Den frivilliga topsningsverksamheten i Växjö med omnejd verkade utvecklas till en ren succé. Man närmade sig raskt fyrahundra DNA-prov. På SKL hade man avsatt särskilda resurser för Lindamordet och närmare hälften av dem som lämnat in prover hade redan kunnat avföras.
– Hur går det med kollegerna och våra blivande kolleger, frågade Olsson av någon anledning.
– Det går väl bra, sa Knutsson och tittade i sina papper. Vi har fått in åtta prov. Samtliga frivilliga. Dom fyra som lämnade först har vi redan kunnat avföra. Det är väl två som inte har lämnat.
– Ja, ett av dom har jag lovat att ta hand om, så det kommer, insköt Olsson. Det behöver ni inte oroa er för. Det tar jag själv hand om, tillade han snabbt.
– Ja, så har vi en aspirant också som inte har topsat sig, konstaterade Knutsson. Få se nu, sa Knutsson och låtsades läsa i sina papper. Gick i samma klass som Linda, skulle varit på samma krog den aktuella natten. Erik Roland Löfgren heter han visst enligt skolans matrikel.
– Honom har jag jagat på telefon. Åtskilliga gånger, sa Sandberg.
– Hur går det då, undrade Bäckström. Berätta nu vad fan du håller på med, tänkte han.
– Det är ju sommar och skollov så det behöver väl inte vara mer komplicerat än så men till sist fick jag faktiskt tag på honom i slutet på förra veckan, sa Sandberg. Han var hos sina föräldrar på deras sommarställe på Öland men han lovade att höra av sig så fort han kom till Växjö.
– Det var väl jävligt generöst av honom det, grymtade Bäckström. Så när kan vi se fram mot att få träffa honom då? När skolan börjar i höst kanske? Enklast är väl att vi ber kollegerna i Kalmar och åka över till Öland och topsa honom.
– Jag lovar och jaga på honom igen, sa Sandberg. Jag lovar. Låt oss inte glömma bort att det ändå handlar om att få folk att ställa upp frivilligt. Vi har ingen misstanke mot honom, menar jag.
– Se till att det blir gjort, sa Bäckström. Förklara för vår lille poliselev vad det är som gäller. Annars ska jag personligen åka och hämta honom och då är det blodvite och inte vaddsuddar som vi snackar om.
– Det ordnar sig säkert, sa Olsson. Det kommer att ordna sig. Låt oss inte hetsa upp oss över en sån här detalj.
– Jag är inte det minsta upphetsad, sa Bäckström. Tala om för fanskapet att om det nu är polis som han tänker bli så ska han sluta med och bete sig som en vanlig buse som är misstänkt för nån skit. Det är ett tips i all välmening och om det inte var nåt mer så har jag själv en del och göra, sa Bäckström och reste sig från bordet.
På eftermiddagen hade Olsson utbett sig ett samtal med Bäckström.
– Jag skulle inte kunna få byta några ord med dig, Bäckström, frågade Olsson. Jag skulle behöva lite kloka råd från en erfaren kollega.
Snoppviftarn, tänkte Bäckström. Du har bett honom att topsa sig och nu har han hängt sig hemma på vinden och nu vill du gråta ut hos farbror Bäckström.
Problemet visade sig vara ett helt annat. I Växjö rådde en stark oro efter mordet på Linda, speciellt bland unga kvinnor, och betraktat utifrån ett samhällsperspektiv hade det faktiskt minskat livskvaliteten för en stor grupp av människor.
– Vågar man över huvud taget gå ut och roa sig längre utan att hela tiden behöva riskera att man blir överfallen, sammanfattade Olsson.
– Intressant fråga, sa Bäckström. Det här är bättre än vad jag hoppades, tänkte han.
– Det är ju bra många år sen vi inom polisen kunde garantera nåt sånt, sa Olsson. Våra resurser räcker inte ens till det absolut nödvändiga längre.
Vad det nu skulle va i den här bonnhålan, tänkte Bäckström. Felparkerade bilar och bortsprungna hundar?
– Ja det är illa, instämde Bäckström och suckade.
– Vi är några stycken som funderat på hur vi ska kunna hitta alternativa lösningar och det var faktiskt Lo som kläckte just den här idén, sa Olsson.
– Jag lyssnar med spänning, sa Bäckström och nickade med stort allvar samtidigt som han lutade sig framåt. Vår egen lilla värphöna, jag kan knappt bärga mig, tänkte han.
– Män i Växjö mot Kvinnovåld, sa Olsson. Vanliga hyggliga normala män, medmänniskor eller medmän om jag så säger, det var faktiskt en i projektet som föreslog just det ordet … medman … en medmänniska men också man som går runt på stan under kvällar och nätter och enbart genom sin närvaro i stadsmiljön ökar tryggheten. Dom kan till exempel erbjuda sig att eskortera ensamma kvinnor som är på väg hem från nån nöjeslokal, förtydligade Olsson.
