Till frukosten morgonen därpå hade Bäckström läst Smålandsposten för första gången i sitt liv. Den stora lokala morgontidningen hade ägnat en god del av utrymmet åt den nybildade föreningen Män i Växjö mot Kvinnovåld, och det som fångat Bäckströms uppmärksamhet var en bild på styrelsen i föreningen som upptog halva förstasidan. I mitten stod ordföranden Lo Olsson, på hennes högra respektive vänstra sida Moa Hjärtén och kommissarie Bengt Olsson. På flankerna den lille Bengt Månsson och den dubbelt så store Bengt Karlsson. Samtliga blickade allvarlig rakt in i kameran medan de kramade varandras händer.
Vilka jävla fånar, tänkte Bäckström förtjust.
På tidningen tycktes man dock inte dela Bäckströms uppfattning. Föreningen fick genomgående en mycket positiv beskrivning och man hade till och med uppmärksammat den på ledarplats där chefredaktören själv, i en ovanligt poetiskt formulerad artikel, inledningsvis hade liknat polisen vid ”ett alltför glest spjälstaket mot en allt ondare omvärld”. Enligt samme skribent var det inte bara nödvändigt med privata kriminalpolitiska initiativ utan det var också hög tid att man tog dem på det allra största allvar. ”Även vi som bor här i vårt normalt så fridfulla Växjö måste inse att kampen mot en ständigt ökande och allt grövre brottslighet i själva verket är Allas Vårt Ansvar”, avslutade han sitt inlägg.
Var fan får dom all skit ifrån, tänkte Bäckström och stoppade tidningen i fickan för att i lugn och ro kunna garva på sig bråck så fort han låst in sig på rummet på jobbet.
Lewin hade som så ofta förr tillbringat natten i Eva Svanströms säng men sedan hon somnat hade han legat vaken i ytterligare en timme och grubblat över vad unge Löfgren egentligen höll på med. Så fort han kommit till jobbet hade han plockat fram olika utredningshandlingar, läst dem noga och efter ytterligare funderingar tyckte han nog att han i stort sett hade räknat ut hur det hela måste ligga till. Eftersom det hade hänt att han haft fel förr hade han ändå kallat till sig von Essen och Adolfsson och bett dem att kontrollera en uppgift åt honom.
– Jag har ett gammalt tips som jag vill att ni följer upp åt mig. Jag nämnde det faktiskt på vårt morgonmöte söndagen den sjätte juli och det var väl inte alltför upphetsande men jag skulle ändå vilja att ni hörde uppgiftslämnaren åt mig. Han heter Göran Bengtsson. Ni har alla uppgifter här, sa Lewin och gav travarlappen till von Essen.
– Gurra Gul och Blå, jo, den känner vi till, konstaterade von Essen och skakade på huvudet.
– Ursäkta, sa Lewin. Vad var det du kallade honom?
– Gurra Gul och Blå eller bara Gul och Blå, det är vad han kallas här i stan, förtydligade Adolfsson.
– Dels är han ju lite politiskt anstucken som det så vackert heter, fortsatte Adolfsson, dels …
– … av de bruna färgerna på den politiska paletten om man så säger, insköt von Essen.
– … dels fick han kraftigt på pälsen när han och hans kamrater skulle fira svenska flaggans dag här i Växjö för ett par år sen, fortsatte Adolfsson. Det hade rest hit en massa bus från AFA och såna där föreningar och Gurra och hans kamrater fick ta emot rejält med pisk. Innan vi fick läget under kontroll hade dom slagit honom lika gul och blå som hans älskade flagga, avslutade han och flinade av någon anledning förtjust.
– Han påstår sig ha sett Linda ihop med en stor ne… en stor, svart man, korrigerade Lewin. Vid fyratiden på mordnattens morron.
– Jo, men det är ingen ovanlig iakttagelse för att komma från honom och aspiranten Löfgren är långt ifrån den ende svarte mannen här i Kamomilla stad, sa von Essen. Inte numera, om man så säger.
– Jag vill ändå att ni åker hem till honom och hör honom. Så vill jag att ni gör en fotokonfrontation också och att ni börjar med Löfgren, sa Lewin och räckte över en genomskinlig plastficka med foton på nio yngre svarta män, varav en var Löfgren.
– Sen tar ni Linda och det är viktigt att ni gör det i den ordningen, underströk Lewin och gav dem nästa plastficka med nio foton på blonda yngre kvinnor, varav ett som föreställde deras mordoffer Linda Wallin.
