Trots att polisaspiranten Löfgren varit som en omvänd hand och närmast tillmötesgående, trots att förhöret kunnat klaras av på drygt en timme och trots att han i allt väsentligt verkade ha hållit sig till sanningen, tyckte Lewin ändå att han varit till sin fördel den första gången som han hade träffat honom, då han mest suttit och illfänats med dem.
Samtidigt som Erik ”Ronaldo” Löfgren hade avförts ur mordutredningen tycktes han också ha kommit över sina gentlemannamässiga reservationer mot att redovisa sin sexuella samvaro med Linda. Första gången hade varit i mitten på maj, hemma hos Linda på hennes pappas gård ute på landet. Den uttryckta tanken med deras möte hade varit att de skulle titta på en fotbollsmatch på TV tillsammans. Nu hade det blivit mer än så och sedan hade det fortsatt i ytterligare en månad fram till terminsslutet på polisskolan då det hade tagit slut. De hade träffats på tu man hand vid fyra, fem tillfällen och med undantag för den första gången hade de hållit till i Löfgrens lägenhet i Växjö. En gång hade de varit på bio, en annan gång på ett fik men mest hade de tittat på TV och video, bara softat eller haft sex med varandra.
– Vem av er var det som gjorde slut då, frågade Lewin.
Inte alldeles klart, enligt unge Löfgren. Mest hade det väl bara tagit slut ändå men om det nu var någon som tagit initiativet så var det väl han.
– Det ville liksom inte tända till, konstaterade Löfgren och ryckte på axlarna. Linda var ju en schysst och kul tjej, ganska söt också, och det var väl inget direkt fel på sexet men det var ingen höjdare heller. Det var inte så att jag låg och kastade mig när hon inte var hemma hos mig. Så jag föreslog att vi skulle backa filmen och bli vanliga kompisar igen. Inte ens knullkompisar, faktiskt.
Vad för slags sex hade de ägnat sig åt? Vad för slags sex föredrog Linda? Och vem var det som hade tagit och haft initiativet om det nu hade funnits något sådant i den delen av deras relation?
Vanligt sex, normalt sex, vare sig särskilt mycket eller särskilt lite, enligt Löfgrens bedömning och den som sett till att det blivit något gjort var givetvis han själv.
– Hon var ju vältränad och så. Det gick för henne och så, bara jag jobbade med henne. Det var jag som rattade och hon som åkte med om jag så säger. Det var inte dåligt men det var ingen höjdare heller. Jag vet att man inte ska prata så om henne nu när hon är död men eftersom det nu är så viktigt för er … Kanske en sexa, sex och en halv möjligen, på en tiopoängsskala men en del av det berodde ju på att hon faktiskt var ganska snygg. För det första var hon inte särskilt erfaren och för det andra … och jag vet att det låter tufft och säga det … men hon hade faktiskt inte den där glimten.
– Jag har ju förstått att du är en erfaren man när det gäller kvinnor och det är just därför som jag ställer den här frågan. Lewin nickade eftersinnande mot Löfgren trots att han helst ville ta stolen han satt på och drämma den i huvudet på honom.
– Du fick inte nåt intryck av att det egentligen var lite hårdare sex som Linda var ute efter. Om man nu skulle få henne att tända till på allvar, menar jag, fortsatte han.
– Nej, sa Löfgen förvånat. Det skulle jag ha märkt i så fall. Jag menar, om det hade varit så hade hon naturligtvis fått det. Jag är helt säker på att hon ville köra det vanliga standardprogrammet och det var det som hon fick också.
Lindas tidigare pojkvänner, hennes övriga relationer till föräldrarna, vänner, väninnor, till kompisar oavsett kön?
Man hade inte pratat särskilt mycket om den saken. Den tidigare pojkvännen hade hon i och för sig nämnt. Rena katastrofen som älskare, enligt vad Linda skulle ha berättat för Erik Roland Löfgren. Vad vänner, väninnor och kompisar beträffade var det väl mest Lindas tjejkompisar som man hade pratat om. I och för sig inte så konstigt, enligt Löfgren, eftersom han också kände flera av dem och dessutom hade legat med två av dem.
– Visste Linda om det, frågade Lewin.
– Nej. Du är tokig, Lewin. Ingen visste om det. Det är ju a och o. Aldrig berätta sånt för tjejer. Det är en typisk tjejgrej, konstaterade Löfgren. Det är bara tjejer som berättar sånt för varandra. Jag menar, om jag skulle ha ihop det med nån av mina kompisars tjejer så är jag väl inte så knäpp att jag berättar det för honom. Det är ju och tigga och be om nya knäskålar.
– Så Linda kan mycket väl ha vetat om att du legat med två av hennes väninnor, konstaterade Lewin.
– Hon sa i alla fall inget, sa Löfgren surt. Men visst. Han ryckte på axlarna. Tjejer snackar ju en jävla massa.
Enligt Löfgren fanns det en person som verkade ha betytt mer för Linda än nästan alla andra tillsammans. Nämligen hennes pappa.