Vilket fenomenalt jävla raggningsknep, tänkte Bäckström. Till och med lilla Lo skulle säkert kunna hitta nån tillräckligt synsvag medman som hon kunde lura med upp på kammaren och bjuda på ett dåligt nummer, tänkte han.
– Vad tror du om det, Bäckström, upprepade Olsson.
– Låter som en fantastisk idé, sa Bäckström. Hur jävla dum kan man bli, tänkte han.
– Du tror inte att det finns nån risk att det hela kommer att uppfattas som nåt slags medborgargarde, frågade Olsson som plötsligt verkade en smula bekymrad. Eller ännu värre, att oseriösa krafter kommer att utnyttja verksamheten för sina egna intressen?
– Den risken tror jag inte är så stor, sa Bäckström. Förutsatt att man har ordentlig koll på dom som ställer upp menar jag. Och ser till att inte släppa in såna där som kollegan Kåtkarlsson och Snoppviftarn, tänkte han.
– Det säger du, sa Olsson och såg både lättad och glad ut. Du skulle inte kunna tänka dig att utveckla din syn på saken när vår lilla projektgrupp har sitt nästa möte?
– Klart jag ställer upp och ger mina synpunkter. Fattas bara, sa Bäckström. Om ni nu tror att jag kan bidra med nåt, tillade han blygsamt. Jag kan knappt bärga mig, tänkte han.
Adolfssons och von Essens undersökning av polisaspiranten Löfgren hade tydligen fortsatt med oförminskad styrka under helgen. En mängd besvärande omständigheter började också hopas runt Löfgren. Enligt vad han själv skulle ha berättat för flera av sina manliga kamrater hade han haft sex med Linda under hela våren och ända fram till terminsslutet i mitten på juni.
Eftersom han samtidigt var en ung man som uppskattade sin frihet hade han dock valt att avsluta deras hemliga förhållande. Enligt Löfgren hade Linda blivit lite för efterhängsen och krävande för hans smak. Ingen stor dramatik dock, inte på något sätt och fortfarande enligt samme sagesman. Han hade bara vänligt förklarat för henne att i fortsättningen fick hon inta sin plats i den långa kön av intresserade unga kvinnor. Hur hon reagerat på detta var inte känt. Hon tycktes inte ha sagt ett ord om saken till sina väninnor och någon ny pojkvän eller älskare, om det nu var det han hade varit, verkade hon heller inte ha skaffat sig.
– Det där som han säger i Sandbergs förhör stämmer alltså inte, sa Bäckström.
– Nej, sa Adolfsson och skakade på huvudet. Vanligt skryt är det heller inte. Den pojken har gått fram som en slåttermaskin bland damerna här i stan. Vi har pratat med flera stycken. Han tycks vara buksvåger med halva Småland, konstaterade Adolfsson samtidigt som han suckade tungt när han sa det sista.
– Hennes sista kända sexualpartner, konstaterade von Essen. Brukar inte det vara ett bra tips på vem som är gärningsmannen i såna här fall?
– Bra, utbrast Bäckström. Det är bättre än bra, det är blytungt, försäkrade han. Den där adelsfjollan är tydligen inte helt bakom flötet ändå, tänkte han.
– Bra jobbat, pojkar, fortsatte Bäckström. Har vi tur så är det inte svårare än så här. Vad säger hans fruntimmer då? Brukar han jävlas med dom?
– Den välbekanta doften av läder, latex och kätting, konstaterade von Essen trots att även han var född och uppvuxen på den småländska landbygden. Nej, sa von Essen. Det är inte nåt som man pratar om på stan. Han tycks tydligen inte bära den rekommenderade utrustningen på sig när han är ute och roar sig. Om man så säger.
Löfgren var ung, välbyggd, vältränad, han var charmig och såg mycket bra ut. Med tanke på att han bara var tjugofem år gammal tycktes han också besitta en mycket stor praktisk erfarenhet och en avsevärd talang på det sexuella området. Enligt en av deras kvinnliga uppgiftslämnare var han också precis lika välutrustad som myten om den svarte mannen föreskrev. Och den givna huvudrollen i den vite mannens mardrömmar.
– Ronaldo är en riktig Sex Machine, sa hon och log förtjust. Om du verkligen vill gänga skallen av dig så kan du inte hitta bättre. Det är stort. Och riktigt riktigt fett.
Samma som med en bra hagelskytt, hade Adolfsson tänkt när han pratade med henne. Det krävs övning, talang och en välstockad bössa.