Samtidigt som von Essen och Adolfsson ringde på dörrklockan till Gul och Blås påvra enrumslägenhet i Araby i centrala Växjö hade polisaspiranten Erik Roland Löfgren klivit fram till disken i polishusets reception. Han medförde en advokat från Kalmar som dessutom var gammal vän till familjen och han kom i grevens tid eftersom åklagaren just bestämt sig för att anhålla honom i hans frånvaro.
Gurra Gul och Blå satt vid sin dator och spelade ett dataspel som han laddat ner från den amerikanska organisationen White Aryan Resistances hemsida. Någon av datanördarna på WAR hade skrivit en lite mer etniskt inriktad variant på de gamla klassikerna Desert Storm I–III, och Gul och Blå var helt i gasen när von Essen och Adolfsson kom på besök.
– Nytt rekord, sa Gul och Blå med kinderna blossande av upphetsning. Jag har fan vejstat trehundraåttionio kroknäsor på bara en halvtimme.
– Har du tid och prata en stund, frågade Adolfsson.
– Klart jag hjälper snuten, sa Gul och Blå. Det är varje svensk medborgares plikt. Det är krig nu. Vi måste sluta leden om inte blattarna ska segra, förtydligade han.
Löfgren hade inte varit lika entusiastisk där han satt i förhörsrummet med Rogersson som förhörsledare och Lewin som förhörsvittne. Snarare hade han till en början varit lika formell som sitt mer än dubbelt så gamla juridiska ombud.
– Varför tror du att vi vill prata med dig då, Löfgren, inledde Rogersson sedan han pratat in de vanliga formalia på bandspelaren.
– Det hade jag hoppats att ni skulle berätta, sa Löfgren och nickade artigt.
– Det är inget som du redan räknat ut själv, frågade Rogersson.
– Nej, sa Löfgren och skakade på huvudet.
– Då ska jag berätta det för dig då, sa Rogersson. Jag förstår att du måste vara nyfiken.
Löfgren hade nöjt sig med att nicka ännu en gång och verkade plötsligt mer vaksam än nyfiken.
– Jag har faan ringt flera gånger och frågat vad faan som händer med mitt tips. Klart att det är niggern som gjorde det, sa Gul och Blå. Det är väl nån av era kolleger som skyddar honom. Det kryllar ju plötsligt av blattar som jobbar som snutar. Kolla dom så tar ni mördarn.
– Vad gjorde du när du såg dom, frågade von Essen.
– Jag hejade på den där Linda. Henne kände jag ju igen. Har sett henne nere på snuthäcken.
– Vad sa du då, mer exakt menar jag, envisades von Essen.
– Jag fråga om hon inte hade nåt bättre för sig än och ligga i bingen och käka lakritsstång, sa Gurra och log förtjust mot dom. Ja, så sa jag väl nåt om HIV-risken också. Fan, såna där lakritstomtar är ju vandrande biologiska bomber med tanke på all skit som dom bär med sig.
– Vad hände sen då, insköt Adolfsson.
– Niggern blev helt tokig och la på en rem och var fan alldeles blå i fejan och då tänkte jag att den där fan vågar man väl inte ens peta på för då dör man i herpes. I bästa fall. Så då drog jag också.
– Och då var klockan fyra på ett ungefär och det hela hände på Norra Esplanaden ungefär femhundra meter från Stadshotellet, sa von Essen.
– Svar ja, instämde Gul och Blå. Cirkus fyra nån gång, alldeles ovanför den där rondellen där vårdcentralen ligger.
– Vi tog med oss nåra bilder som vi vill att du ska titta på, sa von Essen. Är det nån av dom här som du känner igen, frågade han och lade fram bilderna på Löfgren och de åtta övriga.
– I det förhör som en av mina kolleger hållit med dig förnekar du bestämt att du skulle ha haft ett sexuellt förhållande med Linda, sa Rogersson. Som du beskriver det skulle hon ha varit en vanlig skolkamrat.
– Vi gick i samma klass på skolan. Men det vet ni väl redan.
– Jo, sa Rogersson. Det vet vi. Dessutom vet vi att du har haft sex med Linda. Varför berättade du inte om det?
– Jag vet inte vad du pratar om, svarade Löfgren tjurigt. Jag har inte haft nåt förhållande med henne.
– En enkel fråga, suckade Rogersson. Har du legat med Linda? Ja eller nej.
– Jag förstår inte vad det har med saken och göra, sa Löfgren. Dessutom pratar jag inte om sånt. Jag är inte den typen.
– Enligt dina kompisar tycks du vara precis den typen, sa Rogersson. Vi har pratat med flera stycken av dom och enligt vad dom säger så skulle du ha skrutit i flera månader om alla gånger som du knullat med Linda under den sista tiden.
– Skitsnack, sa Löfgren. Jag pratar aldrig om sånt, så det är rent skitsnack.
