Fredagens morgonmöte hade mest kretsat kring en gammal polisiär föreställning som i varje fall brukade stämma oftare än den ännu äldre tesen om att mördaren hade för vana att dyka upp på offrets begravning. Med tanke på allt som deras gärningsman hittat på när han tog livet av Linda verkade det inte helt osannolikt att han även begått andra brott i anslutning till mordet. Intressanta runt-i-kring-brott som låg nära mordet på Linda i tid och rum och som i bästa fall inträffat när han var på väg hem till Linda eller flydde därifrån.
Ur polisens databaser hade kriminalinspektörerna Knutsson och Thorén tagit fram samtliga brottsanmälningar, ingripandemeddelanden och till och med vanliga parkeringsböter som hamnat där från och med onsdagen den andra juli till och med tisdagen den åttonde juli. Utfallet var magert, så även när det gällde parkeringsböter. Många bilägare var på semester och hade tagit bilen med sig. Många lapplisor var också på semester. Konstigare än så var det inte och i kvarteret där Lindas mamma hade sin lägenhet hade man inte skrivit ut en enda parkeringsbot under hela den aktuella veckan. Vad man nu hade där att göra över huvud taget eftersom de flesta som bodde där hade privata parkeringsplatser.
Vad brotten beträffade hade det anmälts totalt 102 stycken till polisen i Växjö under samma vecka. 13 cykelstölder, 25 stölder eller snatterier i varuhus och butiker, 10 inbrott i lägenheter, villor, kontor och affärslokaler, 10 inbrott i bilar, 5 skadegörelser på bilar, 2 bilstölder, 4 bedrägerier, 1 förskingring, 2 fall av trolöshet mot huvudman med samma målsägare, 3 skattebrott, 10 grövre trafikbrott varav 5 rattfyllerier och sammanlagt 17 olika våldsbrott.
Av de senare avsåg åtta misshandel, sju olaga hot eller ofredande och ett våld mot tjänsteman. Hälften av dem äktenskapliga trätor och slagväxlingar, ytterligare en fjärdedel mellan folk som kände varandra och den återstående fjärdedelen i omedelbar anslutning till krogen. Och så ett mord förstås, mordet på polisaspiranten Linda Wallin, tidigt fredag morgon den fjärde juli.
Den här stan är rena Chicago, tänkte Bäckström och suckade.
– Är det nåt av dom som verkar intressant då, frågade Bäckström och försökte att inte låta lika ointresserad som han var.
– Det som ligger närmast geografiskt i förhållande till mordplatsen är väl en av våra bilstölder. Det är ett gammalt Saabskrälle som stals på en parkeringsplats på Högstorpsvägen ute i Högstorp på södra sidan av det där skogsområdet som ligger öster om brottsplatsen. På ett ungefär så stals den drygt två kilometer sydost om brottsplatsen. I närheten av väg 25 mot Kalmar, förklarade Knutsson.
– Landets mest stulna bil, assisterade Thorén. Gamla Saabar alltså, förtydligade han.
Problemet med den här är att den stöldanmäldes först i måndags. Tre dygn efter mordet alltså.
– Fanskapet kanske har tältat nåra dar i den där skogen. Passat på och sola magen och bada lite på vägen, föreslog Bäckström och kunde räkna in åtminstone några glada flin bland sina medarbetare.
– Vi har naturligtvis kollat om anmälningsdatum stämmer med brottsdatum, tillade Thorén. Erik här ringde upp ägaren och pratade med honom, sa Thorén och nickade mot Knutsson.
– Enligt honom så hade den tydligen stått där under helgen. Han hade pratat med nån granne som sett den, sa Knutsson. Han var pensionerad flygkapten förresten, ägaren alltså, inte grannen. Själv var han på landet och det var hans gamla bil. Stod visst mest på parkeringsplatsen. Själv körde han numera omkring i en ny Merca. Vad det nu har med saken och göra? I och för sig, menar jag, sa Knutsson och nickade bekräftande mot Bäckström.
Ja, tänkte Bäckström. Va fan det nu har med saken och göra?
– Och det var det hela, frågade Bäckström. Suck, tänkte han.
– Ja, sa Thorén.
– Om du vill kan vi ju gå längre, föreslog Knutsson tjänstvilligt.
– Skit i det, sa Bäckström. Vi har väl bättre för oss, tänkte han. Vad sitter ni här för, fortsatte han och såg på sin spaningsstyrka. Mötet är över. Glömde jag säga det? Gör nåt nyttigt och har man inget bättre för sig kan man se till och pricka av dom där gökarna som står på topsningslistan, sa Bäckström och reste sig. Helt odugliga, tänkte han. Varmt var det också. Olidligt varmt och åtminstone åtta timmar till dagens första kalla pilsner.
