Redan i början på veckan hade chefen för Rikskriminalen flugit ner till Skåne för att personligen kunna leda jakten på landets farligaste förbrytare. Galningen från Dalby, massmördare, och i den värld där sådana som Nylander tvingades leva, högst sannolikt också seriemördare. För att ha nära till det aktuella sökområdet i Dalby med omnejd, där hans trogna manskap från Nationella Insatsstyrkan gått i ställning, hade han sökt kvarter på Grand Hotel i Lund.
Där hade man först haft den dåliga smaken att försöka pracka på honom Fritiof Nilsson Piraten-sviten men efter att han i klara verba redogjort för de fältmässiga omständigheter som gällde för hans besök hade de bytt ut sviten mot ett vanligt dubbelrum med bad. Dessa förbannade civilister som inte vet ett dyft om skarpt läge, tänkte Nylander.
Sent på lördag kväll hade det beklagligtvis inträffat en liten incident på hans hotellrum.
Nylander var trött efter att ha tillbringat mer än femton timmar ute i terrängen, hettan hade varit svår och det hade blivit både si och så med förtäringen. I samband med sänggåendet, när han gjorde patron ur, eller möjligen i, på sitt tjänstevapen, de närmare omständigheterna blev aldrig riktigt klarlagda, hade tyvärr ett skott råkat gå av och hamna i spegeln i hans badrum. Eftersom ingen större skada verkade ha skett hade Nylander borstat tänderna, tagit med sig pistolen och lagt den under huvudkudden där han alltid brukade förvara den när han sov borta i tjänsten. Därpå hade han krupit till kojs och varit på god väg att somna då han väcktes av att någon bultade vilt på hans dörr.
Olyckligtvis tycktes den förlupna kulan ha hamnat i TV-apparaten i rummet bredvid. Hans hysteriskt lagde rumsgranne hade skenat ner till receptionen, vilt skrikande och endast iförd ett par Kalle Anka-mönstrade kortkalsonger. Hotellpersonalen hade omgående ringt efter polisen och bland annat berättat att ”det sköts vilt inne på Rikskriminalchefens rum”. Redan två minuter senare anlände den första radiobilen från polisen i Lund och för säkerhets skull var också Malmöpiketen på väg.
Därefter hade situationen gått helt över styr. Trots att Nylander själv på ett lugnt och systematiskt sätt redogjort för vad som faktiskt inträffat och till och med rekommenderat samtliga att återvända var och en till sitt, hade man inte lyssnat på det örat. De lokala kollegerna hade helt enkelt inte varit professionella nog för att kunna hantera den uppkomna situationen. Istället hade de tagit hans tjänstevapen i beslag och släpat med honom till polisstationen i Lund för förhör trots att det var mitt i natten. Efter förhöret hade de så äntligen skjutsat tillbaka honom till hotellet.
– Jag blir tyvärr tvungen att skriva på det här, sa Nylander och spände ögonen i piketbefälet när de släppte av honom utanför hotellentrén.
– Gör du det, Nylander, instämde piketbefälet på bred skånska. Bara du lovar och hålla händerna på täcket så.
Redan morgonen därpå hade man hittat den eftersökte galningen. Han låg i en vanlig fiskarbod utanför Åhus och att det var bodens ägare och inte insatsstyrkan som hittade honom berodde sannolikt på att han befann sig helt fel i förhållande till sökområdet. Att döma av lukten och mängden fluglarver tycktes han också ha vistats där under åtskilliga dagar.
– Fanskapet tycks ha stoppat pipan i mun och tryckt av, sammanfattade Nylanders insatschef.
– Se till att han blir topsad och att kollegerna i Växjö blir underrättade, sa Nylander. Bonnpoliser, tänkte han. Allt måste man sköta själv.