Lars Martin Johansson hade anlänt till sin nya arbetsplats redan klockan sju på måndag morgon. På hans skrivbord fanns högar med prydligt ordnade papper. En av dem med en klisterlapp från hans sekreterare som hade texten ”åtgärdas omgående?”.
Överst i den högen låg dels en skrivelse från Justitiekanslern, JK, dels en från Justitieombudsmannen, JO. Till sitt innehåll var de närmast identiska, de var ställda till Länspolismästaren vid polismyndigheten i Kronobergs Län, skickade till Chefen för Rikskriminalpolisen för hans kännedom och eventuella kommentarer, föranledda av uppgifter i tidningen Dagens Nyheter från torsdagen den sjunde augusti, och i sak handlade de om de förundersökningsrutiner, och då särskilt användningen av så kallade frivilliga DNA-tester, som polisen enligt uppgift skulle ha använt sig av i samband med utredningen av mordet på Linda Wallin. Sist men inte minst. Båda skrivelserna var initiativärenden från JK och JO. Med tanke på avsändarna det näst värsta och ett gott förebud om det allra värsta.
Varför ligger detta på mitt bord? Varför har dom inte skickat det direkt till Ulleråker, tänkte Johansson surt, samtidigt som han på klisterlappen skrev att han omgående ville träffa den av alla hans jurister som hade hand om just detta. Fast i övrigt verkade allt vara precis som vanligt i hans sedan länge upphöjda liv. Papper, papper, papper och ännu mer papper, tänkte han.