– Rent skitsnack säger du, sa Rogersson. Men om du inte har legat med henne så behöver du väl bara svara nej.
– Du tycks ju inte ens fatta vad jag säger, sa Löfgren.
– Jag fattar precis vad du säger, sa Rogersson. Dessutom vet jag att du har ljugit i ett polisförhör och nu kan jag med egna öron höra hur du undviker att svara på en enkel och rak fråga.
– Som inte har ett dugg med det här och göra. Jag har inte mördat Linda. Ni är inte kloka i huvet om ni tror det.
– Med tanke på att du är oskyldig så har du säkert inte nåt emot att topsa dig så vi kan få ditt DNA och kan avföra dig ur utredningen, sa Rogersson och pekade pedagogiskt på det lilla provröret med topsstickan som låg bredvid bandspelaren.
– Tänker jag inte alls göra, sa Löfgren. Eftersom jag är oskyldig och ni inte har skuggan av en misstanke. Vad allt det här handlar om, för det är precis det som det handlar om, är att ni försöker göra er av med en blivande svart kollega, sa Löfgren och verkade lika upprörd som han lät. Det är exakt vad det handlar om. Allt annat är bara bullshit.
– Och jag säger att du ljuger och att det faktum att du ljuger för polisen i en mordutredning som dessutom handlar om en av dina skolkamrater gör både mig och mina kolleger misstänksamma mot dig, sa Rogersson. För oss handlar det enbart om den saken.
– Det får väl stå för er i så fall, sa Löfgren hetsigt. Ni lyssnar ju inte ens på …
– Inte bara för oss, avbröt Rogersson. Åklagaren är lika undrande som vi.
– Ursäkta att jag avbryter, insköt advokaten, men det vore intressant att höra åklagarens inställning till detta?
– Den är mycket enkel, sa Rogersson. Om Löfgren fortsätter att ljuga och vägrar tala om vad han verkligen haft för sig så anser hon att han är skäligen misstänkt och skall anhållas. Rogersson utböt en blick med Lewin som nickade.
– Då vill jag ha till protokollet att jag inte delar hennes uppfattning, sa advokaten.
– Det är noterat, sa Rogersson. Och jag förutsätter att advokaten vet att det inte är polisen som ni ska prata med om ni vill klaga på det beslutet. En sista fråga till dig, Roland, innan du blir anhållen …
– Jag har alibi, avbröt Löfgren. Är det nåt som poliser i din generation fått lära sig? Vad som menas med alibi menar jag?
– Det var han, sa Gurra Gul och Blå, log ett triumferande leende och höll fram fotot på Erik Roland Löfgren.
– Det är ingen brådska, Gurra, sa von Essen. Ta god tid på dig.
– Själv tycker jag dom ser likadana ut allihopa, insköt Adolfsson. Hur kan du vara så säker?
– Ni snackar med en expert, sa Gul och Blå belåtet. Jag är lika bra på niggrer som eskimåjävlarna är på snö eller en lappjävel på renar. Ta den här, till exempel, sa Gul och Blå och viftade med fotot på Löfgren.
– Typisk blåneger. Afrika om du frågar mig. Men inte vilket jävla Afrika som helst för vi snackar inte Eritrea eller Sudan eller Namibia eller Zimbabwe och vi snackar definitivt inte bushmän eller massajer. Vi snackar inte ens kikuyo eller uhuru eller watutsi eller wambesi eller zulu eller …
– Vänta nu, vänta nu, avbröt Adolfsson och höll upp händerna i en avvärjande gest. Vilken del av Afrika snackar vi om? Skit i dom negrer som vi inte snackar om.
– Om du frågar mig så snackar vi Västafrika, typ, Elfenbenskusten, typ, grundtips gamla Franska Västafrika, frassarnas niggrer, sa Gul och Blå och nickade som en som visste vad han pratade om.
– Tack för hjälpen, sa von Essen. Då har vi bara en fråga till. Om du kunde kika på våra tjejfoton också.
– Lägg ner, Greven, sa Gul och Blå. Försök och lyssna på vad jag säger. Jag har ju snackat med tjejen när jag var inne på snuthuset säger jag. Det var hon. Jag är hundratio på det.
– Vem av dom är det då, frågade Adolfsson och nickade mot fotona av Linda och åtta andra yngre kvinnor.
– Berätta, sa Rogersson. Berätta om ditt alibi.
– Jag hade sällskap när jag gick från hotellet. Jag hade sällskap av en person och vi gick hem till mig, sa Löfgren. Jag var tillsammans med den personen till ungefär klockan tio på förmiddagen.
