Drömmarna kom oftare nu. Om den där sommaren för snart femtio år sedan då han hade fått sin första riktiga cykel och hans pappa hade lärt honom att cykla på den. Fast den här natten hade hans dröm inte handlat om hans röda Crescent Valiant utan om hans pappa och hans mamma.
En underlig sommar då hans pappas semester aldrig verkade ta slut. Till sist hade han frågat honom. Hur lång semester har du egentligen, pappa?
Först hade hans pappa sett lite konstig ut men sedan hade han skrattat och rufsat honom i håret och allt var precis som vanligt igen. Så lång som jag behöver för att lära dig att cykla, svarade pappa. Det får ta den tid det tar och jobbet lär nog inte springa ifrån mig. Sedan hade han rufsat honom i håret igen. En extra gång.
En riktig indiansommar hade det varit också och hans pappa hade blivit mer och mer lik en indian för varje dag som gick. Mager, brunbränd och huden som riktigt stramade över hans ansikte. Du ser ut som en riktig indian, pappa, hade han sagt till honom.
Det är väl inte så konstigt, svarade pappa. Med det här fina vädret som vi har fått.
En natt hade han vaknat. Det måste ha varit något ljud han hört. Tyst tassat ner för vindstrappan och när han kom ner i förstugan såg han att hans pappa och mamma satt på en stol i köket. Mamma satt i pappas knä, bortvänd med armarna runt hans hals, huvudet nerborrat mot hans bröst. Hans pappa hade lagt sin ena arm om hennes midja medan han försiktigt strök henne över håret med sin lediga hand.
Det kommer att ordna sig, mumlade pappa. Det kommer att ordna sig.
Och ingen av dem hade sett honom och själv hade han smugit tillbaka till sitt rum på vinden och så småningom hade han somnat.
När de åt frukost på morgonen hade allt varit som vanligt igen. Är du redo, Jan, frågade pappa och ställde ifrån sig kaffekoppen. Ska vi ta ett varv på Valianten?
Alltid redo, pappa, svarade Jan.
Och sedan hade han vaknat.