Samma morgon fick spaningsstyrkan äntligen sitt efterlängtade DNA och samtliga hade infunnit sig till morgonmötet. Stämningen var laddad och det DNA som chefen för tekniska roteln presenterade var av bästa märke. Fick man bara tag i den som lämnat det på brottsplatsen skulle mordet på Linda vara uppklarat utan några som helst kvarstående tvivel. I en bevisteknisk mening var det så överväldigande att det egentligen var helt ointressant vad deras gärningsman eventuellt hade att säga om saken när han väl blev gripen.
Hans DNA hade säkrats på åtta olika ställen. I form av sperma i soffan i vardagsrummet. I form av olika kroppssekret på de mörkblå och hopknölade Jockeykalsonger i storlek S som låg under samma soffa. I form av sperma i offrets slida och ändtarm. I form av sperma på duschkabinens vägg inne i badrummet. I form av blod på fönsterblecket. I form av hudfragment på fönsterbleckets kant. Slutligen på ytterligare ett ställe som teknikerna tidigare inte hade sagt något om. I hallen hade man hittat ett par vita joggingskor i storlek 42 av märket Reebok. Det DNA som SKL lyckats ta fram visade att det var gärningsmannens skor.
– Vi var lite osäkra till en början, förklarade Enoksson. Det är därför vi inte sagt nåt tidigare. Men enligt Lindas mamma så har hon aldrig sett dom förut så vi skickade dom till SKL och det stämde tydligen.
Ett par Jockeykalsonger och ett par Reebokskor. Bars av hundratusentals män och hade sålts i miljoner exemplar. Att leta efter den som köpt dem var inte ens att tänka på. Istället fick man sätta sin lit till annat och enligt Enoksson och hans kolleger var det sannolikt på det viset att de spår man säkrat även gav en god bild av själva händelseförloppet.
Gärningsmannen kommer in genom lägenhetens ytterdörr. Det mesta talade för att det var Linda som släppte in honom. Han tar av sig sina skor och ställer dem på skohyllan i hallen.
Därefter har han och hans offer hamnat i soffan i vardagsrummet, gärningsmannen har tagit av sig sina byxor och kalsonger och fått utlösning i soffan.
I nästa moment har handlingen flyttats över till sovrummet. Gärningsmannen har bundit Lindas händer på ryggen, satt på henne en munkavle, fjättrat hennes vrister vid sänggaveln och sannolikt i den ordningen. Därefter har han våldtagit henne två gånger, först i slidan och sedan i ändtarmen och fått utlösning båda gångerna. Sannolikt är det också i samband med den sista våldtäkten som han hackat henne i ryggslutet. Under, eller efter det avslutande övergreppet har han strypt henne.
Därefter har han gått ut i duschen, duschat, onanerat och fått utlösning igen.
– Avslutningsvis har han flytt ut genom sovrumsfönstret, sa Enoksson. Han tar sig ut med bröst och mage mot fönsterkarmen och fönsterblecket för att minska fallhöjden, fortsatte Enoksson. När han kravlar ut och släpper taget om fönsterkarmen har han skrapat sig mot fönsterbleckets kant. Den är både rostig och vass.
De kläder som Linda burit natten då hon mördades hade också hjälpt teknikerna att klarlägga händelseförloppet.
– Enligt dom vittnen som träffat henne på nattklubben var hon klädd i följande, sa Enoksson. Ett par lädersandaler med halvhög klack och remmar i läder som knyts ovanför vristerna. Ett par lågt skurna och ganska vida långbyxor i mörkblått linne. En utanpåsittande linneskjorta i samma färg, kraglös med fem knappar. Ovanpå skjortan en svart väst i sammet med svarta broderier med blåa pärlor och blå strass. På ryggen hade hon haft en liten ryggsäck i blå sammet med remmar och med förstärkningar i blå mocka som även kan bäras som en vanlig handväska om man flyttar på remmarna, förklarade Enoksson.