– I förhöret säger du att du gick hem ensam, konstaterade Rogersson. Så det var också ljug då? Ge mig ett namn då? Vad heter personen som du gick hem med?
– Det har jag ju redan förklarat. Jag diskuterar inte några namn, sa Löfgren.
– Det var inte mycket till alibi, suckade Rogersson. Inte som jag fått lära mig om alibi i alla fall. Av det lilla jag fick lära mig så tjatade lärarna hela tiden om att det var viktigt att veta just vem den personen var som svarade för alibit.
– Jag diskuterar inga namn, upprepade Löfgren. Ska det vara så svårt och fatta?
– Vad säger ni nu då, grabbar, sa Gul och Blå och höll upp fotot som han plockat upp.
– Du är helt säker på att det är hon, sa von Essen och utböt en blick med Adolfsson.
– Vadå helt säker? Jag är hundratio procent sa jag ju. Jag har ju snackat med henne säkert flera gånger när jag tittat in på erat eget snuthus. Det var en riktig jävla bitch om ni vill veta vad jag tycker.
– Det är en sak som är lite lustig med det du säger, sa Rogersson och såg avvaktande på Löfgren.
– Vad är det för lustigt med det då, frågade Löfgren. Jag ser inget lustigt i det här.
– Dina kompisar säger att du skrutit för dom om alla gånger som du knullat med Linda. Det är dina egna ord. Knullat med Linda plus en del andra och ännu värre uttryck som jag tänkte bespara både dig och ditt juridiska ombud.
– Det får stå för dom i så fall, sa Löfgren. Jag har inte sagt nåt.
– När det gäller din hemgång från Stadshotellet däremot så skulle du ha sagt till dom att du gick hem ensam. Det är till och med nån som har sett dig gå hem ensam. Du skulle gå hem och sova, sa du.
– Ja, vad är det med det då? Jag ska väl inte behöva sitta här och svara på vad andra påstår. Dessutom är det tydligen nån som vill snacka med er, konstaterade Löfgren och nickade mot dörren som just öppnades försiktigt på glänt efter en diskret knackning.
– Har du tid två minuter, Lewin, frågade von Essen som stod i dörröppningen.
– Det där knepet är gammalt som gatan, sa Löfgren till sin advokat. En av våra lärare på skolan berättade …
– Två minuter, sa Lewin, reste sig, gick ut ur rummet och var noga med att stänga dörren efter sig.
– Jag tror vi har ett litet problem, sa von Essen till Lewin.
– Det har jag trott sen i morse, sa Lewin och suckade.
– Vad var det jag sa, sade Löfgren triumferande och klappade sin advokat på armen. Fem minuter, inte två. Vad var det jag sa?
– Ursäkta att jag avbryter herrarna, sa Lewin och tittade av någon anledning mot Rogersson.
– Har jag fattat det hela rätt om jag säger att du vägrar att tala om namnet på den person som du påstår skulle kunna ge dig alibi, fortsatte Lewin.
– Skönt att du äntligen fattat det, sa Löfgren. Helt rätt. Det är faktiskt inte mitt jobb utan ert.
– Det känns tryggt och veta att vi är överens om nåt i alla fall, sa Lewin. Då vill jag alltså meddela dig, och klockan är nu fjorton noll fem fredag den artonde juli, att åklagaren har beslutat att anhålla dig. Förhöret avbrytes härmed och kommer att återupptas vid ett senare tillfälle. Åklagaren har också beslutat att vi ska ta dina fingeravtryck och ett DNA-prov på dig.
– Men vänta nu, sa advokaten hastigt. Är det inte bättre att jag får tillfälle att tala med min klient i lugn och ro så ska vi väl kunna hitta en mer praktisk lösning på det här lilla problemet.
– Jag föreslår att advokaten tar den biten direkt med åklagaren, sa Lewin.
– Fan vad du fick bråttom då, Lewin, sa Rogersson surt fem minuter senare när de blivit ensamma i rummet.
– Det skulle du också ha fått, sa Lewin.
– Varför skulle jag ha fått det då, frågade Rogersson. Hade du gett mig en timme till så hade jag klämt ur honom både namnet på hans så kallade alibi om det nu finns nåt och sett till att han själv stoppat vaddsudden i mun.
– Det var just det jag var rädd för, sa Lewin. Att vi skulle få en massa papper och dras med.
– Jag fattar faktiskt inte vad du menar, sa Rogersson.
– Jag tänkte just berätta det, sa Lewin.
– Lyssnar med spänning, sa Rogersson, log snett och lutade sig bekvämt tillbaka i stolen där han satt.
– Ja herre jävlar, flinade Rogersson fem minuter senare. När hade du tänkt berätta det här för Bäckström?
