Lindas mamma fanns på sitt sommarställe ute på Sirkön vid sjön Åsnen ett par mil söder om Växjö. Hon hade sällskap av en väninna och enligt henne inriktade sig mamman på att överleva från en dag till nästa. Eftersom hon förstod att polisen gärna ville prata med henne skulle hon ändå försöka ställa upp så gott det nu gick.
– Hälsa henne och tacka, sa Rogersson. Jag och min kollega kommer ner om en timme ungefär.
– Behöver du en färdbeskrivning, undrade väninnan.
– Det ska nog ordna sig, sa Rogersson. I värsta fall så ringer vi igen. Tacka henne så mycket för att hon ville ställa upp.
Bäckström hade bestämt sig för att göra Rogersson sällskap. Han kände för att komma ut och röra på sig. Gärna i en bekväm luftkonditionerad tjänstebil medan han och Rogersson i lugn och ro kunde prata lite skit om alla icke närvarande idioter som annars fördystrade hans tillvaro. Sedan var han lite nyfiken på Lindas mamma också.
– Där nere på vänster hand ser du sjön, sa Rogersson en halvtimme senare och nickade i riktning mot det blå vattnet som skimrade mellan björkarna i soldiset. Nu är det bara nån mil kvar till Sirkön. Klassisk mark för såna som dig och mig, Bäckström.
– Jag trodde allt brännvin gjordes i Skåne, sa Bäckström som redan kände sig märkbart piggare trots de oförtjänta hugg och slag som drabbat honom på den sista tiden.
– Svensk kriminalhistoria, förtydligade Rogersson. Ett av våra mest uppmärksammade försvinnanden under dom senaste hundra åren. Fullt i klass med Viola Widegren från 1948. Det var här som lille Alvar Larsson försvann från sitt föräldrahem en kall och blåsig aprilmorgon 1967, sa Rogersson och lät nästan lite högtidlig på rösten. Jag läste en intressant artikel om ärendet i Nordisk Kriminalkrönika för nåra år sen. Lät inte som nåt mord precis. Så gissningsvis trilla han väl i sjön och drunkna när han var ute och lekte.
– Tror jag inte ett ögonblick, sa Bäckström. Klart han blev mördad. Av nån sån där pedofilnisse. Vimlar säkert av dom härnere. Sitter i sina röda små stugor och laddar ner barnporr från nätet.
– Fast knappast 1967 väl, sa Rogersson. Från nätet menar jag.
– Då höll dom väl på med nån annan skit då, sa Bäckström. Satt på sina utedass och runka över en hög gamla blaskor med nakenbadande scouter. Vad fan vet jag?
– Du tycks ju veta det mesta du, Bäckström, sa Rogersson. Fast mest av allt så uppskattar jag nog din människosyn ändå. Du är verkligen en varm människa, om man så säger.
Vad fan har det tagit åt Rogersson, tänkte Bäckström. Verkar helbakis. Det är bara och hoppas att Lindas lilla mamma är lika generös med pilsnern som hennes pappa, tänkte han.
En röd liten stuga med vita knutar, ett gammalt vårdträd som skuggade den lilla grusplanen framför huset där de parkerat sin bil, flaggstång, syrénberså, uthus med dass på gaveln, brygga, båthus med bastu och egen strandremsa nere vid sjön. Prydligt krattade gångar över den stora tomten där sorgfälligt utvalda strandstenar markerade kanten mot de välklippta gräsmattorna.
Det svenska sommartorpet i sammanfattning och självfallet hade de suttit utomhus runt bordet i bersån. Givetvis ingen pilsner, lika självklart en stor tillbringare med hemlagad svartvinbärssaft med mycket is, höga glas på fot, helt säkert från något närbeläget glasbruk och till priset av åtskilliga flak med vanlig starkpilsner. Och hade inte du och dina ögon varit nån helt annanstans så skulle du ha varit ett jävligt läckert fruntimmer, tänkte Bäckström och nickade fromt mot Lindas mamma. Lotta Ericson. Fyrtiofem år gammal och i normala fall ser du säkert betydligt yngre ut än så, tänkte han.