– Jaha, ja, sa Enoksson och kliade sig i hårfästet. Var var jag nu … Jo, fortsatte han. Under detta bar hon svarta trosor och svart BH. Ett par skor, en ryggsäck och totalt fem olika klädesplagg och nu tänkte jag komma till själva poängen, sammanfattade han.
Linda verkade ha tagit av sig skorna och väskan så fort hon kommit innanför dörren. Skorna låg avsparkade kant i kant med dörrmattan och hennes väska stod lutad mot väggen en halv meter därifrån. Sammetsvästen, linnebyxorna och skjortan fanns i vardagsrummet. Prydligt hopvikta, placerade över armstödet på en fåtölj. Västen underst, därefter hennes byxor och överst hennes skjorta.
Hennes trosor och BH däremot låg på golvet i sovrummet. Trosorna var hela, delvis vrängda på avigan och låg på den sidan av sängen som var närmast vardagsrummet. Hennes BH låg på andra sidan sängen. Uppknäppt i ryggen men båda axelbanden var avslitna.
– Den troliga förklaringen till det är väl att gärningsmannen tagit av den efter det att han bundit hennes händer bakom ryggen på henne, sa Enoksson.
Nästa punkt på Enokssons program var Lindas klocka och smycken. Enligt olika vittnen som polisen talat med skulle hon, förutom sitt armbandsur som hon bar på vänster handled, även haft en tunn armlänk i guld runt samma handled, tre olika ringar på vänster hand och en på högra handens lillfinger.
– Klockan plus fem smycken blir sex totalt, sa Enoksson. Samtliga sex föremål låg i den där stora keramikskålen som står på soffbordet i vardagsrummet, fortsatte han samtidigt som han tryckte fram en bild på storbildsskärmen som visade soffbordet och keramikskålen. Vår tolkning av det är väl att hon själv tagit av sig sin klocka och sina smycken. Precis som hon sannolikt gjort med västen, byxorna och skjortan.
– Om ni tittar lite närmare i den där keramikskålen på bordet, sa Enoksson och knäppte fram en förstoring på bildskärmen, så ser ni också hennes mobiltelefon. Vilket osökt för oss till nästa punkt på programmet. Nämligen innehållet i hennes väska.
I Lindas väska hade man hittat allt det som man normalt brukade hitta i liknande väskor. Totalt etthundrasju olika föremål. Där fanns hennes kalender, en plånbok i läder som innehöll hennes ID-kort från polisskolan, hennes körkort, fyra mindre foton föreställande hennes pappa, mamma och två av hennes väninnor, hennes egna visitkort, fyra med andra namn, ett bankomatkort och diverse andra plastkort, medlemskort, förmånskort, ett VIP-kort till Grace, nattklubben på Stadshotellet i Växjö, samt ytterligare ett till Café Opera i Stockholm.
I plånboken fanns även pengar: drygt sexhundra i svenska sedlar, trettiotvå och femtio i form av olika mynt samt sextiofem euro, totalt motsvarande drygt tolvhundra kronor. Dessutom ett mindre etui innehållande läppstift, ögonskugga och andra sminkartiklar, en påse halstabletter med mintsmak, en lypsyl, en liten plasthållare med tandtråd, en tandpetare i plastfordral, en mindre tändsticksask med totalt tolv tändstickor, diverse kvitton och kreditkortsnotor som avsåg krogbesök, inköp av kläder och liknande. Dessutom givetvis vanligt väskludd och andra fragmentariska lämningar som en noggrann kriminaltekniker alltid hittade på botten av en väska oavsett hur pedantisk dess ägare nu var.
– Vad sminket beträffar, sa Enoksson, så har hon inte sminkat av sig vilket väl kan vara av visst intresse med tanke på händelseförloppet. Det fanns kvar på henne när hon hittas på morgonen. Läppstift, ögonskugga och nåt som jag glömt vad det heter. Verkar vara hennes eget också. Det där som jag glömt vad det heter finns med i protokollet. Inga konstigheter.