– Nu, sa Lewin. Så fort jag får tag på honom.
– Då ska jag vara med, bestämde Rogersson. Så kan vi hjälpas åt och brotta ner den lille fete mannen när han går loss på inredningen.
Det här kommer att bli en fenomenal dag, tänkte Bäckström. För bara tio minuter sedan hade han sett Adolfsson och von Essen passera ute i korridoren med en slokörad Löfgren mellan sig och alldeles klart ställda i riktning mot finkan. Som om inte det räckte och blev över hade Thorén dykt upp på hans rum för att redovisa resultaten av sina slagningar på styrelseledamoten Bengt Karlsson i föreningen Män i Växjö mot Kvinnovåld.
– Den där Karlsson verkar ha varit en riktig liten elaking. Det verkar inte ha varit nån snäll människa, sa Thorén.
– Hur menar du då, sa Bäckström. Vad jag nu ska med honom till egentligen eftersom negern redan sitter i finkan, tänkte han.
– Totalt har han elva olika avsnitt i belastningsregistret, sammanfattade Thorén. Hans specialitet tycks för övrigt ha varit att misshandla dom kvinnor som han haft ihop det med.
– Rätt man på rätt plats, konstaterade Bäckström förnöjt. Definitivt rätt man att piska upp lilla Lo och den där fjollan Olsson med, tänkte han.
– Enda problemet är väl att den senaste noteringen är nio år gammal, sa Thorén.
– Han har väl lärt sig, sa Bäckström. Börjat lägga en frottéhandduk emellan innan han dunkar till dom. Gräv fram all skit du kan hitta, avslutade han eftersom Lewin och Rogersson stod i hans dörr och såg ut som två värpsjuka hönor.
– Kliv in pojkar, kliv in. Unge Thorén här ska just gå, sa Bäckström.
– Nå, berätta, sa Bäckström lystet så fort Thorén stängt dörren bakom sig. Fick ni negern att snacka fast sig? Jag såg att Adolfsson, och den där rörelsehindrade adelsfjollan som han släpar med sig överallt, ledde upp honom till finkan.
– Ledsen och göra dig besviken, Bäckström, sa Lewin. Men både jag och Rogersson är ganska säkra på att det inte är Löfgren som vi letar efter.
– Den var god, sa Bäckström och småskrattade förtjust. Vad fan ska han då upp i finkan och göra?
– Kommer till det, sa Lewin, men du ska nog börja förlika dig med tanken att han är oskyldig.
– Varför då, sa Bäckström och tog stöd mot stolsryggen.
– Han har alibi, sa Rogersson.
– Alibi, fnös Bäckström. Vem fan skulle ha gett honom det då? Martin Luther King eller?
– Det vill han inte säga, sa Lewin. Så vi passade på och stoppa in honom i finkan innan han hann ångra sig.
– Men Lewin här räknade ut det ändå, sa Rogersson lyckligt.
– Vem är det vi snackar om, sa Bäckström, lutade sig framåt och glodde på dem med smala ögon.
– Vi tror att det har gått till så här, sa Lewin. Unge Löfgren lämnar Stadshotellet vid kvart i fyratiden på morgonen. Han gör närmast ett nummer av att han går hem ensam för att gå och lägga sig och sova. Några kvarter bort ställer han sig och väntar på den kvinna som han i största hemlighet stämt möte med inne på nattklubben. Hon dyker upp strax efter fyra och sedan går dom hem till Löfgrens lägenhet och ägnar sig högst sannolikt åt det som man med tanke på dom kända omständigheterna brukar ägna sig åt i dylika sammanhang, avslutade Lewin och suckade.
– Och vem är hon då, frågade Bäckström trots att han redan anade svaret.
– Kollegan Anna Sandberg, enligt ett vittne som vi talat med, sa Lewin.
– Jag ska döda den lilla suggan, vrålade Bäckström och reste sig tvärt i stolen. Jag ska ta mig fan …
– Det ska du inte alls det, sa Rogersson och skakade på huvudet. Du ska bara sätta dig ner lugnt och stilla innan du får en hjärnblödning eller nåt ännu värre.
Vad det nu skulle vara, tänkte Bäckström och sjönk ihop i sin stol. Hon måste dö, tänkte han.