Samma förmiddag hade Enoksson och en av hans kolleger gjort husrannsakan på Lindas rum hemma på pappans gård utanför Växjö. Även hans chef kommissarie Olsson hade varit med trots att Enoksson försökt avstyra det utan att säga ifrån på skarpen.
– Du behövs väl bättre här, sa Enoksson. Så det behöver du inte bekymra dig för, Bengt. Det ordnar jag och kollegerna.
– Jag tror nog att det blir bäst ändå om jag följer med, bestämde Olsson. Jag känner ju honom sen tidigare och då kan jag ju passa på att prata med honom och höra hur han mår.
Så här kan man också bo, tänkte Enoksson när de klev in i den stora hallen på herrgården där Linda bott tillsammans med sin far. Eller åtminstone brukade bo, tänkte han. När hon inte var i stan och sov hos sin mamma på grund av att hon pluggade till sent eller jobbade eller bara ville gå ut och roa sig inne i Växjö.
– Henning Wallin, presenterade sig Lindas pappa när han tog emot dem. Han hade bara nickat kort åt dem och verkade inte ens ha sett Olssons framsträckta hand. Det är jag som är Lindas pappa, sa han. Fast det vet ni väl redan.
Det är pappan hon är lik, tänkte Enoksson. Lång, magerlagd, blond och trots det slutna ansiktsuttrycket verkade han betydligt yngre än sina sextiofem år.
– Tack för att du kunde ställa upp, sa Olsson.
– Uppriktigt sagt förstår jag inte vad ni har här att göra, sa Henning Wallin.
– Det är en ren rutinåtgärd som du förstår, förklarade Olsson.
– Ja visst, sa Henning Wallin. Jag har förstått det och vill jag veta mer är det väl inte värre än att jag läser kvällstidningarna. Ni ville titta på Lindas rum? Här är nyckeln, fortsatte han och gav den till Enoksson. Sista dörren mot sjösidan i korridoren där, sa han och visade med en huvudvridning. Lås när ni går och nyckeln vill jag ha tillbaka.
– Du har inte …, började Olsson.
– Behöver ni prata med mig finns jag på mitt kontor, sa Henning Wallin kort.
– Precis vad jag tänkte fråga dig, sa Olsson. Du har inte tid två minuter?
– Två minuter, sa Wallin. Tittade av någon anledning på sin klocka, gick före uppför trapporna till övervåningen utan att vända sig om och med Olsson två steg efter.
Dörren till Lindas rum var både stängd och låst. Högst sannolikt av hennes pappa som gett dem nyckeln. Gardinerna var fördragna för de två fönstren som vette mot sjösidan och rummet låg i halvdunkel.
– Vad tror du om att dra undan gardinerna, föreslog Enokssons kollega.
– Så gör vi, så slipper vi hålla på och tricksa med det elektriska, bestämde Enoksson. För här har folk redan varit och städat, tänkte han.
– Linda bodde betydligt större än alla mina ungar tillsammans, konstaterade kollegan när han dragit undan gardinerna och det blev ljust i det stora rummet. Ordning och reda tycks hon ha haft också, tillade han. Så här brukar det inte se ut på min äldsta dotters rum inte.
– Jo, sa Enoksson. Pappan lär ha nåt gammalt faktotum så det är väl henne vi ska prata med. Inte bara välstädat, tänkte han. Den breda sängen kunde mycket väl vara nybäddad med rena sängkläder, ordningen på Lindas skrivbord var närmast minutiös. Kuddarna i soffan låg arrangerade precis som de brukade göra i tidningarnas heminredningsreportage. Det här är inte Lindas rum längre, tänkte Enoksson. Det här är ett mausoleum till hennes minne.
– Nå, hittade ni nåt intressant, frågade Olsson när de satte sig i sin tjänstebil två timmar senare för att åka tillbaka till polishuset.
– Hur menar du då, frågade Enoksson.
– Ja, personliga saker menar jag, sa Olsson svävande. Nån dagbok tycks hon ju inte ha haft, enligt pappan. Som han kände till i vart fall, förtydligade han.
– Nej, inte som han kände till, sa Enoksson. Det har jag förstått.
– Och jag har väldigt svårt och tro att han nu skulle ljuga om en sån sak, sa Olsson. Förmodligen är det väl så enkelt att hon inte hade nån dagbok. Jag har själv två barn och ingen av dom skriver dagbok. Kollade ni hennes dator förresten?