Slutligen fanns där även en nyckelknippa med ett flertal nycklar som gick till ytterdörren och olika andra lås på hennes pappas gård. En bilnyckel till en två år gammal Volvo av modell S40 som Linda fått i studentpresent av sin pappa. Prydligt parkerad på den privata parkeringsplatsen alldeles utanför huset. Numera stod den på polishusets gård och den tekniska undersökningen hade inte gett något.
– Ja, sa Enoksson. Nån kanske undrar över nyckeln till mammans lägenhet? Även den ligger nämligen i skålen på soffbordet.
Enoksson visade ännu en närbild på keramikskålen där han lagt in en liten röd pil som pekade mot en vanlig patentnyckel med nyckelring i vitmetall. Den enkla förklaringen till detta – enligt Enoksson – var att nyckeln till mammans lägenhet brukade hon ha i fickan medan den mer skrymmande nyckelknippan till pappans hus förvarades i väskan.
– För att avsluta historien om väskan, sa Enoksson, så verkar det inte som om det saknas nåt i den. Det verkar heller inte som nån letat igenom hennes tillhörigheter. Det verkar alltså inte finnas nåt enkelt rånmotiv. Pengar i plånboken, smycken i keramikskålen och enbart hennes klocka, det är en sån där Rolex i guld och stål som hon fått av sin pappa i födelsedagspresent när hon blev myndig, lär kosta sisådär en sextio tusen.
Efter att ha klarat av innehållet i Lindas väska hade Enoksson fortsatt med att redovisa de olika brottsverktyg som gärningsmannen använt när han våldtog, torterade och mördade sitt offer. Konkret handlade det om en tapetserarkniv och fem olika herrslipsar. Samtliga hjälpmedel visades på bild och för gärningsmannen hade det varit så praktiskt att de redan funnits i lägenheten när han dök upp.
Kniven hade teknikerna hittat på golvet i sovrummet men innan den hamnade där hade den legat i en röd plasthink med olika målarprylar som stod på diskbänken i köket. En vanlig tapetserarkniv som man använde när man skar till tapeter, textilier eller vanliga golvmattor. En eneggad kniv med snedställd och reglerbar egg med cirka en centimeters eggdjup och en vass spets i änden på bladet.
– Det är den som han hackat henne med, sa Enoksson. Hennes blod finns på både kniven och skaftet men inte gärningsmannens fingrar. Det verkar som han torkat av den mot samma lakan som han täckt över henne med.
De fem slipsarna hade legat överst i en kartong som stod ute i hallen. Lindas mamma höll på att rensa ut diverse gamla sängkläder, handdukar och kläder som skulle kastas.
Däribland de fem herrslipsarna av en lite äldre och smalare modell som ursprungligen inköpts av offrets pappa, av oklara skäl hamnat hos hennes mamma efter skilsmässan, som nu skulle kastas, men som gärningsmannen istället använt för att binda och strypa deras dotter.
Tre av dem fanns kvar på Lindas kropp när hon hittades mördad. Den första satt hårt åtdragen runt hennes hals, med knuten i nacken för att underlätta för gärningsmannen som verkade ha suttit grensle över baksidan på hennes lår när han ströp henne. Den andra hade använts för att binda hennes handleder på ryggen. Den tredje satt knuten runt hennes högra vrist. Den fjärde låg hoprullad och kastad på golvet. På den fanns spår av Lindas saliv och efter hennes tänder. Det var den som han använt som munkavle och förmodligen själv tagit ut sedan han strypt henne. Den femte slipsen satt fastknuten runt översta tvärslån på den nedre sänggaveln och av övriga spår att döma hade den i något skede också varit knuten runt Lindas vänstra vrist.
– En mycket trist historia, sammanfattade Enoksson och stängde av sin projektor.
– Hur har vi det med övriga spår, sa Bäckström. Hår och fingrar och andra avtryck och fibrer och allt annat sånt där myssel som såna som du brukar hitta på såna här ställen.
Det fanns en hel del, enligt Enoksson. Man hade säkrat ett tiotal olika hårprover som man sänt till SKL. Vanligt huvudhår, kroppshår och könshår.