Polisaspiranten Löfgren hade fått lämna Växjöpolisens finka innan celldörren hunnit slå igen bakom honom. Drygt en timme senare satt han i bilen tillsammans med sin advokat på väg till föräldrarnas sommarställe på Öland. Han hade också dyrt och heligt lovat åklagaren att han skulle finnas där under den närmaste tiden och dessutom svara på sin telefon om nu polisen i Växjö av någon anledning behövde prata med honom. Åklagaren hade även gett honom några ord på vägen. Utan att fördjupa sig i detaljer hade hon rått honom att i lugn och ro tänka över sitt framtida yrkesval. Efter sig hade Löfgren lämnat både fingeratryck, en vaddsudd med DNA, dessutom, som en extra bonus, ett par hårprover och allt var högst sannolikt utan minsta värde för det spaningsmord som man utredde.
Medan Växjökollegan som svarade för intaget hade tagit hand om de praktiska göromålen med Löfgrens fingrar och DNA hade Lewin ägnat sig åt att städa upp efter sig och sina kamrater. Först hade han utverkat tysthetslöfte från de närmast inblandade i Bäckströms hemliga operationer och sedan hade han satt sig med polisinspektören Sandberg för att prata allvar med henne.
Bäckström hade så småningom lugnat ner sig. Den värsta ilskan hade lagt sig trots att han fortfarande kravlade omkring i spillrorna efter det lovande spaningsuppslag som hans odugliga och rent kriminella kolleger slagit i kras. För en gångs skull kände sig Bäckström djupt missmodig, illa och orättvist behandlad som han var. Tillika omgiven av idioter och hög tid för något bättre, tänkte han fem minuter senare när han klev rakt ut i den dallrande hettan utanför polishuset på väg till den mjuka sängen på sitt luftkonditionerade hotellrum och närmaste systembutik där emellan.
Bäckström hade börjat med att klämma i sig de två kalla pilsner som redan stod i hans minibar men mest för att bereda plats för dem som han handlat med sig och utan att den där behagliga stillheten behagade infinna sig i hans huvud och kropp. I värsta fall var det så illa att den där suggan Sandberg inte bara hade saboterat hans utredning utan även hans själsliv, tänkte Bäckström. I brist på bättre hade han satt på TV-n och legat och slötittat på något kulturprogram där man enligt programtablån skulle diskutera mordet på Linda Wallin men där det i själva verket bara var de vanliga fjollorna som satt och hystade fikon till varandra.
Robinson-Micke, känd från både vanliga Robinson och Kändis-Robinson, tillika andraårselev vid Dramatiska Institutet i Malmö, hade sökt projektstöd för en dramadokumentär om mordet på Linda. Från Växjö kommuns kulturförvaltning hade han visserligen fått blankt nej men nu hade han hittat en privat investerare som lovat att ställa upp. Manus var i stort sett färdigt och rollen som Linda skulle spelas av en ung kvinna som hette Carina Lundberg men som för svenska folket mest var känd som Big Brother-Nina. Hon hade medverkat i både Big Brother och Unga Entreprenörer på den nya Ekonomikanalen, gått en tid på teaterskola och nu även fått göra ett inhopp i statstelevisionens kulturutbud. Hon och Micke kände dessutom varandra väl sedan tidigare och hon litade obetingat på sin blivande regissör trots att rollen som mordoffer var långt ifrån lätt. Mest av allt gruvade hon sig kanske för de lesbiska scenerna och allra mest för de där hon och hennes kvinnliga motspelare skulle vara iförda polisuniform.
Vad fan är det hon säger, tänkte Bäckström, knappade upp ljudet och satte sig upp i sängen.
– Ja, väldigt många av dom unga kvinnliga poliserna är ju lebbor, förklarade Nina. Nästan alla faktiskt. Jag har en väninna som är polis och hon har berättat för mig.
– Jag har byggt upp det som en klassisk triangel, förtydligade Micke. Du har Linda, kvinnan som hon älskar som alltså också är polis och som heter Paula, och sen har du mannen, gärningsmannen, mördaren med allt sitt hat, sin svartsjuka, sin övergivenhet. Sin kastrationsångest. Det är Strindberg, det är Norén, det är … klassisk manlig dramatik, helt enkelt.
– Ja, det är väl det han blir, instämde programledaren entusiastiskt. Det är väl exakt det som allt det här handlar om. Ännu en kastrerad man.
Det räcker inte med att koka lim på dom jävla idioterna, det är alldeles för lindrigt, tänkte Bäckström och knäppte av TV-n samtidigt som det ringde på hans telefon trots att han sagt till på skarpen nere i receptionen att han inte tog emot några samtal.
– Ja, grymtade Bäckström.
Det var som fan, tänkte han när han lade på luren.
Styrelseledamoten i föreningen Män i Växjö mot Kvinnovåld, Bengt Karlsson, hade väckt kriminalinspektören Peter Thoréns intresse i så hög grad att han trots sitt tysthetslöfte till Bäckström känt sig föranlåten att inviga Knutsson i ärendet. Fast det gäller väl knappt längre med tanke på vad Bäckis själv hittat på med den där stackars polisaspiranten, tänkte Thorén.
