På länspolismästarens rum en trappa upp i huset hade man ingen aning om den entusiasm som svallade i spaningsstyrkans lokaler en trappa ner. Tvärtom var länspolismästaren rejält bekymrad och som så ofta förr delades hans farhågor av hans medarbetare kommissarie Olsson som var både trogen och klok.
Redan tidigt på morgonen hade hans sekreterare ringt honom på hans sommarställe trots att han hade semester och enbart för att berätta att han samma morgon fått brev från både JK och JO. Något som han tidigare varit helt förskonad ifrån trots att han arbetat närmare tjugofem år vid polisen och med åren fått allt fler medarbetare att hålla ordning på. Eftersom han inte hade haft något val hade han i stort sett omgående satt sig i bilen och åkt de dryga tio milen enkel resa till polishuset i Växjö. Först hade han dock tittat till sin älskade hustru. Precis som vanligt låg hon nere vid bryggan och solade och precis som vanligt hade hon bara viftat avvärjande åt honom när han precis som vanligt påmint henne om skyddsfaktorn.
Redan i bilen hade han ringt till sin trogne väpnare Olsson och med tanke på ärendets lite känsliga karaktär hade han varit noga med att understryka vikten av att de först borde diskutera detta enskilt och att eventuell information till kollegerna från Rikskriminalpolisen med fördel kunde anstå.
– Jag är helt enig med chefen, instämde Olsson som lovade att genast tala med Bäckström så att han kunde sköta morgonmötet i Olssons frånvaro och utan att gå in på orsaken till den.
Efter att ha diskuterat den uppkomna situationen i lugn och ro över en kopp kaffe visade det sig att de var eniga om långt mer än så. Uppgifterna i tidningsartikeln hade visserligen, precis som alltid, varit både hårt vinklade och kraftigt överdrivna men icke förty hade Olsson ändå vid flera tillfällen försökt få kollegerna från Rikskrim att hålla igen.
– Jag ser det väl delvis som en fråga om att de har en helt annan poliskultur än vad vi har härnere, konstaterade Olsson. Och det där med kostnader tycks dom ju aldrig ha behövt bekymra sig för. Det är mera tuta och köra om jag så säger, tillade han.
Vad svaret till JO och JK beträffade så lovade han dessutom att återkomma snarast med lite olika preciseringar och kompletteringar så den saken skulle inte hans chef behöva bekymra sig för.
– I värsta fall får jag väl läsa lagen för dom, sa Olsson och rätade på ryggen.
Olsson är en klippa, tänkte länspolismästaren och hade det bara varit möjligt skulle han helst av allt även bett honom ringa till den just utnämnde chefen för Rikskriminalpolisen. Ett samtal som han väl rimligen måste klara av i stort sett omgående och som han gruvat sig för ända sedan tidiga morgonen. Vad är det dom kallar honom, tänkte han. Slaktarn från Ådalen?
Själv hade han bara träffat honom vid några tillfällen men det hade räckt mer än väl för att han skulle förstå hur han förtjänat detta öknamn. En stor, grov norrlänning som sällan sa något men hade ett sätt att titta på folk som förvisso inte bidrog till den betraktades sinnesfrid. Nåt slags primitiv långvägare inom polisen utan vare sig bakgrund, utbildning eller ens tillstymmelse till juridisk skolning, tänkte länspolismästaren samtidigt som en rysning drog genom hans inre.
Kanske säkrast ändå att jag ringer själv, tänkte länspolismästaren och utan att tänka på saken hade han knappat in samma mobilnummer som hans gamle studiekamrat hade haft bara en vecka tidigare.
– Johansson, svarade den korthuggna rösten i andra ändan av linjen.
Errkåce Lars Martin Johansson var inte den ende som fått samtal på sin telefon. Ungefär samtidigt som länspolismästaren ringt till honom hade chefen för GMP-gruppen, kommissarie Per Jönsson, ringt till sin kollega Bäckström nere i Växjö för att erbjuda sina tjänster med anledning av det DNA-fynd i den stulna bilen som han just fått höra om. Ett alldeles utmärkt tillfälle att på ett fint sätt kvittera de oförskämdheter som samme Bäckström vräkt ur sig senast han träffat honom, tänkte Jönsson.
– Jag förstår inte riktigt problemet, avbröt Johansson efter att alldeles för länge tvingats lyssna på länspolismästarens tirader. Är det inte ditt folk som leder förundersökningen, förtydligade han. Jag trodde Bäckström och dom andra kollegerna från oss var där för att hjälpa till? Vilket väl var illa nog med tanke på Bäckström men den lilla olyckan får jag ta hand om senare, tänkte Johansson.
– Jo, i och för sig, instämde länspolismästaren. Det är en av mina mest betrodda medarbetare, en mycket erfaren kollega som arbetar här på länskrim, som är FU-ledare.
– Skönt att höra, sa Johansson. Då kan du hälsa mina gubbar att dom skall bete sig som folk för annars kommer faderulingen och tar dom och vill du att jag ska ta hem dom vill jag ha skriftligt på saken.
– Nej, verkligen inte, verkligen inte, dom gör ett alldeles utmärkt jobb, försäkrade länspolismästaren som trots värmen redan var kallsvettig om händerna.
– Då så, sa Johansson.
Vilken utomordentligt primitiv människa, tänkte länspolismästaren.
– Rätta mig om jag har fel, Pelle, sa Bäckström som verkade vara på ett utomordentligt gott humör. Du ringer för och fråga om du och dina lekkamrater på arkivet kan hjälpa mig och kollegerna med nåt som vi inte redan har räknat ut själva.
– Den beskrivningen får stå för dig, Bäckström, svarade Jönsson avmätt. Vad jag ringer för att erbjuda är vår analytiska expertis med anledning av DNA-fyndet i den där bilen som ni har hittat.
– Men då förstår jag precis, sa Bäckström. Du ringer för att fråga om du kan hjälpa oss med nåt som vi ännu inte hunnit räkna ut.
– Ja, om du föredrar att uttrycka det på det viset så, sa Jönsson.
– Svar nej. Upprepar, nej, sa Bäckström med hög och tydlig stämma samtidigt som han stängde av sin telefon då han tidigt lärt sig att detta var det oslagbart mest effektiva sättet att avsluta ett samtal på, speciellt om man pratade med sådana som kollegan Jönsson. Där fick lille Pelle Jöns lite gott och suga på, tänkte han.