer på Lindas dörr för och se om den Ericson som står på dörrskylten möjligen är hemma och förhoppningsvis bortrest. Detta medan jyckarna hos grannfrun på fyra trappor skäller som galningar. Då ringer vår lilla tjuv på dörrn, ring, ring, ring. Sen provkikar han för säkerhets skull i brevlådan. Linda som lämnat krogen för och gå hem och sova, och efter vad jag har hört avsåg att bli polis, går fram till dörren, kikar genom titthålet och vad ser hon då? En typisk inbrottstjuv. Vajert. Den måste jag släppa in. Bums. Här finns massor som han kan sno. Bara han lovar att ta av sig skorna och ställa dom på skohyllan i hallen så han inte skitar ner i onödan. Ungefär så eller?
Varken Thorén eller Knutsson hade sagt något. Bäckström hade rest sig, ställt brickan på diskvagnen, gått och hämtat en kopp kaffe med mycket mjölk och socker, tagit med den upp på sitt rum och svurit tyst hela vägen dit.
När Rogersson och kollegan Salomonson ringde på dörren hemma hos grannen, Margareta Eriksson, var hon redan upptagen. Hon hade bjudit in reporter och fotograf från den näst största kvällstidningen som missat scoopet men inte gett upp hoppet om en ny vinkel. Nu satt de i köket och drack kaffe.
– Så bäst för mig vore om ni kunde komma tillbaka lite senare i dag, förklarade hon.
– Fru Eriksson kanske föredrar att vi tar det på polishuset istället, frågade Rogersson med uttryckslös röst och frånvarande ögon. Vi kan skicka en radiobil och hämta er. Ge oss en tid bara.
Vid närmare eftertanke hade det trots allt gått bra och bara några minuter senare satt fru Eriksson tillsammans med Rogersson och Salomonson vid samma köksbord som journalisterna just lämnat.
– Herrarna kanske vill ha en kopp kaffe, frågade deras värdinna som tydligen bestämt sig för att stryka över och gå vidare.
– Ja, det vore väldigt gott, sa Salomonson inställsamt och innan Rogersson hann avböja erbjudandet.
– Ja, jag förstår att ni undrar över den där artikeln i tidningen, sa fru Eriksson som av ansiktsuttrycket att döma inte verkade helt komfortabel. Varför jag inte sa nåt när jag pratade med era kollegor menar jag.
Rogersson hade nöjt sig med att nicka åt henne medan Salomonson ägnade sig åt att röra om i sin kaffekopp.
– Nu ska man ju inte tro på allt som står i tidningarna, sa fru Eriksson och log nervöst. Verkligen inte och allt som står där har jag faktiskt inte sagt. Vad jag sa var att jag faktiskt vaknade mitt i natten av att mina hundar skällde. Men det där andra, om att nån försökte bryta sig in och att jag hört honom springa ner i trappan … det har jag inte sagt. Hade det hänt nåt sånt så hade jag nog ringt till polisen allt.
– Händer det ofta att fru Erikssons hundar börjar skälla om det kommer nån, undrade Salomonson.
Visst hände det enligt deras matte. Det hände att de skällde när någon av hennes grannar kom hem, speciellt om de kom sent, och även om det var någon som väsnades ute på gatan. ”Den där gräsliga polacken” som hon tyvärr hade till granne hade till och med klagat till bostadsrättsföreningen om saken. Utan framgång dock enligt hundarnas matte och föreningens ordförande. Men visst, speciellt Peppe kunde vara väldigt vaktande.
– Han har väldigt grovt skall, sa fru Eriksson stolt och klappade om den stora labradoren som lagt huvudet i hennes knä. Så brukar lillpojken Pigge stämma in då och hjälpa sin storebror.
– Vad gjorde fru Eriksson när hundarna började skälla, frågade Rogersson.
Eftersom hon låg och sov och hade vaknat av att de skällde så hade hon först legat kvar i sängen och lyssnat. Sedan hade hon sagt åt dem att sluta skälla och eftersom de gjort det hade hon förstått att det inte var någon fara.
– Om det hade stått nån ute i förstugan hade dom naturligtvis fortsatt att skälla även om han varit tyst som en mus, förklarade fru Eriksson.
– Hundarna slutade skälla, konstaterade Rogersson. Vad gjorde fru Eriksson sen då?