Bengt Karlsson var 42 år gammal. Åren mellan 20 och 33 hade han samlat på sig totalt elva domar för våld mot sammanlagt sju olika närstående kvinnor som var mellan 13 och 47 år gamla när brotten begicks. Domarna avsåg grov misshandel, misshandel, olaga hot, olaga tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande som bland annat renderat Karlsson sju olika fängelsedomar på sammanlagt fyra år och sex månader av vilka han avtjänat ungefär hälften.
– Intressant gubbe, instämde Knutsson sedan han snabbt läst igenom den sammanställning som Thorén tagit fram med hjälp av alla deras dataregister och alla deras datorer och all den elektroniska fingerfärdighet som utredningsverksamheten numera hade förvärvat.
– Men varför slutar han, frågade Thorén. Sista domen är nio år gammal. Sen finns det inte minsta lilla notering om honom.
– Byte av modus operandi, föreslog Knutsson. Minns du den där rånarn vi hade som skiftade över till boxsprängningar. Hann väl med närmare ett dussin sprängningar innan vi fick ihop det. Själv åkte han runt och höll föredrag i skolorna om hur han lyckats bryta med sitt tidigare kriminella liv.
– Kan han ha bytt från kvinnor som han känner mycket väl, såna som han levt ihop med och varit tillsammans med, till såna som han inte känner, sa Thorén och lät mest som om han tänkte högt.
– Mycket möjligt, sa Knutsson. Högst troligt till och med. Fast det var en annan sak som slog mig också. Minns du den där föreläsningen i våras som den där kollegan från FBI höll ute på polishögskolan?
– Den minns jag, sa Thorén. Den handlade ju bara om sexnissar. Det var väl FBI-kollegans grej om jag fattade saken rätt. Det var väl i stort sett det enda han hade i huvet. Såna där sexnissar.
– Då minns du kanske vad han sa om den där typen av seriemördare som leker katt och råtta med sina utredare? Som får den riktigt stora kicken av att hålla sig alldeles i närheten av dom som jagar honom.
– Minns precis, sa Thorén. Kan det vara så enkelt, tänkte han i samma ögonblick som han kände samma slags vibrationer som hans äldre kollega kommissarie Bäckström känt för polisaspiranten Erik Roland Löfgren.
– Topsas, sa Knutsson. Den mannen ska definitivt topsas. Hur vi nu gör det utan att den övriga styrelsen inklusive kollegan Olsson får spader.
– Det är redan fixat, sa Thorén med viss stolthet. Det visade sig att det låg ett gammalt DNA på Karlsson hos kollegerna nere i Malmö. Han åkte med i nåt rutinsvep som man gjorde med anledning av det där Jeanettemordet för en fem, sex år sen. Fast det är fortfarande olöst så där måste han ha varit grön.
– Men varför slängde dom inte hans DNA då, frågade Knutsson.
– Det är väl inte nåt som man bara slänger, sa Thorén förtrytsamt. SKL hade slängt sitt naturligtvis för där är dom ju tvungna och slänga grejerna men Malmökollegerna hade lagt in en kopia på analysresultatet i utredningsakten. Jag har redan fått det och faxat det vidare till SKL.
Bäckström hade legat kvar i sängen, nöjt sig med att palla upp ryggen med ett par extra kuddar och var påtagligt lik en vanlig överviktig hjärtpatient. Det kan hon gott ha, den lilla suggan, tänkte han samtidigt som han viftade med en fet och kraftlös hand i riktning mot minibaren.
– Om du vill ha en kall pilsner, Anna, så finns det i minibaren där, sa Bäckström. Sug på den du, din kriminella lilla sugga, tänkte han.
– Du har inget starkare, frågade Anna Sandberg. Jag har faktiskt tänkt sluta för dan och jag ska sova över inne i stan. Skulle behöva nåt starkt.
– Whisky, vodka, står i hyllan där, sa Bäckström och pekade. Vad fan är det som händer, tänkte han.
– Tack, sa Anna Sandberg och hällde upp en nästan Rogersk dos i sitt glas. Ska du inte ha en själv då, frågade hon och viftade frågande med Bäckströms egen whiskybutelj.
Vad fan är det som händer, tänkte Bäckström. Först saboterar hon min egen utredning, sen kommer hon instörtande på mitt rum och en minut senare står hon och bjuder mig på min egen sprit, tänkte han.
– Det ska vara en liten då, sa Bäckström.
