Kriminalkommissarie Jan Lewin läste numera Smålandsposten. Någon tidning var han ju ändå tvungen att läsa för att kunna hålla sig informerad om medias syn på världen i allmänhet och utredningen av mordet på Linda Wallin i synnerhet.
Självfallet var det mordet på Linda som dominerade nyheterna även i den stora lokala morgontidningen men det som stod att läsa i den var i stort sett fritt från spekulationer och betydligt mer balanserat och hänsynsfullt än i de flesta andra media. Trots att man genom sin anknytning till Växjö med omnejd och de människor som bodde där rimligen borde vara mer berörd av den tragedi som drabbat Linda och hennes familj än storstadstidningarna och deras reportrar.
Dessutom hade man fortfarande plats för annat. Lite tröst i allt mänskligt elände och denna måndagsmorgon i form av en artikel om världens sannolikt största jordgubbe som delade förstasidan med senaste nytt om Lindamordet.
Jordgubben fanns på bild i tidningen. Den klassiska tändsticksasken fanns givetvis med för jämförelsens skull och av denna framgick att själva gubben var stor som ett mindre blomkålshuvud eller kanske en rejäl manlig knytnäve. Inne i tidningen fanns en längre intervju med mannen bakom denna odlarbragd, Svante Forslund, 72, och en något kortare med hans hustru Vera, 71.
Svante Forslund var sedan snart tio år pensionerad lärare i biologi och kemi vid gymnasiet i Växjö. Tillsammans med sin fru bodde han numera året om på det som tidigare varit familjens sommarställe utanför Alvesta. Makarna Forslunds stora intresse var trädgårdsodling. Den egna täppan var närmare ett tunnland stor och innehöll det mesta som var odlingsbart och ägnat att skänka människan såväl fägnad som föda. Där fanns blommor, kryddörter, medicinalväxter, frukt och allt tänkbart grönt. Där fanns potatis och alla upptänkliga rotsaker och andra nyttigheter. Givetvis också bikupor för att garantera det privata paradisets fortlevnad. Sist men inte minst fanns där ett flertal varianter av Fragária ananássa och just jordgubbar var för övrigt Svante Forslunds stora passion i livet.
Den aktuella jordgubben var en sentida amerikansk korsning, Fragária monstrum americanum, den amerikanska monsterjordgubben. Forslund hade uppmärksammat det aktuella exemplaret veckan efter midsommar och redan då hade han varit väsentligt större än de andra gubbarna i samma rad av plantor.
Forslund hade omgående beslutat att sätta in ett speciellt utvecklingsprogram. Övriga gubbar på samma planta hade avlägsnats för att undvika onödig näringskonkurrens, särskilda åtgärder i form av vattning och gödsling hade satts in, plantan där han växte hade skyddats extra noga mot angrepp av insekter, larver, fåglar, harar och rådjur. Fjorton dagar senare, när Forslund bedömde att hans gubbe nått sin optimala storlek, hade han skördats, fotograferats och hamnat i tidningen.
Frånsett allt som hade med det rent hortikulturella att skaffa såg Svante Forslund också en kolossal ekonomisk potential hos sin jättegubbe. Den yrkesmässiga jordgubbsodlingen i Sverige omfattade för närvarande 2 350 hektar och enligt Forslund borde man på bara ett par års sikt, genom en systematisk satsning på hans jättegubbar från USA, kunna öka den årliga volymen odlad frukt med närmare fyrahundra procent. På samma areal och till en kostnad för vattning och gödsel som låg obetydligt över den nuvarande.
Hans hustru Vera hade också fått komma till tals i artikeln och hon var betydligt mindre entusiastisk. Kort och sammanfattningsvis ansåg hon att makens monstergubbe var både vattnig och smaklös och enkelt uttryckt skulle hon inte ens drömma om att använda den i hushållet. I Vera Forslunds värld skulle en riktig jordgubbe smaka som den gjorde när hon var barn. Hennes egen favorit var en lokal variant som gav ett mörkt rött och ganska litet bär med fast fruktkött, stark sötma och en mycket tilltalande smak av skogssmultron. Plantorna hade hon fått ärva efter sina föräldrar och trots att hennes make var en sentida Carl von Linné hade även han gått bet på att närmare klassificera dess ursprung. Oavsett vilket utgjorde den huvudingrediensen i hennes berömda jordgubbstårta som hon sommartid brukade bjuda sina barn, barnbarn och övriga nära och kära på.
En enkel svensk sommartårta där Smålandspostens läsare avslutningsvis kunde ta del av receptet. Tunt skivade sockerkaksbottnar, några stänk av hennes hemlagade jordgubbslikör, betydligt rikligare med sylt från samma jordgubbe, mycket vispad grädde, täckt av tunt skivade jordgubbar på sidorna och ett särskilt vackert exemplar av hela gubben på toppen av tårtan för att kröna hennes skapelse.
Låter både enkelt och gott. Ungefär som tårtorna som hans mamma brukade bjuda på när han var barn, tänkte Lewin och bestämde sig för att klippa ut artikeln och foga den till sina övriga reseanteckningar från hans besök i Växjö.