Att han orkar, tänkte Enoksson.
– Joo, sa hans kollega eftersom Enoksson inte verkade som han hört frågan. Vi har kollat hennes dator. Vi har både letat avtryck och kikat i hårddisken så det är lugnt.
– Hitta ni nåt intressant då, envisades Olsson.
– I datorn, menar chefen, sa Enokssons kollega och smålog eftersom Olsson satt i säkert förvar i bilens baksäte.
– Ja, i hennes dator menar jag, upprepade Olsson.
– Nej, sa Enoksson. Inget intressant där heller. Du ursäktar mig en stund, Bengt, sa han och tog upp sin mobil för att ringa till sin fru men mest för att få tyst på sin chef.
– Nå Enok, sa Bäckström och nickade uppfordrande mot Enoksson. Hittade du nån dagbok?
– Neej, svarade Enoksson och log svagt.
– Och pappan hennes trodde inte ens att hon hade haft nån, sa Bäckström.
– Hans egna ord, instämde Enoksson. Han föreslog att vi skulle fråga Lindas mamma. Själv tänkte han inte göra det. Han hade knappt hälsat på henne sen skilsmässan för tio år sen och innan dess lär dom mest ha grälat.
– Jo, sa Bäckström med känsla. Kärringar kan vara nåt enastående besvärliga.
– Inte min fru, sa Enoksson och log. Så du får nog tala för dig själv, Bäckström.
Ja, vem skulle annars göra det, tänkte Bäckström.
På eftermiddagen hade personalavdelningen uppe i Stockholm ringt till Bäckström. Med tanke på att det var helg ville de passa på att påpeka att både Bäckström och Rogersson låg strax under taket på sitt tillåtna övertidsuttag.
– Bara ett litet tips inför helgen, förklarade personalredogöraren. Så slipper ni riskera att behöva jobba gratis om det skulle braka loss, förtydligade hon.
– Här griper vi folk oavsett om det är helg eller söcken, sa Bäckström. Till skillnad från dig och alla andra lata byråkratjävlar, tänkte han.
– På helgen händer det väl ingenting? Sommar och sol är det också, envisades personalkvinnan. Så ta lite ledigt, Bäckström. Åk ut och bada vet jag.
– Tack för tipset, sa Bäckström och lade på luren. Bada, tänkte Bäckström. Jag kommer fan inte ens ihåg hur man gör när man simmar.
Rogersson hade däremot inte haft några invändningar.
– Jag hade ändå tänkt ta ledigt, förklarade han. Jag tänkte ta tjänstebilen och åka upp till Stockholm. Åk med vet jag så kan vi ta en sväng på stan. Jag tycker pilsnern smakar fan så mycket bättre hemma i Stockholm än i den här bondhålan.
Det är väl för att du inte får den gratis längre, tänkte Bäckström.
– Jag tror jag stannar, sa Bäckström. Däremot skulle du kunna göra mig en tjänst.
– Vadå tjänst, sa Rogersson och såg misstänksamt på honom.
– Här har du nycklarna till min kvart, sa Bäckström och räckte över dem innan Rogersson hann börja streta emot på allvar. Om du kunde åka förbi och titta till Egon, förklarade Bäckström. Ge honom lite käk och så. Allt står på burken fast det är viktigt att du följer instruktionerna, förtydligade han.
– Är det nåt mer, sa Rogersson. Ska jag hälsa från husse, sitta ner och snacka med honom, ta med honom en sväng ut på stan, eller?
– Lite käk räcker bra, sa Bäckström.
När Bäckström kommit tillbaka till hotellrummet och återställt vätskebalansen hade han ringt Carin. Märkligt nog hade hon inte svarat trots att hon ringt honom flera gånger tidigare under dagen och själv var han inte den typen som lämnade meddelanden på folks telefonsvarare. Istället hade han tagit ytterligare ett par pilsner och garnerat med några strösupar för att kunna tänka igenom situationen. I brist på bättre hade han så småningom masat sig ner i restaurangen. Till och med hans kolleger hade lyst med sin frånvaro. Knoll och Tott satt förmodligen på den enes eller andres rum och diskuterade deras ärende medan lilla Svanströmskan högst sannolikt låg med benen korsade runt midjan på kollegan Lewin och tänkte på helt andra saker. Allt dom har i sina små huven, tänkte Bäckström och beställde in en stor konjak till kaffet för att kunna tänka ännu bättre.
