Strax efter lunch var det plötsligt slut på friden och det stillsamma letandet efter meningsfulla strukturer och en ljusblå tröja hade plötsligt förvandlats till något helt annat. Höjda röster, spring i korridorerna, dörrar som smällde, von Essen och Adolfsson som plötsligt dykt upp i spaningsstyrkans rum iförda axelhölster, tjänstevapen och bistra miner, tagit med sig Sandberg och Salomonson, hämtat ut en civil tjänstebil ur garaget, häktat på blåljuset på taklisten så fort de kom ut på gatan och åkt till Kalmar i flygande fläng.
Två timmar tidigare hade det inträffat en våldtäkt ute vid Björnö en mil norr om Kalmar och till skillnad från deras eget veckogamla våldtäktsärende rådde det den här gången inte den minsta tvekan om att det handlade om den äkta varan när den var som värst. Offret var en fjortonårig flicka. Tillsammans med sin två år äldre syster och systerns jämngamla väninna hade hon redan efter frukosten gått ner till badplatsen för att bada, sola och umgås med systern och hennes kamrat.
Efter någon timme på stranden hade det fjortonåriga offret gått för att köpa glass och läsk i en närbelägen kiosk. Helt säkert ingen slump eftersom hon var yngst. När hon genade genom strandskogen hade gärningsmannen plötsligt kastat sig över henne bakifrån, dragit in henne bland snåren, slagit henne halvt medvetslös och våldtagit henne. När hon inte kommit tillbaka efter en halvtimme hade den äldre systern och hennes kamrat blivit oroliga och gått för att leta efter henne. Heller ingen slump, efter Lindamordet och reportagen i media. Efter hundra meter hade de hittat den yngre systern. Gärningsmannen satt grensle över henne. De hade börjat skrika och gärningsmannen hade sprungit därifrån.
En halvtimme senare var offret på väg till sjukhuset i Kalmar, polisen var på plats, man hade spärrat av brottsplatsen och börjat höra de första vittnena. En hundpatrull var på väg och beräknades anlända inom en kvart. Kort och sammanfattningvis var det fullt pådrag och de polispatruller som sökte sig in mot området hade också ett hyggligt signalement att gå på. Enligt både den äldre systern och hennes väninna var den som de letade efter påtagligt lik den gärningsman som våldtäktsoffret i Växjö hade beskrivit drygt en vecka tidigare. Speciellt hans tatueringar hade de lagt märke till. Grova blå slingor, som kunde föreställa ormar eller kanske drakar, på båda armarna från axlarna ner till händerna.
– Det här känns inte alls bra, sa Anna Sandberg när hon och hennes kolleger klev in på polishuset i Kalmar och det hon tänkte på var sitt eget Växjöärende som hon så sent som i morse bestämt sig för att skriva av som en påhittad anmälan.
– Du tänker på tatueringarna, sa Salomonson.
– Ja, sa Anna. Det känns inte alls bra.
– Häng inte upp dig på dom, sa Adolfsson tröstande. Varenda jävla buse med självaktning har såna tatueringar nu för tiden. Dom brukar se ut som gamla Kinamattor på kroppen.
– Nu är det klart så nu kan du koppla av, Janne, sa Svanström och viftade uppmuntrande med en bunt papper åt Lewin som satt hopsjunken i stolen vid sitt skrivbord bakom högar med helt andra papper.
– Jag lyssnar med spänning, sa Lewin och lutade sig tillbaka i stolen.
– Det var inte riktigt så enkelt som jag trodde, konstaterade Eva Svanström. Men så här har det gått till i alla fall. Enligt Margareta Eriksson som jag pratade med för en stund sen och det verkar faktiskt vara ordning och reda på den tanten. Dessutom är hon ordförande i bostadsrättsföreningen.
Drygt tre år tidigare, ungefär samtidigt som ombildningen från hyresfastighet till bostadsrättsförening hade blivit klar, hade Margareta Eriksson sålt sin bostadsrätt på en trappa till Marian Gross som då flyttat in i huset. Samtidigt hade hon köpt den bostadsrätt högst upp i fastigheten som hon numera bodde i från sin granne Lotta Ericson, Lindas mamma. Slutligen hade Lindas mamma flyttat ner till bottenplanet och den lägenhet där hon bott sedan dess och där hennes dotter blivit mördad för knappt en månad sedan. Den lägenheten hade från början varit kontor, därefter hyrts ut i andra hand och slutligen stått tom i samband med ombildningen till bostadsrättsförening. Och det var Lindas mamma och inte föreningen som hade ägt den.
– Margareta Eriksson ville tydligen ha nåt större trots att hon är ensamstående, sa Svanström. Dels behövde hon ett par rum som kontor för sin bokföringsverksamhet, dels hade hon sålt sitt sommarställe och hade en del gamla möbler som hon tänkte behålla och behövde plats för.
– Medan Lotta Ericson klarade sig med en mindre lägenhet eftersom hennes dotter flyttat hemifrån, insköt Lewin.
– Ja, sa Svanström. Och vad ska du med mig till egentligen, tillade hon och log.
– Det var faktiskt ett par saker till, sa Lewin.
– Det ante mig nästan, sa Svanström. Om vi tar det från början och om det är så att du undrar över om Margareta Eriksson med k och två s och Lotta Ericson med c och ett s är släkt så är svaret nej.