– Snacka om pappas flicka, sa Löfgren. Det var hennes jävla farsa som allting kretsade runt. Dels så fick hon allt hon pekade på. Behövde inte ens be om det. Det var rena rama Beverly Hills. Jag vet inte om du träffat honom men dom är faktiskt … eller var då … jävligt lika också. Hade dom varit lika gamla skulle man trott att dom var tvillingar. Han ringde henne stup i kvarten också. En kväll när hon var hemma hos mig så ringde han henne tre gånger på hennes mobbe. Och så snackade dom med varandra trots att dom inte hade nåt att snacka om egentligen. Hej igen, lilla gumman, hej igen, pappa, det var en sak jag glömde säga, lilla gumman. Hela det där köret om du fattar. Löfgren härmade genom att låtsas hålla en lur mot örat.
– Du gillade inte Lindas pappa, sa Lewin.
– Det var väl inte jag som var problemet, fnös Löfgren. Det var väl snarare han själv då.
– Jag trodde bara du hade träffat honom en gång, sa Lewin.
– Den gången räckte mer än väl, sa Löfgren. Jag såg direkt vad han tyckte om mig. Om såna som jag, menar jag.
– Hur menar du, frågade Lewin.
– Färgad snubbe, sa Löfgren. I hans lilla värld var allt annat ointressant. En sån som jag var körd från början. Säkert ingen slump att han hade bott i USA en massa år. Lindas farsa var en riktig rasse.
– Men Linda själv var väl inte sån, invände Lewin.
– Nej, hennes grej var väl att man skulle gilla såna som jag. Jag är hundra på att hon verkligen tyckte det också. Verkligen gillade såna som jag för att vi var såna som jag. Hur kul tror du det känns?
– Pratade du och Linda om det här, undrade Lewin. Kan inte ha känts särskilt trevligt om det nu är sant, tänkte han.
En gång, enligt Löfgren. Då hade han nämligen sagt vad han tyckte om hennes pappa och att han var säker på att han var rasist.
– Hon blev skitsur, sa Löfgren. I och för sig höll hon med mig men det enda hon snackade om var att det inte var hennes gubbes fel. Egentligen. Det var nån slags generationsfråga och egentligen var han snällast i världen och för honom handlade det bara om enskilda individer och den enskilda människan och sån där bullshit.
– Hennes mamma då, undrade Lewin. Vad tyckte hon om sin mamma?
– Inte mycket om du frågar mig, sa Erik Roland och log snett. Dom brukade bråka som idioter och jag har till och med lyssnat på dom en gång när dom rök ihop på telefon. Rena kattfajten.
– Jag trodde Linda bodde ganska ofta hemma hos sin mamma?
– När hon var i stan, ja, och när hon visste att hennes morsa inte var hemma. Annars åkte hon nog hem till lilla pappsen. Ibland tog hon till och med taxi hem från krogen här i stan till lilla pappa, trots att det måste ha kostat femhundra spänn, typ. Löfgren skakade på huvudet.
– Varför var hon så arg på sin mamma då, frågade Lewin.
– Jag tror det också handlade om hennes pappa för han var ju gud, liksom, sa Roland. Jag vet att hon tjatade om att det var hennes mamma som hade lämnat hennes pappa, att hon bara hade varit intresserad av hans pengar och allt det där. Att hennes morsa hade svikit lilla pappsen och att det var hennes morsas fel att han fått en hjärtattack och hela det där köret.
– Har du träffat Lindas mamma nån gång, frågade Lewin.
– En gång, sa Löfgren och log. Jag hälsade på henne på stan en gång när jag och Linda och en massa kompisar från skolan var ute och skulle röja loss lite. Det var i våras. Innan vi fick ihop det. Fast jag hälsade bara på henne. På hennes mamma alltså.
– Vad fick du för intryck av henne då, frågade Lewin.
– Hon verkade jävligt schysst faktiskt. Jobbar visst som lärare. Löfgren nickade.
– Nåt mer som slog dig, frågade Lewin. Du tjuvhåller på nåt, tänkte han.
– Okej då, sa unge Löfgren och flinade. Hon var jävligt läcker faktiskt. Jag menar hon måste ju åtminstone vara fyrtio bast, men fråga mig.
– Förklara för en gammal man, sa Lewin.
– Snacka om att ha glimten, sa Roland. Om du frågar mig så tror jag att Lindas mamma är en klar tiopoängare. Om du fattar vad jag menar. Jag skulle inte ha bangat ur om hon ställt en rak fråga.
– Jag tror jag förstår vad du menar, sa Lewin.
– Det var ju det som var så skruvat, sa Roland. Lindas morsa och Linda menar jag. Dom var ju inte det minsta lika varandra. Linda var en söt och schysst tjej, en bra kompis. Hennes morsa däremot. Snacka om en jävligt häftig kvinna. Snacka om och få göra en resa till ställen som du aldrig varit på.
– Så det säger du, sa Lewin och nickade eftertänksamt. Så det säger du, tänkte han.