– Du får säga ifrån så fort du tycker det blir minsta jobbigt för dig, sa Bäckström med sin allra mjukaste röst.
– Det ska nog inte vara några problem, svarade Lindas mamma och om det inte hade varit för det där med ögonen så lät hon nästan glättig på rösten när hon sade det.
Undrar just hur mycket valium du har stoppat i dig sen du vaknade, lilla gumman, tänkte Bäckström.
Under de följande tre timmarna hade kriminalinspektören Jan Rogersson på ett högst övertygande sätt bevisat den grundlighet som hans kollega kommissarie Lewin vittnat om.
Först hade han frågat henne om Linda. Om hennes barndom och uppväxt. Om åren i USA, om skilsmässan och hur det hade varit när de två ensamma återvände till Sverige.
”En glad och pigg liten tjej som gillade alla och alla gillade henne och så har det väl alltid varit med Linda även sedan hon blev en stor tjej …”
”En jobbig period av vårt liv …”, ”ställa om sig till en ny miljö …”, ”Linda fick nya kamrater, började i en ny skola …”, ”jag själv började på ett nytt jobb som lärare samtidigt som jag vidareutbildade mig …”, ”när jag träffade min man så jobbade jag som sekreterare … det var så vi träffades …”, ”sedan när vi gift oss och jag fick Linda och vi bodde i USA så var jag väl mest lyxhustru …”, ”tråkigt hade jag i alla fall fast Henning trivdes som fisken i vattnet och den som Linda och jag träffade minst var väl hennes pappa …”, ”vi såg knappt röken av honom faktiskt …”
”Fast det är klart. I en ekonomisk mening var jag väl priviligerad. Vi hade visserligen äktenskapsförord men det första han gjorde innan Linda och jag flyttade hem till Sverige var att ge mig huset där … där det hela hände … och där bodde vi till Linda plötsligt … det var när hon redan gick i gymnasiet … bara bestämde att nu hade hennes pappa behagat komma hem så nu skulle hon bo hos honom ute på landet … fast så fort hon var inne i stan så bodde hon ju hos mig ändå …”
Pojkvänner?
”Den första var väl en liten färgad kille som gick i samma klass som Linda när vi bodde i USA … Linda var bara sju år och han var lika gammal … han hette Leroy och han var så söt att man nästan ville äta upp honom … det var Lindas första riktigt stora kärlek …”
Efter det? Pojkvänner som hon haft sexuella relationer med?
Inte särskilt många, enligt hennes mamma och med reservation för att Linda alltid hade varit mycket förtegen om sådant. Den längsta relationen som Linda hade haft hade varat i ungefär ett år och tagit slut för ett halvår sedan.
– Son till bekanta till familjen. En av dom få familjer som jag faktiskt fortfarande träffar sen jag skiljde mig från min före detta man. Också en jättegullig kille, kallas för Noppe, fast han heter Carl-Fredrik, men jag tror att Linda helt enkelt tröttnade på honom, det blev så mycket nytt för Linda när hon började på polisskolan.
Kunde Linda vara besvärlig, kunde hon vara bråkig, hade hon några ovänner, kunde det till och med vara så illa att det fanns någon som ville skada henne?
Inte i hennes mammas värld. Inte när det kom till hennes älskade dotter för när hon hade varit som värst hade hon varit som alla andra tonårstjejer kunde vara väldigt ofta – för det hade hon förstått av sina väninnor som hade döttrar i samma ålder – men Linda var sällan på det viset. Dåliga sidor? Linda kunde vara väldigt envis. Dessutom kunde hon vara lite naiv. Lite för ärlig, tro människor om mer gott än vad de egentligen förtjänade.