– Så det har du räknat ut, sa Lewin.
– Det var väl inte så svårt, sa Eva Svanström. Det förstod jag direkt när jag såg hur dom flyttat på sig. Margareta Eriksson stavar Eriksson med k och två s. Vanlig stavning eller åtminstone den vanligaste och så har hon hetat sedan hon gifte sig. Lotta Ericson däremot hette från början Liselott Eriksson med k och två s. Fullständigt namn Liselott Jeanette Eriksson. När hon gift sig hette hon Liselott Wallin Eriksson och när hon flyttade till USA ändrade hon stavningen till Ericson med c och ett s. Lotta har hon alltid kallats. Ända sen hon var barn. När hon skiljt sig och flyttat hem igen så gjorde hon sig först av med Wallin och något år senare så ansökte hon till och med om namnändring. Sedan åtta år tillbaka så heter hon enligt folkbokföringen Lotta Liselott Jeanette Ericson.
– Jaha ja, sa Lewin.
– Du tror att gärningsmannen först ringde på fel dörr, sa Svanström.
– Ja, sa Lewin. Jag fick för mig det. Det var väl det där som Margareta Eriksson hade sagt i tidningen och att hon och Lindas mamma hade samma efternamn. Fast det är faktiskt din förtjänst. Det var det där du sa om att det kunde vara nån gammal kärlek som plötsligt hade dykt upp.
– För och träffa Linda, sa Svanström. Och som gick fel och ringde på dörrn till den förra lägenheten. Är du säker på det? Hon var ju knappt arton år då? När mamman bodde högst upp i huset, menar jag.
– För att träffa Linda eller Lindas mamma eller båda. Jag vet faktiskt inte längre, sa Lewin och skruvade på sig. Fast förmodligen är det helt ointressant.
– Om jag skulle dyka upp hos nån gammal kärlek … mitt i natten efter tre år … då tror jag nog ändå att jag skulle försöka ringa först, sa Eva Svanström.
– Du tänker på telefonerna. Det var faktiskt nästa sak som jag tänkt be dig om, sa Lewin och log svagt. Jag tror vi ska titta om Lotta Ericson bytt nummer.
– Nu när vi ändå har börjat, fortsatte Svanström.
– Precis, sa Lewin. Precis. Vad är det för fel på ännu ett skott i natten, tänkte han.
– Vad tror du, Rogersson, om den där våldtäkten i Kalmar, frågade Bäckström samtidigt som han stack in näsan på Rogerssons rum.
– Jävla trist historia, sa Rogersson.
– Har den nåt med oss och göra då, med Linda menar jag, sa Bäckström.
– Inte det minsta, sa Rogersson.
– Då tror du precis som jag, sa Bäckström.
– Får försöka leva med det, sa Rogersson och flinade.
– Jag fråga Knoll och Tott också. Var för sig för säkerhets skull, sa Bäckström.
– Och?
– Knoll trodde inte det men han tyckte ändå det lät intressant. Han föreslog att man kanske borde tala med kollegerna på VICLAS-gruppen.
– Vad trodde Tott då, frågade Rogersson.
– Att han nog inte trodde det men att man nog ändå borde följa upp det och kanske byta nåra ord med kollegerna på VICLAS.
– Spännande tankar. Var får dom allt ifrån, sa Rogersson.
– Sen fråga jag Lewin också, sa Bäckström.
– Vad trodde han då?
– Vill du ha ett direkt citat, frågade Bäckström.
– Självklart, sa Rogersson.
– Med reservation för att Lewin bara fått Kalmarärendet beskrivet för sig på telefon av kollegan Sandberg höll han det ändå för högst osannolikt att det skulle handla om samma gärningsman som i Lindaärendet.
– Låter som Lewin, sa Rogersson. En helt annan sak. Vad tror du om att skita i det här och knalla hem till hotellet och klämma ett par kalla pilsner före maten?
– Det tror jag stenhårt på, sa Bäckström.
– Slå på nyheterna på fyran, sa Rogersson när de satt på Bäckströms hotellrum två timmar och två kalla pilsner senare.
– Varför det, sa Bäckström förvånat samtidigt som han sträckte sig efter fjärrkontrollen.
– Tänkte kolla om mitt rum finns kvar, sa Rogersson.
– Vilken jävla historia, sa Bäckström fem minuter senare samtidigt som han knäppte av TV-apparaten. Det där var ju fönstren till Nyllets operationscentral som dom där jävla dårarna sprängde loss. Om Nyllet ställt upp på en sån övning måste han vara heltokig.
– Jag snacka med grabbarna på jobbet i eftermiddags, sa Rogersson. Dom trodde precis som du. Att det var där skon klämde.
– På det lilla viset, sa Bäckström.
– Vilken jävla historia, konstaterade Bäckström ytterligare fem minuter senare.
– Lär ha varit rena Grand Hotel i Lund, sa Rogersson. Verkar som han fått smak på badrumsspeglar.
– Eller fått det om bakfoten, sa Bäckström. Han kanske bara försöker ta livet av sig. Med den jävla hakan kan han ju inte ha det så lätt. Fast han får liksom inte till det.
– Hur menar du, frågade Rogersson.
– Varje gång han ser sig själv i spegeln så skjuter han sig en kula för pannan, fast i spegeln då, sa Bäckström.