Ungefär samtidigt som Bäckström försökte underlätta sitt tänkande med hjälp av jästa och destillerade druvor hade man haft en sorgemanifestation till minnet av Linda Wallin. En vecka efter det att hon hade mördats, samma dag som hon skulle fyllt tjugoett år om hon fortfarande varit i livet. Ett par hundra Växjöbor hade gått från Stadshotellet till huset där hon mördats, samma väg som utgjort slutet på hennes egen jordavandring. Det var inte väder för facklor men man hade skapat en ljusgård utanför hennes port med tända marschaller där man placerat blommor och ett stort porträtt av offret. Landshövdingen hade hållit ett kort tal. Hennes föräldrar hade varit alltför nedbrutna för att orka med att delta men det fanns ett flertal poliser från spaningsstyrkan som gått med i sorgetåget och åtskilligt fler som såg till att de och de andra sörjande inte blev störda. Bäckström och hans kolleger hade avböjt att delta vilket inte var uttryck för något annat än ett principbeslut som fattats åtskilliga år tidigare. Personalen på Riksmordkommissionen skulle uteslutande ägna sig åt sådan verksamhet som motiverades av deras tjänst eller uppdrag. Och ungefär samtidigt som den korta ceremonin var över hade också Bäckström lämnat hotellets bar.
Eftersom läget verkade låst hade han återvänt till sitt rum, ringt ännu ett samtal till lilla Carin – fortfarande bara hennes telefonsvarare men i samma ögonblick som han lagt på luren hade han åtminstone fått aftonens första konstruktiva idé. Det får bli en vanlig p-rulle, tänkte Bäckström, och hur fan ordnar jag nu det på bästa och mest diskreta vis så jag slipper den på min egen rumsnota, tänkte han.
Han hade bara behövt fyra sekunder för att komma på svaret. Måste vara konjaken, tänkte Bäckström, gick ner i receptionen, lånade nyckeln till Rogerssons rum, kastade sig på hans nybäddade säng och knappade in den av de två vuxenkanalerna som verkade mest lovande enligt programtablån. Därefter hade han druckit ur sina medhavda pilsner, sista slatten ur den baltiska vodkabuteljen som han också haft med sig, plus två halvflaskor vin som av högst oklara skäl stod kvar och skräpade i minibaren på Rogerssons rum. Här var det livat, här var det glatt, tänkte Bäckström som nu var så pass på röken att han var tvungen att hålla för ett öga i taget för att kunna fixera den kvinnliga huvudpersonens ivrigt arbetande bakdel på TV-skärmen. Och någonstans i just det läget måste han helt enkelt ha svimmat av för när han vaknade igen sken den skoningslösa solen rakt in på hans mage, gardinerna hade han glömt att dra för, klockan var närmare tio på förmiddagen och på TV visade man samma guppande bakdel som när han slocknat kvällen innan.
Efter en snabb dusch och ombyte till rena kläder hade han gått ner i restaurangen för att äta frukost. Där var det i stort sett tomt. De enda som satt där längst inne i det vanliga hörnet var kollegan Lewin och lilla Svanström. Var fan är alla gamarna, tänkte Bäckström medan han lassade upp en rejäl portion äggröra och prinskorv på sin tallrik som han, med tanke på gårdagen, kompletterade med några ansjovisfiléer och en grabbnäve magnecyl som den förekommande restauratören ställt fram bredvid de salta sillbitarna.
– Är det ledigt här, sa Bäckström och slog sig ner. Är det bara som jag hoppas eller är det nån som lagt ut råttgift här i kåken, sa han och pekade på alla tomma bord.
– Om det är journalisterna som du undrar över så förmodar jag att du inte har tittat på textteve, sa Lewin.
– Berätta, sa Bäckström, spetsade två ansjovisfiléer på gaffeln och lät dem göra sällskap med tre magnecyl. Sköljde efter med några rejäla klunkar apelsinjuice och aaa-ade ljudligt.
– Sent i går kväll var det visst ett större bröllopskalas nere i Dalby utanför Lund och lagom till brudvalsen dök den nyblivna hustruns före detta pojkvän upp på kalaset. Han hade med sig en Ak4 och brände av hela magasinet, förklarade Lewin.
– Hur gick det då, sa Bäckström. Fenomenala prinskorvar på det här stället, tänkte han. Så fort man satte kniven i dom formligen sprutade fettpärlorna rakt upp i gapet på honom.
– Som det brukar, sa Lewin. Jag ringde kollegerna i Malmö och enligt vad dom säger så är bruden, brudgummen och brudens mamma döda medan ett tjugotal gäster hamnat på sjukhus för hoplappning. Förlupna kulor, kulfragment, rikoschetter och diverse kringflygande inredningsdetaljer.