Först hade hon tassat ut i tamburen och kikat genom titthålet men hon hade varken hört eller sett något. Då hade hon gått och lagt sig igen och så småningom hade hon somnat om. Det var det hela och hon beklagade än en gång att hon inte tänkt på det tidigare när hon pratat med polisen. Varför journalisterna skrivit som de gjort förstod hon ”ärligt talat inte”.
För att du har pratat med dom och försökt göra dig intressant, tänkte Rogersson men det hade han inte sagt. Istället hade de avslutat förhöret, tackat för kaffet och gått därifrån. Rogersson hade inte ens viftat med något yppandeförbud. Varje riktig polis visste att det bara var ett dåligt skämt.
På vägen ner i trappan hade de mött två tekniker som var på väg upp för att pensla fru Erikssons ytterdörr och eventuella andra ytor av intresse.
– Om ni skyndar er och ringer på hos henne får ni kaffe, sa Salomonson medan Rogersson nöjt sig med en nick och en grymtning.
Eftersom de ändå hade vägarna förbi hade de ringt på hos Gross för att höra om även han haft någon som varit på hans ytterdörr natten till fredag. Gross hade vägrat öppna. Genom brevlådan hade han sagt åt dem att sluta trakassera honom.
– Jag har journalister på besök. Jag har vittnen i lägenheten. Jag varnar herrarna, sa Gross. Packa er iväg omedelbart.
– Ja, det var väl i stort sett allt, sa Rogersson. Såg upp på Bäckström och suckade.
– Vad tror du själv då, frågade Bäckström.
– Att kärringen vaknade mitt i natten av att hennes hundar skällde, sa Rogersson. När exakt vet hon inte. Förmodligen är det så enkelt att hennes jyckar skäller hela tiden. Dom skällde som galningar när kollegan och jag ringde på dörren.
– Varför gick hon ut och tittade genom titthålet då, frågade Bäckström listigt. Gör hon det varje gång som jyckarna skäller?
– Inte enligt vad hon själv säger i alla fall, sa Rogersson. Om du vill veta vad jag tror? Rogersson suckade trött och Bäckström nickade.
– Det var mitt i natten, det är sommar, hon har läst i alla tidningar om inbrottstjuvarna som härjar fritt, i stort sett alla hennes grannar är bortresta på semester. Det räcker väl som förklaring varför hon tittade just den här gången.
– Men varför skällde jyckarna då, envisades Bäckström.
– Du ska inte fråga mig om hundar. Ta det med nån kollega som jobbar som hundförare. Han bli säkert glad. Deras jyckar är väl det enda som dom har i sina små skallar.
– Varför skällde jyckarna, upprepade Bäckström.
– Den enkla förklaringen är väl att dom började skälla för att dom hörde att Linda kom hem. Dom lär höra rent överjävligt bra om man ska tro på deras matte. Ses på hotellet, sa Rogersson.
– Glöm inte bort bolaget, påminde Bäckström. Du behöver inte handla åt mig. Räcker om jag får igen alla pilsner som du redan druckit ur.
Innan Bäckström lämnade polishuset hade han ringt upp Enoksson på tekniska för att fråga hur det gått med undersökningen av fru Erikssons dörr.
– Vi har både lyst och penslat, sa Enoksson. Dörren, dörrvredet, brevlådeinkastet, dörrlisten, intressanta stödytor på väggen bredvid, ledstången i trappan upp till våningsplanet. Hissen hade vi redan kollat som du kanske minns.
– Och, sa Bäckström.
– Ingenting, sa Enoksson. Bara hennes egna. Hon är väl ensam tanten och ville ha nån och prata med. Så försökte hon kanske göra sig intressant också?
När Bäckström återvänt till sitt rum på hotellet hade han fått tillbaka sin tvätt. De prydligt inslagna högarna täckte i stort sett alla lediga utrymmen i hans rum. Dessutom hade man satt upp räkningen som ”persedelvård” på den stora notan och helt enligt hans anvisningar. Sedan hade kollegan Rogersson dykt upp med ett helt flak starkpilsner som han var skyldig. Rena julafton, tänkte Bäckström och tanken på att ringa och kvittra med lilla Carin hade han redan slagit ur hågen.
– Det står några kalla i minibaren, sa Bäckström. Jag föreslår att vi klämmer dom innan vi går och käkar.