– Helt säkert är det en del av det som kommer från vår gärningsman, sa Enoksson. Men man är inte klara med dom analyserna än. Vi tog det enklaste först.
Samma sak med fingeravtryck, andra avtryck och fiberspår. Förutsatt att man hittade rätt person så skulle säkert en ansenlig del av dem kunna knytas till just honom.
– Med tanke på allt som vi redan har är det väl egentligen en överloppsgärning, suckade Enoksson. Men hellre för mycket än för lite. Fast ibland tycker jag väl att det brutit ut rena spårhysterin här i landet. Det är väl alla dom där filmerna som folk ser på teve.
Du är allt en riktig liten filosof du, Enok, tänkte Bäckström.
– Har du nåt mer och ge oss, frågade han.
Enoksson såg tveksam ut. Skakade på huvudet.
– Sitt inte där och tjyvhåll, sa Bäckström. Ut med det, Enok, lätta ditt hjärta, hjälp dina hårt arbetande kolleger på verkstadsgolvet.
– Nåja, sa Enoksson. Vad den saken anbelangar så har nog både jag och dom andra på tekniska fått göra rätt för oss. När jag pratade med kollegan på SKL om vårt DNA, men det är långt ifrån nån säker slutsats för forskningen på det här området ligger fortfarande i sin … ja i sin begynnelse alltså … och risken att det inte stämmer är betydande men …
– Enoksson, sa Bäckström förmanande. Vad sa han på SKL?
– Det var en hon faktiskt, sa Enoksson. Men enligt henne så fanns det vissa saker som tydde på att vårt DNA inte var nåt typiskt nordiskt DNA. Att det fanns en del som talade för att det kom från en gärningsman med annat ursprung, om man så säger.
Surprise, surprise, tänkte Bäckström som nöjde sig med att nicka.
Efter paus för kaffe och en liten bensträckare – Enokssons genomgång hade tagit närmare två timmar – hade rättsläkaren tagit över. Samtliga besked som han hade att lämna stred på intet vis mot det som polisen redan räknat ut av egen kraft. Icke förty var de ändå preliminära och hans definitiva slutsatser skulle de få ta del av om ett par veckor. När alla analyser var klara och när han själv funderat färdigt.
– Vad jag kan säga på det här stadiet, sa rättsläkaren petigt medan han prasslade med sina papper är att offret avlidit genom kvävning medelst strypning. Att iakttagelserna från obduktionen talar för att hon strypts med den aktuella slipsen och att döden inträffat nån gång mellan klockan tre och klockan sju, natten under fredagen fram till tidigt fredag morgon.
Suck, tänkte Bäckström.
– Att sticksåren på hennes vänstra och högra skinka enligt obduktionsresultaten stämmer väl överens med den i ärendet aktuella kniven …
Suck och stön, tänkte Bäckström.
– Att liknande skador på offren har blivit allt vanligare på senare år i samband med såna här brott. Det populära uttrycket tortyrskador är inte helt missvisande även om man i mitt yrke bör avhålla sig från uttalanden om eventuella motiv hos gärningsmannen. Det finns ett flertal tidigare kända fall där gärningsmannen använt just kniv, andra stickvapen eller glödande cigaretter. Vi har också två svenska fall där en elpistol kommit till användning …
Skit i det nu, tänkte Bäckström.
– Att den relativt kraftiga blödningen som ändå uppstått, med tanke på skadornas utseende menar jag, talar för att offret var vid liv när hon åsamkades skadorna och att offret sannolikt gjort kraftigt motstånd. Kroppen pumpar adrenalin, blodtrycket höjs kraftigt.
Alltid nåt, tänkte Bäckström. Vår gärningsman är inte så tokig att han torterar ett lik.
– Att skadorna runt hennes vrister och handleder stämmer väl överens med de bindslen som säkrats i samband med den tekniska undersökningen …
Tänka sig, tänkte Bäckström och sneglade på sitt armbandsur.
– Jaha, sa Bäckström en kvart senare samtidigt som han lät fältherreblicken svepa över sina trupper. Vad sitter ni här för? Ut och rota rätt på fanskapet.