Inspektören Anna Sandberg kom för att be Bäckström om ursäkt. Hon hade gjort bort sig alldeles in i helvete – det var hennes egna ord – och Bäckström var första anhalten på hennes Canossavandring. I den mån hon över huvud taget hade något att anföra till sitt försvar så var det väl möjligen att Löfgren på telefon lovat henne att som en sann gentleman ställa allt till rätta och omgående lämna ett DNA-prov. Fullt frivilligt, i sak helt i onödan, men med tanke på vad som hänt enklaste vägen ut för dem båda.
Anledningen till att hon inte hört av sig till Bäckström och lagt korten på bordet när Löfgren trots sitt löfte vägrade leverera var bara ytterligare ett uttryck för mänsklig svaghet. Dels hoppades hon in i det längsta att Löfgren skulle ta sitt förnuft till fånga, eller åtminstone hjälpa henne ur en minst sagt pinsam situation, dels hade hon ingen aning om vad Bäckström och hans kolleger hade haft för sig. Även om hon efter sitt samtal med Lewin hade full förståelse för det som Bäckström och hans kolleger hade gjort.
– Så jag har en hel del människor som jag måste prata med. Med dig, Bäckström, med Olsson och med min man. Inte minst med min man, sa Sandberg, ruskade på huvudet och tog en rejäl klunk ur glaset.
Vad fan är det hon säger, tänkte Bäckström. Kärringar är inte kloka i huvet, tänkte han.
– Är du dum i huvet, sa Bäckström. Du har väl inte tänkt berätta det här för Olsson?
Tydligen tänkte hon det ändå. Lika bra att ta tjuren vid hornen, bita huvudet av skammen och i värsta fall fick hon väl sluta som polis och göra något annat istället.
– Den biten lägger jag mig inte i, sa Bäckström. Vad jag inte fattar är varför du ska berätta det för Olsson.
– Innan han räknar ut det själv, sa Sandberg sammanbitet. Det tänkte jag inte bjuda honom på. Inte nån annan heller.
– Rätta mig om jag har fel, sa Bäckström, men jag talar alltså om kommissarie Bengt Olsson. Ritualmordsutredaren från dom djupa småländska skogarna som hamnar i svårartade grubblerier varje gång som han reser sig från muggen och upptäcker att han står med en bit papper i handen.
– Du tycker alltså inte jag ska berätta det för Olsson, frågade Sandberg som plötsligt såg ganska förtjust ut.
– Nej, sa Bäckström och skakade på huvudet. Och inte för nån annan heller som vet nåt, för dom har Lewin och Rogersson redan pratat med så dom kommer bara och skaka på sina små huven om du försöker prata med dom. Glöm det, sa Bäckström. Kärringar är inte kloka, tänkte han.
– Min man då, frågade Sandberg. Han är kollega också men det vet du väl redan förresten.
– Tänder han på och höra sånt då, frågade Bäckström med en min av lätt avsmak. Med tanke på att han jobbade på Näpo kunde man väl befara det värsta, tänkte han.
– Det har jag väldigt svårt och tro, sa Sandberg.
– Då så, sa Bäckström och ryckte på axlarna. Det man inte vet har man inte ont av.
Anna Sandberg nickade eftertänksamt.
– Kan jag ta en till, frågade hon och markerade med sitt tomma glas.
– Visst, sa Bäckström generöst och höll fram sitt eget. Ge mig en också. En liten.
Synd att inte Lo var här så kunde hon ha fått lära sig ett och annat av en riktig, gammaldags helbrägdagörare, tänkte Bäckström. Kollegan Sandberg, till exempel, såg redan ut som en annan och bättre människa. Till och med hennes rattar hade ryckt upp sig och börjat återvinna gammal god form. Efter bara två stadiga och några kloka ord, tänkte han.
– Skit i det nu, Sandberg, sa Bäckström och höjde sitt glas. Polis är inte nåt som man blir. Det är nåt som man är och en riktig polis sätter aldrig dit en kollega. Oavsett om det är en kärring som aldrig borde fått bli polis, tänkte han.
På kvällen efter den numera obligatoriska hotellmiddagen hade Bäckström och Rogersson återvänt till Bäckströms rum för att under lugna och ordnade former prata igenom sitt lilla ärende och fundera på hur man bäst borde gå vidare efter unge Löfgrens utredningstekniska frånfälle. Så småningom hade både pilsner och starkvaror tagit slut och Bäckström hade till och med blivit så sliten att han inte orkade följa med Rogersson ner i baren och avsluta aftonen. Lördagen hade han ägnat åt att sova ut och naturligtvis hade den lata och opålitliga hotellpersonalen utnyttjat hans opasslighet till att både strunta i att städa hans rum och att byta ut hans smutsiga handdukar.