– Ungefär som du, Patrik, tillade Adolfssons uppgiftslämnare plötsligt. Fast problemet med dig är att man blir lite förtjust i dig också. Minns du den gången när du skulle visa mig det där jakttornet där du satt när du sköt din första älg?
– Om vi skulle hålla oss till ämnet, sa Adolfsson. Helst till sånt som jag kan skriva om, tänkte han.
Udda sex? Avvikande sex? Kinky sex? Dominans? Sadism?
– Inte med mig i varje fall, konstaterade deras uppgiftslämnare och ryckte på axlarna. Klart man blev lite nyfiken när alla mina tjejkompisar snacka så mycket om honom och jag tänkte inte gifta mig med honom. Rent sex bara. Det var han grymt bra på.
– Fast det är klart, tillade hon. Hade jag bett om nåt sånt är jag ganska säker på att han ställt upp. Han hade definitivt inte vikt ner sig. Tror inte ens jag behövt be honom. Det hade han nog räknat ut ändå. Det här är hans grej liksom.
Men längre än så hade man alltså inte kommit.
– Jag ger mig fan på att det är en elakartat sjuk jävel, sa Bäckström lystet. Vilket väl lär visa sig när vi rotar genom garderoben hans, tänkte han och de gamla välbekanta vibrationerna var mycket starka nu.
Bäckström hade börjat finna sig väl tillrätta med sin nya tillvaro på Stadshotellet i Växjö. Den värsta saknaden efter Egon hade lagt sig oväntat snabbt och de sista dagarna hade han inte ägnat honom en tanke. Hans hotellrum var nystädat och hans säng var nybäddad när han återvände från sin hårda och dagliga gärning på polishuset. Det enda han behövde tänka på när han gick på morgonen var att inte glömma bort att kasta gårdagens handdukar i en hög på badrumsgolvet så att inte miljöextremisterna i personalen skulle passa på att hänga upp dem igen utan se till att han fick nya och fräscha. Dessutom var det hög tid att lämna in alla använda kläder på tvätt och strykning. Helt enligt reglementet den här gången eftersom han svettats ner dem i tjänsten.
Ganska omgående hade han trimmat in de grundläggande rutinerna. Först en kall pilsner så fort han klev innanför dörren. Därefter en liten tupplur, ännu en pilsner på rummet och sedan en bit mat. Före sänggåendet och mötet med John Blund, lite bildande samtal med kollegan Rogersson, ytterligare några pilsner, eventuellt en och annan diskret stänkare. Som en extra krydda på hans vardag de numera återkommande samtalen med hans egen reporter på lokalradion. Så att hon fick tillfälle att beklaga sig över att han aldrig tycktes ha tid att träffa henne trots att hon lovat dyrt och heligt att de inte skulle prata jobb.
Som denna kväll till exempel.
– Det är lite mycket nu, sa Bäckström.
– Du bara lovar och lovar, du Bäckström, suckade Carin.
Hon måste ha hört ryktas om supersalamin eftersom hon är så jävla angelägen, tänkte Bäckström i samma ögonblick som han hörde en välbekant knackning på sin dörr.
– Måste sluta, sa Bäckström. Har lite som jag måste ta itu med. Vi hörs.
Rogersson medförde en hel sexpack med kalla pilsner och verkade dessutom vara på ett utomordentligt gott humör.
– Jag snacka just med kollegerna uppe i Stockholm, sa Rogersson och flinade med hela sitt magra, ärriga ansikte. De berättade en helt osannolik historia om Nyllet som jag tror att speciellt kollegan kommissarie Åström skulle ha uppskattat, sa Rogersson.
– Lyssnar, sa Bäckström. Passa dig, Fyllroger, tänkte han.
Historien som Rogersson berättade innehöll alla de vanliga tilläggen som historier innehåller så fort de traderats från en trut till nästa. Just den här hade passerat åtskilliga på vägen mellan badrumsspegeln på Grand Hotel och Rogerssons intresserade öron.
– Rena Stureplansmassakern, han lär ha skjutit sönder halva jävla hotellet, avslutade en förnöjt flinande Rogersson fem minuter senare.
– Han fastnade väl med hakan i varbygeln när han skulle göra vapenvård, föreslog Bäckström. Hade det varit du eller jag hade vi suttit i finkan hos kollegerna nere i Malmö så här dags.
– Är livet rättvist, sa Rogersson, skakade på huvudet och hällde upp de sista dropparna ur den första burken i sitt glas.
– Sover Dolly Parton på magen, instämde Bäckström.
– Konstigt att det inte stått en rad om den grejen i tidningarna, sa Rogersson.
– Det går väl och ordna, sa Bäckström och log även han. Jag får väl ta ett snack med kollegan Åström så kan han ta det med nån av våra vanligaste Asätare.