– Zigenare, sa Bäckström och det var mer ett hoppfullt konstaterande än en rak fråga.
– Ledsen och behöva göra dig besviken, sa Lewin som plötsligt lät ganska avmätt. I stort sett samtliga inblandade lär vara bördiga från trakten. Så även skytten, som är gruppchef i hemvärnet och fortfarande på fri fot förresten.
Man kan inte få allt och vad fan hände med den vanliga svenska folkhumorn, tänkte Bäckström.
– Är det nåt mer som du undrar över, tillade Lewin.
– Var är Knoll och Tott, frågade Bäckström.
– Förmodligen på polishuset, sa Lewin, reste sig och lade ifrån sig servetten. Eftersom Eva och jag är lediga hade vi tänkt åka ut till havet och bada.
– Lycka till. Båda, sa Bäckström. Glöm inte att hälsa hustrun och maken och ungarna, tänkte han.
I brist på bättre hade Bäckström tittat förbi jobbet efter lunch. Stämningen var avslagen, vad var annat att vänta i hans frånvaro, men både Knutsson och Thorén hade varit på plats bakom sina datorer. Ivrigt pickande som två påtända hackspettar, tänkte Bäckström.
– Hur går det, pojkar, frågade Bäckström. Det är ändå jag som är chef, tänkte han.
– Det rullar på, tackar som frågar, sa Knutsson.
Enligt Knutsson rådde viss helgstiltje i spaningarna men DNA-kontrollerna fortlöpte enligt planerna. Totalt hade man nu topsat ett femtiotal personer. Samtliga hade ställt upp frivilligt, ingen hade börjat konstra och hälften av dem var redan avförda. På SKL jobbade man för högtryck och mordet på Linda låg överst i högen av prioriterade ärenden.
– Vi får svar på resten i veckan som kommer, sa Thorén. Så får vi ju in nya hela tiden. Den här gubben kommer vi och ta, speciellt om det är som du tror, Bäckström.
Ja, vadå, tänkte Bäckström. Det är klart att det är. Vad är problemet?
– Vad hade ni tänkt göra ikväll, sa Bäckström. Vad fan har jag och välja på, tänkte han.
– Äta en bit, sa Thorén.
– På nåt lugnt ställe, förtydligade Knutsson.
– Sen funderade vi faktiskt på och gå på bio, sa Thorén.
– Dom kör en riktigt bra repris på bion här i stan, förklarade Knutsson.
– Bertolucci, Nittonhundra, sa Thorén.
– Del ett, förtydligade Knutsson. Det är den klart bästa. Tvåan känns faktiskt lite lång ibland. Eller vad säger du, Peter?
Dom måste vara bögar, tänkte Bäckström. Trots vad dom själva och alla kollegerna säger om alla fruntimmer som dom skulle ha varit på, så måste dom vara bögar. Vem fan åker annars till Växjö för och gå på bio?
När Bäckström återvänt till hotellet, efter ett kortare stopp på en uteservering på Storgatan och två stora stark, hade han ringt upp Rogersson på mobilen.
– Läget, sa Bäckström.
– Prima liv om du frågar mig, sa Rogersson. Fast lille Egon verkade inte så pigg, tillade han. Vill du ha den korta eller den långa, frågade han.
– Den korta, sa Bäckström. Vad fan är det han säger, tänkte han.
– I så fall har han tagit upp årorna, paddlat färdigt om man så säger, konstaterade Rogersson.
– Vad fan är det du säger, sa Bäckström upprört. Egon, tänkte han.
– Han låg med buken upp och jag peta på honom men han rörde inte en fena, sa Rogersson.
– Vad fan är det du säger, sa Bäckström. Vad gjorde du då?
– Jag spola ner honom på muggen, sa Rogersson. Vad skulle du själv ha gjort? Skickat honom till rättsmedicinska, eller?
– Men vad fan kan han ha dött av, sa Bäckström. Mat hade han ju så det både räckte och blev över, tänkte han.
– Han kanske var deprimerad, sa Rogersson och skrockade.
På lördag kväll hade Bäckström hållit likvaka över Egon och på söndagen hade han sovit över frukosten och lagt alla återstående krafter på en sen lunch. Den värsta sorgen hade dämpats och på eftermiddagen hade han gjort ett nytt försök att få tag i Carin men allt han fått var samma glättiga röst på hennes telefonsvarare.
Vad fan är det som händer, tänkte Bäckström och öppnade ännu en burk av sitt medhavda starköl. Det är precis som om folk inte brydde sig längre och det är definitivt inte en käft som bryr sig om en enkel konstapel, tänkte han. Dessutom var det sista burken.