Under sina tjugo år som mordutredare hade Rogersson hållit hundratals förhör med nära anhöriga till mordoffer. Därför var det ingen slump att Lindas mamma själv var den sista punkten på hans frågelista och det var väl heller ingen slump att hon reagerade precis som alla andra före henne. Varför ville han prata om henne? Hon hade inget med mordet på Linda att göra? Hon var ju själv ett offer. Någon hade tagit ifrån henne hennes enda dotter medan hon förväntades leva vidare med sorgen som enda följeslagare i livet.
Rogersson hade gett henne de vanliga svaren. Att det handlade om att hitta Lindas mördare. Att han inte hade en tanke på att Lindas mamma skulle ha haft med brottet att göra men att själva poängen med en sådan som han och hans frågor var att han ibland upptäckte saker som mamman till en mördad dotter inte såg, just för att hennes sorg hindrade henne från att se. Hon hade tagit det bättre än de flesta brukade göra.
Hade hon haft några nya män efter skilsmässan från sin dotter? Hade någon av dem visat intresse för hennes dotter? Hade hon träffat på människor som skulle kunna tänkas vilja skada henne genom att ge sig på hennes dotter?
Visst hade hon träffat män efter skilsmässan. Flera stycken till och med men det hade handlat om korta eller till och med tillfälliga relationer och den senaste av dem låg för övrigt flera år tillbaka i tiden. En av hennes arbetskamrater, en arbetskamrat till en av hennes väninnor, ytterligare någon som hon träffat genom sitt jobb, till och med den frånskilde pappan till en av hennes före detta elever. Dessutom några korta möten med andra män och mest när hon varit på semester utomlands. En av dem hade hon faktiskt blivit förtjust i och hållit kontakt med ett tag. Det hade ändå inte blivit någonting av utan stannat vid telefonsamtal, mail, allt mer sällan och sedan bara tystnad.
Måste ha varit en fikus, tänkte Bäckström. En blind fikus, tänkte han.
Tanken på att någon av dessa män skulle ha mördat hennes dotter fanns inte ens i hennes föreställningsvärld. Av det enkla skälet att de inte hade där att göra, inte i det sammanhanget, att det inte var sådana män som hon hade träffat, att flertalet av dem inte ens hade träffat Linda och att åtminstone ett par av dem inte ens visste om att hon hade en dotter.
– Hon måste ha råkat ut för en ren galning, sa Lindas mamma. Jag sa väl det. Linda trodde alla människor om gott. Hon kunde till och med vara väldigt naiv ibland.
– Vad fan skulle vi här och göra, frågade Bäckström när de satt i bilen på väg tillbaka till polishuset. Om du frågar mig så gav det inte ett jävla nickel. Sug på den du, din noggranna jävel, tänkte han.
– Saften var det väl inge fel på med tanke på att det var saft, invände Rogersson. Ett tag fick jag för mig att det ändå fanns nåt som hon anade eller höll på och räkna ut. Nåt som passerat genom huvet på henne.
– Vad fan skulle det ha varit då, sa Bäckström. Rogge är inte bara alkis, han är fjärrskådare också, tänkte han.
– Inte den blekaste, svarade Rogersson. Mest en känsla som jag fick. Jag har haft fel förr. Rogersson ryckte på axlarna. Just nu är det väl kaos i huvet på henne också. Undrar hur mycket lugnande som dom har petat i henne.
– Om du frågar mig så var hon helt väck, sa Bäckström. Som dom flesta kärringar fast betydligt snyggare, tänkte han.
– Just därför kanske det finns skäl och komma tillbaka och prata med henne igen, sa Rogersson.
– Om inte annat så var det ett jävla läckert fruntimmer, konstaterade Bäckström. Så fort hon blir normal, menar jag. Som en helt vanlig kärring alltså, förtydligade han. Säg till när du ska ut hit igen så hänger jag med, tillade han.